Coachella 2007, del 5

Överst stället som fixade i ordning mina fötter inför sista festivaldagen. Nedan mina nyfixade fötter ("all girls will swarm around you when they see your feet" - Liz (min tältgranne från England)!

Efter två långa dagar på festivalen, vilka jag till stor del avverkat barfota (gräset är helt perfekt så det är vanligen inga problem) var jag sliten i både fötter och knän. På söndagsförmiddagen fick jag därför ta till ett radikalt grepp för att stå distansen: pedikyr!

Efter en repris av några av gårdagens förehavanden - brunch, kameraladdning och inköp av alkoholhaltiga drycker - gick färden till "Nails for you" - en liten salong i Indio som drivs av några invandrare från Vietnam. Efter en kortare behandling var mina fötter som nya och jag var redo för söndagen - dagen då Rage Against The Machine skulle göra sin första konsert på sju år. För trots alla andra fantastiska artister på festivalen, så hade säkert hälften av besökarna framför allt kommit för att se Rage. Åtminstone verkade det så. Inte jag, min drivkraft var den breda line-upen, men säkert 3/4 av alla bandtröjor som bars på festivalen hade texten "Rage Against The Machine".

Men det är en senare historia, för det var en lång dag kvar innan Rage. Först stötte vi ihop med de trevliga Vancouvertjejerna igen. Även de var sålda på Arcade Fires spelning, men de hade missat LCD Soundsystem trots att de egentligen hade tänkt gå dit. Sedan en sedvanlig GT tillsammans med några av engelsmännen vid tältet. Några av dem avstod dock, för "ingenting skulle få påverka deras upplevelse av Rage". Nu snackar vi fans! Sedan gick vi in på området, och idag var vi på plats tillräckligt tidigt för att se det allra första bandet för dagen.

Mika (Coachella Stage, söndag)

Konsertdagen började med ännu lite matiné. Mika, som är en ny radiostjärna med hits som Relax, Take It Easy och Grace Kelly, spelade först av alla under söndagen och det var inte så stor del av festivalbesökarna som kommit än. Han började med Relax och avslutade med Grace Kelly och däremellan var det en ganska trevlig halvtimme. Väldigt harmlös och sympatisk spelning som passade bra i den stekande solen.

Mika - Grace Kelly

Lupe Fiasco (Coachella Stage, söndag)

Efter en kort paus var det dags för mer musik som passade bra på stora scenen mitt på dagen. Lupe Fiasco framförde skön, lättlyssnad hiphop med soulstänk. Jag hade visst hopp om att Jill Scott, som är med på hans hit Daydream, skulle gästa, eftersom även The Roots, som hon också sjungit med, skulle spela samma dag och det därför skulle finnas dubbel vits med att ta hit henne. Men så blev det inte. Däremot var rapparen Gemini med på en låt. Daydream var såklart ändå med och avslutade setet, men med Jills röst inspelad i stället. Lupe Fiasco var f.ö. den första av fyra artister (av de jag såg) denna dag som gick till direkt angrepp mot George W Bush.

Lupe Fiasco - Daydream

Mando Diao (Outdoor Theatre, söndag)

Inte mindre än tre svenska akter uppträdde på festivalen. Peter, Bjorn and John spelade i ett av tälten på lördagen och det var faktiskt en av de spelningar som Holländaren, indietalibanen, var allra hetast på. Och så var det Mando Diao på Outdoor Theatre och senare på söndagen Jose Gonzalez på Gobiscenen. Emma såg honom och tyckte det var ok. Tydligen avslutade han med en cover på Bronski Beats Smalltown Boy. Men först gav vi Mando Diao drygt 20 minuter av vår tid. På vägen dit fick min barfotafestival (jag hade alltid skorna med mig, men bara på när det var trångt nedanför scen eller på kvällen när det var svalare) sin första långa näsa då jag trampade på en glödande fimp. Aj! Vi kom i alla fall till Mando Diaos spelning knappt halvvägs in i setet och det lät helt ok. De avslutade med Sheepdog och Long Before Rock`n´roll, två låtar som är svåra att avfärda även om bandets kaxiga attityd kan störa en del. Efter konserten träffade vi också, för första gången under festivalen - svenskar! Flera stycken till och med, men det visade sig att allihopa pluggade i Kalifornien med omnejd. Men de hade träffat eller hört talas om (minns ej vilket) en kille från Sverige som rest över för att se Rage Against The Machine.

The Kooks (Mojave Stage, söndag)

Efter en halvtimmes ölpaus var det dags för mer melodisk pop. The Kooks är från England och gör trevlig, om än inte alls fantastisk treminuterspop. Tyvärr var de ganska tråkiga live och det lät väldigt mycket som på skiva. Men att det ändå är ganska bra popmusik kommer man inte ifrån. Finns egentligen inte mycket mer att tillägga.

Huruvida Coachella är uttalat mot Irakkriget vet jag inte, men de har i alla fall gett utrymme åt flera organisationer som är det. På väg från Kooks spelning stannade jag kort till och pratade lite med en av flera motståndsrörelser som hade fått tillstånd att vara på festivalen. Där tog jag även bilden på en hyggligt radikal t-shirt.

Explosions in the Sky (Coachella Stage, söndag)

Därefter ägnade jag ett 20-tal minuter åt Explosions in the Sky, postrockbandet från Texas som spelar instrumental musik med tre gitarrer plus trummor ( i någon låt är en gitarr utbytt mot bas). Låtarna är vanligen långa, uppemot 10 minuter och bygger mycket på tempoväxlingar och crescendon. Jag har sett dem förut, i Malmö 2004, och det är riktigt bra men det är musik som kräver lite av lyssnaren. Därför tycker jag inte att de passade på stora scenen i dagsljus. I ett tält framåt kvällen hade de säkert kommit bättre till sin rätt.

Rodrigo y Gabriela (Gobi Stage, söndag)

En kort beskrivning av denna duo är "ett par från Mexiko som sitter på varsin stol och spelar akustisk (spansk) gitarr, helt instrumentalt". Jag skulle nog inte gått dit på en sådan beskrivning om det inte vore för att Emma tipsat att de verkligen var något extra. Och det var de! Detta var söndagens första riktigt extraordinära spelning och en av festivalens sensationer. Vilka gitarrister! Och de spelade med leenden och utstrålning så det räckte och blev över. Publiken var i extas. Efter några egna låtar med latinskt sound gjorde de Pink Floyds Wish You Were Here. Utan minsta hint eller uppmaning började hela publiken sjunga texten. Det må låta banalt, men det var fantastiskt. I alla fall där och då. Jag gick lite innan det var klart, för jag var bara tvungen att se The Roots, men Emma berättade att de senare gjort Stairway to Heaven på samma sätt. Helt underbart och därför ger jag er hela fem länkar för att mer sätta er in i denna härliga duo. Vad låtarna heter har jag ingen aning om, därför är de fyra första bara numrerade.

Rodrigo y Gabriela #1 (Orion - Metallica cover)
Rodrigo y Gabriela #2
Rodrigo y Gabriela #3
Rodrigo y Gabriela #4
Rodrigo y Gabriela - Wish You Were Here

The Roots (Coachella Stage, söndag)

Jag missade början på The Roots eftersom jag stannade kvar i Gobi lite längre än planerat. Detta är ett av de absolut bästa hiphopbanden i världen. I alla fall för sådana som jag, som inte har hiphop som absolut favoritgenre (däremot gillar jag väldigt mycket hiphop ändå, men det är inte "därifrån jag kommer"). För egentligen är ju The Roots mer ett rockband där sångaren rappar i stället för sjunger. Sättningen på Coachella inkluderade förutom vanlig rockbandssättning även en tuba. Första låten efter att jag kom var en otrolig tiominutersversion av Dylans Masters of War, inkluderande dagens andra attack på presidenten. Senare gjorde man även underbara Don't Feel Right från senaste skivan och deras allra största hit, The Seed. The Roots är fantastiska på skiva och nu visade de sig vara det på scen också, trots att de spelade på stora scenen i dagsljus, vilket nog inte är optimalt för deras musik heller. Men det var en underbar spelning.

The Roots - The Seed (börjar efter 40 sek)

CSS (Mojave Stage, söndag)

Jag tycker brasilianska CSS (Cansei de ser sexy = tired of being sexy) är ett ganska underhållande band på skiva. Live framgick tyvärr deras bristande förmåga tydligt, t.ex. tycker jag att sångerskan gränsade till direkt dålig. Det var det närmaste festivalen kom torsdagens karaoke på campingområdet. Texterna är också väldigt banala och det går inte riktigt att ta det här bandet på allvar. Men stundtals var det ändå rätt underhållande - men mer underhållande än bra - och på slutet, med låtarna Music is My Hot Hot Sex och Let's Make Love and Listen to Death From Above blev det ganska bra ös. Men detta var en av de sämre spelningarna jag såg under festivalen.

Willie Nelson (Coachella Stage, söndag)

Willie Nelson blev det sista jag såg innan ett planerat middagsuppehåll. Han hade med sig ett band på 7-8 personer som stod väldigt tätt samlat mitt på stora scenen. I någon låt fick någon av de yngre kompmusikerna sjunga. Jag är väldigt förtjust i Willie Nelsons speciella röst och hade väldigt trevligt under den dryga halvtimme jag tittade på honom. Även Willie själv verkade trivas och skämtade en hel del mellan låtarna. Han slutade med en fin version av Will The Circle Be Unbroken. Innan dess gjorde han även I'll Fly Away, vilket därmed blev den enda låt jag hörde två gånger under festivalen, då även Gillian Welch gjorde den på fredagen. Konserten var lättsam och bra och det var nog vad som behövdes inför vad som skulle komma senare på kvällen. Det kändes på något sätt som festivalen började få Rage-feber, nu när bara drygt tre timmar återstod till deras spelning.

Continuará...