Sahara Hotnights - In Private Seun Kuti & Egypt 80 live på Malmöfestivalen Familjen - Det snurrar i min skalle Marit Bergman - From Now On Söndag Edda Magnason - Goodbye Song
Lördag
Lloyd Cole. Jag har aldrig varit någon stor fan av Lloyd Cole och fattade inte att han kunde bära en timme på egen hand med akustisk gitarr. Men det gjorde han verkligen. Trots minimal kunskap om hans låtar kändes det, med facit i hand, som de flesta var bekanta, hans röst och gitarrspel var lysande och valet av covers, inte minst Tim Hardins alldeles underbara Lady Came From Baltimore gjorde detta till en riktigt trevlig stund (7/10).
Lloyd Cole - Lady Came From Baltimore
Lloyd Cole - No Blue Skies
Calaisa. Calaisa består av två syskonpar från Malmö (alla tjejer - på scen är även två killar med) som spelar vad som rubriceras som country och bluegrass. Och eftersom jag tycker country och bluegrass, i sin ursprungliga form, kan vara alldeles ljuvlig, så är det väl detta jag ogillar med Calaisa. När de innan en låt säger "Nu blir det bluegrass" och spelar en låt som låter som vilken strömlinjeformad americana-pop som helst har jag svårt att gilla det. Bara för att man har med en violin är det inte bluegrass. Bill Monroe spelade bluegrass, Nitty Gritty Dirt Band spelade bluegrass, även Alison Krauss kan anses spela bluegrass. Men detta är inte bluegrass. Möjligen kan man lura i "vanliga radiolyssnare" att det är det, ungefär som man för 10 år sedan lurade i samma lyssnare att The Corrs spelade irländsk folkmusik för att de kom från Irland och hade en violin (trots att musiken var vanlig pop). Men för mig är det rätt och slätt förvisso lättlyssnad men helt ointressant americana-pop, varken mer eller mindre. Den dag de verkligen spelar bluegrass ska jag börja lyssna, jag lovar (4/10)!
Sahara Hotnights. Motvilligt stegade jag över till Stortorget (Malmöfestivalens mainstream-centrum) och deras stora scen. Men tjejerna i Sahara Hotnights övertygade rejält och gjorde en relativt kort men rakt igenom intensiv och bra spelning. Trots att jag aldrig varit något fan och lyssnat aktivt kände jag igen det mesta. Och imponerades dessutom av bandets färdigheter - både trummisen Josefin och sologitarrist/vokalist Maria är grymma på sina respektive instrument. Och när de vid sidan om sina egna låtar kryddar med en härlig cover på Dusty Springfields In Private finns det verkligen ingenting alls att klaga på (8/10).
Sahara Hotnights - Cheek to Cheek
Seun Kuti & Egypt 80. Jag kom tillbaka från Stortorget och möttes av härligt afro-röj. Vad kan man annars vänta av Fela Kutis son? Tyvärr hade jag inte noterat detta i mitt spelschema på förhand för det verkade alldeles lysande den kvarten jag hann se och höra. Goda vänner rapporterade dock att det var lite enformigt så kanske såg jag det jag behövde (såg för lite så inget betyg, men verkade mycket bra). 
Familjen. Familjen, som inte alls är en familj utan Johan T Karlsson från Hässleholm, har jag skrivit om en gång tidigare på bloggen. Då uppträdde han på Kontoret och det var en härlig kväll. Det var bra nu också, då han f.ö. hade med Andreas Tilliander på elektronik, men det handlar mer om röj än om riktigt bra låtar och denna kväll var jag själv inte riktigt på topp (feber). Familjen påminner dock inte om någon annan och för alla som vill dansa är detta perfekt (7/10).
Marit Bergman. Marit såg jag och gillade i oktober förra året (recension). Sen dess har hon inte gett ut något nytt så denna spelning var lik. Hon hade utökat sitt band ytterligare, nu med två körtjejer (nu är de tio stycken i bandet), vilket inte gjorde någon större skillnad, och hon hade slängt om låtordningen en del. Bandet är otroligt bra, och som jag skrev då så har Marit nu låtar som räcker till en hel show. Om jag ska gå in på detaljer så är det fortfarande Forever Doesn't Live Here Anymore som knäcker allra mest, men även det akustiska extranumret var fantastiskt bra. Lite väl skojfriskt ibland (t.ex. att låtsas inte vilja göra extranummer - två gånger!), men annars var det väldigt bra. Cecilia Nordlund gästade i Adios Amigos och hon och Marit hade uppenbarligen jättekul tillsammans på scen. Själv tycker jag just den låten är riktigt vedervärdig, oavsett om Cecilia är med eller inte (8/10).
Marit Bergman - I Will Always Be Your Soldier del 1 del 2
Rigmor Gustafsson Quartet. Förutom att jag mot slutet av denna spelning blev lite uttåkad så tyckte jag det var bra. Jag har inte lyssnat mycket på jazz förrän de senaste 3-4 åren och är rätt så orutinerad. Och det jag har svårast för är när var och en av musikerna ska visa sina färdigheter (de är alla väldigt skickliga!), men samtidigt slutar fungera som band. Och det hände tyvärr här. Annars tycker jag mycket om Rigmors röst (ska någon bli den nya Monica Zetterlund är detta ett hett tips!) och låtmaterialet, som i stor utsträckning bygger på Bacharach-tolkningar finns inte mycket att invända mot. Men spelningen, som varade en dryg timme, gick i mer eller mindre samma tempo hela tiden så lite mer variation hade varit önskvärt (6/10).
Edda Magnason. Edda är en av bloggens favoriter sedan tidigare (sett tre gånger tidigare - 1 2 3) och då det var första gången hon uppträdde med fler musiker (två violinister) såg jag mycket fram emot det. Hon hade flera nya låtar (som lät bra) men gjorde det lite svårt för sig genom att inte ta paus mellan dem och de diffusa övergångarna gjorde att publiken inte riktigt kom med i konserten. Edda verkade också lite nervös eftersom de två gånger hon pratade med publiken sa hon exakt samma sak. Men låtmaterialet är starkt och hon är bra och har ett eget uttryck så framtiden är alldeles säkert ljus. (7/10).
Efter Eddas spelning tog vi ölpaus och ägnade ett öra åt slutet på spelningen med The Guild, vilket lät bra på lite håll. Det föreföll vara klart inspirerat av Dylans 70-tal och det är ju inte det sämsta. Bedömer dock inte detta, eftersom jag bara lyssnade av det från restaurangområdet.
Magnus Lindgren Quartet. Söndagens andra jazzkonsert var betydligt mer uptempo än den första. Hans kvartett består av trummor, bas och slagverk/vibrafon och så han själv som alternerar mellan alla tänkbara blåsinstrument och flygel. Fantastisk musiker! Vid några tillfällen spelade han både flygel och blås - samtidigt! Detta var en bra spelning, men återigen var det jazzsjukdom nr.1, att var och en alltid ska få visa hur bra de är, vilket förlänger både solon och låtar lite för länge. Det måste gå att göra en jazzlåt som inte är minst 6-7 minuter lång! Ibland tänkte jag "shit, vad bra!" men en annan stund tänkte jag "är det inte klart snart?"! Låtarna inbördes var dock variabla och innehöll både egna grejer och saker som snappats upp i Sydamerika (7/10).
Vive La Fete. Söndagen slutade med skön electroclash från Belgien. Stommen i bandet är egentligen bara två medlemmar men på scen var de ett fullt band. Konserten var genomgående väldigt bra och den karismatiska sångerskan är en stor anledning till det. Bra tryck genom hela spelningen, men lite för mycket "plipp-plopp" och för lite massivt driv för att riktigt nå de jättehöjder som de inte helt obesläktade Ladytron nådde på Inkonst i april. Trots det, bra låtar och en kul konsert rakt igenom (8/10)!
Vive La Fete - Il Pleut
Vive La Fete - Nuit Blanche
Måndag
Inget festivalande för mig, dock en träningsrunda - 7,6 km (7/10).
No comments:
Post a Comment