Coachella 2007, del 3

Lördagsmorgonen utfördes vissa ärenden inne i stan (Indio). En rejäl brunch, inköp av alkoholhaltiga drycker, en internetsession (bl.a. för att uppdatera bloggen) och viktigast av allt kanske laddning av kamera, vilket jag helt enkelt gjorde medan vi åt resp. nätsurfade. Internet använde vi f.ö. på Indios bibliotek. För det behöver man ett bibliotekskort så därför är jag numera lycklig ägare av ett sådant (se bild).

Efter en stadig GT och lite umgänge med engelsmännen vid tältet gick vi in på området vid halv tre och siktade på Mojave, för lördagens första spelning.

The Fratellis (Mojave Stage, lördag)

The Fratellis är ett av årets stora fynd för mig. Trion, som är från Glasgow, spelar energisk slyngelrock i stil med Libertines. Och lika mycket som de är ett av årets fynd så var de också ett av veckans band, i alla fall innan festivalen började. På planet över Atlanten kunde man lyssna på deras album och det gjorde jag såklart och blev ytterst förtjust. Därför köpte jag skivan när jag var i Santa Monica så vi hade med den i bilen under veckan. Därför var det ju också självklart att se dem live.

Fratellis var varken bättre eller sämre än väntat, vilket som slutresultat blir riktigt bra. Det märktes att deras framgångar (de verkar rätt populära i USA) gett dem självförtroende. De radade upp sina treminuterslåtar med entusiasm och energi och egentligen finns det väl inte så himla mycket mer att säga att det var en bra start på dagen. Sista låten, Got Ma Nuts From a Hippie, satt väldigt bra medan jag klantade mig med kameran då de spelade min favoritlåt från plattan, For the Girl.

Fratellis - Old Black`n´Blue Eyes

Fratellis - Got Ma Nuts From a Hippie

Regina Spektor (Coachella Stage, lördag)

Regina är en skön typ, men tyvärr hade hon krockat med legenden Roky Erickson, som jag också ville se även om jag egentligen inte trodde han skulle vara bra. Så jag bestämde att se första halvan av Reginas spelning för att sedan gå över och se slutet på Rokys. Regina spelade på stora scenen mitt på eftermiddagen och tyvärr blev det lite matinéföreställning över det. Hon borde fått dominera i ett tält framåt kvällen i stället, för att hennes lugna pianomusik skulle kommit mer till rätt. I början av konserten var hon själv på scen men efter en stund fick hon hjälp av ett mindre band. Hennes musik är vacker och det var trevligt, om än inte alls upphetsande på något sätt, i solen. När jag kom ut från Rokys spelning spelade hon sin avslutningslåt, den vackra Samson.

Roky Erickson & The Explosives (Gobi Stage, lördag)

Roky Erickson spelade i ett av de mer kända psykadeliabanden i slutet av 60-talet, 13th Floor Elevator, men har sedan mest varit känd för att vara psykiskt labil och under 70-talet satt han faktiskt på mentalsjukhus i ett antal år. Han har dock hunnit med att göra lite musik också, men det var länge sen han var ute på vägarna och när jag nu fick en chans att se honom var jag tvungen att ta den. Han spelade huvudsakligen bluesrock och inga låtar alls jag kände till (hade hoppats på Night of the Vampire). På t.ex. puben Bakfickan i Malmö hade jag gett honom omdömet "bra" eller kanske t.o.m. "mycket bra", men på Coachella stod han sig slätt i konkurrensen. Och han verkade inte alls galen eller ens farlig.

New Pornographers (Outdoor Theatre, lördag)

New Pornographers från Vancouver såg jag göra en fantastisk konsert på KB i Malmö för nästan exakt ett år sedan och jag såg verkligen fram emot en repris. Precis som då var bakgrundssångerskan Neko Case ute på egna äventyr och ersatt av Kathryn Calder, som även är med i ett av mina absoluta favoritband, Immaculate Machine. Kathryn (eller "Kathy" som hon är med mig eftersom hon signerade min skiva så:-)) var så bra på KB att jag inte för en sekund kan tänka mig att det är en försämring, även om jag gillar Neko Case också. Detta var en uppfattning som delades av Holländaren, indietalibanen, som jag återigen mötte här. Alla som gillar det ännu ganska okända Immaculate Machine är mina vänner så vi hade riktigt trevligt tillsammans.

Sen var det dags för konsert. De öppnade starkt med Sing Me Spanish Techno från förra skivan. Och de fortsatte bra, men både de och publiken hade svårt att riktigt komma igång i värmen. Så denna spelning nådde inte upp till höjderna från förra året även om låtmaterialet är riktigt vasst och det på inget sätt var dåligt. Tvärtom, men det saknade den där sista nerven som gör att man känner sig lycklig att vara just där och då. Men Kathryn var bra såklart. Och de spelade fantastiska The Bleeding Heart Show. Men hade jag vetat det jag vet nu hade jag kanske gått till Gobitältet och tittat på The Nightwatchman i stället. Det är Rage-gitarristen Tom Morellos akustiska soloprojekt och efter hemkomst har jag lyssnat en del på honom. Det är både bra och väldigt politiskt.

New Pornographers - Sing Me Spanish Techno

The Decemberists (Outdoor Theatre, lördag)

Eftersom Decemberists spelade direkt efter New Pornographers på samma scen blev jag kvar och fick därför plats allra längst fram vid räcket, om än lite ut till höger. Decemberists har legat högt på min "att se live"-önskelista ända sen jag hörde den fantastiska The Mariner's Revenge Song år 2005. Det blev inte mindre efter att Holländaren, indietalibanen, berättat för mig att de är ett ruskigt bra liveband och ofta skojar till det rejält, t.ex. hade de när han sett dem bett hela publiken lägga sig ner på marken. Och det hade naturligtvis alla gjort.

Det var fortfarande ljust och varmt när de spelade, men deras show led inte lika mycket av det som New Pornographers. Dels passar nog deras folkrock bättre så, men det var även så att publiken var mer hängiven. Setet var mycket bra fram till två låtar återstod. Då blev det ännu bättre. Då gjorde de först The Perfect Crime #2 från senaste skivan The Crane Wife och här började sångaren Colin Meloy att skoja rejält med publiken. Det gällde att göra två stora cirklar där några sen skulle dansa (se länkad film). Både bandet och publiken hade väldigt kul. Sen var det dags för sista låten och jag hade inga stora förväntningar att de skulle spela Den, för jag hade läst att de inte gör det alltid även när de gör längre spelningar på sina egna turnéer. Men när sångaren ville att hela publiken skulle låta som en val (låtens handling inkluderar nämligen en sådan) blev jag naturligtvis hoppfull. Och när vi var godkända så sa han bara "now you know it, watch for the whale, this is the Mariner's Revenge Song". Och så gjorde de en fantastisk tiominutersversion av detta mästerverk. Jag fick hela låten, inklusive intro, på film men tyvärr är den alldeles för stor att lägga ut. En av festivalens riktigt stora stunder. Det tyckte rätt många andra också, för det var många kramar och high-fives framme vid räcket när spelningen var slut.

Decemberists - The Perfect Crime #2

The Arcade Fire (Coachella Stage, lördag)

Arcade Fire såg jag så sent som i mars, på spelningen som p.g.a. sångaren Win Butlers dåliga hals blev den sista på vårens Europaturné. Den konserten har jag recenserat här.

Nu är han frisk igen och trots att de krockade med både Ghostface Killah och Cocorosie, så tvekade jag aldrig var jag skulle ta vägen efter glädjechocken med The Decemberists.

Det tog tre låtar - sen förstod jag att det här skulle bli ännu bättre än i Stockholm. De hade slängt om låtlistan rejält och med Laika redan som tredje låt var det inga tveksamheter. Min från Stockholmskonserten efterlängtade Intervention dök upp som femma och när de gjorde My Body is a Cage, avslutningen på nya plattan, var det så bra att jag fick gåshud. Och de verkade, till skillnad från vad jag läst i en del andra kommentarer väldigt laddade och gav allt hela tiden.

Det som skiljer Arcade Fire från nästan alla andra band är att de hittar på nya infall hela tiden. Det finns inte ens en tendens till att hamna i något trygghetsgroove i en enda låt. Alla tio på scenen jobbar febrilt hela tiden och om t.ex. violinisterna inte ska spela stråkar just då får de sjunga i stället - om inte gitarristen ska spela gitarr får han t.ex. banka med trumpinnar på något. Det finns inte en död sekund på en konsert med Arcade Fire. Undantaget på Coachella var i den andäktiga öppningen av My Body is a Cage (ja, den var inte död på något sätt - tvärtom - men då fick de flesta bandmedlemmarna en välförtjänt paus).

I Stockholm väntade jag mig ett himmelrike men det nådde inte riktigt dit. På Coachella väntade jag mig att det skulle vara som i Stockholm, d.v.s. bra nog, och nu var det så bra som jag hoppats på i Stockholm. De hade slängt ut några av de sämre spåren från Neon Bible och tagit in några bättre låtar, setlisten var mer balanserad (i Stockholm samlades de lite sämre låtarna i början) och allt stämde således i den Kaliforniska kvällningen. Jag gick därifrån ganska övertygad om att jag sett festivalens höjdpunkt. Två timmar senare var jag inte lika säker längre. Mer om detta i del 4 (wow, en cliffhanger....:-)

Arcade Fire - Intervention

Arcade Fire - My Body is a Cage