Coachella 2007, del 1

Några bilder från campingen och biljettkön. På sista bilden syns Lily Allen i röd peruk till vänster efter att ha hämtat sitt festivalpass. Alla bilder från Coachella är klickbara så de kan ses i större storlek.

Ja, då var jag hemma igen efter 9 dagar i Kalifornien, varav den stora höjdpunkten naturligtvis var Coachella. Jag har mycket tankar, intryck, bilder och videosnuttar från denna festival och ska försöka få ut en del av detta under den kommande veckan. Det är dock så mycket att jag får ta det i portioner. I olika storlek beroende på hur mycket tid och inspiration jag har vid olika tillfällen. Efter att Coachellarapporteringen är klar kanske det också kommer upp lite bilder från den tidigare delen av resan.

Innan jag börjar den kronologiska genomgången av olika band och annat som hände på festivalen följer här några korta fakta. Coachella Valley Music and Arts Festival arrangerades första gången 1999. Samtliga år har den genomförts på Empire Polo Field, alldeles utanför staden Indio, ca 15 mil sydost om Los Angeles. Något år i början var den bara en dag, men de flesta år t.o.m. 2006 var festivalen två dagar. Årets festival var den första som var tre dagar.

Festivalens besökarantal är jag lite osäker på, men någon sa 60000 till mig under helgen och det känns rimligt. På festivalområdet finns det fem scener, varav två är utomhus. Dels den stora Coachella Stage (Main Stage) och dels den lite mindre Outdoor Theatre. Därtill tre tält, varav ett lite större (Mojave) och ett lite mindre (Gobi) som främst används för pop och rock. Slutligen så är det Saharatältet, som framför allt är ett danstält med DJ-sets och andra dansakter.

Att jag hamnade på Coachella var framför allt p.g.a. ett galet infall då jag såg line-upen i januari. Jag skickade runt den till några kompisar och eftersom Emma inte hade vett att tacka nej så var vi två och den galna idén blev plötsligt till en realistisk möjlighet. Biljetter köptes in och flyg bokades. Sen fanns det ingen väg ut.

Torsdag eftermiddag lokal tid anlände vi till festivalen. Första timmarna var mycket lugna, då de flesta amerikaner ännu inte anlänt. I stället förströddes ett antal timmar i pubdelen av campingområdet, där vi stiftade bekantskap med tre trevliga tjejer från Vancouver - Michelle, Pauline & Christy - med vilka vi blev rätt så berusade. Karaoken som framfördes var förhoppningsvis inte representativ för den kommande helgen. Tillbaka vid tältet på natten träffade vi även våra tältgrannar - engelsmän på bägge sidor. Ett syskonpar, Liz och Jake, på ena sidan och två sköna snubbar på andra sidan där den ena deklarerade att "I'm only here for Rage Against the Machine". Det skulle visa sig att han inte var ensam om det.

Fredagsförmiddagen skulle vi få våra biljetter genom att hämta ut dem via s.k. "will-call" (varifrån namnet kommer från vet jag inte, men det är så man måste göra om man beställer biljetterna från utlandet). Jag hade väntat att det skulle vara en snabb procedur. Men de hade bara fyra luckor och det var några tusen personer som skulle ha sina biljetter. Således tog det tid och vi fick stå där fyra timmar, i typ 35 graders värme. Men det var ok för sällskapet var trevligt. Där var två holländare, varav den ena framstod som en riktig indietaliban som trots sin ungdom (19 år) redan sett de flesta intressanta popband som skulle framträda på festivalen. Soul, hiphop och dansmusik verkade han däremot helt ointresserad av. Och ett antal sköna mexikanskor stod för ögonfägring och charm. En medhavd gin & tonic (i vattenflaska, eftersom det inte är tillåtet med egen sprit) gjorde också sitt till att höja stämningen.

Till slut fick vi biljetterna och jag kunde konstatera att jag missat några band, men inget värre än The Noisettes, som Emma tipsat om. Efter att ha orienterat mig på området stod jag efter en stund redo nedanför Mojave-scenen, redo att se mitt första band på Coachella, Tilly and the Wall.

Tilly and The Wall (Mojave Stage, fredag)

Tilly and the Wall är ett underhållande indieband från Nebraska. Egentligen är de flesta låtarna inte särskilt märkvärdiga, men de förgylls av att bandet visar genuin spelglädje och lycka att vara på Coachella. Det som är speciellt med dem är att de har en tjej (f.ö. ganska lik Therese Alshammar) som steppar som ett komplement till den i övrigt normala sättningen. Bandet frontas av två coola blondiner. I flera låtar är det tre eller ibland t.o.m. fyra av medlemmarna som sjunger i verserna, vilket ger låtarna en extra tyngd. Jag hade en riktigt trevlig stund med Tilly and the Wall och det var precis vad som behövdes för att få tillbaka positivismen efter det långa köandet.

Tilly and the Wall - Bad Education

Gillian Welch (Gobi Stage, fredag)

När konserten var klar rörde jag mig den korta sträckan till Gobitältet för att komma i god tid och få bra plats till Amy Winehouse-konserten. Hann därför se de sista tio minuterna av Gillian Welchs spelning. Det var bara hon och David Rawlings på scen och jag hann bara se 2,5 låtar. Hann dock konstatera att det lät bra och att de passade in perfekt i Coachella-miljön, med sina palmer och öken runt omkring. Efter en kortare paus var det sedan dags för Amy.

Amy Winehouse (Gobi Stage, fredag)

I december 2006 utsåg jag Amy Winehouse's album Back to Black till årets bästa 2006. Hennes retrosoul med Shirley Bassey-klanger fick mig klockrent på fall. Därför hade jag stora förväntningar på hennes spelning. Hon hade ett stort band med två back-up-sångare och tre blåsare förutom vanlig sättning. Med hennes berömmelse har hennes vilda leverne kommit i dagen och hon lär ha varit stupfull under vissa konserter men fantastisk under andra. På Coachella var hon inte stupfull och inte så långt från fantastisk. Det jag kanske hade hoppats på var att några av de mer pompösa låtarna, t.ex. makalösa Tears Dry On Their Own, skulle lyfta ännu mer live. Nu lät den och några andra låtar ganska lika skivans i och för sig helt fantastiska versioner. You Know I'm No Good lyfte däremot till nya höjder. Och Amy var cool och lite charmigt förvirrad i mellansnacket. Amys show var alltså ruskigt bra även om det nog skulle kunna vara ännu bättre senare på kvällen när det är mörkt utanför.

Amy Winehouse - Tears Dry On Their Own
Amy Winehouse - You Know I'm No Good

Arctic Monkeys (Coachella Stage, fredag)

Amys spelning överlappade med Arctic Monkeys, men jag hann i alla fall se slutet av deras spelning på stora scenen, ca 5-6 låtar. Detta var den enda spelning så långt som jag inte var särskilt imponerad av. Stora scenen passade dem illa och låtarna lät nästan precis som på skiva. Och det tycker jag bara är måttligt bra, även om When the Sun Goes Down är en trevlig popdänga.

Arctic Monkeys - When The Sun Goes Down

To be continued...