Sex konserter från sommaren 2007

Nej, inte sexkonserter, utan 6 st konserter. Trodde ni allt...:-) Jag har varit slö med att skriva konsertrecensioner under sommaren. Men jag har ändå varit på en del prylar, de flesta har på ett eller annat sätt redan nämnts i bloggen. Men här kommer lite mer om dem. Text om Way Out West kommer senare och jag ska också försöka skriva lite mer om de dagar jag var på Jazzfestivalen i Stockholm (åtgärdat - uppdaterad text i länken!). Men detta blogginlägg handlar om de enskilda spelningar jag varit på. Hyfsat spretig blandning av genrer! Nu är det ett tag sedan jag såg några av konserterna, så en del detaljer jag skulle vilja ha med har nog fallit i glömska. Alla bilder är som vanligt klickbara för att ses i större storlek.

Indianmusik & -dans. Iscozazin, centrala Peru. 21/6/07

Tja, man kan ju fråga sig om detta var en riktig konsert, men eftersom det var det närmaste jag kom något sådant i Peru så bestämmer jag att det var det. Iscozazin är en liten avkrok ganska långt österut i centrala Peru. Enda sätten att ta sig dit är via en hopplös väg som knappt är körbar alternativt med båt i det utbredda flodsystem som finns i området. Likväl är det inget jättelitet samhälle. När vi var där var det någon slags byfest, som väl var som en miniversion av vilken stadsfestival som helst. Som den enda ur den svenska delegationen valde jag att gå på ett litet uppträdande med musik och dans från Amazonas. Förutom en kille från Polen var jag den enda västerlänningen i publiken. Kvalitén på musiken och danserna varierade. Musiken framfördes helt akustiskt, men svängde ändå ganska bra och lät väldigt mycket som jag förväntat mig. Danserna var huvudsakligen gruppdanser och en del var ganska fina. I några var deltagarna dock påtagligt unga och lite mindre välrepeterade. Men denna kväll var mest för att uppleva något udda, inte för att få mitt livs kulturupplevelse. Men en sak kan jag säga - detta är nästa stora grej och det kommer att anses vara oerhört kreddigt att ha sett detta:-)! Dessutom var det gott om vackra Peruanskor i publiken. Vad de som uppträdde under kvällen hette har jag ingen aning om, men de var nog inte kända ens i Peru. Och de skulle nog inte förvänta sig bli omskrivna i en svensk blogg.

Mavis Staples. KB, Malmö 11/7/07

Att en av soulhistoriens främsta röster kommer till Malmö är förstås stort. Det var det fler än jag som insett och det var hyfsat tätt med kändisar och musikjournalister (som ej var i tjänst) på KB denna kväll. Bland annat syns Göran Skytte längst ner till höger på översta bilden. Mavis är en av mina absoluta favoritsångerskor, med en kraftfull röst som är som gjord för både soul och gospel. Den har så mycket kraft att man aldrig får intrycket av att hon ger allt, att hon behöver "skrika" i mikrofonen. Det finns så att säga mycket mer att ta av. Precis samma känsla som jag fick av Randy Crawford i Stockholm en dryg vecka senare. Och trots att Mavis uppnått den aktningsvärda åldern av 68 år så låter rösten precis som den gör på skivorna från 70-talet.

Konserten präglades mycket av hennes bakgrund som gospelsångerska och många låtar från Staple Singers katalog framfördes, däribland I'll Take You There, Respect Yourself och Will The Circle Be Unbroken. Bara att skriva de låttitlarna ger mig rysningar av välbehag. Och så gjorde hon en fin version av Eyes on the Prize, som ju också är med på Springsteens Seeger Sessions-skiva. Och sin klassiska The Band-cover, The Weight. Bandet var väldigt bra, liksom kören med en riktigt bra manlig sångare (som också sjöng duett med Mavis på några låtar) och dessutom syster Yvonne Staples, också hon en gammal medlem av Staple Singers.

Mavis Staples - The Weight
Mavis Staples - Will the Circle Be Unbroken

Disco Error. Gårdsfest på Ängelholmsgatan, Malmö 21/7/07

Malmös kanske mest skadade band, som de kallar sig själv på sin Myspace, såg jag två gånger i vintras. Dessa recensioner finns här och här. Denna kväll spelade de på en liten gårdsfest på Möllevången i Malmö. Väldigt sympatiskt - öl och bål var gratis, med tillägget att man gärna fick lägga en femma om man tyckte det var värt det. Disco Error var som vanligt underhållande med sin schizofrenrock, bestående av death metal, dansband, etno, pop m.m., ofta alltihop i en och samma låt. Sen sist har de även bytt basist - Hilda har blivit Maja - och det var den sistnämndas första spelning. Nedan finns en länk till låten de avslutade med, den självironiska Disco Error Sucks. Under Way Out West hade vi (samma tre som var på Disco Error-spelningen) som stående invändning mot alla konserter att det hade varit ännu bättre om de avslutat med en cover på Disco Error Sucks. Naturligtvis mest på skämt, men visst hade det varit outstanding!

Disco Error - Disco Error Sucks

Norah Jones (support: M Ward). Falkonersalen, Köpenhamn 5/8/07

Den här konserten besökte jag tillsammans med mina föräldrar, då mamma hade fått det som födelsedagspresent av mig och min syster. Jag och mamma har sett Norah en gång tidigare, även detta i Köpenhamn.

Recensionerna av hennes spelningar denna sommaren har varierat och det är tydligt att det beror på vilken utgångspunkt man har. Väntar man sig en svängig föreställning med mycket uptempo och vilda solon blir man garanterat besviken. Men väljer man att utgå från att det blir lågmält och vackert, då ser man konserten med andra ögon. T.ex. mina ögon!

Först ut var supporten M Ward, från Oregon, som gjort ett par trevliga plattor under 2000-talet. Lite enformiga skivor kanske, men han har en speciell stil som jag gillar. Norah Jones deltog som bakgrundssångerska på de första fyra låtarna, utan att på något sätt försöka stjäla rampljuset. Mycket sympatiskt. Och även Lee Alexander, basisten i hennes band, var med på någon låt. M Ward spelade nästan bara låtar från sin senaste skiva, Post-War, men avslutade med en gammal bluescover - Spoonful av Willie Dixon . Och så hann han visa att han är en riktigt vass gitarrist några gånger också. Han höll inte på så länge men det var en bra och lagom öppning av kvällen.

Jag är utan tvekan lite kär i Norah och har därför svårt att vara helt objektiv när det gäller henne. I sms dagen efter skrev jag till en kompis som undrade hur konserten var att "hon var lika snygg som alltid". Så jag är nog lite skadad. Men jag har faktiskt några åsikter om själva spelningen också. Först måste sägas några ord om ljus, ljud och dekor. Svart bakgrund, men en stor röd matta som täckte scenen. Norah som väntat stilfull i svart klänning med rött midjeband. Hela färg- och ljussättningen var magnifik och smakfull utan att alls vara överdrivet komplex. Och ljudet i Falkonersalen var perfekt.

Konserten var som jag antydde inledningsvis lågmäld. Norah hade arrangerat om några av sina äldre låtar och inledde med en avskalad gitarrversion av Come Away With Me. Väldigt annorlunda. Sen följde ganska många låtar från nya skivan. Höjdpunkten tycker jag var när hon, ensam på scen med sitt piano, gjorde den ljuvligt vackra My Dear Country, kanske den bästa låt hon gjort även på skiva. Även Gillian Welch-covern My First Lover, som gjordes som duett med M Ward, var väldigt fin. Och I've Got to See You Again och Don't Know Why från första skivan är ju alltid bra. Och i sista låten innan extranumret, Creepin' In (även den som duett med M Ward) röjde bandet på ganska bra, för egentligen enda gången under kvällen.

Det enda jag egentligen har att invända, eftersom jag alltså gick på den här spelningen med tanken att det skulle bli väldigt lågmält och därför inte ser det som ett minus, är att hon fortfarande inte har tillräckligt många riktigt bra låtar som kan bära en hel konsert. Så ibland kan det bli lite enahanda och i en del låtar kan man börja tänka på annat. Bandet är bra utan att sticka ut som briljant. Gitarristen Adam Levy fick en del kritik i några recensioner, men själv gillar jag honom då han gärna spelar lite annorlunda, kantiga solon och sällan eller aldrig fastnar i klichériff.

Sammantaget en mycket trevlig konsert, och jag skulle inte byta det mot att se ett chanserat Rolling Stones i Parken bara någon kilometer bort (de spelade samtidigt). Bilden på Norah är inte min egen, då fotomöjligheterna i lokalen var mycket begränsade för oss som satt en bit bak. Men den är från rätt spelning, dock lånad från internet (foto: Mikael Rieck, Ekstrabladet).

Chip Taylor with band feat. John Platania & Kendel Carson. KB, Malmö 9/8/07

Chip Taylor har haft sina största framgångar som låtskrivare. Mest kända är Wild Thing och Angel of the Morning (som gjorts av många i bra versioner, men mest känd för kidsen är den väl för att den användes i Shaggys tämligen värdelösa Angel). Han har också haft en lite lustig karriär eftersom han slutade helt med musik 1981 för att försörja sig som professionell gambler. Det gick tydligen också bra, men efter 15 år hade längtan efter musiken återkommit och sedan dess har han varit väldigt produktiv och gjort återkommande turnéer.

Jag har sett honon två gånger tidigare i Malmö. På Malmöfestivalen 2001 tillsammans med Lotta Wengléns band (samt John Platania), vilket var enormt bra. Och så tillsammans med endast violinisten och sångerskan Carrie Rodriguez på KB för några år sedan. Det var lite segt vill jag minnas. Nu var det med band igen. Och i bandet fanns återigen John Platania, som spelat mycket med Van Morrison och flera andra stora namn. Och en ung kanadensisk violinist vid namn Kendel Carson. Såväl Chip, John som Kendel har släppt skivor hyfsat nyligen och i stället för att låta någon vara förband så gjorde de sina respektive låtar om vartannat. Det gjorde att spelningen blev väl tilltagen, drygt två timmar, och därför delades upp i två set.

Det blev en trevlig konsert och kväll. Bandet är genomskickligt, inte minst John Platania, som är en sån där gitarrist som vet precis när han ska gå på lite extra och precis när han ska hålla igen. Han hade kunnat köra ett tiominuterssolo när som helst men han vet också att det inte passar sig i alla lägen. Han är en ren njutning att lyssna på, en exceptionell gitarrist. Dessutom gillade jag hans sololåtar lite extra, speciellt en låt om den mexikanske revolutionären Zapata (låten heter In Memory of Zapata).

Invändningen mot spelningen, även om man också kan se det som ett litet plus, är att stämningen nästan blir lite väl familjär ibland. Chip har spelat i Malmö många gånger och känner uppenbarligen många i publiken. Det märks också under mellansnacken och intensiteten går ner i stället för att skärpas till. Det är lite väl mycket "jag är bland vänner"-känsla och hur mycket han gillar Sverige och han verkar tro att vad han än gör på scen så kommer han undan med det. Kendel är den av de tre som är mest country. Och hon är bra. Hennes låtar är bra om än lite inbördes likartade. Och trots en ung skönhet bland gubbarna på runt 60 så passar hon bra in. Och säger ödmjukt att det är fantastiskt att få spela med ett sånt bra band som hon reser runt med nu. Bilderna uppifrån och ner visar Chip, John samt Kendel med basisten Ron Eoff och trummisen Bryan Owings.

Chip Taylor & band - Wild Thing

Final Fantasy. Pildammsteatern, Malmö 13/8/07

Kanadensaren Owen Pallett har lyckats med det unika att som soloviolinist bli populär även som popartist, detta under namnet Final Fantasy. På sin digra meritlista märks bl.a. att han gjort stråkarrangemang åt Arcade Fire och även varit med på deras turné 2005 (på den makalösa videon till In the Backseat, som jag länkat till tidigare, är det han som lägger sig ner på scenen bredvid Regine i slutet av låten). Och så har han även arrangerat och spelat stråkar åt Immaculate Machine på de två låtar de använt stråkar till. Och turnerat med Hidden Cameras.

Men förutom att vara väldigt duktig violinist har han också en bra sångröst och förmågan att skriva bra låtar, ofta med lite lustiga texter (t.ex. Learn To Keep Your Mouth Shut, Owen Pallett som en låt heter på första skivan).

Jag skulle gladeligen betalt och åkt till Köpenhamn för att se honom, men när han nu spelade gratis en dryg kilometer hemifrån var det ju bara att tacka och ta emot. Publiken bestod omväxlande av yngre poplyssnare och äldre människor som nog går på Pildammsteaterns sommarkonserter av vana. Jag tror dock att detta passade alla. Owen var som sagt själv på scen ("I never learned to play with musicians" sa han) med sin violin, ett keyboard och några pedaler med ljudeffekter. Konserten varade en timme och jag älskade varenda minut av den. Det var oerhört vackert. Owen har verkligen förmågan att plocka ut alla ljud som överhuvudtaget finns gömda i en violin. Ibland slår han på träet, ibland använder han den som gitarr, ibland spelar han smäktande vackert och ibland spelar han något som nästan gränsar till rock. Som extranummer gjorde han en cover på Joanna Newsoms Peach Plum Pear. Kön till skivförsäljningen efteråt visade att jag inte var den enda som tyckte att detta var en bra spelning.

Final Fantasy - This is the Dream of Win and Regine (Win and Regine är det äkta paret Win Butler och Regine Chassagne, frontman resp. -kvinna i Arcade Fire).

Final Fantasy - Many Times 49 MP