Coachella 2007, del 6 (sista delen)

Maten på festivalen var både god och varierad och därmed klart bättre än väntat. Det fanns alla möjligheter att välja bort t.ex. korv och hamburgare om man ville det och t.o.m. klara sig vegetariskt om man ville det. Min sista middagspaus varade ca 25 minuter innan det var dags att ge sig in i söndagskvällens musikaliska utbud. Tidigare under helgen var det jämförelsevis inte så många band som jag verkligen ville se som jag varit tvungen att avstå p.g.a. krockar, men de sista fyra timmarna var det betydligt värre. Air, Happy Mondays och Damien Rice fick tyvärr göra sina spelningar utan Ola nedanför scenen. Damien Rice såg jag för några år sedan i Malmö och sommaren 2003 var hans skiva "O" en av de jag spelade allra mest. Så det var lite synd. Men samtidigt ett lyxproblem för jag skulle ju knappast gå till tältet och sova.

Crowded House (Coachella Stage, söndag)

Crowded House var den andra av festivalens tre återföreningar och den som kommit mest i skymundan. Jag hade bara tid att se första halvan av konserten, men måste nog säga att det räckte. De spelar väldigt snäll, lågmäld pop och tyvärr kändes det som de inte riktigt lyfter live. De spelade sin megahit Don't Dream It's Over redan som låt fyra eller fem och sedan också Fall at Your Feet, som också är bra, innan jag gick. Helt ok spelning, men inte mer.

Crowded House - Don't Dream It's Over

Lily Allen (Mojave Stage, söndag)

Engelsmännen vid tältet hade hört ett rykte att Lily Allen hade rest hem och att hennes spelning följaktligen inte skulle bli av. Nu var det ju dock så att jag såg henne på fredagen när hon hämtade ut sitt festivalpass, så jag ville inte riktigt tro på det. Så jag gick dit ändå och där stod scenen riggad, så visst var hon på plats. Notabelt är att inte en enda artist ställde in, trots att i princip hela programmet offentliggjordes redan i januari. Otroligt!

Jag gillar Lilys debutplatta skarpt, men live växte hon ändå många klasser. Jag trodde inte hon hade det inom sig, men hon visade sig vara en briljant entertainer. I bandet ingick också tre helsköna blåsare, som också hade en show-ådra i sig. Blåsarna lyfte hennes låtar och gav vissa av dem en liten känsla av ska, men framför allt var det Lily själv som dominerade. Hon älskade att stå på scenen och körde det ena mellansnacket roligare än det andra. Hennes mungipor satt fästade uppe vid öronen. Och det smittade av sig på publiken och stämningen i tältet var fantastisk. Betraktat ur ett underhållningsperspektiv var detta en av helgens absoluta höjdpunkter. Dessutom avslutade hon med att göra crooner-avslutningen, min svaghet som jag skrev om i LCD Soundsystem-recensionen (del 4). Lily bugade vackert några gånger och lämnade scenen, men lät därefter bandet briljera några minuter. Tyvärr tyckte delar av publiken att konserten var slut när Lily gick så det blev inte så bra som det skulle kunna ha blivit.

Lily Allen har alla möjligheter att bli en kvinnlig motsvarighet till Robbie Williams, för hon vet precis hur man förför en publik. När jag lämnade tältet träffade jag återigen Holländaren, indietalibanen, och även han var lyrisk. Det var de flesta andra också verkade det som. Förståeligt, för Lily var sensationellt bra.

Lily Allen - Littlest Things
Lily Allen - Smile

Manu Chao (Coachella Stage, söndag)

Manu Chao och hans Radio Bemba Sound System spelade näst sist på stora scenen. Det var en av de spelningar jag sett fram mest emot. Rage-fansen hade ännu inte anlänt i några enorma mängder så jag kom ganska långt fram. Jag hade av någon anledning förväntat mig att bandet skulle ha med en massa blåsare, men så var det inte alls. De körde med vanlig sättning, förutom att de var två trummisar. Konserten blev ändå mer än bra. Jag är väldigt svag för hans gypsy-sound. Den enda invändningen jag egentligen har är att många låtar är ganska lika varandra, både som låtar betraktat och avseende arrangemang. De börjar lugnt och så exploderar bandet mitt i och börjar hoppa upp och ner på scenen. Detta scenario upprepades således i nästan varje låt.

Manu Chao var f.ö. den tredje artisten under söndagen som attackerade president Bush. Han introducerade en låt med orden "This is for one of the greatest terrorists in the world, the president of United States" och fortsatte med att man inte kan bekämpa terrorism med terrorism eller Guantanamo, utan det måste göras med utbildning. Presidenten hade inte trivts på Coachella kan jag tänka mig.

Rage Against The Machine (Coachella Stage, söndag)

Redan från festivalens början rådde det ingen större tvekan vilken spelning som var The Main Event. Själv har jag aldrig varit en fan och hade initialt faktiskt funderat på att skippa Rage, om de sattes mot något annat intressant band. Men när jag förstod hur stort det var så blev det självklart att se dem, i alla fall inledningen av spelningen. Så jag behöll min plats från Manu Chao-konserten och stod således ganska långt fram - mitt bland massor med riktiga fans.

Under halvtimmen det tog mellan de båda konserterna strömmade massor med folk till och för första gången på festivalen var det helt fyllt med folk ändå ut på kanterna, även ganska långt bort från scenen.

En kort resumé kan vara på sin plats för den oinvigde, för att förstå vad som skapat denna hysteri. Rage Against The Machine bildades 1992 i Los Angeles. Deras musik är hård och hämtar sina ingredienser från bl.a. funk och metal. Sångaren Zack de la Rocha framför texterna som en slags rap, men själv tycker jag det ibland gränsar mot Spoken Word. Det finns ett antal senare (och avsevärt sämre) band som passar bra in på denna beskrivning också, men skillnaden är Rage's brinnande politiska engagemang, både i sina texter och som aktivister vid sidan om. De är regelrätta socialister och alla deras texter är på ett eller annat sätt starkt politiska. Som exempel lär Zack inte ha brytt sig särskilt mycket huruvida deras skivor sålt bra eller inte - han mätte framgången främst i vilken politisk påverkan de hade. Rage splittrades år 2000. De tre instrumentalisterna startade bandet Audioslave tillsammans med Chris Cornell (ex-Soundgarden) men de la Rocha, som närmast har ikonstatus, har varit mer eller mindre inaktiv sedan dess.

Jag är som sagt inget fan, men när jag stod där och väntade kände jag mig plötsligt lite uppslukad av masspsykos. "Tänk, här står lilla jag och ska se Rage återförening - hur kunde det gå så här?". Sista tio minuterna sökte jag efter minsta tecken på att de var på väg att gå på - precis som om det var några gudar som skulle komma för att frälsa världen. Det var naturligtvis den enorma stämningen och förväntningen hos publiken som fick mig dit.

På utsatt tid släcktes scenen ner till stort jubel. Men först hände inget mer. Sedan såg man, på storbild, att bandmedlemmarna kom gående, först bakom scenen men sedan in på scenen. Men mörkret på scenen var kompakt så man kunde inte se bandet nerifrån, trots att gitarristen uppenbarligen redan var framme i sin position. Så gick några sekunder och en spotlight sattes på Zack, som inledde konserten med orden "We are Rage Against The Machine - from Los Angeles, California". Reaktionerna hos publiken går inte att beskriva - det är helt enkelt det otroligaste jag upplevt på en konsert. Sen gick första låten, Testify, igång och publiken fortsatte naturligtvis hoppa och skrika. Jag kommer aldrig glömma minuterna innan och efter de gick på - det var helt enormt att se och höra reaktionerna.

Rage Against The Machine går på scenen efter sju års frånvaro (kamerabatteriet var nästan dött, men jag tvingade det att klara sig igenom detta!)

Jag stannade på min plats långt fram i kanske en halvtimme. Sedan tyckte jag mig fått lite för stor överdos för en stund och drog mig bakåt. Jag gick faktiskt till och med iväg en liten stund till Outdoor Theatre, där Lemonheads (se bilden närmast ovan) spelade trevlig pop inför en liten (någonstans mellan 500 och 1000 pers skulle jag tro) och gles skara. Jag lyssnade på några låtar, bl.a. gjorde de It's a Shame About Ray, som jag minns sen 90-talet. Men efter att ha "fått lite luft" gick jag tillbaka till stora scenen för att se slutet på Rage, denna gång på lite längre avstånd.

Jag känner igen väldigt få låtar med Rage, men några av dem spelades efter att jag kom tillbaka. Först var det Wake Up, i vilken Zack höll ett litet tal riktat till presidenten. Jag uppfattade det inte helt ordagrant, men det handlade om att presidenten borde ställas inför rätta som krigsförbrytare och att han förstör hela nationer i sin strävan att upprätthålla sin makt. Och att det är vår uppgift att bryta ner det systemet. Och sedan så vrålade han och publiken "Wake Up" så det lär ha hörts ända till Washington. Det var oerhört mäktigt. De avslutade sedan konserten med låtarna Freedom och Killing in the Name, sistnämnda deras kanske mest kända låt.

Var det bra då? Ja, det var det! Även om jag aldrig aktivt lyssnat på Rage så måste jag säga att dels är det en enorm kraft och energi i hela framförandet. Dels är bandmedlemmarna ohyggligt skickliga på det de gör. Tom Morello är en av mina nya gitarrhjältar, baserat endast på denna konsert. Och Zack de la Rocha har ett uttryck och en attityd som knappt har någon motsvarighet i populärmusiken av idag - han framstår lika mycket som en agitator som en sångare. Tyvärr så har jag aldrig varit nere med riktigt hård musik, framför allt om det inte heller är särskilt melodiskt, och det var detta som fick mig att gå iväg en stund mitt i. Inte alls för att det var dåligt, det blev bara lite för mycket och jag behövde samla mig lite till avslutningen. Men det jag upplevde var stort, och jag känner mig lycklig inför det faktum att jag var där.

Om man i stället frågar en riktig fan om de gillade konserten så tror jag minst 99% är helt lyriska. De engelska tältgrannarna var som små barn när jag kom tillbaka. Jag frågade en av dem om det var bättre eller sämre än förväntat. "Better...BETTER...blev svaret och han såg så fantastiskt lycklig ut. Det var nästan lite rörande. Jag förstår att fansen gillade detta, för trots att åren gått så upplevde jag att det fanns en politisk trovärdighet i framträdandet. Och det är nog det allra viktigaste för att Rage Against The Machine ska kunna fungera.

Det tar lite tid när 60000 personer ska lämna ett festivalområde samtidigt. När man närmar sig utgången är det svag uppförsbacke och att då vända sig om och blicka bakåt var en rätt så häftig syn (se bild, tyvärr suddig). Det tog lite tid, men efter ett tag kom jag tillbaka till tältet. Engelsmännen var där, de var som sagt överlyckliga.

Jag stannade uppe med engelsmännen och även några andra tältgrannar i flera timmar och summerade festivalen, drack det sista ginet och hade allmänt trevligt. Alla var överens om att Coachella var fantastiskt. Inte bara för musiken - bråk, stölder och annat trist verkar knappt existera. Och stämningen är väldigt vänlig, det är mycket "mate", "brother" etc. när man t.ex. handlar eller råkar få en knuff. För att illustrera detta avslutar jag med att citera min tältgranne Jake, ett av syskonen. Vi pratade om Glastonbury-festivalen, den största festivalen i England. Jake har varit där ett antal gånger. När jag frågade om hur den är svarade han "I thought it was the best festival in the world, until this weekend".

Därmed är rapporteringen från Coachella 2007 avslutad. Hoppas det varit trevlig läsning.

PS! Artisterna som det skrivits om i de sex delarna av rapporten var alltså de jag såg själv. Andra som spelade på festivalen (några redan nämnda i texten) var bl.a. Peaches, Stephen Marley, Tokyo Police Club, Sonic Youth, Of Montreal, Peter Bjorn and John, Travis, Kings of Leon, The Rapture, !!!, Hot Chip, Cocorosie, The Nightwatchman, Ghostface Killah, Air, Damien Rice, Kaiser Chiefs, Placebo, Soulwax, Jose Gonzalez, Richie Hawtin, Blonde Redhead, VNV Nation, Klaxons, Spank Rock, Andrew Bird, Happy Mondays, Faithless, Junior Boys och ett stort antal DJ:s i världsklass.

All text, bild och film i Coachella 2007, del 1-6 är material skapat av Ola in Space/CinnamonWeaver.