Malmöfestivalen 2007 - igen!

Min rapportering från Malmöfestivalen är nu klar. Tidigare har jag bara kort skrivit några korta rader om varje artist, men nu har jag utökat texten samt lagt till bilder från så gott som alla spelningar och videolänkar till en majoritet av dem. Så här finns alla möjligheter att återuppleva en del av festivalen alternativt se vad som missades om man inte var där alls. En del av bilderna är av ganska dålig kvalitet och gör sig bäst om man klickar upp dem i större storlek.

Länkar till de olika dagarna:

Fredag 17/8: Laakso, Tingsek, Asha Ali, Balkan Beat Box
Lördag 18/8: Lloyd Cole, Calaisa, Sahara Hotnights, Seun Kuti & Egypt 80, Familjen, Marit Bergman
Söndag 19/8: Rigmor Gustafsson Quartet, Edda Magnason, (The Guild), Magnus Lindgren Quartet, Vive La Fete
Tisdag 21/8: Logh, Mustasch, Anna Ternheim, Klaxons, Timbuktu & Damn!, Hans Appelqvist
Onsdag 22/8: Miss Li, Levellers, Tegan & Sara
Torsdag 23/8: Skrot, Roots Alliance, Stefan Sundström med band, Baby Blonde and The Downs, Lemonheads
Fredag 24/8: Goran Kajfes, Richard Galliano Tangaria Quartet, Juvelen, Tomas Andersson Wij, Problem, Fläskkvartetten med gäster, Client

My Bloody Valentine till Coachella 2008?

Efter att Rage Against the Machine, The Jesus & Mary Chain och Crowded House alla återförenats på årets Coachella-festival i Kalifornien, har det börjat läcka ut rykten om vem som blir dragplåster nästa år. Hetaste ryktet just nu är My Bloody Valentine! Läs artikeln här! Enligt samma artikel är Portishead redan bekräftade till nästa års festival.

Hela line-upen släpps i januari 2008, liksom biljetterna. Jag sa inför årets festival att det var en "once in a lifetime-grej", men minnena därifrån och rykten som detta gör att det nog inte helt ska uteslutas att det blir en ny Kalifornien-resa i slutet av april nästa år.

Min rapport från Coachella 2007: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6.

Malmöfestivalen 24/8

Kungen!

Malmöfestivalen avslutades på fredagen. Jag körde ett massivt åttatimmarspass på Mölleplatsen och tittade på sju spelningar. Av blandad kvalitet.

Goran Kajfes. Jag gillar Kajfes väldigt mycket och hans skiva Headspin (några år gammal) är lysande. Live är det inte riktigt lika kul. Han och hans band är oerhört skickliga, men det händer inte mycket. Både låtarna och solona är långa och de hann inte mer än 6-7 låtar på de 70 minuter konserten varade, och med tanke på att det inte hände så mycket var spelningen lite för lång. Detta var också så tidigt på eftermiddagen att publiken inte kommit igång ordentligt (6/10).

Goran Kajfes live på Malmöfestivalen

Richard Galliano Tangaria Quartet. Här gav jag mig in i en genre som jag inte alls behärskar. Richard Galliano är en sydfransk dragspelare, som spelar med en kvartett tillsammans med bas, violin och slagverk. I sin genre är han en av de allra största. Musiken är också väldigt fransk och man får väldigt mycket bilder i huvudet när man lyssnar på detta. Enskilda låtar var riktigt bra, men detta var också lite för långt (75 min) för en oinvigd som jag. På denna spelningen var också festivalens högsta medelålder av de spelningar jag besökte (7/10).

Richard Galliano - New York Tango

Juvelen. I december 2006 såg jag John Legend på KB. Han hade den numera relativt kända Robin Thicke som "förband". Robin uppträdde endast med sång och på några låtar ett piano som inte hördes. Allt annat var förinspelat. Juvelen visade sig vara Sveriges svar på Robin Thicke. De första låtarna var det bara han och en mikrofon på scen. Sen hade han en elgitarr som inte hördes. Låtarna var helt förinspelade bortsett från sången. De är ganska bra och jag hade gärna hört låtarna live. Men detta är inte live som jag ser det. Snarare ett skämt. Skivan kan jag lyssna på hemma (2/10).

Tomas Andersson Wij. Tomas tillhör de få som vågar uppträda en hel konsert med bara sin gitarr, sin röst och sitt lysande mellansnack. Och som dessutom går i land med det och lyckas hålla intresset uppe från början till slut. Ibland gränsar han till det pretentiösa, men det finns vanligen en slags humor eller självironi med som gör att han håller sig på rätt sida. Några av låtarna kan också tendera till att låta lite lika varandra. Men när det är bra är det fantastiskt bra, t.ex. i den makalösa Blues från Sverige, som han gjorde som extranummer. Eller i vackra Sanningen om dig. Hans suggestiva tolkning av Carolas Evighet var såklart också med. Underbar spelning (8/10)!

Tomas Andersson Wij - Evighet
Tomas Andersson Wij - Du skulle ha tagit det helt fel
Tomas Andersson Wij - Blues från Sverige

Problem. Malmös garagepunklegender kan fortfarande. Sluter man ögonen och glömmer att bandet börjar se ut att komma till åren låter det precis som förr. Och roligt att se att de har gott om unga fans också. Betyget är eventuellt lite snålt, men de hade inte skärpan på topp riktigt hela tiden. Men en väldigt underhållande spelning var det (7/10).

Problem - Jag ser igenom
Problem - 90000

Fläskkvartetten med gäster (Freddie Wadling, Nicolai Dunger, Theodore Jensen, Titiyo & Stakka Bo). Jag hade stora förhoppningar på denna spelning och det tog ungefär 20 sekunder av första låten (som var utan gäst) innan jag förstod att det skulle bli väldigt bra. Sen kom Freddie Wadling in och det var många år sedan jag såg honom på en scen. Hans kropp ser inte ut att vara i bästa skick och han fick sitta ner och sjunga sina låtar. Men som han sjöng! Det finns ingen i det här landet som kan matcha honom när han är i form. Han gjorde bl.a. en fin version av Dancing Madly Backwards, helt fantastiskt. Sen var det Nicolai Dunger och det var inte riktigt lika kul, t.o.m. lite tråkigt. Theodore Jensen var lite bättre, men kunde liksom Dunger valt lite roligare låtar. Men sen var det fest igen. Först kom Titiyo in och efter en låt presenterade hon Stakka Bo. Han har ju egentligen ingen röst att tala om, men gick in med en fantastisk attityd och satte först sin sololåt Mute (himmelsk version!) och sedan We Vie i duett med Titiyo så det nästan var så bra det kan bli. Jag trodde verkligen inte det om honom, han var kvällens stora positiva överraskning! Och sen avslutades konserten med att Wadling först gjorde Over the Rainbow och jag tänker inte ens försöka recensera det. Och sedan avslutningsnumret Walk där Wadling sjöng verserna och alla fyllde i med kör i refrängen. Sista 20 minutrarna av denna konsert var livemusik när den är som allra vackrast och allra bäst, sådant som får en att känna både lycka och ödmjukhet för att man lyckades befinna sig just där och just då. Och nej, jag överdriver inte (9/10).

Fläskkvartetten feat. Titiyo & Stakka Bo - We Vie
Fläskkvartetten feat. Freddie Wadling - Over the Rainbow
Fläskkvartetten feat. Freddie Wadling m.fl. - Walk

Client. Festivalen avslutades för min del med lite electroclash från England. Tre tjejer utklädda till flygvärdinnor och med en utstuderat utmanande stil, speciellt från sångerskan. Det är ganska lättlyssnat, men samtidigt väldigt banalt. Bandet är ganska långt från att kategoriseras som skickligt och låtarna låter påtagligt lika varandra. Men det var ändå lite småkul för stunden, även om det kändes svårt att ta det på allvar, speciellt efter Fläskkvartettens mäktiga uppvisning. Och jag är rätt så säker på att det var både första och sista gången jag såg dem (5/10).

Malmöfestivalen 23/8

Fjodor tillsammans med Stefan Sundström och hans band

Jag tjuvstartade kvällen (i förhållande till mitt uppgjorda schema) med lite folkmusik på Jerikoscenen på Gustav Adolfs Torg. Ett band som heter Skrot spelade. Det är unga tjejer och killar som ser ut som fältbiologer allihop (jag har själv varit fältbiolog så det är kärleksfullt menat). Träffade alla Svahn-systrarna där, vilket var trevligt.

Men Mölleplatsen kallade och först var det Roots Alliance på lilla scenen. Tyvärr lite folk i början men det tog sig efterhand och blev bra sväng. Sen var det Stefan Sundström med band. Jag har tappat räkningen hur många gånger jag sett honom live, men det är absolut fler än tio och troligen närmare 15. Och ikväll var en av de bästa. Och sen drack jag öl med Kaj och Olof och slarvade därmed bort början på de två spelningar jag tänkt se klockan 22. En kvart försenad stod jag dock, tyvärr med bara ett hundratal andra, vid lilla scenen och såg Baby Blonde and the Downs, ett Malmöband som jag lyssnade in via Myspace förra veckan. Det var ruskigt bra! Och så hann jag se några låtar med Lemonheads innan de slutade. Bra pop utan något extra, precis som när jag såg lika lite av dem på Coachella. Skulle sen hem och sova men träffade på några skådarkompisar så vi gick till en pub i stället och drack öl. En riktigt bra kväll utan svackor!

Skrot. Unga folkmusiktalanger som jag bara lyssnade på en knapp halvtimme. Bedömer därför inte dessa med betyg. Nöjer mig med att det gör mig glad och hoppfull att det finns de på knappt 20 år som säger t.ex. att "den här polskan är efter Ored Andersson i Linderöd" i stället för "är Malmö i huset?".

Roots Alliance. Bra skånsk reggae med blås. Jag kan halvstöra mig på att ett skånskt band sjunger reggaeklicheer som t.ex. "Babylon" hela tiden, men det svänger så det spelar egentligen ingen roll! Med lite mer röj i publiken skulle detta bli hur bra som helst (7/10).

Roots Alliance live på Malmöfestivalen

Stefan Sundström med band. De spelade ca 75 minuter men det kändes som hälften. Bandet var magnifikt, framför allt Martin Hederos på piano och Nina Ramsby på blås och gitarr tillför en ytterligare dimension. Låtarna är fantastiska, även om jag hade kunnat välja helt andra. Men de gjorde en brutal version av Nån har slagit upp ett hål så det går egentligen inte att klaga på det heller? Fjodor från Ebba Grön gästade på några låtar och han gjorde en version av Ebbas gamla Heroinister och kontorister. Och Stefan och Nina gjorde en duett på Med ögon känsliga för grönt, som nästan fick mig i tårar. Det var en konsert när nästan allt stämde och det kändes från första låten (En näve näring - också magnifik duett mellan Stefan och Nina) att det skulle bli så. I konkurrens med Fläskkvartetten festivalens höjdpunkt (9/10)!

Stefan Sundström med band - Med ögon känsliga för grönt
Fjodor & Stefan Sundström med band - Heroinister och kontorister
Stefan Sundström med band - Nån har slagit upp ett hål del 1 del 2
Stefan Sundström med band - Fisk i en skål (Spelningens sista extranummer. När Stefan vrålar "arenarock" efter drygt 3.40 - det är världsklass!)


Baby Blonde and the Downs. Jag misstänkte redan när jag kollade upp detta på Myspace att det skulle bli bra. Två vokalister, en tjej och en man i kvinnokläder. Men likheterna med Billie the Vision (där sångaren också uppträder som transvestit) slutar där. Det rubriceras på deras Myspace som folkrock, men det är mer komplext än så. Låtarna är i grunden bra, men kryddas av långa instrumentala partier där stämningen byggs upp efterhand och det blir ett vansinnigt driv. Men som Peter, en av öldrickarna efteråt, sa - att detta driv skulle inte hålla på 3-4 minuter som det gjorde, utan gärna 15 minuter (kanske lite överdrivet, men någon minut till hade inte skadat). Då hade det blivit helt fantastiskt. Men jag är ändå såld och ska absolut se dem igen så fort jag får chansen. Detta var sensationellt bra och det enda som saknades var lite mer liv i publiken (8/10).

Baby Blonde and The Downs - Burn This Flag
Baby Blonde and The Downs - Fall Apart

Lemonheads. Jag såg bara deras sista fyra låtar och det var bra pop, men helt utan överraskningar eller infall. Emma hade sett hela spelningen och sa att resten också varit så, varför jag betygsätter spelningen trots allt (7/10).

Lemonheads - Rudderless
Lemonheads - The Outdoor Type

Caught in the act...

Ola in Space a.k.a. CinnamonWeaver a.k.a. The Meaning in Meaninglessness samlar bloggmaterial och dricker äppeljuice. Notera (det lilla man ser av) hans übersnygga t-shirt, till stöd för den danska antikrigsrörelsen "Budskab fra graesrodderne". Stortorget, Malmö 21 augusti 2007. Foto: That Handsome Devil.

Malmöfestivalen 22/8

Miss Li och hennes band

Detta blev en relativt kort festivalkväll med bara tre spelningar för min del. I och för sig anlände jag till Mölleplatsen redan när Peps spelade, men det var knökfullt så jag gick och drack några öl med That Handsome Devil i stället. Hörde Peps på lite håll, lät exakt som förväntat.

Sen var det Miss Li, som hade lite tekniska besvär men annars dominerade som väntat. Och sen var det nostalgitripp med Levellers. Jag älskade Levellers åren 92-96, ca - sedan dess har jag inte lyssnat på dem alls men jag kunde fortfarande nästan alla texter. Och så lite kanadensisk indiepop till slut med Tegan & Sara. Många bekanta ansikten på Mölleplatsen under kvällen, mycket trevligt! Promenad hem (30 minuter) i ösregn utan paraply eller regnkläder.

Miss Li. Spelningen var lite kort, men hon var lite försenad på och tekniskt besvär gjorde att hon behövde starta om, vilket nog gjorde att hon fick korta ner sitt set för att det inte skulle bli förseningar. Spontant tyckte jag det var aningen mindre jättebra än i maj (recension) och eventuellt är betyget ett snäpp för högt, men hon är en sån skön entertainer så det får bli så. Hon är tveklöst bland det absolut bästa inom svensk populärmusik för närvarande. Avslutande, självbetitlade låten Miss Li är 10/10 (9/10).

Miss Li - Första försöket att starta konserten (tekniken havererar efter 1,5 minuter)
Miss Li - I'm Sorry He's Mine
Miss Li - Backstabber Lady

Levellers. Som jag skrev ovan var detta ett av mina favoritband några år under 90-talet. Därefter har de släppt ett antal plattor som om jag förstår det rätt varit lite sämre och inte visat på någon utveckling överhuvudtaget. Bandet visar självinsikt och minst 80% av låtarna är från storhetstiden. Jag har som sagt inte lyssnat på dem alls på senare år men hade inga problem att sjunga med i de flesta låtar. Så av nostalgiskäl så tyckte jag det var en väldigt bra konsert, men har man inte lyssnat på dem innan kan jag tänka mig att det inte var så kul. Det tände till lite extra när det kom in en didgeridoo-spelare i slutet av The Boatman (f.ö. en underbar låt!). Låtlistan var helt ok, men kanske lite väl lik den som de hade på KB förra året. Jag hade gärna hört några av deras allra mest politiska låtar, vilka verkar undvikas numera. Men The Devil Went Down to Georgia som extranummer var klart uppiggande. Betyget får ses som en jämkning av nostalgifaktorn och hur bra det är egentligen (7/10).

Levellers - Fifteen Years
Levellers - The Boatman
Levellers - The Devil Went Down to Georgia

Tegan & Sara. Dessa kanadensiska tvillingar visade skön attityd och bra känsla för popmusik. Låtmaterialet är lite ojämnt (en del låtar dock väldigt bra), men konserten var bra underhållning hela vägen och jag gick därifrån med en positiv känsla. Och inte bara för att jag hamnade bredvid några riktiga snyggingar i publiken (7/10).

Tegan & Sara - Walking With a Ghost
Tegan & Sara - Nineteen
Tegan & Sara - Take Me Anywhere

Malmöfestivalen 21/8

Anna Ternheim på Stortorget

Kvällens hektiska schema på Malmöfestivalen höll faktiskt mer eller mindre, kanske tack vare att [ingenting] ställde in (de ersattes av ett Malmöband vid namn Legrand. Emma och Kristian såg den spelningen och tyckte den var väldigt bra). Jag missade första tio minutrarna av Anna Ternheim och första halvtimmen av Timbuktu (för att jag såg Klaxons, som kändes viktigare, inte minst för min indiekredd:-). Och gick därifrån igen efter 40 minuter, innan det var slut. Ett extremt trångt Stortorg är inte riktigt min pryl. Då var det trevligare i Manegen, där jag för första gången under festivalen kunde sitta ner och titta på föreställning (Hans Appelqvist).

Logh. Trevlig eftermiddagspop, men det hände inte mycket. Låtarna är var för sig bra, men har man inte lyssnat in sig innan blir det lite enahanda efterhand. Mot slutet blev det dock lite röjigare med mer instrumentmangel. Publikkontakten var tyvärr nära nog obefintlig. (6/10).

Mustasch. Hårdrock är en av de relativt få populärmusikgenrer som jag i princip inte klarar av (med vissa undantag och i små doser). Jag försökte se Metallica på Roskilde härom året, men gick redan efter 20 minuter. Den spelningen hyllades av fansen som en klassiker! Nu följde jag med That Handsome Devil för att se Göteborgarna i Mustasch (han gillar dem), som enligt egen utsago spelar "hårdrock" men jag tycker THD:s formulering "hård rock" passar bättre. För det är hårt med mycket gitarr-riff, men det är inte alls metal och eftersom det är väldigt melodiskt funkar det även för mig. Att sångaren är influerad av just nämnda Metallica är uppenbart, både vad gäller riffen och hur han agerar på scen. Mellansnacket var stundtals lite töntigt, men totalt sett var det bra och lättsmält och något oväntat klarade jag utan problem att stanna hela spelningen (7/10).

Mustasch - I Hunt Alone
Mustasch - Down in Black del 1 del 2

Anna Ternheim. Jag hade trott att Anna skulle vara trist live, men det visade sig vara helt fel. Tvärtom, hon var riktigt bra. Lite blyg, men cool och värdig på något sätt. Jag har aldrig fallit helt för hennes musik, men när jag nu hörde låtarna live lät nästan var och en som en modern klassiker. Det var bra rakt igenom, men höjdpunkten var en fantastisk version av My Secret, som avslutade ordinarie set. Denna avslutades med ett ruggigt solo, som avslutades med Anna på knä för att slutligen "dö" på scenen. Det skulle kunna uppfattas som töntigt, men jag tyckte det var helt underbart (8/10).

Anna Ternheim - A French Love
Anna Ternheim - To Be Gone

Klaxons. Jag hade bråttom tillbaka till Mölleplatsen för att se dansant indiepopröj ("acid-rave sci-fi punk-funk" har det kallats) med brittiska Klaxons. Det var väldigt röjigt och därför gillade jag främst de låtar som har bra melodi, men hade lite svårt för övriga, som i något fall gränsade till oväsen. Tack och lov dominerade den förstnämnda typen. En kul detalj är att basisten/sångaren brutit foten och ersatts av en tillfällig basist. Själv koncentrerade han sig på sången och gick omkring på scenen med en krycka. En väldigt bra, stundtals fantastiskt bra, men något ojämn spelning. (8/10).

Klaxons - Golden Skans
Klaxons - Gravity's Rainbow
Klaxons - Forgotten Works

Timbuktu & Damn! Jag har sett Timbuktu och Damn ganska många gånger och alltid gillat det. Men jag gillar det ännu mer p.g.a. Damn! än för Timbuktu (även om jag tycker att han också är bra). När bandet får mycket utrymme är det fullständigt lysande. Denna gång kom bandet tyvärr i skymundan och Timbuktu bjöd in polare efter polare att rappa med honom framme på scen. Ett tag var de fem olika rappare på scen. Partyfaktorn var mycket hög och de som var där i det syftet tycker nog det var enastående. Själv tyckte jag det blev lite väl mycket ljus på rapparna och Damn! reducerades denna gång, tyvärr, endast till ett kompband. De är så skickliga och underhållande i sig att de är värda mer än så. Ljudet var inte helt bra heller och det lät bitvis ganska grötigt. (7/10).

Timbuktu & Damn! - Lika barn avvika bäst del 2
Timbuktu & Damn! feat. Magnus Tingsek - Kamrater

Hans Appelqvist. Jag avslutade min kväll med en mysig föreställning i Manegen. Hans Appelqvist framträdde med en kombination av förinspelade ljud, rörliga bilder och till detta sång och elgitarr eller klaviatur. Detta är lysande electronica, med ljudlandskap som rör sig från stämningsfulla, avlägsna datorljud till välplacerade gitarrsolon. Och vissa av låtarna är så vackra att det är svårt att beskriva. Det är inte riktigt lika fantastiskt hela tiden, men i vissa stunder är det snudd på magi (8/10).

Hans Appelqvist live på Malmöfestivalen #1
Hans Appelqvist live på Malmöfestivalen #2

Malmöfestivalen 18-19/8

Lördag

Lloyd Cole. Jag har aldrig varit någon stor fan av Lloyd Cole och fattade inte att han kunde bära en timme på egen hand med akustisk gitarr. Men det gjorde han verkligen. Trots minimal kunskap om hans låtar kändes det, med facit i hand, som de flesta var bekanta, hans röst och gitarrspel var lysande och valet av covers, inte minst Tim Hardins alldeles underbara Lady Came From Baltimore gjorde detta till en riktigt trevlig stund (7/10).

Lloyd Cole - Lady Came From Baltimore
Lloyd Cole - No Blue Skies

Calaisa. Calaisa består av två syskonpar från Malmö (alla tjejer - på scen är även två killar med) som spelar vad som rubriceras som country och bluegrass. Och eftersom jag tycker country och bluegrass, i sin ursprungliga form, kan vara alldeles ljuvlig, så är det väl detta jag ogillar med Calaisa. När de innan en låt säger "Nu blir det bluegrass" och spelar en låt som låter som vilken strömlinjeformad americana-pop som helst har jag svårt att gilla det. Bara för att man har med en violin är det inte bluegrass. Bill Monroe spelade bluegrass, Nitty Gritty Dirt Band spelade bluegrass, även Alison Krauss kan anses spela bluegrass. Men detta är inte bluegrass. Möjligen kan man lura i "vanliga radiolyssnare" att det är det, ungefär som man för 10 år sedan lurade i samma lyssnare att The Corrs spelade irländsk folkmusik för att de kom från Irland och hade en violin (trots att musiken var vanlig pop). Men för mig är det rätt och slätt förvisso lättlyssnad men helt ointressant americana-pop, varken mer eller mindre. Den dag de verkligen spelar bluegrass ska jag börja lyssna, jag lovar (4/10)!

Sahara Hotnights. Motvilligt stegade jag över till Stortorget (Malmöfestivalens mainstream-centrum) och deras stora scen. Men tjejerna i Sahara Hotnights övertygade rejält och gjorde en relativt kort men rakt igenom intensiv och bra spelning. Trots att jag aldrig varit något fan och lyssnat aktivt kände jag igen det mesta. Och imponerades dessutom av bandets färdigheter - både trummisen Josefin och sologitarrist/vokalist Maria är grymma på sina respektive instrument. Och när de vid sidan om sina egna låtar kryddar med en härlig cover på Dusty Springfields In Private finns det verkligen ingenting alls att klaga på (8/10).

Sahara Hotnights - In Private
Sahara Hotnights - Cheek to Cheek

Seun Kuti & Egypt 80. Jag kom tillbaka från Stortorget och möttes av härligt afro-röj. Vad kan man annars vänta av Fela Kutis son? Tyvärr hade jag inte noterat detta i mitt spelschema på förhand för det verkade alldeles lysande den kvarten jag hann se och höra. Goda vänner rapporterade dock att det var lite enformigt så kanske såg jag det jag behövde (såg för lite så inget betyg, men verkade mycket bra).

Seun Kuti & Egypt 80 live på Malmöfestivalen

Familjen. Familjen, som inte alls är en familj utan Johan T Karlsson från Hässleholm, har jag skrivit om en gång tidigare på bloggen. Då uppträdde han på Kontoret och det var en härlig kväll. Det var bra nu också, då han f.ö. hade med Andreas Tilliander på elektronik, men det handlar mer om röj än om riktigt bra låtar och denna kväll var jag själv inte riktigt på topp (feber). Familjen påminner dock inte om någon annan och för alla som vill dansa är detta perfekt (7/10).

Familjen - Det snurrar i min skalle

Marit Bergman. Marit såg jag och gillade i oktober förra året (recension). Sen dess har hon inte gett ut något nytt så denna spelning var lik. Hon hade utökat sitt band ytterligare, nu med två körtjejer (nu är de tio stycken i bandet), vilket inte gjorde någon större skillnad, och hon hade slängt om låtordningen en del. Bandet är otroligt bra, och som jag skrev då så har Marit nu låtar som räcker till en hel show. Om jag ska gå in på detaljer så är det fortfarande Forever Doesn't Live Here Anymore som knäcker allra mest, men även det akustiska extranumret var fantastiskt bra. Lite väl skojfriskt ibland (t.ex. att låtsas inte vilja göra extranummer - två gånger!), men annars var det väldigt bra. Cecilia Nordlund gästade i Adios Amigos och hon och Marit hade uppenbarligen jättekul tillsammans på scen. Själv tycker jag just den låten är riktigt vedervärdig, oavsett om Cecilia är med eller inte (8/10).

Marit Bergman - From Now On
Marit Bergman - I Will Always Be Your Soldier del 1 del 2

Söndag

Rigmor Gustafsson Quartet. Förutom att jag mot slutet av denna spelning blev lite uttåkad så tyckte jag det var bra. Jag har inte lyssnat mycket på jazz förrän de senaste 3-4 åren och är rätt så orutinerad. Och det jag har svårast för är när var och en av musikerna ska visa sina färdigheter (de är alla väldigt skickliga!), men samtidigt slutar fungera som band. Och det hände tyvärr här. Annars tycker jag mycket om Rigmors röst (ska någon bli den nya Monica Zetterlund är detta ett hett tips!) och låtmaterialet, som i stor utsträckning bygger på Bacharach-tolkningar finns inte mycket att invända mot. Men spelningen, som varade en dryg timme, gick i mer eller mindre samma tempo hela tiden så lite mer variation hade varit önskvärt (6/10).

Edda Magnason. Edda är en av bloggens favoriter sedan tidigare (sett tre gånger tidigare - 1 2 3) och då det var första gången hon uppträdde med fler musiker (två violinister) såg jag mycket fram emot det. Hon hade flera nya låtar (som lät bra) men gjorde det lite svårt för sig genom att inte ta paus mellan dem och de diffusa övergångarna gjorde att publiken inte riktigt kom med i konserten. Edda verkade också lite nervös eftersom de två gånger hon pratade med publiken sa hon exakt samma sak. Men låtmaterialet är starkt och hon är bra och har ett eget uttryck så framtiden är alldeles säkert ljus. (7/10).

Edda Magnason - Goodbye Song

Efter Eddas spelning tog vi ölpaus och ägnade ett öra åt slutet på spelningen med The Guild, vilket lät bra på lite håll. Det föreföll vara klart inspirerat av Dylans 70-tal och det är ju inte det sämsta. Bedömer dock inte detta, eftersom jag bara lyssnade av det från restaurangområdet.

Magnus Lindgren Quartet. Söndagens andra jazzkonsert var betydligt mer uptempo än den första. Hans kvartett består av trummor, bas och slagverk/vibrafon och så han själv som alternerar mellan alla tänkbara blåsinstrument och flygel. Fantastisk musiker! Vid några tillfällen spelade han både flygel och blås - samtidigt! Detta var en bra spelning, men återigen var det jazzsjukdom nr.1, att var och en alltid ska få visa hur bra de är, vilket förlänger både solon och låtar lite för länge. Det måste gå att göra en jazzlåt som inte är minst 6-7 minuter lång! Ibland tänkte jag "shit, vad bra!" men en annan stund tänkte jag "är det inte klart snart?"! Låtarna inbördes var dock variabla och innehöll både egna grejer och saker som snappats upp i Sydamerika (7/10).

Vive La Fete. Söndagen slutade med skön electroclash från Belgien. Stommen i bandet är egentligen bara två medlemmar men på scen var de ett fullt band. Konserten var genomgående väldigt bra och den karismatiska sångerskan är en stor anledning till det. Bra tryck genom hela spelningen, men lite för mycket "plipp-plopp" och för lite massivt driv för att riktigt nå de jättehöjder som de inte helt obesläktade Ladytron nådde på Inkonst i april. Trots det, bra låtar och en kul konsert rakt igenom (8/10)!

Vive La Fete - Il Pleut
Vive La Fete - Nuit Blanche

Måndag
Inget festivalande för mig, dock en träningsrunda - 7,6 km (7/10).

Malmöfestivalen 17/8

Jag ägnade större delen av kvällen åt Mölleplatsen och tittade på de fyra spelningar jag föresatt mig att se. Först var det Laakso (förstärkta med Jari Haapalainen på gitarr) som spelade pop, ganska röjigt emellanåt. En del låtar var bra, en del mindre bra. En låt som heter Västerbron, men bortsett från titeln är på engelska, lät t.ex. riktigt bra medan radiohiten Italy vs. Helsinki är nära gränsen till förfärlig. Det här var inget som fick igång mig ordentligt. Bra publikkontakt med många påtagligt unga fans som verkade tycka detta var avsevärt bättre än vad jag tyckte. (6/10)

Tingsek har jag läst mycket gott om som liveartist och när jag nu sett honom själv kan jag förstå det. Här finns potential för riktigt bra spelningar. Det är skickligt och genomtänkt, med många små detaljer som gör låtarna bättre (t.ex. ett munspel ibland, lite percussion ibland, en trumpet ibland etc.). Bra band och bra groove men ändå något som gör att det inte når riktigt de höjder jag hade hoppats. (7/10)

Tingsek - Proud To Be Part Of These Days

Asha Ali hade inte samma fanskara på plats som de två första jag såg och därför var det lite dålig fart på publiken. Asha gjorde dock vad hon kunde för att övertyga publiken och det blev några extranummer till slut. Hon har en väldigt fin sångröst och låtmaterialet är bra så det här var klart trevligt. (7/10)

Asha Ali - Fire Fire

Balkan Beat Box röjde på som attan. Ett åttamannaband med två saxofonister skapade ett rejält röj och publiken var med på noterna. Tyvärr tyckte jag musiken verkade ha mindre rötter i Balkan (som namnet antyder) än i Orienten, och orientalisk musik är jag inte lika förtjust i. Det var alltså bra röj, men musiken var mycket mera rytm än melodi och det blev efterhand lite tjatigt. Kameran strulade under denna spelning (6/10)

Ola rekommenderar....... Malmöfestivalen!

(skrivet 1/9 kl 18: jag har noterat i min Statcounter att många som googlat olika band från festivalen hamnar på denna sidan. Jag har skrivit korta recensioner om och länkat till videos av de flesta uppträdande jag såg under festivalen också - dessa hittas här).

I morgon börjar den 23:e upplagan av Malmöfestivalen. Som vanligt är det ett digert utbud av olika kulturaktiviteter och en massa annat. Många i min omgivning brukar undvika Malmöfestivalen. Jag kan förstå det till viss del. För festivalen har två sidor och väljer man att bara se den ena är det lätt att bli avskräckt. Den ena sidan är att det är alldeles för mycket folk, köer och allmänt kaos. Jag är själv snudd på allergisk mot stora folksamlingar, speciellt om de inte har en gemensam mening eller mål (t.ex. att se en konsert). Tusentals människor som rör sig irrationellt fram och tillbaka ÄR jobbigt och jag gör alltid mitt bästa för att undvika den värsta röran. Men att med detta döma ut Malmöfestivalen helt är ett stort misstag. Jag gjorde själv det under i princip hela 90-talet, men nu är jag på bättre tankar.

Ser man bortom denna röra av människor framträder ett fint utbud av musik. Och med den stora fördelen att allt är gratis. Och på senare år har festivalen haft ett antal väldigt fina bokningar. Under 2000-talet har jag t.ex. sett LCD Soundsystem, Kaizers Orchestra, Danko Jones, Linton Kwesi Johnson, The Bees, Chip Taylor, Yeah Yeah Yeahs, Gogol Bordello och Swan Lee vid sidan av en massa bra svenska band.

Årets festivalprogram ser också trevligt ut. Här är vad jag tycker att man bör se, eller i alla fall det jag tycker att jag bör se.

Fredag 17/8

17.00 Laakso, 18.00 Tingsek, 19.15 Asha Ali, 20.15 Balkan Beat Box. Samtliga på Mölleplatsen.

Laakso är rätt så trevliga även om de var kassa den enda gången jag sett dem tidigare så det kan man ev. skippa om man tycker det är för tidigt. Tingsek har jag inte sett live men borde äntligen göra. Asha Ali är kvällens mest givna - riktigt bra sångerska i modern singer/songwriter-anda. Och Balkan Beat Box har jag inte hört men beskrivningen av dem på Malmöfestivalens hemsida låter väldigt lockande.

UNDVIK: Stortorget. Kräftor är jättegott, men inte till ackompanjemang av i tur och ordning Grus i Dojjan, Danne Stråhed, Torsson och Kvinnaböske band. Och alla vill säkert bara höra deras gamla hits. Det har faktiskt hänt lite mer än så inom skånsk musik på 20 år.

Lördag 18/8

17.00 Lloyd Cole, 20.30 Sahara Hotnights, 21.45 Familjen, 22.45 Marit Bergman. Sahara Hotnights på Stortorget, övriga på Mölleplatsen.

Lloyd Cole har jag aldrig sett live och skulle nog inte betala för, men när nu denna chans dyker upp får jag ta den. Sen blir det nog en matrunda på stan innan jag gärna kollar Sahara Hotnights på Stortorget. Deras senaste album är ganska bra, tycker jag. Sedan tillbaka till Mölleplatsen och dansant pop med enmannabandet Familjen. Marit är en given avslutning, hon var lysande när jag såg henne i oktober förra året så det är dags igen.

UNDVIK: Salem Al Fakir har gjort några riktigt sköna singlar - Dream Girl och Good Song. Jag såg honom på Way Out West förra veckan och måste tyvärr konstatera att han var riktigt dålig live. Låtarna hade tappats på sitt soulstänk och slarvades bort samt att hans agerande på scenen emellanåt var riktigt töntigt.

Söndag 19/8

18.15 Rigmor Gustafsson Quartet, 19.30 Edda Magnason med band, 20.45 Magnus Lindgren Quartet, 22.00 Vive La Fete. Alla på Mölleplatsen.

Jag har ju sett Laleh två gånger i sommar och väljer därför bort henne. Men hon är bra så har man inte sett henne kan Stortorget 21.00 absolut rekommenderas. För mig går söndagen i jazzens tecken med Rigmor och Magnus. Magnus är väldigt bra! Men det som ska bli allra roligast är att se Edda med band för första gången. Hon har alltid spelat solo tidigare. Vive La Fete är ett belgiskt elektropopband med snygg sångerska och blir en bra avslutning på kvällen.

UNDVIK: Tommy Körberg på Stortorget. Visst har han sångröst, men jag tycker ändå att han är riktigt otäck.

Måndag 20/8

Idag blir det inte festival för mig. Måste hinna med ett träningspass och dessutom vila mig i form inför resten av festivalen. I morgon blir det svettigt!

UNDVIK: Malmöfestivalen!

Tisdag 21/8

17.00 Logh, 18.00 Mustasch, 19.00 Anna Ternheim/19.15 [ingenting], 20.30 Klaxons, (21.00 Timbuktu & Damn!), 22.30 Hans Appelqvist. Anna och Timbuktu på Stortorget, Hans Appelqvist i Manegen och övriga på Mölleplatsen.

Kan bli tidig start eftersom jag är nyfiken på både Logh och Mustasch, även om de inte är några absoluta måsten. Sen krockar det rejält. Anna gör ju fina skivor men jag tror hon är rätt trist live, men det blir sent beslut om jag väljer henne eller [ingenting], som gjort massor med sköna popdängor, t.ex. deras fantastiska Punkdrömmar. Klaxons valde jag bort på Coachella men det kommer inte hända igen. Om jag sedan förflyttar mig och ser slutet på Timbuktu kan jag inte heller bestämma nu, men det är en olycklig krock. Avslutar med lite experimentiell elektronika med Hans Appelqvist, för att komma ner i varv efter en intensiv kväll.

UNDVIK! Att stanna hemma för detta är en riktigt bra musikkväll på festivalen!

Onsdag 22/8

19.45 Miss Li, 20.45 Levellers, 22.00 Tegan & Sara. Samtliga på Mölleplatsen.

Jag skippar nog Peps kl 18 för att jag sett honom ganska många gånger och vet vad jag får. Och tjänar således lite tid att använda till annat. Miss Li är festivalens kanske mest givna konsert - hon är alldeles fantastisk. Missa inte under några omständigheter! Levellers folkrockpunk är stor nostalgi för mig. De var ett av mina favoritband i mitten på 90-talet så även om de inte gjort något intressant vad jag vet på säkert tio år så blir det kul. Avslutar med lite kanadensisk pop med tvillingarna Tegan & Sara. De få låtar jag hört med dem är bra.

UNDVIK! Nu sparkar jag in öppna dörrar, men NRJ in the Park på Stortorget bör man naturligtvis hålla sig på behörigt avstånd från. Så här står det i programmet: Radiokanalen NRJ:s show med artister som Natasha Bedingfield, Danny, Neverstore, Monrose, Ola , Vincent samt KNA Connected. Värmer upp gör partygänget Hoffmaestro. Stor festivalstämning utlovas! Jag skulle inte gå dit ens under hot. Och nej, det är inte Ola in Space som ska uppträda utan en annan Ola!
UNDVIK dessutom att missa Miss Li!!!

Torsdag 23/8

19.15 Roots Alliance, 20.30 Stefan Sundström & band, (21.30 Mando Diao), 22.00 Lemonheads/22.00 Baby Blonde & The Downs. Mando Diao på Stortorget, övriga på Mölleplatsen.

Roots Alliance är supersvängig skånsk reggae med blås, mycket bra! Stefan är en av mina hjältar och helt given. Sen blir det svårare. Jag tror inte jag tar mig bort till Stortorget för att se Mando Diao, eftersom jag sett dem en gång i år och inte vet om de kan knäcka på en så stor scen. Och på Mölleplatsen är det två bra band samtidigt och om jag ska se Lemonheads, som jag såg 3-4 låtar med på Coachella eller nya Malmöbandet Baby Blonde & The Downs, som låter väldigt bra på deras Myspace får jag helt enkelt ta ställning till då. Kanske lite av båda eftersom scenerna ligger så nära varandra.

UNDVIK! Caroline af Ugglas har jag aldrig förstått storheten i. Se Roots Alliance, som spelar samtidigt, i stället!

Fredag 24/8

17.00 Goran Kajfes, 18.15 Rickard Galliano Tangaria Quartet, 19.30 Juvelen, 20.30 Tomas Andersson Wij, 21.45 Problem, 22.45 Fläskkvartetten (med Freddie Wadling, Nicolai Dunger, Titiyo, Theodore Jensen & Stakka Bo). Samtliga på Mölleplatsen.

Helkväll på Mölleplatsen och inga otäcka krockar. Kajfes är en fantastisk trumpetspelare och ska absolut inte missas. Rickard Galliano har jag aldrig hört talas om men det är en dragspelare som låter spännande i programförklaringen. Sen är det dansant pop med Juvelen, eftertänksam melankoli med Tomas Andersson Wij och skånsk garagepunk med Problem innan det avslutas med Fläskkvartetten med gäster, vilket ev. kan bli kul. Samtidigt spelar The Ark på Stortorget och efter den korta glimt (ca 10 minuter) jag fick av dem på Way Out West lär det bli bra underhållning för de som går dit, om än lite förutsägbart.

UNDVIK! Joddla med Siv (spelar på Stortorget) är nog bland det sämsta jag kan tänka mig överhuvudtaget. Pubertala texter och banal musik av värsta slag.

Sex konserter från sommaren 2007

Nej, inte sexkonserter, utan 6 st konserter. Trodde ni allt...:-) Jag har varit slö med att skriva konsertrecensioner under sommaren. Men jag har ändå varit på en del prylar, de flesta har på ett eller annat sätt redan nämnts i bloggen. Men här kommer lite mer om dem. Text om Way Out West kommer senare och jag ska också försöka skriva lite mer om de dagar jag var på Jazzfestivalen i Stockholm (åtgärdat - uppdaterad text i länken!). Men detta blogginlägg handlar om de enskilda spelningar jag varit på. Hyfsat spretig blandning av genrer! Nu är det ett tag sedan jag såg några av konserterna, så en del detaljer jag skulle vilja ha med har nog fallit i glömska. Alla bilder är som vanligt klickbara för att ses i större storlek.

Indianmusik & -dans. Iscozazin, centrala Peru. 21/6/07

Tja, man kan ju fråga sig om detta var en riktig konsert, men eftersom det var det närmaste jag kom något sådant i Peru så bestämmer jag att det var det. Iscozazin är en liten avkrok ganska långt österut i centrala Peru. Enda sätten att ta sig dit är via en hopplös väg som knappt är körbar alternativt med båt i det utbredda flodsystem som finns i området. Likväl är det inget jättelitet samhälle. När vi var där var det någon slags byfest, som väl var som en miniversion av vilken stadsfestival som helst. Som den enda ur den svenska delegationen valde jag att gå på ett litet uppträdande med musik och dans från Amazonas. Förutom en kille från Polen var jag den enda västerlänningen i publiken. Kvalitén på musiken och danserna varierade. Musiken framfördes helt akustiskt, men svängde ändå ganska bra och lät väldigt mycket som jag förväntat mig. Danserna var huvudsakligen gruppdanser och en del var ganska fina. I några var deltagarna dock påtagligt unga och lite mindre välrepeterade. Men denna kväll var mest för att uppleva något udda, inte för att få mitt livs kulturupplevelse. Men en sak kan jag säga - detta är nästa stora grej och det kommer att anses vara oerhört kreddigt att ha sett detta:-)! Dessutom var det gott om vackra Peruanskor i publiken. Vad de som uppträdde under kvällen hette har jag ingen aning om, men de var nog inte kända ens i Peru. Och de skulle nog inte förvänta sig bli omskrivna i en svensk blogg.

Mavis Staples. KB, Malmö 11/7/07

Att en av soulhistoriens främsta röster kommer till Malmö är förstås stort. Det var det fler än jag som insett och det var hyfsat tätt med kändisar och musikjournalister (som ej var i tjänst) på KB denna kväll. Bland annat syns Göran Skytte längst ner till höger på översta bilden. Mavis är en av mina absoluta favoritsångerskor, med en kraftfull röst som är som gjord för både soul och gospel. Den har så mycket kraft att man aldrig får intrycket av att hon ger allt, att hon behöver "skrika" i mikrofonen. Det finns så att säga mycket mer att ta av. Precis samma känsla som jag fick av Randy Crawford i Stockholm en dryg vecka senare. Och trots att Mavis uppnått den aktningsvärda åldern av 68 år så låter rösten precis som den gör på skivorna från 70-talet.

Konserten präglades mycket av hennes bakgrund som gospelsångerska och många låtar från Staple Singers katalog framfördes, däribland I'll Take You There, Respect Yourself och Will The Circle Be Unbroken. Bara att skriva de låttitlarna ger mig rysningar av välbehag. Och så gjorde hon en fin version av Eyes on the Prize, som ju också är med på Springsteens Seeger Sessions-skiva. Och sin klassiska The Band-cover, The Weight. Bandet var väldigt bra, liksom kören med en riktigt bra manlig sångare (som också sjöng duett med Mavis på några låtar) och dessutom syster Yvonne Staples, också hon en gammal medlem av Staple Singers.

Mavis Staples - The Weight
Mavis Staples - Will the Circle Be Unbroken

Disco Error. Gårdsfest på Ängelholmsgatan, Malmö 21/7/07

Malmös kanske mest skadade band, som de kallar sig själv på sin Myspace, såg jag två gånger i vintras. Dessa recensioner finns här och här. Denna kväll spelade de på en liten gårdsfest på Möllevången i Malmö. Väldigt sympatiskt - öl och bål var gratis, med tillägget att man gärna fick lägga en femma om man tyckte det var värt det. Disco Error var som vanligt underhållande med sin schizofrenrock, bestående av death metal, dansband, etno, pop m.m., ofta alltihop i en och samma låt. Sen sist har de även bytt basist - Hilda har blivit Maja - och det var den sistnämndas första spelning. Nedan finns en länk till låten de avslutade med, den självironiska Disco Error Sucks. Under Way Out West hade vi (samma tre som var på Disco Error-spelningen) som stående invändning mot alla konserter att det hade varit ännu bättre om de avslutat med en cover på Disco Error Sucks. Naturligtvis mest på skämt, men visst hade det varit outstanding!

Disco Error - Disco Error Sucks

Norah Jones (support: M Ward). Falkonersalen, Köpenhamn 5/8/07

Den här konserten besökte jag tillsammans med mina föräldrar, då mamma hade fått det som födelsedagspresent av mig och min syster. Jag och mamma har sett Norah en gång tidigare, även detta i Köpenhamn.

Recensionerna av hennes spelningar denna sommaren har varierat och det är tydligt att det beror på vilken utgångspunkt man har. Väntar man sig en svängig föreställning med mycket uptempo och vilda solon blir man garanterat besviken. Men väljer man att utgå från att det blir lågmält och vackert, då ser man konserten med andra ögon. T.ex. mina ögon!

Först ut var supporten M Ward, från Oregon, som gjort ett par trevliga plattor under 2000-talet. Lite enformiga skivor kanske, men han har en speciell stil som jag gillar. Norah Jones deltog som bakgrundssångerska på de första fyra låtarna, utan att på något sätt försöka stjäla rampljuset. Mycket sympatiskt. Och även Lee Alexander, basisten i hennes band, var med på någon låt. M Ward spelade nästan bara låtar från sin senaste skiva, Post-War, men avslutade med en gammal bluescover - Spoonful av Willie Dixon . Och så hann han visa att han är en riktigt vass gitarrist några gånger också. Han höll inte på så länge men det var en bra och lagom öppning av kvällen.

Jag är utan tvekan lite kär i Norah och har därför svårt att vara helt objektiv när det gäller henne. I sms dagen efter skrev jag till en kompis som undrade hur konserten var att "hon var lika snygg som alltid". Så jag är nog lite skadad. Men jag har faktiskt några åsikter om själva spelningen också. Först måste sägas några ord om ljus, ljud och dekor. Svart bakgrund, men en stor röd matta som täckte scenen. Norah som väntat stilfull i svart klänning med rött midjeband. Hela färg- och ljussättningen var magnifik och smakfull utan att alls vara överdrivet komplex. Och ljudet i Falkonersalen var perfekt.

Konserten var som jag antydde inledningsvis lågmäld. Norah hade arrangerat om några av sina äldre låtar och inledde med en avskalad gitarrversion av Come Away With Me. Väldigt annorlunda. Sen följde ganska många låtar från nya skivan. Höjdpunkten tycker jag var när hon, ensam på scen med sitt piano, gjorde den ljuvligt vackra My Dear Country, kanske den bästa låt hon gjort även på skiva. Även Gillian Welch-covern My First Lover, som gjordes som duett med M Ward, var väldigt fin. Och I've Got to See You Again och Don't Know Why från första skivan är ju alltid bra. Och i sista låten innan extranumret, Creepin' In (även den som duett med M Ward) röjde bandet på ganska bra, för egentligen enda gången under kvällen.

Det enda jag egentligen har att invända, eftersom jag alltså gick på den här spelningen med tanken att det skulle bli väldigt lågmält och därför inte ser det som ett minus, är att hon fortfarande inte har tillräckligt många riktigt bra låtar som kan bära en hel konsert. Så ibland kan det bli lite enahanda och i en del låtar kan man börja tänka på annat. Bandet är bra utan att sticka ut som briljant. Gitarristen Adam Levy fick en del kritik i några recensioner, men själv gillar jag honom då han gärna spelar lite annorlunda, kantiga solon och sällan eller aldrig fastnar i klichériff.

Sammantaget en mycket trevlig konsert, och jag skulle inte byta det mot att se ett chanserat Rolling Stones i Parken bara någon kilometer bort (de spelade samtidigt). Bilden på Norah är inte min egen, då fotomöjligheterna i lokalen var mycket begränsade för oss som satt en bit bak. Men den är från rätt spelning, dock lånad från internet (foto: Mikael Rieck, Ekstrabladet).

Chip Taylor with band feat. John Platania & Kendel Carson. KB, Malmö 9/8/07

Chip Taylor har haft sina största framgångar som låtskrivare. Mest kända är Wild Thing och Angel of the Morning (som gjorts av många i bra versioner, men mest känd för kidsen är den väl för att den användes i Shaggys tämligen värdelösa Angel). Han har också haft en lite lustig karriär eftersom han slutade helt med musik 1981 för att försörja sig som professionell gambler. Det gick tydligen också bra, men efter 15 år hade längtan efter musiken återkommit och sedan dess har han varit väldigt produktiv och gjort återkommande turnéer.

Jag har sett honon två gånger tidigare i Malmö. På Malmöfestivalen 2001 tillsammans med Lotta Wengléns band (samt John Platania), vilket var enormt bra. Och så tillsammans med endast violinisten och sångerskan Carrie Rodriguez på KB för några år sedan. Det var lite segt vill jag minnas. Nu var det med band igen. Och i bandet fanns återigen John Platania, som spelat mycket med Van Morrison och flera andra stora namn. Och en ung kanadensisk violinist vid namn Kendel Carson. Såväl Chip, John som Kendel har släppt skivor hyfsat nyligen och i stället för att låta någon vara förband så gjorde de sina respektive låtar om vartannat. Det gjorde att spelningen blev väl tilltagen, drygt två timmar, och därför delades upp i två set.

Det blev en trevlig konsert och kväll. Bandet är genomskickligt, inte minst John Platania, som är en sån där gitarrist som vet precis när han ska gå på lite extra och precis när han ska hålla igen. Han hade kunnat köra ett tiominuterssolo när som helst men han vet också att det inte passar sig i alla lägen. Han är en ren njutning att lyssna på, en exceptionell gitarrist. Dessutom gillade jag hans sololåtar lite extra, speciellt en låt om den mexikanske revolutionären Zapata (låten heter In Memory of Zapata).

Invändningen mot spelningen, även om man också kan se det som ett litet plus, är att stämningen nästan blir lite väl familjär ibland. Chip har spelat i Malmö många gånger och känner uppenbarligen många i publiken. Det märks också under mellansnacken och intensiteten går ner i stället för att skärpas till. Det är lite väl mycket "jag är bland vänner"-känsla och hur mycket han gillar Sverige och han verkar tro att vad han än gör på scen så kommer han undan med det. Kendel är den av de tre som är mest country. Och hon är bra. Hennes låtar är bra om än lite inbördes likartade. Och trots en ung skönhet bland gubbarna på runt 60 så passar hon bra in. Och säger ödmjukt att det är fantastiskt att få spela med ett sånt bra band som hon reser runt med nu. Bilderna uppifrån och ner visar Chip, John samt Kendel med basisten Ron Eoff och trummisen Bryan Owings.

Chip Taylor & band - Wild Thing

Final Fantasy. Pildammsteatern, Malmö 13/8/07

Kanadensaren Owen Pallett har lyckats med det unika att som soloviolinist bli populär även som popartist, detta under namnet Final Fantasy. På sin digra meritlista märks bl.a. att han gjort stråkarrangemang åt Arcade Fire och även varit med på deras turné 2005 (på den makalösa videon till In the Backseat, som jag länkat till tidigare, är det han som lägger sig ner på scenen bredvid Regine i slutet av låten). Och så har han även arrangerat och spelat stråkar åt Immaculate Machine på de två låtar de använt stråkar till. Och turnerat med Hidden Cameras.

Men förutom att vara väldigt duktig violinist har han också en bra sångröst och förmågan att skriva bra låtar, ofta med lite lustiga texter (t.ex. Learn To Keep Your Mouth Shut, Owen Pallett som en låt heter på första skivan).

Jag skulle gladeligen betalt och åkt till Köpenhamn för att se honom, men när han nu spelade gratis en dryg kilometer hemifrån var det ju bara att tacka och ta emot. Publiken bestod omväxlande av yngre poplyssnare och äldre människor som nog går på Pildammsteaterns sommarkonserter av vana. Jag tror dock att detta passade alla. Owen var som sagt själv på scen ("I never learned to play with musicians" sa han) med sin violin, ett keyboard och några pedaler med ljudeffekter. Konserten varade en timme och jag älskade varenda minut av den. Det var oerhört vackert. Owen har verkligen förmågan att plocka ut alla ljud som överhuvudtaget finns gömda i en violin. Ibland slår han på träet, ibland använder han den som gitarr, ibland spelar han smäktande vackert och ibland spelar han något som nästan gränsar till rock. Som extranummer gjorde han en cover på Joanna Newsoms Peach Plum Pear. Kön till skivförsäljningen efteråt visade att jag inte var den enda som tyckte att detta var en bra spelning.

Final Fantasy - This is the Dream of Win and Regine (Win and Regine är det äkta paret Win Butler och Regine Chassagne, frontman resp. -kvinna i Arcade Fire).

Final Fantasy - Many Times 49 MP