Coachella 2007, del 4

LCD Soundsystem (Sahara Stage, lördag)

Efter ca 40 minuters paus för mat och två öl var det dags att fortsätta med musik. Klockan var halv tio på kvällen och Red Hot Chili Peppers hade gått på stora scenen. Men jag är egentligen inte så förtjust i dem så jag gick till Sahara för att titta på LCD Soundsystem i stället. Jag älskade deras självironiska Losing My Edge, när den kom 2003. Där rabblar sångaren James Murphy upp massa händelser ur musikhistorien för att visa att han har varit med om allt som är värt att vara med om (t.ex. "I was there when Captain Beefheart started up his first band. I told him, don't do it that way, you'll never make a dime") och vilken enorm skivsamling han har. Men att han nu börjar tappa greppet till ungdomarna som kommer underifrån. Jag hade sedan glädjen att se bandet på Malmöfestivalen 2004, en riktigt bra spelning. Så trots att jag aldrig sett Chili Peppers live fick det bli Sahara-tältet.

Spelningen var sensationell. Den var helt otroligt sjukt bra. Jag hade inte hört låtarna från nya skivan, men det spelade liksom ingen roll. De flesta låtar började ganska lugnt men slutade i kaos. I början av låtarna är det bara ordinarie trummis på slagverk, men sen har de två extra trumset som sångaren och någon av de andra gärna flippar ut på när det är läge. Ingen kan ha stått stilla i Saharatältet, det är praktiskt omöjligt.

Hela konserten var alltså riktigt bra, men det var framför allt under de två sista låtarna det lyfte till något fantastiskt. Först spelade de sin gamla hit Yeah och avslutningen av den var helt skruvad och man undrade smått om instrumenten skulle hålla för fler låtar. Sen var det bara en låt kvar. Svagt pianokomp och så börjar sångaren på New York, I Love You från nya skivan. Det är så perfekt efter urladdningen i Yeah. James Murphy är allt annat än en stor (däremot en väldigt cool) sångare, men här blir det bara så rätt. Flera i publiken tänder tändare för att höja stämningen i det mörka tältet. Efterhand kommer fler instrument in och låten stegras till något alldeles fantastiskt. När den tonar efter 5-6 minuter tackar Murphy för sig och lämnar scenen. Det är då de krossar mig. De gör Crooner-avslutningen (gamla crooners brukade låta sitt band briljera en stund efter att stjärnan är klar)! Efter nästan 10 sekunders tystnad och med Murphy borta, trycker bandet gasen i botten och fortsätter låten i ännu några minuter. Det är så fruktansvärt bra att jag nästan börjar gråta av lycka. När jag går ut ur Sahara är jag bara förvirrad och undrar om den här eftermiddagen/kvällen verkligen är på riktigt.

LCD Soundsystem - Yeah

Väl ute så var Red Hot Chili Peppers fortfarande igång på stora scenen och jag hann höra Under the Bridge och By The Way och konstaterade att det faktiskt lät riktigt bra (ljudet på stora scenen var riktigt bra under nästan hela festivalen, även om man stod långt ifrån). Men så är det också två av de låtar de gjort som jag tycker är lättast att uthärda.

Det var ca en och en halv timme kvar av lördagen och det var ingenting jag egentligen måste se kvar. Därför valde jag att kolla lite på många olika scener och började i Mojave med ett tips jag fått innan jag åkte.

Black Keys (Mojave Stage, lördag)

Jag såg bara 20 minuter av Black Keys, men det var inte alls för att de var dåliga. Tvärtom röjde de på bra. De är bara två, en gitarrist och en trummis. Därför skulle man väl kunna dra paralleller till White Stripes, men soundet känns lite fylligare. Jag tycker också det låter ännu mer retro än White Stripes och fick lite känsla av typ Grateful Dead när jag tittade på detta. Trevlig stund, men det var inte så varierat så det kändes lagom att gå vidare. Kamerabatteriet var i princip på noll (som vanligt vid denna tid) så jag kunde bara ta enstaka bilder och ingen film mer denna kväll.

Cornelius (Gobi Stage, lördag)

Cornelius är från Japan och är egentligen en soloartist. I bandet är det dock till en början svårt att veta vem av dem som är han för att ingen tar mer plats än någon annan. Det här var också ganska bra. De är uppenbart superskickliga musiker och de briljerar mycket med olika infall. En del låtar är med sång och andra helt instrumentala. Jag har tidigare läst att man jämför honom med Beck, och det känns som en ganska relevant jämförelse. Även detta var en klart trevlig stund, men inget som fick mig att stanna längre än de planerade 20 minutrarna.

Coachella Arts Festival

Hittills har det handlat om musik och det kommer det fortsätta göra. Men festivalen heter ju faktiskt Coachella Valley Music and Arts Festival. På området finns nämligen många mer eller mindre häftiga installationer. Ibland är det fasta föremål, men ofta nog är det människor och rörelsemotiv inblandat också. Det är inget som jag la någon större vikt på under helgen, men det ger en än trevligare atmosfär åt hela festivalen.

DJ Tiesto (Coachella Stage, lördag)

Jag är dåligt insatt i DJ-genren och stannade endast i ca tio minuter vid stora scenen, där den världsberömda holländska DJ:n Tiesto höll igång som kvällens sista akt. Det var relativt monoton trance, men det verkade vara bra röj nedanför scenen. Jag hade dock ett stopp kvar även om jag gärna hade stannat en stund extra.

På Coachella uppträdde ett stort antal kända DJ:s. Tyvärr gjorde det komprimerade spelschemat att jag mest fick fokusera på de band jag kommit hit för. Men dansfolket kunde glädjas åt t.ex. Paul Van Dyk, Justice, Felix Da Housecat, MSTRKRFT m.fl. kända namn.

The Good, The Bad & The Queen (Outdoor Theatre, lördag)

På Coachella var tidhållningen väldigt bra och få konserter kom igång påtagligt försenat. Här var dock ett undantag. Jag trodde jag skulle komma mitt i spelningen, men de gick på samtidigt som jag anlände, vilket ju inte gjorde något. Detta är alltså en ny supergrupp som består av Damon Albarn från Blur (piano, sång), Paul Simonon från Clash (bas), Simon Tong från The Verve (gitarr) och "The King of the Afro-Beat", nigerianen Tony Allen (trummor).

De har släppt en skiva och de spelade hela den, i samma ordning som på albumet. Detta ger ju intrycket av att de anser det som en helhet snarare än enskilda låtar. Förutom bandets ordinarie medlemmar hade de också en stråkkvartett med på scen. Spelningen hade vissa likheter med den som Björk gav dagen innan. Nämligen att enskilda låtar låter väldigt bra, att det är skickligt och vackert, men att det i längden blir ganska tråkigt. Flera gånger under spelningen kom jag på mig själv att tänka på annat. Det skulle behövas lite fler riktigt bra låtar att bygga de vackra arrangemangen kring.

Efter sista låten på albumet bjöd Damon in en hiphop-are från Syrien (se bild, jag uppfattade tyvärr inte hans namn) att medverka på ett extra nummer (inte särskrivning - jag menar "extra nummer", inte extranummer för de lämnade inte scenen). Det var småtrevligt, men gjorde egentligen varken från eller till. Sammantaget en trevlig och vacker spelning, som dock inte gav mig några stora bestående intryck.

Lördagen var, otroligt nog, ännu bättre än fredagen, och det dessutom utan tvekan. Att få se Decemberists, Arcade Fire och LCD Soundsystem göra kanonspelningar efter varandra var nästan overkligt. Tillbaka till tältet var jag fortfarande så uppe i varv att jag ägnade någon timme åt ännu en stadig GT och att snacka med engelsmännen. Eftersom det nu var mindre än ett dygn kvar till Rage-konserten började även de komma igång ordentligt, även om de faktiskt sett en hel del - de var t.ex. lyriska över Arcade Fire. Men "22.40 tomorrow" (utsatt tid för Rage) var det mycket snack om. Somnade sedan gott efter en alldeles otrolig dag.

To be continued...