Goran Kajfes. Jag gillar Kajfes väldigt mycket och hans skiva Headspin (några år gammal) är lysande. Live är det inte riktigt lika kul. Han och hans band är oerhört skickliga, men det händer inte mycket. Både låtarna och solona är långa och de hann inte mer än 6-7 låtar på de 70 minuter konserten varade, och med tanke på att det inte hände så mycket var spelningen lite för lång. Detta var också så tidigt på eftermiddagen att publiken inte kommit igång ordentligt (6/10).Goran Kajfes live på Malmöfestivalen
Richard Galliano Tangaria Quartet. Här gav jag mig in i en genre som jag inte alls behärskar. Richard Galliano är en sydfransk dragspelare, som spelar med en kvartett tillsammans med bas, violin och slagverk. I sin genre är han en av de allra största. Musiken är också väldigt fransk och man får väldigt mycket bilder i huvudet när man lyssnar på detta. Enskilda låtar var riktigt bra, men detta var också lite för långt (75 min) för en oinvigd som jag. På denna spelningen var också festivalens högsta medelålder av de spelningar jag besökte (7/10).
Richard Galliano - New York Tango
Juvelen. I december 2006 såg jag John Legend på KB. Han hade den numera relativt kända Robin Thicke som "förband". Robin uppträdde endast med sång och på några låtar ett piano som inte hördes. Allt annat var förinspelat. Juvelen visade sig vara Sveriges svar på Robin Thicke. De första låtarna var det bara han och en mikrofon på scen. Sen hade han en elgitarr som inte hördes. Låtarna var helt förinspelade bortsett från sången. De är ganska bra och jag hade gärna hört låtarna live. Men detta är inte live som jag ser det. Snarare ett skämt. Skivan kan jag lyssna på hemma (2/10).
Tomas Andersson Wij. Tomas tillhör de få som vågar uppträda en hel konsert med bara sin gitarr, sin röst och sitt lysande mellansnack. Och som dessutom går i land med det och lyckas hålla intresset uppe från början till slut. Ibland gränsar han till det pretentiösa, men det finns vanligen en slags humor eller självironi med som gör att han håller sig på rätt sida. Några av låtarna kan också tendera till att låta lite lika varandra. Men när det är bra är det fantastiskt bra, t.ex. i den makalösa Blues från Sverige, som han gjorde som extranummer. Eller i vackra Sanningen om dig. Hans suggestiva tolkning av Carolas Evighet var såklart också med. Underbar spelning (8/10)!
Tomas Andersson Wij - Evighet
Tomas Andersson Wij - Du skulle ha tagit det helt fel
Tomas Andersson Wij - Blues från Sverige
Problem. Malmös garagepunklegender kan fortfarande. Sluter man ögonen och glömmer att bandet börjar se ut att komma till åren låter det precis som förr. Och roligt att se att de har gott om unga fans också. Betyget är eventuellt lite snålt, men de hade inte skärpan på topp riktigt hela tiden. Men en väldigt underhållande spelning var det (7/10).Problem - Jag ser igenom
Problem - 90000
Fläskkvartetten med gäster (Freddie Wadling, Nicolai Dunger, Theodore Jensen, Titiyo & Stakka Bo). Jag hade stora förhoppningar på denna spelning och det tog ungefär 20 sekunder av första låten (som var utan gäst) innan jag förstod att det skulle bli väldigt bra. Sen kom Freddie Wadling in och det var många år sedan jag såg honom på en scen. Hans kropp ser inte ut att vara i bästa skick och han fick sitta ner och sjunga sina låtar. Men som han sjöng! Det finns ingen i det här landet som kan matcha honom när han är i form. Han gjorde bl.a. en fin version av Dancing Madly Backwards, helt fantastiskt. Sen var det Nicolai Dunger och det var inte riktigt lika kul, t.o.m. lite tråkigt. Theodore Jensen var lite bättre, men kunde liksom Dunger valt lite roligare låtar. Men sen var det fest igen. Först kom Titiyo in och efter en låt presenterade hon Stakka Bo. Han har ju egentligen ingen röst att tala om, men gick in med en fantastisk attityd och satte först sin sololåt Mute (himmelsk version!) och sedan We Vie i duett med Titiyo så det nästan var så bra det kan bli. Jag trodde verkligen inte det om honom, han var kvällens stora positiva överraskning! Och sen avslutades konserten med att Wadling först gjorde Over the Rainbow och jag tänker inte ens försöka recensera det. Och sedan avslutningsnumret Walk där Wadling sjöng verserna och alla fyllde i med kör i refrängen. Sista 20 minutrarna av denna konsert var livemusik när den är som allra vackrast och allra bäst, sådant som får en att känna både lycka och ödmjukhet för att man lyckades befinna sig just där och just då. Och nej, jag överdriver inte (9/10).
Fläskkvartetten feat. Titiyo & Stakka Bo - We Vie
Fläskkvartetten feat. Freddie Wadling - Over the Rainbow
Fläskkvartetten feat. Freddie Wadling m.fl. - Walk
Client. Festivalen avslutades för min del med lite electroclash från England. Tre tjejer utklädda till flygvärdinnor och med en utstuderat utmanande stil, speciellt från sångerskan. Det är ganska lättlyssnat, men samtidigt väldigt banalt. Bandet är ganska långt från att kategoriseras som skickligt och låtarna låter påtagligt lika varandra. Men det var ändå lite småkul för stunden, även om det kändes svårt att ta det på allvar, speciellt efter Fläskkvartettens mäktiga uppvisning. Och jag är rätt så säker på att det var både första och sista gången jag såg dem (5/10).
No comments:
Post a Comment