Malmöfestivalen 21/8

Anna Ternheim på Stortorget

Kvällens hektiska schema på Malmöfestivalen höll faktiskt mer eller mindre, kanske tack vare att [ingenting] ställde in (de ersattes av ett Malmöband vid namn Legrand. Emma och Kristian såg den spelningen och tyckte den var väldigt bra). Jag missade första tio minutrarna av Anna Ternheim och första halvtimmen av Timbuktu (för att jag såg Klaxons, som kändes viktigare, inte minst för min indiekredd:-). Och gick därifrån igen efter 40 minuter, innan det var slut. Ett extremt trångt Stortorg är inte riktigt min pryl. Då var det trevligare i Manegen, där jag för första gången under festivalen kunde sitta ner och titta på föreställning (Hans Appelqvist).

Logh. Trevlig eftermiddagspop, men det hände inte mycket. Låtarna är var för sig bra, men har man inte lyssnat in sig innan blir det lite enahanda efterhand. Mot slutet blev det dock lite röjigare med mer instrumentmangel. Publikkontakten var tyvärr nära nog obefintlig. (6/10).

Mustasch. Hårdrock är en av de relativt få populärmusikgenrer som jag i princip inte klarar av (med vissa undantag och i små doser). Jag försökte se Metallica på Roskilde härom året, men gick redan efter 20 minuter. Den spelningen hyllades av fansen som en klassiker! Nu följde jag med That Handsome Devil för att se Göteborgarna i Mustasch (han gillar dem), som enligt egen utsago spelar "hårdrock" men jag tycker THD:s formulering "hård rock" passar bättre. För det är hårt med mycket gitarr-riff, men det är inte alls metal och eftersom det är väldigt melodiskt funkar det även för mig. Att sångaren är influerad av just nämnda Metallica är uppenbart, både vad gäller riffen och hur han agerar på scen. Mellansnacket var stundtals lite töntigt, men totalt sett var det bra och lättsmält och något oväntat klarade jag utan problem att stanna hela spelningen (7/10).

Mustasch - I Hunt Alone
Mustasch - Down in Black del 1 del 2

Anna Ternheim. Jag hade trott att Anna skulle vara trist live, men det visade sig vara helt fel. Tvärtom, hon var riktigt bra. Lite blyg, men cool och värdig på något sätt. Jag har aldrig fallit helt för hennes musik, men när jag nu hörde låtarna live lät nästan var och en som en modern klassiker. Det var bra rakt igenom, men höjdpunkten var en fantastisk version av My Secret, som avslutade ordinarie set. Denna avslutades med ett ruggigt solo, som avslutades med Anna på knä för att slutligen "dö" på scenen. Det skulle kunna uppfattas som töntigt, men jag tyckte det var helt underbart (8/10).

Anna Ternheim - A French Love
Anna Ternheim - To Be Gone

Klaxons. Jag hade bråttom tillbaka till Mölleplatsen för att se dansant indiepopröj ("acid-rave sci-fi punk-funk" har det kallats) med brittiska Klaxons. Det var väldigt röjigt och därför gillade jag främst de låtar som har bra melodi, men hade lite svårt för övriga, som i något fall gränsade till oväsen. Tack och lov dominerade den förstnämnda typen. En kul detalj är att basisten/sångaren brutit foten och ersatts av en tillfällig basist. Själv koncentrerade han sig på sången och gick omkring på scenen med en krycka. En väldigt bra, stundtals fantastiskt bra, men något ojämn spelning. (8/10).

Klaxons - Golden Skans
Klaxons - Gravity's Rainbow
Klaxons - Forgotten Works

Timbuktu & Damn! Jag har sett Timbuktu och Damn ganska många gånger och alltid gillat det. Men jag gillar det ännu mer p.g.a. Damn! än för Timbuktu (även om jag tycker att han också är bra). När bandet får mycket utrymme är det fullständigt lysande. Denna gång kom bandet tyvärr i skymundan och Timbuktu bjöd in polare efter polare att rappa med honom framme på scen. Ett tag var de fem olika rappare på scen. Partyfaktorn var mycket hög och de som var där i det syftet tycker nog det var enastående. Själv tyckte jag det blev lite väl mycket ljus på rapparna och Damn! reducerades denna gång, tyvärr, endast till ett kompband. De är så skickliga och underhållande i sig att de är värda mer än så. Ljudet var inte helt bra heller och det lät bitvis ganska grötigt. (7/10).

Timbuktu & Damn! - Lika barn avvika bäst del 2
Timbuktu & Damn! feat. Magnus Tingsek - Kamrater

Hans Appelqvist. Jag avslutade min kväll med en mysig föreställning i Manegen. Hans Appelqvist framträdde med en kombination av förinspelade ljud, rörliga bilder och till detta sång och elgitarr eller klaviatur. Detta är lysande electronica, med ljudlandskap som rör sig från stämningsfulla, avlägsna datorljud till välplacerade gitarrsolon. Och vissa av låtarna är så vackra att det är svårt att beskriva. Det är inte riktigt lika fantastiskt hela tiden, men i vissa stunder är det snudd på magi (8/10).

Hans Appelqvist live på Malmöfestivalen #1
Hans Appelqvist live på Malmöfestivalen #2