Coachella 2007, del 2

Rufus Wainwright (Mojave Stage, fredag)

Knappt hade Arctic Monkeys spelat klart innan det var dags att se Rufus Wainwright. Han gjorde entré i en faslig kreation, en randig grå kaftan med huva! Det visade sig dock att mannen har humor för efter ett tag tog han av den och hade en randig pyjamas under i stället, med vilken han fortsatte sin spelning. Rufus öppnade mycket starkt och alternerade mellan piano och gitarr. Nya Going to a Town som andra låt var riktigt bra live och 14th Street som tredje drog upp tempot. Ett parti med lugnare låtar mitt i blev dock något segt och eftersom denna konsert överlappade med Jesus and Mary Chain så valde jag att inte stanna riktigt till slutet. Men Rufus var både bra och rolig (sa t.ex. att han såg ut som en "Faggie Sinatra" när han tagit av sig kaftanen) ungefär som jag hoppats och väntat mig.

Rufus Wainwright - 14th Street

På väg till Stora scenen passerade jag Gobi och kunde inte låta bli att lägga märke till sköna latinska toner därifrån. En mexikanska vid namn Julieta Venegas (helt okänd för mig tidigare) och hennes band spelade riktigt skön latinorock med bl.a. dragspel. Inte alls överdrivet inställsam gladlatino utan mer någon slags folklatinoindie om det nu finns något sådant (det gör det sannolikt inte). Blev oerhört nyfiken och dröjde kvar en stund. Tyvärr var låten deras sista och jag fick i stället ta nyfikenheten med mig till Sverige. Men publiken var extatisk och bandet lämnade scenen i triumf.

The Jesus & Mary Chain (Coachella Stage, fredag)

Den första av festivalens tre stora återföreningar. Konserten var redan igång när jag kom dit, men jag hade bara missat 5-10 minuter. Ljudmässigt har väldigt lite förändrats sedan bandets storhetstid på 80-talet, men bröderna Reid ser självklart avsevärt äldre ut även om framför allt sångaren Jim Reid fortfarande har attityd på scen. Hitsen radades upp och som näst sista låt gjordes Just Like Honey. Redan innan hade ryktet gått att Scarlett Johansson skulle gästa som bakgrundssångerska och precis så blev det (det finns en koppling - låten finns med i Scarletts genombrottsfilm Lost in Translation) innan bandet avslutade med en längre version av Reverence, vilken var ruskigt bra. Jag spelade in den också, men den filen blev tyvärr för stor för Youtube. Spelningen var klart över förväntan, åtminstone för mig som lyssnat en hel del på dem, men aldrig varit en jättestor fan.

The Jesus and Mary Chain feat. Scarlett Johansson - Just Like Honey

Jarvis Cocker (Outdoor Theatre, fredag)

Efter kort ölpaus var det dags för Jarvis från Pulp. Jag är inte helt förtjust i hans solodebut. En del låtar är ganska bra, men den känns tam på något sätt. Live var det vassare. Jarvis var i form och verkade stortrivas på Coachella. Han spelade inga Pulp-låtar (i alla fall inga jag känner till) men det gjorde inget för sololåtarna var mycket bättre och framfördes med mer frenesi och intensitet live. Så här en knapp vecka efteråt är det ingen spelning som sitter kvar i minnet med någon större kraft, men jag gillade det där och då.

Jarvis Cocker - Cunts are Still Running the World


Interpol (Coachella Stage, fredag)

Jarvis drog över tiden några minuter utan att jag noterade det så jag missade början på Interpol. Jag hade vissa onda aningar om att de skulle ha svårt att "fylla ut" stora scenen, men direkt jag kom dit märkte jag att det var stora saker på gång. Ljudet var ruskigt bra och sångaren sjöng som om hans liv berodde på det. Storbildsskärmarna gjorde storverk här, för där framgick tydligt vilken glöd de hade denna kväll. Basisten gjorde dessutom anspråk på att vara festivalens coolaste, i snygg mustasch, vit skjorta och svart väst - nästan som en karikatyr från en Charlie Chaplin-film. Jag såg Interpol på Accelerator i Malmö 2003 och minns att det var en bra konsert, men det var verkligen ingenting mot den klass bandet visade på Coachella. Med bra låtar och bra attityd kommer man långt. Fredagens allra bästa spelning!

Interpol - Leif Erikson

El-P (Mojave, fredag)

Jag hade en lucka på drygt 20 minuter innan nästa konsert och valde att lägga den tiden på den vite rapparen El-P. Han uppträdde, till skillnad från majoriteten av hiphoppare, med band. Men även med en DJ och en sidekick. El-P gick på 100%. Iförd orange overall fick man nästan intrycket av honom som en uppeldad psykopat. Men jädrans vad bra det var! Sidekicken var precis som en sidekick ska vara - tyst när det passar och på micken när han ska vara det. Annars är ju livehiphopens vanliga dilemma att alla med mikrofon vill höras så mycket som möjligt. Men El-P och hans hjälpreda var perfekt samtrimmade. Lysande!

El-P - The Overly Dramatic Truth


Björk (Coachella Stage, fredag)

Sen var det dags för den lilla konstiga isländskan. Precis som förra gången jag såg henne hade hon inte sparat in på personal. Då var det en stråkensemble - denna gången en ca 15 kvinnor stor blåssektion, som också fungerade som kör. Konserten var mycket vacker och från början var jag väldigt entusiasisk. Men sen började det bli lite väl överpretentiöst och det kändes nästan lite för välrepat och nästan lite musikal över det och plötsligt kände jag att jag började tycka det var tråkigt. Då var det som att Björk själv tyckte det och gjorde den av alla hennes låtar som jag gillar särklassigt bäst - Bachelorette! Och det i en alldeles sagolik version. Instant gåshud och en av kvällens stora stunder! Tyvärr hade batteriet i kameran tröttnat för dagen och jag fick inte med mer än introt när jag försökte filma. Senare gjorde hon även bra versioner av Army of Me och Hyperballad, men jag hann inte se spelningen ända till slutet för jag hade ett stopp kvar.

Björk - Pagan Poetry

Gogol Bordello (Mojave Stage, fredag)

Första gången jag såg Gogol Bordello var på Roskildefestivalen för några år sedan. De spelade fullständigt skiten av hela publiken med sin Gypsy-punk (även om de är ett New York-band - fast medlemmarna är från flera olika länder ursprungligen). Ett enastående minne! Nästa gång var på Malmöfestivalen förra året. Då var jag mer inlyssnad och förberedd. Chockeffekten var mindre, men fortfarande bland det mest blindgalna jag sett live. På Coachella krockade de med Björk, men jag hade ändå bestämt mig för att se de sista 15-20 minuterna eftersom de brukar sluta med en helvild låt vid namn Baro Foro. Den brukar vara drygt 10 minuter. Min plan funkade och när jag kom var de inne på vad som visade sig vara den näst sista låten. Sen var det bara Baro Foro kvar och det var nästan som jag var på Roskilde igen. Versionen var helt rasande galen och varade denna gång en hel kvart! De sista minutrarna stod sångaren och en av tjejerna i bandet (de är två stycken som spelar slagverk och sysslar med allmänna galenskaper och upptåg) på axlarna på folk ute i publiken. Medan violinist, dragspelare och de andra fullständigt tömde ut vad de hade kvar att ge. Gogol Bordello är en unik liveupplevelse. Musikaliskt är det egentligen trivialt, men energin är enorm och sångaren verkar inte ha några spärrar överhuvudtaget. Publiken var i extas och många kramades efteråt i ren glädjeyra.

Jag lämnade festivalens första dag helt överväldigad. Egentligen alla akter hade mer eller mindre levererat, möjligen med undantag för Arctic Monkeys, men de såg jag bara lite av. Visst, andra skulle nog haft fler invändningar än jag, men min personlighet gör att jag hellre letar upplevelser i musik och konst, än letar fel. Den bästa dag jag dittills upplevt som musikälskare!

To be continued...