Disco Error m.fl.

Törminäjtår, Disco Error, Emil Jensen och Origin Blood. Jeriko, Malmö 20/12/06

Detta var releaseparty för en julskiva, South of Christmas, med några band från Malmötrakten. Den främsta anledningen att jag och en vän gick dit var, som de som läst tidigare i bloggen kanske förstår, för att än en gång se Emil Jensen (översta bilden). Det var annonserat som hans sista framträdande med sitt äldre material och det kommer dröja ett tag innan man får se honom live igen. Hans show var lik den på Inkonst 9/12, men han (och Edda Magnason, som även denna gång var med på flera låtar) gjorde den underbara Hur lyckliga kan vi bli till skillnad från Inkonst-spelningen. I övrigt var det som vanligt med Emil jättebra och inte mycket mer än att referera till recensionen av föregående konsert.

Det finns inte heller så mycket att säga om första bandet för kvällen, Törminäjtår. Det är ett ungt band från Oxie. De spelade bara fyra låtar, varav två var Pink Floyd-covers. Det var småtrevligt, men de verkade ganska nervösa. De har säkert framtiden för sig.

Jag har ännu mindre att säga om kvällens sista band Origin Blood, som jag inte såg för att jag stod i baren. Av vad jag kunde döma var det inte min typ av musik (hårdrock) men jag kan varken hylla eller avfärda dem p.g.a. att jag valde öl framför musik när de spelade.

Återstår då kvällens sensation, Disco Error (som spelade som nr 2). Klädda i tomtekläder beträdde fyra killar och två tjejer scenen och spelade en slags hybridmusik som jag överhuvudtaget inte kan beskriva utan att bli ansedd som galen. Det var ibland dansbandsaktiga verser följt av dödsmetallriff i refrängerna, ibland hördes mexikanska rytmer, ibland orientaliska diton, ibland var det rätt och slätt popmusik. Men så fort man trodde att bandet skulle spela just det de höll på med för tillfället kom några hårdrocksriff igen och sen tillbaka till något helt annat. Och det lät för det mesta helt naturligt. Men det är omöjligt att beskriva, det måste upplevas. Det påminde verkligen inte om någonting annat (men på samma gång om en himla massa annat om ni förstår).

Var det bra då? Svaret är att det var otroligt bra! Och dessutom underhållande och roligt. Kanske allra mest roligt. Bandets sångerska, Carrie, har en enorm karisma och tillika en fantastiskt stark röst. Och låtarna, som flera av dem var för sig kunde föras till minst fem olika genrer, var genomgående riktigt bra. Jag bara längtar efter att se dem igen!

I sista låten inträffade en lite annorlunda händelse. Sångerskan var förkyld (märktes inte mycket under låtarna) och sa att konserten var slut. Men några "dedicated fans" nedanför scenen ville annorlunda och bandet spelade en låt till. Det ovanliga var att det var två av fansen som sjöng lead (se nedersta bilden)! Carrie skickade ner mikrofonen i publiken och stod bara och hejade på från scenen. Och fansen kunde varenda ord.