The Ice Rage

Ambitionerna med Ola in Space sköt efterhand i höjden på ett sätt jag egenligen inte var bekväm med och det blev som sagt mer ett tvång att recensera konserter än något jag verkligen gillade.

Däremot gillar jag fortfarande att skriva och de som känner mig väl vet att jag ofta har både åsikter och insikter. Så ni blir inte av med mig så lätt. För att slippa oket från Ola in Space återfinns jag framöver på en alldeles ny adress med alldeles nytt innehåll. När detta skrivs, fredagen 16/5 kl 11.13, har jag ännu inte skrivit det första inlägget. Men jag tror det kommer. Och vad det kommer att handla om vet jag inte än.

Välkomna till The Ice Rage!

Wish I Didn't Miss You

Jag citerar, och instämmer helt med, Sydsvenskan:

Som sista nummer i det ordinarie setet gör Angie Stone ”Wish I Didn't Miss You” och den har verkligen alla rätt. ”Pick it up, pick it up” vrålar hon till sina musiker inför den chockerande starka refrängen. Herregud, vilken låt. Herregud, vilket framförande. Det är frestande att köpa en biljett till Angie Stones spelning i Köpenhamn om ett par dagar enkom för att få höra den i repris.

Jag har inte återupptagit bloggandet permanent, utan detta är bara ett tillfälligt (?) snedsteg eftersom jag inte vill undvara någon detta mästerverk!

Epilog

I slutet av 2006 startade jag denna bloggen. Jag hade inga stora ambitioner med det utan avsåg mest att ha någonstans att publicera mina bilder och eftersom jag tyckte en hemsida verkar alldeles för tekniskt komplicerad fick det bli en blogg. Efterhand tyckte jag också det var kul att skriva texter. Det har blivit ca 220 inlägg, där majoriteten avhandlat musik men även mina andra intressen, såsom fåglar, resor och whiskyprovningar har berörts.

Ibland har det varit riktigt kul att blogga. Främst förra våren, då varenda grej jag företog mig gjordes med baktanken att det kunde bli bloggmaterial. Speciellt besöket på Coachellafestivalen i Kalifornien minns jag inte bara som den ultimata musikupplevelsen utan även att det var kul att känna sig som "bloggens utsända".

Ibland har det dock inte varit lika roligt. En personlig händelse/tragedi i somras (som jag berört i bloggen) gjorde att mina relationer till några av de som mest brukade läsa och kommentera bloggen försämrades, trots att det inträffade inte kan skyllas på mig - det tror jag alla som känner till händelsen är överens om. Det var nära att jag la av redan då. Men jag fick ny energi och fortsatte att skriva under den intensiva konserthösten 2007. Min statistikräknare avslöjade också att jag fick en hel del nya regelbundna läsare under hösten. Flera av dessa är människor som jag aldrig träffat "på riktigt". Och det tycker jag är riktigt kul. Några av dessa har jag regelbunden mailkontakt med och det hoppas och tror jag kommer att fortsätta.

På senare tid har besöksantalet stagnerat. Dessutom får jag numera betydligt mindre feedback än vad jag fick tidigare och från färre antal personer. Det är naturligtvis ingen som har någon skyldighet att kommentera mina texter (jag är själv dålig på det gentemot andra bloggar jag läser), men drivkraften bakom att blogga är för mig att de som läser tycker det som skrivs är intressant. I början skrev jag mest för mig själv, men nu känns det tyvärr annorlunda.

Kontentan av detta svammel är att det här är mitt sista blogginlägg på Ola in Space. Det blir därför inga fler bilder från Ecuador eller någon recension från gårdagens konsert med Rufus Wainwright på Ystads teater. Bloggen kommer dock finnas kvar i museal form så de som googlar Kate Nash - Debaser, Gould's Jewelfront eller vildgute kan fortfarande hitta vad de söker här. Men några nya uppdateringar är inte att vänta. I stället ska jag se Blonde Redhead på Debaser på fredag utan att behöva tänka på hur jag ska formulera mig i recensionen. Den konserten bör för övrigt ingen missa. Det kommer bli sjukt bra!

Jag utesluter inte att jag längre fram börjar blogga igen (jag utesluter sällan eller aldrig något - livet skulle bli rätt trist då). Om och när och var och hur det sker är skrivet i stjärnorna.

Jag avslutar Ola in Space med en video av en de starkaste konsertavslutningar jag upplevt. Videon är tidigare opublicerad. Ren magi!

Många tack till alla som läst!

Bästa hälsningar, Ola


"Children - wake up....."...nä, musik blir inte så mycket bättre än så här. Arcade Fire - KB-hallen, Köpenhamn, 7 november 2007.

Kate Nash (support: Mystery Jets)

Kate Nash (support: Mystery Jets). Debaser Medis, Stockholm 5/4/08.

Bilder: Kate Nash på de två översta och under det en bild på förbandet Mystery Jets (från en låt där Kate var gäst - hon syns också på bilden). Bilderna blir större om man klickar på dem.

Eftersom jag pluggat tre år i Stockholm har jag några av mina närmaste vänner där. Och försöker därför åka upp några gånger per år för att ha kul och umgås. Ofta försöker jag planera besöken i samband med någon bra konsert. Denna gång föll valet på Kate Nash. Tillsammans med Carolina och Elsa styrdes sålunda mina steg mot Debaser Medis (= Stockholmarnas namn på Medborgarplatsen).

Kort bakgrund: Kate Nash är en ung (född 1987) brittisk sångerska och låtskrivare som jämförts en del med Lily Allen, bl.a. för hennes personliga och ofta humoristiska/underfundiga texter, men också för att ingen av dem skäms det minsta för den breda Londondialekten. Hon är, förutom sångerska, främst pianist men inte oäven som gitarrist heller. Hennes debutplatta från 2007, Made of Bricks, innehåller många bra låtar men är som helhet något ojämn.

Förband var Mystery Jets, även detta ett band bestående av unga engelsmän. Flera av medlemmarna hjälptes åt med sången och den ena av dem satt ner hela spelningen p.g.a. en skada - han lämnade scenen på kryckor. Trevlig pop och ett klart funktionellt förband. Kate Nash hjälpte till med en vers och bakgrundssång i Young Love, en låt jag verkligen gillar (lyssna på studioversionen här - med Laura Marling som duettsångerska).

Efter en lite för lång paus, som fylldes av Motownhits i högtalarna, var det dags för huvudakten. Hela bandet hade tröjor med reklam för förbandets nya album. Redan i första låten, Pumpkin Soup, visade Kate att det inte var frågan om att plagiera albumversionerna. Tempot och intensiteten var mycket större än på skiva och i slutet av låten gick hon lös på pianot som om det var sista gången hon tänkte använda det. Härlig öppning, långt bättre än jag förväntat mig, och jag förstod genast att det skulle bli en bra kväll.

Efter några låtar lämnade några av musikerna scenen och Kate bytte till gitarr. Tempot gick ner och intensiteten lyckades inte riktigt hållas uppe. Men efter ett par låtar var det dags för piano och röj igen och avslutningen av ordinarie set med Skeleton Song, Mouthwash och Foundations kan man inte ha några invändningar emot.

Publiken var fantastisk denna kväll och behandlade Kate som en etablerad superstar. Hon verkade ganska rörd av det och berättade att hon fått höra att Stockholmspubliken skulle vara tyst och reserverad. Och att hon nu var glad att se att de i själva verket var "mental".

Det blev såklart extranummer. Hon spelade en nyskriven låt - "this is my angry song" sa hon och berättade om sin hittills korta men intensiva kontakt med musikindustrin och sjöng sedan en punkig grej kallad You Don't Have To Suck Dick To Succeed - här skippade hon för första gången under kvällen att spela instrument och hoppade bara runt som en galning på scen. Egentligen inte särskilt bra, men våldsamt roligt och energiskt var det. Och sen följde Merry Happy i en version där hon för tredje eller fjärde gången under kvällen begick kvalificerat övervåld mot pianotangenterna. Sen trodde jag det skulle vara slut, men publiken var så bra och dessutom var det sista kvällen på Europaturnén så det blev en improvisation. Tillsammans med två från det nu något överförfriskade förbandet gjorde de en bagatell-version av Supremes' Stop In The Name Of Love. Den verkade mer eller mindre helt orepeterad och lät inte särskilt bra, men i den feststämning som rådde just då funkade det någorlunda.

Konserten var som helhet väldigt bra. Inte hela tiden, för när hon blir lite allvarlig och sjunger lugna låtar med gitarr funkar det inte riktigt. Men när hon går vild över pianot är det både bra och stor underhållning. Och hennes relativa oerfarenhet gör att hon inte riktigt lärt sig (och det menar jag som enbart positivt) hur man "ska" bete sig på en scen och därför verkar mellansnacket helt improviserat och personligt och hon bjuder även på andra infall som är lätta att charmas av. Spelningen var också både mer varierad och mer intensiv än jag förväntat mig och många låtar växte flera klasser live. Således en riktigt trevlig konsertkväll.


Skeleton Song


Merry Happy


You Don't Have To Suck Dick to Succeed

Stockholm

Ola är denna helg i Stockholm för att hälsa på vänner och kommer inte att blogga. Det finns dock en del saker jag samlat på mig som jag kanske kommer skriva lite om senare.

- Romprovning!
- Kaizers Orchestra (support: Geoff Berner) - konsert på KB 29 mars
- Black Lips (support: Action Beat - annorlunda och spektakulärt) - konsert på Debaser 3 april.
- Mer fågelbilder från Ecuador.

I helgen ska jag dessutom på konsert i Stockholm - Kate Nash på Debaser Medis på lördag. Och nästa vecka är det både Rufus Wainwright och Blonde Redhead. Mycket godis för närvarande!

Så här lät i alla fall Black Lips igår (Cold Hands):



Och så här lät Kaizers (170):



Och så här ser blandskivan ut som jag gjort till mina vänner i Stockholm. Mest nytt, men en del gamla grejer har också smugit sig in:

LIZZ WRIGHT - Coming Home
BASIA BULAT - In the Night
SONS & DAUGHTERS - Darling
HIDDEN CAMERAS - Ban Marriage
JUSTICE - D-A-N-C-E
VAMPIRE WEEKEND - Mansard Roof
BRITISH SEA POWER - Waving Flags
GOLDFRAPP - Caravan Girl
TAPES ‘N TAPES - Hang Them All
LYKKE LI - I’m Good I’m Gone
EMMA POLLOCK - If Silence Means That Much To You
KATE NASH - Mouthwash
YEASAYER - 2080
BLOOD RED SHOES - I Wish I Was Someone Better
BELLE & SEBASTIAN - I Fought in a War
SUFJAN STEVENS - They Are Night Zombies…
HOUSE OF LOVE - Shine On
THE ZOMBIES - Hung Up on a Dream
BLACK LIPS - Cold Hands
RUTS - In a Rut

Tukaner

Tidigare har jag lagt ut bilder på ett antal kolibrier som jag såg i Ecuador. Nu har turen kommit till några andra godingar - tukaner!

Tukaner brukar delas upp i fyra grupper.

- De stora bamsiga, äkta tukanerna ("Toucans") - huvudsakligen i låglandsregnskog.
- De avsevärt mindre tukannetterna ("Toucanets") - huvudsakligen i bergsregnskog.
- Aracaris, som är som i storlek med tukannetter men med sågtandade näbbar - huvudsakligen låglandsarter.
- Bergstukaner, som är större än tukannetter och aracaris, men mindre än tukaner - de lever som namnet antyder i bergsregnskog. Det finns tre arter, där Grey-breasted Mountain-Toucan kan ses så högt som 3500 m.ö.h.


Choco Toucan, en "äkta" tukan. Finns bara i nordvästra Ecuador och sydvästra Colombia, i det område som kallas choco, därav namnet. Fyra arter äkta tukaner sågs på resan och arten på bilden är den som är svårast att se i andra länder.


Blue-banded Toucanet, en bild jag återanvänder sen Peruresan i somras, eftersom jag inte fick några bra bilder på denna grupp i Ecuador. Annars var Golden-collared Toucanet, som är klart annorlunda än de andra och tillhör ett annat släkte, en favorit. Fyra arter tukannetter sågs på resan.


Pale-mandibled Aracari. Denna bild är tagen inifrån en restaurang. De hade lagt ut frukt för att locka fram fåglar så turisterna kunde bli nöjda. Sex olika aracaris såg vi på resan, vilket kan sägas vara full utdelning.



Överst Black-billed Mountain-Toucan och under den Plate-billed Mountain-Toucan. Det finns fyra arter bergstukaner i världen, varav tre finns i Ecuador. Vi såg alla tre. Den svåraste är nog Black-billed och vår guide, med många års erfarenhet av de områden vi var i, ansåg att observationen vi hade av den var den bästa han haft någonsin. Plate-billed är i likhet med Choco Toucan en specialitet för chocon och finns följaktligen bara i nordvästra Ecuador och sydvästra Colombia.

The Social Services

Ola in Space har inte för vana att generellt tipsa om musik utan jag skriver primärt om konserter jag ser. När det gäller skivor etc. finns redan en miljon bloggar som gör det bättre. Men ibland känns undantag motiverade, t.ex. nu. Jag har förälskat mig i den svensk/skotska trion The Social Services. På deras myspace finns sex låtar, varav de flesta är riktiga pärlor. Speciellt The Baltic Sea kan säkert bli en av årets stora indiehits. Men Electric Brae är nästan lika bra och den annorlunda Folkan (med ett talat parti på svenska mitt i) är den av låtarna jag lyssnat allra mest på. Bandet har ännu inget skivkontrakt, men det lär bara vara en tidsfråga. Årets första stora upptäckt!

Lyssna nu på låtarna, annars...!

Men när jag ändå är igång kan jag inte låta bli att nämna Vapnets nya singel Plötsligt händer det inte. Den finns att lyssna på här. Sjukt bra!

Vit månad - slutvärdering

Jag sitter här och dricker min första kopp kaffe sen 29 februari. Mars var alltså avsatt som vit månad, vilket jag skrivit om tidigare. Jag har aldrig gjort det tidigare, men kamrat Nyberg brukar göra det, om än ej i exakt samma form, i januari varje år, och rekommenderade det.

Mina syften var:
1) Låta kroppen få en paus från gifter (alkohol, koffein) och återhämta sig.
2) Se hur pass beroende jag egentligen är av olika onyttigheter.
3) Testa min självdisciplin.
4) Gå ner några kilon.

Om jag tittar på var och en av de saker jag tänkt undvika och ser vad som hände så blir det ungefär så här:

Alkohol:
Normalt intag: 2-3 kvällar i veckan på pub eller konsert och vid varje tillfälle i regel 2-3 öl och ibland en drink. Kanske ett litet glas whisky hemma någon kväll, ibland 2 glas vin till mat.
Mars 2008: Förutom det på förhand planerade undantaget, romprovningen 22/3, drack jag inte en droppe. På romprovningen drack jag inget förutom den rom som ingick i provningen samt den karibiska fördrinken, som också var en del av arrangemanget. Arrangemanget var ursprungligen planerat till april (därför la jag den vita månaden i mars) men 3 mars fick jag reda på att den flyttats. Och att missa detta evenemang hade jag inget som helst intresse av.
Kommentar: Jag är inte alls beroende av alkohol. Den första ölen/drinken/vinet är lätt att tacka nej till. Det som driver mig att dricka en kväll är att jag redan börjat. Således tror jag det är lättare att dricka ingenting än att "dra ner". Likaså märkte jag vid flera utekvällar att det känns bra att "ha något i handen". Normalt är detta alkohol, men vatten eller en alkoholfri drink gick nästan lika bra. Jag kan dock inte förneka att jag nu, när det är första morgonen på en ny månad, är lite sugen på både öl och vin.

Kaffe/mörkt te:
Normalt intag: 3-4 koppar kaffe per dag.
Mars 2008: Inte en droppe. Däremot grönt te i mängd (motsvarande normal kaffemängd).
Kommentar: Jag var riktigt kaffesugen en gång. Första morgonen på arbete. Men sen har jag vant mig vid grönt te i stället. Jag kommer nog dra ner på kaffedrickandet och alternera med grönt te, vilket jag tycker är riktigt gott. En effekt (som nog även beror på alkoholen) är att jag sovit väldigt bra - klart bättre än annars.

Mörkt kött (oxkött/fläskkött):
Normalt intag: 1-2 gånger i veckan när det inte är något annat gott på lunchrestaurang eller under utekvällar. Brukar sällan ha det hemma.
Mars 2008: Inte ens nära.
Kommentar: Inga problem att klara detta. Jag är duktig på att laga god vegetarisk mat. Och eftersom fisk och kyckling också var tillåtet så fick jag gott om proteiner också.

Snabbmat:
Normalt intag: Ca 1-2 pizzor i månaden, ca 1-2 kebab/falafel i veckan i samband med nattpromenader.
Mars 2008: Inget.
Kommentar: Var sjukt hungrig under Alicia Keys-kvällen i Köpenhamn, men höll mig och lagade mat hemma mitt i natten. Annars inga problem. Att ej äta snabbmat handlade mycket om fettmängd och självdisciplin, och här skötte jag mig förträffligt.

Rostat bröd:
Normalt intag: varje morgon.
Mars 2008: Inget.
Kommentar: Fattar inte varför jag gjort det innan. Har inte saknat det alls. Kommer ej att återupptas i regelbunden form. Har även övergått till grovt och framför allt halvgrovt bröd.

Glass:
Normalt intag: Älskar glass! Brukar köpa glass när jag är i affären. Konsumerar nog 2-3 l/månad.
Mars 2008: Inget.
Kommentar: Var lite sugen någon gång, och kommer förmodligen återgå till tidigare konsumtion när sommaren närmar sig.

Godis:
Normalt intag: Brukar inte handla själv, men hamnar jag med en skål framför mig kan jag äta ganska mycket.
Mars 2008: Inget riktigt godis. Gränsfall - åt bjudchips vid 2 tillfällen, men det räknar jag som ok. Blev även bjuden på kakor som kollegor bakat och tagit med vid 2 tillfällen och även då unnade jag mig. Men snacks och kakor stod inte på "svarta listan" även om de kanske borde gjort det.
Kommentar: Saknade inte godis alls.

Som bonus, vilket inte var med i ursprungsplanen, så har jag inte heller druckit läsk, bortsett från någon alkoholfri drink på Debaser där läsk var en av ingredienserna.

Slutkommentar:
Jag är mycket nöjd med min vita månad. Inte bara för att jag lyckades hålla mig från det jag tänkt, utan framför allt för att det kändes bra att göra det. Det kändes inte alls som en uppoffring, inte psykiskt och framför allt inte fysiskt. Jag har sovit bättre än vanligt, det har gått bättre med löpträning än vad det normalt gör med tanke på att jag tränat dåligt i januari och inte alls i februari (då jag var i Ecuador). Och jag har tappat ca 3 kilon, vilket inte låter mycket men jag är inte överviktig annars heller så det är mycket bra.

Sannolikt kommer jag göra något liknande om ungefär ett år.

Betyg: 9/10

Club Killers och quiz-vinst

High Five vs. Club Killers. Debaser Malmö 28/3/08

High Five är en ny klubb på Debaser och denna kväll var första gången jag var där. Anledningen var kvällens band - Club Killers. De har jag sett två gånger tidigare, bl.a. i den osannolikt fantastiska spelningen tillsammans med Kevin Rowland på Mejeriet 2006. Trots ett intensivt konsertspringande under många år tvekar jag inte att kalla den för den bästa spelning jag sett med ett svenskt band. Och den är nog topp-5 överhuvudtaget. Jag kan skriva hur mycket som helst om hur fantastiskt det var när de spelade Dexys-klassiker men låter bli. Andra gången jag såg dem var på Swea reggaefestival samma år - och då var det på eftermiddagen och ett rätt lugnt set. Jag hade stora förväntningar då men det blev ett litet antiklimax.

Innan Club Killers spelade var det en musikquiz. Ett nästan fullbelagt Debaser delade upp sig i lag. Emma, jag, Kristian och Omar hade ett litet lag för oss själva. Emma frågade vad vi skulle heta och eftersom jag inte hade någon idé svarade jag "vad som helst". Så det blev vårt namn. Frågorna kändes ganska lätta men när man tittade på deltagarna hade vi inga större förhoppningar. Där fanns redaktionsmedlemmar från Musikbyrån, musikkritiker från Sydsvenskan och oräkneligt antal stilrena popnördar. Totalt var säkert 150 personer med i quizen.

Dags att annonsera vinnaren. Vi noterade att vi hade svarat rätt på det allra mesta. Och så kom det - vinnare är laget "vad som helst". Tjoff, vi sopade banan med dem allesammans. Tjoho!

Club Killers var alldeles fantastiska denna kväll. Man ska se dem på en klubb, helt klart. Publiken dansade och hoppade och hade skitkul till Sveriges bästa partyband, som spelar Rocksteady på ett så äkta och kärleksfullt sätt med scenen proppfull med musiker. Förutom de ständiga och eminenta vokalisterna D'whales och Anna-Maria Espinosa var Magnus Carlson från Weeping Willows också med som gäst. Och även om hela showen var en enda lång njutning och fest var hans versioner av Morrisseys Sing Your Life och framför allt, absolut framför allt, Clash's Bankrobber, kvällens absoluta klimax. Årets cover - totalt bländande! Det var sista låten, och avslutades med att musikerna en efter en lämnade scenen och till slut var bara fyra blåsare kvar. Den som inte gillar detta gillar inte musik. Låten i sin helhet kan ni se och höra här:



"A lifetime serving one machine is ten times worse than prison"

Stockholm kan njuta av Club Killers en gång i månaden. Jag är sjukt avundsjuk på det. Bandet är fantastiskt att både se och lyssna på. Från de stilmässigt perfekta frontmännen Gustav och Viktor till en av Sveriges bästa och definitivt lägst sittande trummisar (huvudet är ofta nere bland trummorna), Anders Hernestam från Weeping Willows och tidigare Apache. Och det härligaste är att det inte känns ett skit kommersiellt. Det är 100% fest och spelglädje.

Till detta ska läggas ett härligt låtval från DJ-båset innan och efter spelningen! En fantastisk kväll!

Här är några godbitar till:


Woman in Love (Barbra Streisand cover)


Sing Your Life (Morrissey cover)

Är bloggen död?

Jag är lite trött på att blogga och umgås med tankar på att sluta med det. Men jag har inte bestämt mig. Det beror inte på något annat än att jag för närvarande tycker det är mer en belastning än kul. Jag saknar helt enkelt inspiration och energi för att ordbajsa några gånger i veckan. Men fortsätt kolla efter uppdateringar, helt plötsligt tycker jag kanske det är roligt igen.

Igår var det i alla fall En afton med David Bowie på Debaser. Det var galet bra. Jag tjuvfilmade några låtar och de ligger nu på YouTube. Två smakprov finns nedan, två av kvällens allra finaste stunder.

OBS! 30 april är det En afton med Nina Simone! Kan inte bli annat än fantastiskt.


Magnus Carlson & Ola Salo - Heroes


Irya Gmeyner - Rock`n´roll Suicide (grym version!)

Olafestivalen

Det finns en festival i Spanien som heter Ola! Den verkar dessutom riktigt bra med Björk, Massive Attack och Goldfrapp bland de klara artisterna! Jag är skitmallig! Mer information:

http://www.olafestival.com/

Savage Rose

Savage Rose. Vega, Köpenhamn 15/3/08

"En inställd spelning är också en spelning" sa Ulf Lundell en gång när han tvingats ställa in en spelning p.g.a. alltför stora alkoholproblem. Troligtvis är det få som håller med. Huruvida en avbruten spelning är att betrakta som en spelning kan också diskuteras. I lördags fick i alla fall, för första gången vad jag kan minnas, en spelning med mig i publiken avbrytas.

Mitt långvariga och kärleksfulla förhållande till Savage Rose har jag tidigare skrivit om här och här. Och när de nu gett sig ut på turné igen hade jag förärat min mamma en biljett till en Savage Rose-konsert i julklapp. Turnén hade haft en problematisk upptakt eftersom Annisette haft en lungsjukdom och därmed var tvungen att ställa in de första sex spelningarna på turnén. Men sen genomfördes sju spelningar på 11 dagar och recensionerna i danska media var översvallande.

Spelningen på Vega började riktigt häftigt. Redan 10 minuter innan utsatt tid började ett vindliknande ljud i högtalarna. Först på låg volym, sedan successivt ökande. Och när det till slut, vid utsatt tid, lät som full storm började en agitator från en amerikansk antikrigsrörelse att spotta ur sig ett skarpt tal. Samtidigt gjorde bandet entré och satte igång spelningen med Open Air Shop från deras allra första skiva. Det lät fantastiskt. Annisette låter fortfarande som hon sjunger med livet som insats i varenda ton och Palle Hjorth, klaviaturfantomen, visade att han förtjänar varenda superlativ som skrivs om honom.

De fortsatte med A Girl I Knew - en personlig favorit, Malcolm X-hyllningen The Messenger Speaks och What Do Yo Do Now. Så långt inga problem. Bandet, som innehåller flera nya musiker sen förra turnén, framstod som ytterst tajt och skickligt. Inte minst gitarristen Rune Kjeldsen stod för några riktigt vassa solon.

Så följde Wild Child, en av deras mest kända låtar, som femte låt. När Annisette vanligtvis sjunger "I'm a Wi-i-i-i-ild Chi-i-ild" är det som en röst från en annan planet. Men det märktes här direkt att något var fel. I stället för att hålla ut tonerna tog hon ner mikrofonen och såg plågad och uppgiven ut. Efter låten gick hon bort och viskade något till keyboardisten Palle och så kom hon fram och sa som det var - ungefär "som ni vet har jag haft problem med lungorna. Jag hade hoppats, men det går inte över helt. Jag vet inte om jag kan förtsätta". Och hon såg så ledsen ut att det inte gick att bli arg utan Vega var fyllt av sympati.

Men hon visade sig vara en fighter för hon kom in igen och gjorde tre låtar till varav den sista var titelspåret från nya skivan Universal Daughter. I en fantastisk version var den nog den korta spelningens höjdpunkt. Märkligt nog verkade hennes röst ha återhämtat sig när hon efter det gick ut för den paus de har under varje spelning.

Efter en kvarts paus kom dock bandet inte tillbaka. I stället var det en från arrangören som meddelade att Annisette inte kunde fortsätta spelningen. Hemskt tråkigt men inget att göra åt. Jag visste att de flesta av de nya låtarna skulle spelas i andra delen så därför var det extra tråkigt. Och de hade även varit frikostiga med extranummer på tidigare spelningar. Så i stället för en show på 2-2,5 timmar blev det bara 55 minuter. Men de 55 minuterna gav mersmak.

Idag har jag fått reda på att biljetterna gäller till extrakonserten på Vega den 1 juni så det blir ett nytt försök då.

A Girl I Knew

A Mountain Of One

A Mountain Of One. Debaser Malmö, 8/3/08

Med en av 2007 års allra bästa och mest intressanta skivor i bagaget var detta en spelning jag sett väldigt mycket fram emot. Collected Works låter nämligen inte som någonting annat (skivans titel kommer från att den består av samtliga låtar från bandets tre EP-skivor plus två tidigare outgivna spår). Den är sprängfylld med referenser från 70-talspåfund som symfonirock, psykadelia och inte minst långa gitarrsolon. Men i A Mountain Of Ones förpackning låter resultatet mer som hypermodern klubbmusik än som skäggig gubbrock. Och trots spretigheten i musiken är skivan nära nog ett helgjutet album.

Med dessa förutsättningar befann jag mig på Debaser tillsammans med ett drygt hundratal andra. Officiellt har bandet tre medlemmar men på scen var de sex stycken, med sångaren och gitarristen Zeben Jameson i centrum.

Spelningen inleddes på samma sätt som albumet, med det långa gitarrintrot till Ride. Intensiva trummor gjorde att det lät rockigare än på skiva och detta skulle visa sig vara tämligen genomgående för hela spelningen. Där man hade kunnat vänta sig ett kraftigt experimenterande framträdde i stället ett intensivt rockband. Elektroniken finns dock tydligt med i ljudbilden hela tiden, men mest som komp och det blir aldrig dominerande.

Det lät väldigt bra, men publiken kändes inte riktigt med. Bandet gjorde det inte heller lättare genom att inte snacka mellan låtarna utan i stället låta övergångarna mellan låtarna ske med ljudeffekter. Andra låten var en som inte är med på skivan. Men till dansant trumkomp, en lång malande text utan egentliga verser och med ett briljant gitarrsolo var den ändå intensiv och påträngande och en av höjdpunkterna.

Innocent Line gjordes också i en stark version där trummisen fortsatte dominera med ett våldsamt solo mitt i. Och lite senare var det dags för mästerverket på skivan, Brown Piano, en av de bästa låtarna från 2007 överhuvudtaget - ett riktigt monster till låt! Liveversionen var väldigt annorlunda, vilket inte alls betyder sämre. Fast bra på ett annat sätt. Den kvinnliga keyboardspelaren bytte av vid mikrofonen och körde pratsång på spanska. Gitarren lät som hämtad från Pink Floyd a la Shine On You Crazy Diamond. Låten kändes lite trögstartad men så sjöng Zeben några verser som inte är med på skivan och gav låten nytt liv. Och så stegrades den efterhand och sångerskan wailade så det inte gick att låta bli att tänka på The Great Gig In The Sky i stället. Tyvärr slutade låten just som jag trodde den skulle få det stora lyftet. Hade de fortsatt några minuter till hade det blivit helt fantastiskt. Nu blev den bara nästan det.

Spelningen avslutades, något oväntat, med att de gjorde Ride igen. Nu i en mer utdragen och än mer intensiv version. Kanske lite dålig fantasi men det lät mäktigt och blev en bra avslutning. Den inte särskilt aktiva publiken visade sig trots allt från sin nöjda sida och gjorde vad de kunde för att få in bandet igen, men några extranummer blev det inte.

Konserten innehöll bara sex låtar och klockade in kring 45-50 minuter. Det finns massor med riktigt bra låtar på skivan som inte gjordes live och det är synd. Men de är komplexa skapelser och kanske svåra att omsätta till liveformat i vissa fall. Att publiken inte heller verkade helt bekant med bandet och inte var med på riktigt förrän i slutet av konserten gjorde också att den speciella känslan av att vara med om något stort aldrig riktigt infann sig. För musiken i sig är svår att ha invändningar emot och jag lämnade inte Debaser besviken, snarare blickande framåt. Nästa gång, när de fått en större publik och en större repertoar har det alla förutsättningar att bli en riktigt stor konsertupplevelse.


Brown Piano


Ride

Alicia Keys

Alicia Keys. Falconersalen, Köpenhamn 7/3/08

Efter konserten med Alicia läste jag två olika recensioner i danska medier som gett den lägsta betyg. Ljudet långt bak i lokalen och speciellt på balkongen hade tydligen varit alldeles bedrövligt. I en tredje recension fick hon bättre omdöme, för den recensenten hade varit smart nog att förflytta sig i salongen för att hitta bättre ljud. Jag stod däremot fem meter från scenen redan från början och tyckte ljudet var helt ok. Denna recension handlar därför uteslutande om det som presterades på scen.

Till ett tungt, häftigt intro gjorde Alicia entre, som väntat oerhört snygg i svarta byxor och matchande topp. Inledningen var fartfylld och sex dansare hjälpte Alicia att få igång publiken med Ghetto Story Chapter 2. Det fortsatte i samma stil – klart underhållande men vissa låtar var lite anonyma och inbördes lite väl lika varandra.

Första höjdpunkten var ett medley av nya låten Where Do We Go From Here, dock utan den tunga orgeln från skivan - och hitlåten You Don’t Know My Name. Oväntat nog gjordes denna utan Alicia på piano (i studioversionen är ju pianot i centrum, förvisso inte spelat av Alicia utan samplat från en låt av 70-talsbandet Main Ingredient - Prove My Love To You) utan byggde mer på det Supremes-artade vokalarrangemanget.

Därefter var det dags för Alicia att visa sina färdigheter på piano i ett fem låtar långt pianoparti där större delen av sjumannabandet (plus 4 i kören och dessutom 6 dansare i många nummer – således hela 18 personer på scen inkl. huvudpersonen) lämnade scenen. Bland annat avverkades How Come You Don’t Call Me, Superwoman och fina Sure Looks Good To Me. Och Butterflyz, som Alicia skrev redan som 11-åring! Genomgående fina versioner, men pianopartiet var för långt och drog ner stämningen. Det borde delats upp i två i stället.

I mitten av den två timmar långa konserten var det mycket uptempo, mycket show och dans, och ibland nästan lite musikalartat. Alicias röst räddade de sämre låtarna, men det kändes ändå lite saggigt. Några låtar gjordes inte heller i hela versioner, vilket jag har lite svårt för. Men det fanns ljusglimtar, bl.a. en hårdfunkrockig version av Go Ahead, en riktigt bra Karma och för all del gamla A Woman’s Worth.

Men så kom det som förändrade allt. Alicia satte sig ner vid pianot och tog de första tonerna av sin genombrottslåt Fallin’. Det kändes rätt med en gång. Fantastisk sång, ett härligt körarrangemang och inte minst ett parti av James Browns It’s A Mans Mans Mans World mitt i. Helt makalöst bra. Och som om det inte var nog gick bandet därefter direkt in i höstens superhit No One. Den var snudd på ännu bättre. Alicia började vid pianot men reste sig snart och studsade runt på scenen och gjorde låten till en monumental feelgood-avslutning. Alla tidigare tveksamheter var som bortblåsta. Makalöst tryck både på publik och från scenen. Fantastisk version.

Men det kom ett extranummer också och det fortsatte i samma spår. Efter ett kort tacktal dedikerade Alicia If I Ain’t Got You till publiken. Och gjorde en helt fantastisk version av denna också. Speciellt när kören tog större plats i slutet var det så bra att jag fick gåshud. Och när Alicia lämnade scenen med en slängkyss, fick bandet och kören fortsätta låten ett par minuter till. Och eftersom jag är väldigt svag för crooner-avslutningar (gamla crooners brukade låta sina band briljera några minuter efter att de själv lämnat scenen) tyckte jag det var helt perfekt. En magnifik avslutning på en bra konsert. De sista tre låtarna är svårslagna. Mary J Blige’s avslutning i Globen 2002 är troligen för alltid oslagbar, men annars skäms detta inte för sig i någon jämförelse. Det är storslaget och det är genomproffsigt (vilket inte alltid är det bästa), men det går inte att säga anant än att det också är väkldigt bra. Resten av konserten var också i huvudsak bra men hade som sagt en del svackor. Men det glömmer jag lätt och tar med mig den euforiska känsla jag hade under de sista tre låtarna och under resten av kvällen och natten då No One och If I Ain’t Got You gick på repeat i huvudet.


Intro & Ghetto Story Chapter 2


Where Do We Go From Here/You Don't Know My Name


Sure Looks Good To Me


Go Ahead

Tomas Andersson Wij (support: Jennie Abrahamsson)

Tomas

Jennie

Båda

Tomas Andersson Wij (support: Jennie Abrahamsson). KB, Malmö 6/3/08

Kvällen inleddes med en trevlig stund med Jennie Abrahamsson, en singer/songwriter som uppträdde med sitt lilla band. Inledningen var häftig med ett långt, stegrande instrumentalt intro. Därefter ett knippe trevliga låtar där jag speciellt gillade avslutande Lights.

Tomas har jag sett några gånger förr men aldrig med band (han uppträder oftast solo). Nu hade han fullt band med gitarr, bas, trummor, klaviatur och nyss nämnda Jennie på kör och percussion.

Tomas har en rätt så idealisk situation för en turné med dels en ny platta med nyskrivet material och dels en relativt nysläppt samlingsskiva. Därför blev det en ganska lång spelning (ca 2 timmar) med nästan alla låtar jag ville höra. Bandversionerna var alldeles lysande i vissa fall men i flera andra märks det att de är skrivna för ett mer avskalat arrangemang. T.ex. Sanningen om dig och Blues från Sverige, två av hans absolut finaste låtar, föredrar jag i akustisk version. Det kändes där som bandet mest spelade för att det skulle göras och det tillförde ingenting. Annat var det med t.ex. Gör nånting vackert och Hälsingland som sällan har låtit så här bra. Nya Sena tåg gillade jag också.

Mot slutet av spelningen gjorde Tomas också en cover på Eldkvarns Nerför floden (som han också gör på samlingsplattan ”Plura 50”) och kvällen avslutade med Där får jag andas ut i en underbar version. Bandet hade lämnat scenen och Tomas och Jennie stod längst fram på scenen och sjöng allsång med publiken utan mikrofoner. En riktigt snygg final.

Spelningen var bra, i stycken t.o.m. med mycket bra, men om jag måste välja så tycker jag att han passar bäst solo och akustiskt (recension från solospelning här). Hans musik är inte primärt till för att röja loss till och det finns en speciell nerv som försvinner med band. Vad som dock är lika bra oavsett format är hans mellansnack. Fantastiskt underhållande små anekdoter och annat, med både innehåll och självdistans. Det är också en stor orsak till att jag lämnar KB denna kväll mer än nöjd.

Tomas Andersson Wij - Gör nånting vackert
Tomas Andersson Wij - Nerför floden
Tomas Andersson Wij - Där får jag andas ut

Vit månad, utvärdering efter 10 dagar

Som tidigare skrivits om har jag vit månad avseende diverse onyttigheter såsom alkohol, kaffe, glass, godis, snabbmat m.m.

Hittills har det gått över förväntan, d.v.s. jag har inte fuskat det allra minsta. Trots att jag varit ute fyra gånger och dessutom haft ytterligare någon kväll med umgänge där åtminstone lite vin hade passat bra i vanliga fall. På KB i torsdags var jag ganska sugen på öl, mest av vana, men när jag i stället köpte en isvatten insåg jag att vanan nog snarast var att ha något i handen än att det måste vara alkohol. Och i lördags på Debaser var det inga problem för de har ett fint sortiment av drinkar och det var inga problem att beställa dessa utan alkoholen.

Den mest positiva effekten är att jag sover alldeles fantastiskt bra - kan inte minnas när jag sov så bra senast. Annat positivt är att jag bara varit riktigt sugen på kaffe en gång, nämligen första arbetsdagen. Sen har det blivit en vana att dricka grönt te i stället. Och så tror jag att jag tappat ca 2 kilo, vilket nog i och för sig har att göra med att jag även kommit igång med löpning igen.

Förutom detta så har jag tre konsertrecensioner "i pipen" - Tomas Andersson Wij på KB i torsdags, Alicia Keys på Falconersalen i fredags och A Mountain of One på Debaser i lördags. Och så blir det minst ett, men troligen två, ytterligare reportage från Ecuador framöver.

Min favorit just nu är annars Basia (uttalas Basha) Bulat, indiefolkpopsångerska från Kanada. Blir helt överlycklig av videon till In The Night - optimal "feelgood"-musik/video:



Och så här bra är hon live - Snakes and Ladders:

Speechless

Ikväll (fredag) var jag i Falkonersalen i Köpenhamn och såg Alicia Keys. Två timmar höll hon på. Jag har en hel del invändningar mot några saker i början/mitten av konserten men de sista 20 minutrarna med Fallin, No One och extranumret If I Aint Got You är bland det bästa jag upplevt på en väldigt länge. Här är If I Aint Got You från London förra veckan:



Och No One från samma konsert (tyvärr inte hela låten men det framgår hur bra det är):

Kolibrier i Ecuador

Dags för bilder från Ecuador!

Ett påtagligt, och ytterst trevligt inslag i Ecuadors fågelfauna är kolibrier, fågelvärldens "humlor" - på spanska picaflores eller, faktiskt, colibri. I världen finns ca 340 arter kolibrier, vilket kan verka mycket. Men detta är en grupp med extremt specialiserade arter och det gäller att vara i rätt miljö och på rätt altitud för att se en särskild art. Förflyttar man sig ett par hundra meter i höjdled är det vanligen andra arter i stället. I Ecuador finns ca 130 arter. Vi noterade 85 av dessa, men vi var endast i norra delen av landet. 85 arter på 24 dagar är ett enormt bra resultat!


Orsaken till det goda resultatet är framför allt - feeders! I Ecuador är ekoturismen utbyggd med massor av lodger ute i naturen. Dessa har nästan alltid kolibrifeeders, där de lockar fåglarna med lättfångad näring i form av sockerlösning. Vanligen kan man se 10-15 arter på en lodge, med en öl i ena handen och kameran/kikaren i den andra. Alldeles förträffligt! Och förflyttar man sig 500 meter i höjdled (det är i Anderna som diversiteten är som störst, även om det finns en hel del kolibrier i Amazonas också) så är de flesta arterna nya. Och så är det dessutom stor skillnad i artsammansättning mellan öst- och västsluttningarna av Anderna.


Vid feeders är de flesta fåglarna oerhört oskygga och i princip helt nonchalanta mot mänsklig närvaro. Är man försiktig är det t.o.m. möjligt att peta på fåglarna utan att de flyger iväg. På bilden ser vi en av resedeltagarna fotografera en Glowing Puffleg, en av de ovanliga arterna på östra sluttningen. Kolibrier heter som grupp Hummingbirds på engelska, men på artnivå är det bara en liten del som har det namnet. Pufflegs har fått sitt namn efter de vita "bomullstussarna" ("puffs") de har vid benen. De finns främst på relativt hög höjd, 2500-3500 m.ö.h.


Vid Yanacocha, på 3300 meters höjd strax nordväst om Quito, finns "Ultimo Refugio del Black-breasted Puffleg - Den sista tillflyktsorten för Black-breasted Puffleg. Detta är den allra sällsyntaste kolibrin i landet och den räknas som kritiskt hotad (även globalt, den finns bara i Ecuador). Vi hade tur att få se ett ex som höll till i närheten av feeders en längre stund. Tyvärr spöregnade det så optiken var dyngsur och det blev därför ingen bild.



Här ses Green-Crowned Brilliant (överst) och Fawn-breasted Brilliant. Brilliants är medelstora (vilket jämfört med de flesta andra fåglar menas små) kolibrier med ganska långa näbbar. Den grönkronade är lokalt vanlig på västra sluttningen medan den fånbröstade är vanlig på båda sidorna av Anderna - en av basarterna vid feeders kring 2000 meters höjd.


Sparkling Violetear är en av tre arter violettöron och den klart vanligaste. Den är dessutom väldigt spridd och ses alltifrån låglandet upp till Quito på drygt 2800 meters höjd. En av de absolut vanligaste kolibrierna i Ecuador. Den är relativt stor och agerar ofta dominant och kör iväg mindre arter från feeders.



Överst ses en hane av Gorgeted Sunangel och nederst en hona av Tourmaline Sunangel. Solänglarna är nog mina favoriter. När solen lyser på hanarnas rödvioletta strupar är det fantastiskt vackert. Dessa är vanliga där de finns men även väldigt begränsade i utbredning. Gorgeted såg vi bara vid Bellavista, på västsidan kring 2000 meter och Tourmaline ser man på östsidan, på höjder kring 2500-3000 meters höjd.



Överst Chestnut-breasted Coronet, ganska vanlig kring 2000 meter på östra sidan och dess motsvarighet på västsidan, Velvet-Purple Coronet, på under bilden. Coronetterna är också favoriter. Riktigt vackra och dessutom sitter de ofta still en stund så fotograferna kan bli nöjda. Det finns en art till, Buff-tailed Coronet, som är den allra vanligaste kolibrin på vissa feeders på västsluttningen. Denna syns på en av filmsekvenserna som kommer längre ner.


Brown Inca - oerhört stilfull sak i brunt bortsett från den vita utsmyckningen på sidan. Denna är fåtalig vid feeders på västsluttningen. Den har en motsvarighet på östra sidan - Bronzy Inca. Den vanligaste incan är däremot den ursnygga, men vid feeders aggressiva Collared Inca, som också finns på en av filmerna i slutet.


Det finns ett antal kolibrier som har attiraljer som hänger baktill. Booted Rackettail (se filmen nedan) är en och sen finns det Trainbearers med kraftigt förlängda stjärtar (dessa besöker dock ej feeders). Och så två arter Sylphar - den i Sydamerika välspridda Long-tailed Sylph på östsluttningen och här dess motsvarighet i väst - Violet-tailed Sylph. Detta att det är två närstående arter på de båda sluttningarna är återkommande och det finns fler exempel på det.


Andean Emerald - en riktigt trevlig liten sak som sällan tar plats utan plötsligt bara sitter där utan att göra väsen av sig.


En av de vanligaste arterna vid feeders på båda sidor av Anderna, och dessutom ganska utbredd i höjdled - Speckled Hummingbird.


Speckled Hummingbird är i teckningen ganska lik en Hermit. Hermits har dock vanligen förlängda mellersta stjärtpennor. Hermits skiljer sig från de flesta andra grupper genom att vara vanligast i låglandet, t.ex. såg vi ett flertal arter i Amazonas. Och knappast någon på höjder över 1500-2000 meter. De är dessutom endast tillfälliga besökare vid feeders och om de kommer, stannar de vanligen endast som hastigast. På bilden ses Western Long-tailed Hermit.


Några arter ser man inte vid feeders för att de lever för högt upp - på höjder där det inte ligger några lodger. De lever i stället på Paramon, d.v.s. kalfjället kring 4000 meters höjd. Den mest eftertraktade arten här är Ecuadorian Hillstar (bilden).



En grupp jag ej fått någon bild på är Woodstars - däremot en kort filmsekvens på Purple-throated Woodstar. Att de är svåra att få bild på beror framför allt på att de sällan sätter sig på feedern utan ryttlar i luften och sedan precisionsdyker med näbben in i hålet. Skogsstjärnorna är de minsta kolibrierna i denna delen av Ecuador, endast aningen större än Bee Hummingbird (på Kuba) och Vervain Hummingbird (på Jamaica och Hispaniola) - världens två minsta fågelarter. Det finns också en grupp minikolibrier som heter Coquettes, men de såg vi inte på denna resa.


En annan dvärg - Violet-headed Hummingbird, i klassisk kolibriaktion. Arten finns på östra sluttningen - på höjder kring 1000-1500 meter.


Alla snyggingar till trots - kungen är Sword-billed Hummingbird tack vare sin oerhörda näbb. Även den kommer till feeders (höjder över 2500 meter på båda sidorna) och det ser riktigt komiskt ut då den har huvudet en decimeter från själva feedern. Sword-billed är till skillnad från de flesta andra ganska skygg vid feeders och tillåter inte fotografer att komma riktigt nära. Jag fick inga bra bilder på arten i Ecuador och tog därför med en bild från Peru i somras i stället.


Sista bilden är på en riktigt ovanlig art - Gould's Jewelfront. Tyvärr är bilden mörk men tittar man noga (t.ex. klickar på den för större storlek) ser man att den har ett förtjusande orangefärgat band på bröstet.

Jag avslutar detta lilla (?) kolibrireportage med en filmsekvens från Bellavista Cloud Forest Lodge, på Andernas västsluttning nordväst om Quito. En genomsnittsminut av hur det kan se ut vid en feeder. Bland skådespelarna märks Buff-tailed Coronet, Collared Inca, Gorgeted Sunangel, Speckled Hummingbird och Booted Rackettail.

Vit månad

Efter en månad i Ecuador med ganska mycket mat och öl i princip varje kväll så bestämde jag att mars skulle se väldigt annorlunda ut. Så, i mars 2008, gäller följande regler för undertecknad.

- Ingen alkohol
- Inget kaffe. Och endast grönt te! (normalt dricker jag 3-4 koppar kaffe/dag)
- Inget mörkt kött (oxkött/fläskkött)
- Ingen snabbmat
- Inget rostat bröd (brukar rosta bröd till frukost)
- Ingen glass (Ola gillar glass!)
- Inget godis

Allt för att rena kroppen och gärna också gå ner några kilon. Det är inte ett skit vetenskapligt utan jag kör på ren känsla. Och så ser jag det som lite träning i självdisciplin också. Jag har sju konserter inplanerade under månaden (inte helt säkert att jag går på alla) så det finns en del prövningar längs vägen.

Inledningen på månaden har varit ganska lugn. Visst var jag sugen på ett glas vin i lördags kväll men det klarade sig rätt så bra. Och i morse var jag ruggigt kaffesugen men stod emot det också och nöjde mig snällt med grönt te i stället.

Ser fram emot en rejäl bläcka i början av april:-)

En afton med Blondie

En afton med Blondie feat. Maja Ivarsson, Dennis Lyxzén, Cecilia Nordlund, Toril Lindqvist, Motoboy och Helena Josefsson samt Aftonorkestern. Debaser, Malmö 27/2/08

Onsdag 27/2 vid lunchtid kom jag hem från Ecuador. En lång seg flygning och en rejäl tidsförskjutning gjorde att jag inte sovit på mer en ett dygn.

En extended power nap senare var jag likväl på restaurang tillsammans med Emma och Kristian och laddade inför ännu "en afton" på Debaser. Förra gången, "En afton med Dusty Springfield", var en enorm succé med utsålt och fantastisk musik och lite (mycket) trötthet skulle inte få stoppa mig från ännu en stor musikupplevelse!

Upplägget var som förra gången med lite inledande mingel. Precis som förra gången var det knökfullt på Debaser. Filmen var dokumentären "One Way Or Another" och den var bra men lite lång. Jag tycker själv att Blondie "dog" när de la av i början på 80-talet, men filmen la också vikt vid återföreningarna och bandet idag, vilket känns lite onödigt eftersom allt de är kända för ligger långt tillbaka i tiden.

Sen var det konsertdags. Markus Krunegård från Laakso skulle varit med men hade blivit sjuk och ersattes av Motoboy och Helena Josefsson som ju båda var med även på Dusty-kvällen.

Motoboy inledde med en helt ok Heart of Glass. Sen fortsatte det bra men några aningen anonyma låtval gjorde att det inte riktigt kom igång. Detta förändrades dock helt med tre låtar kvar. Cecilia Nordlund, som jag haft ett lite kyligt förhållande till p.g.a. hennes medverkan i Marit Bergmans gräsliga Adios Amigos, valde att göra Rapture. Och dominerade fullständigt och fick igång publiken helt och hållet. Därefter var det bara för Toril från Alice in Videoland och Maja från Sounds att ta stafettpinnen i mål med Hanging on the Telephone resp. Dreaming. Jag har alltid varit kylig till The Sounds och aldrig varit påtagligt imponerad av Majas sång, men här var hon grym. Sista tre låtarna av kvällen var helt magnifika. Under Dreaming var det ren glädje och en riktig lyckokänsla av att vara just där och då.

Efteråt spelade Musikbyråns Magnus Broni tidstypisk musik och samtidigt visades The Specials Live från Montreux 1980 i loungen. En afton är lika delar nostalgi och bra musik. Nostalgi är kul och bra musik är...tja, bra. Och inget är väl så bra som det som är både kul och bra.

En afton är något jag hädanefter alltid kommer att gå på om jag har möjlighet. Får jag önska något så är det en lite längre konsert - låt artisterna göra tre låtar var i stället för två. Annars är detta det bästa som hänt i Malmö på evigheter.

Patti Smith figurerade kort i den inledande filmen. Om någon ansvarig läser detta - det finns nog inget jag önskar mig så mycket som "En afton med Patti Smith". Nästa gång (26/3) är det emellertid "En afton med David Bowie" och det lär inte heller gå av för hackor.

De kassa bilderna föreställer uppifrån och ner Dennis Lyxzén, Maja Ivarsson och Toril Lindqvist.


Cecilia Nordlund - Rapture


Toril Lindqvist - Hanging on the Telephone


Maja Ivarsson - Dreaming

Kortrapport fran Ecuador # 1

Ecuadorresan ar snart halvvags och det har hittills varit en harlig resa pa alla satt. Vi borjade i Quito (2800 m o h) for 11 dagar sedan, borjade med en forsiktig stigning till ca 3300 meter, men har sedan foljt Andernas vastsluttning nerat at vast och nordvast. Anda ner till den speciella naturtyp som kallas Choco och delas mellan nordvastra Ecuador (Esmeralda-provinsen) och sydvastra Colombia. I detta omrade finns inte mindre an 100 fagelarter som man inte ser nagon annanstans i varlden. Igar kom vi tillbaka till Quito for tva natter och idag har vi varit pa Paramo, vilket ar benamningen pa kalfjallet har. Vi var pa ca 4000 meter och ingen hade nagra patagliga hojdbesvar.

Huvudsakligen har vi bott pa lodger mitt ute i naturen, vilket har begransat tillgangen till internet och mojligheten att uppdatera bloggen. Men fordelarna overvager naturligtvis.

Nagra trevliga episoder fran resan hittills utgors av att vi vid tva tillfallen i det fantastiska reservatet Canandé, langst ner i chocon, vid tva tillfallen var ytterst nara att trampa pa lansormar, vilka i princip ar dodligt giftiga. Vid samma promenad sag vi pa tva platser farska spar av jaguar. Sant gillar jag!

Fagelmassigt ar det stor succé och pa 11 dagar har vi noterat ca 470 arter. Av dessa ar ca 50 kolibrier och 60 Tanagers (aven inkluderat slaktena Dacnis och Euphonia).

I chocon finns inte mindre an ett 15-tal Tanagers som bara finns dar. Endast ett fatal kan betraktas som latta. Vi gjorde bra ifran oss och lyckades fa in svara arter som Glistening-green Tanager, Moss-backed Tanager, Golden-chested Tanager och Lemon-spectacled Tanager innan vi skulle aka tillbaka till Quito. Vi saknade fyra arter och bara jag och Dr Nils hade sett en som heter Scarlet-browed Tanager. Aterstod gjorde Scarlet-and-white, Grey-and-Gold, Blue-Whiskered och Rufous-winged Tanager, men vi var glada anda. Med sa kort tid ar det omojligt att se allt i stora och svartillgangliga skogsomraden.

Vi akte fran lodgen da var guide, den oerhort skicklige och trevlige Boris Herrera efter nagra kilometer stannade bilen och sa "Har har jag haft Scarlet-and-white - lets give it a try". Vi gick ut. Da hande nagot av det mest remarkabla jag upplevt under mina ar som fagelskadare. Forst kandes det helt tomt pa faglar. Efter nagra minuter nar vi skulle aka ropar Boris "SCARLET-BROWED TANAGER" och sa far alla se den. Medan vi tittar pa den hoppar en liten gra fagel upp i tradet bakom - "GREY-AND-GOLD!". Vi skrattar at var tur och tycker vistelsen i Canandé, ett sallan besokt omrade, varit oerhort lyckat med massor av arter som sallan syns i reserapporterna. Boris ar forsvunnen for en stund men sa hor vi han vrala "BLUE-WHISKERED TANAGER!" och sa springer vi dit och ser den ocksa. Jag hinner till och med ta tre bilder pa den da jag avbryts av en upphetsad rost "SCARLET-AND-WHITE!!!!". Bara en kvar och alla skrattar at detta osannolika flyt. Utom Boris, som tar fram sin iPod och spelar upp latet for den vi saknar. Det tar kanske 20 sekunder - en ensam fagel kommer flygande och landar 10 meter framfor oss. Ja, det var naturligtvis RUFOUS-WINGED TANAGER. Hela Tanager-kompletteringen tog fem, kanske mojligen 10 minuter. Helt otroligt.

I morgon ska vi gora en kort flygning till staden Coca, varefter vi aker flodbat till tva lodger i Amazonas. Dar kommer vi vara fem dagar. Sedan kor vi uppfor ostsluttningen av Anderna och kommer tillbaka till Quito den 25:e pa kvallen. Antagligen kommer det en ny rapport innan dess, men sakert ar det inte.

Fick f.o. mail idag hemifran om att Rage Against The Machine ska spela pa Hultsfred. Helt galet!

Ola in Ecuador

I morgon (fredag 1/2) åker jag till Ecuador. Det blir en resa med största fokus på fåglar och natur men som vanligt hoppas jag även på andra roliga upplevelser och möten med sköna latinamerikanskor. Första 10 dagarna kommer vi vara på Andernas västsluttning (med bl.a. huvudstaden Quito, som på 2800 meters höjd är världens näst högst belägna huvudstad. Bara La Paz i Bolivia ligger högre). Efter det kommer vi vara fem dagar i Amazonas med flodbåtturer och annat. Och sen avslutas resan på Andernas östra sluttning. Jag kommer tillbaka till Sverige 27 februari.

Internet-uppkoppling kommer förmodligen bli sporadisk, men om och när den dyker upp kommer jag förmodligen skriva en eller annan kortrapport om resan här på bloggen.

Coachella-festivalen i Kalifornien släppte sin line-up förra veckan. Jag och Emma var ju där förra året och hade starka planer på att åka dit igen. Men line-upen är en besvikelse och det blir inget. Däremot ser Roskilde starkt ut med både Radiohead och My Bloody Valentine klara redan.

Januaris båda konserter

Januari var en ur min synvinkel lugn konsertmånad. Det blev bara två kvällar, varav den ena som tidigare berörts i Barcelona. Här följer några korta kommentarer om de båda spelningarna. För fullständighetens skull.



Immaculate Machine (support: Le Pianc). Apolo 2, Barcelona 11/1/08

Den här sköna kanadensiska indie-trion har jag ju skrivit upp i bloggen (bl.a. här), men deras oförmåga/ovilja att ta sig till Norden har gjort att jag inte kunnat se dem live. Så när det nu uppenbarade sig möjligheten att kombinera en fotbollsmatch FC Barcelona (mitt favoritlag) med Immaculate Machine var det ju perfekt.

Förband var katalanska Le Pianc och de var riktigt dåliga. Finns inget mer att säga om det förutom det som nämndes i Barcelona-dagboken, nämligen att saxofonisten var humoristiskt lik Martin Björk från Kanal 5.

Immaculate Machine var däremot bra. De gjorde främst låtar från de två senaste skivorna (endast Death of a Rockstar från tidigare). Publiken var inte särskilt bra och ville mest ha röj och brydde sig inte om vad som spelades. Några riktigt fina låtar som jag hoppats få höra offrades också till förmån för en tam cover på Beach Boys Good Vibrations (och en bättre cover på The Zombies Time of the Season). Eftersom de inte har någon bas blir soundet ibland lite ihåligt men låtarna är så pass starka att det väger upp. Ingen magisk upplevelse men mer än godkänt. Med en publik som verkligen kommit för att se livemusik hade det varit ännu bättre. Alla tre i bandet var dessutom fantastiskt trevliga när jag pratade med dem innan (och fick hela diskografin signerad).

Bilden på Kathryn inbäddad i rök är tagen av Kristian Nilsson. Stort tack för lånet.

Immaculate Machine - Death Of A Rockstar
Immaculate Machine - No Such Thing As The Future


Sambassadeur. KB, Malmö 25/1/08

Sambassadeur från Göteborg ger ut skivor på den sympatiska Labrador-etiketten. De gör ganska söt indiepop men kan ibland skramla till det också. Jag gillar flera av deras singlar och hade väl vissa förhoppningar att den här spelningen skulle bli bra. Det kostade dessutom bara 20 kr. Hur som helst var det inte särskilt bra. De lugna låtarna (på skiva) lät här inte mycket annorlunda än de som är lite rockigare och det var ganska enahanda. Dessutom var sången låg och det var svårt att höra den tydligt. Men framför allt så hade de en del förinspelade ljud (synthar, trumpeter m.m.) i vissa låtar vilket jag inte riktigt tycker passar i popgenren. Emma sammanfattade spelningen ganska bra med "man får vad man betalar för". Således ingen större upplevelse men på skiva kan jag absolut rekommendera t.ex. låtarna Subtle Changes och Kate - båda bedårande poplåtar som är svåra att stå emot.

Sambassadeur - Subtle Changes

Whiskyprovning #15

Whiskyprovning #15. Lund 26/1/08

Årets första whiskyprovning är avklarad. Det var som vanligt oerhört trevligt. Vi var denna gång 12 personer som njöt av flytande guld. Denna gång var det t.o.m. så trevligt att vi testade 8 sorter i stället för 7. Det var inte planerat utan en effekt av att vi hade så trevligt och THD lite försynt undrade om vi var sugna på en till när vi egentligen var klara. Självklart blev det bifall. En sort var omprovning, vilket gör att totalt 112 sorter nu runnit nerför våra strupar sedan vi började.

När det gällde startfältet var det provningarnas hittills mest internationella. Men trots att det bara fanns med två skotska (varav en var den för nordiska marknaden specialgjorda Black Grouse) var det något oväntat att japanska Yamazaki tog hem segern. Oväntat inte minst för att vi även testade Talisker Destillers Edition från 1993. Men den var en rejäl besvikelse, inte minst då vi tidigare tokhyllat deras 18-åriga (ligger på 3:e plats i maratontabellen).

Ingen whisky fick mer än 6,0 (av 10) denna gång. Sedan följde 4 sorter mellan 4,9 och 5,5, bl.a. något så udda och intressant som en 3-årig amerikansk single malt! Kanada, Irlands och Spaniens bidrag hamnade på efterkälken - kanske inte helt oväntat. Resultaten i helhet syns på bifogad collage-bild (klicka på den så blir den större), vilken liksom arrangemanget som vanligt gjorts av That Handsome Devil. Tusen tack (för både arrangemang och bild).

Rapport från #12 (även lite om bakgrund och metodik), #13 och #14.

Allsång

Jag brukar inte titta på Allsång från Skansen. De få gånger jag gjort det är det mesta av en sådan standard att jag inte heller känner att jag borde se det oftare.

Däremot är jag glad för YouTube. Och ikväll hittade jag där ett klipp från Allsång som krossade mig fullständigt. Tydligen är det från 2005. Jag får glädjetårar av hur bra det här är. Speciellt från 2:45 och framåt är det ren magi. Nu har jag sett det 10 gånger i rad och måste bara dela med mig.

Barcelonaresan, del 4

Söndag eftermiddag. Taxin släppte av oss vid Barceloneta som är en av hamngatorna. Här ligger barer och fiskrestauranger på rad. Vi valde en dyr men bra. Fisk, skaldjur och nästan en flaska vitt per person.


Utanför restaurangen stod ett gäng sköningar och spelade Rockabilly.



Det sägs ju att konst ligger i betraktarens öga och därför säger betraktaren Ola utan att egentligen veta att den övre bilden föreställer en krabba och den nedre djävulen på taket. Båda dessa och flera andra statyer och skulpturer ligger längs kajen när man går från Barceloneta tillbaka till Ramblan. Den mest påfallande statyn här är dock...


...den här stilige mannen som står och pekar högt över marken längst ner på La Rambla. Det är varken Gaudi eller FC Barcelonas grundare Joan Gamper. I stället har en italienare lyckats med konststycket att få den största statyn i stan. Men Columbus utgick från Barcelona när han reste till Karibien 1492 så det har sin förklaring.


Stolta och mäktiga lejon vaktar Columbus dag som natt.



Solen gick ner över Ramblan även på söndagen. Det firade vi med var sin litersöl.


Om det var för att vi saknade Sverige eller bara för att det verkade fint minns jag inte, men vi åt i alla fall middag på Vildsvin, som jag skrev om i del 1. Ren till förrätt, gulasch till huvudrätt och chokladmousse till efterrätt. Och så delade vi några flaskor rött till det. Gott men återigen ganska dyrt. På hemvägen gick vi på Cafe Opera (bilden) och drack sangria.


Måndagen var hemresedag men vi hade ca två timmar att använda innan det var dags att åka till flygplatsen. Eftersom jag skrev om Dusty Springfield i bloggen för några veckor sedan skull man kunna tro att jag skulle tramsa om att hon inte alls är död utan öppnat affär i Barcelona. Men tyvärr, hon dog 1999. Däremot har den gamle 80-talsrockaren Rick Springfield, han som förväxlades med Bruce Springsteen och t.o.m. gjorde en ironisk låt vid namn Bruce om det, öppnat affär här. Att han inte gett ut något nytt material de senaste 20 åren har alltså sin förklaring.



Gaudifierade som vi blivit ägnades de sista timmarna åt ett av hans mest framträdande verk - det coola bostadshuset La Pedrera, eller Casa Mila som det också kallas (efter familjen Mila som huset byggdes åt). Här ses delar av den kurviga fasaden.




Taket är dock ännu häftigare. Skorstenar och trapphus som närmast för tankarna till stenstatyerna på Påskön (återigen beklagar jag smutsen i kameran, men förstorar man bilderna minskas effekten). Huset uppfördes 1906-10 och även idag bor det folk i huset. Taket är dock tillgängligt för allmänheten, en lägenhet har gjorts om till museum (för att visa hur ett hem i modernistisk stil såg ut i början av 1900-talet) och så finns det även ett litet Gaudi-museum på översta våningen.


Ett annat hus signerat Gaudi, Casa Batiló, som ligger på samma gata som La Pedrera. Att legenden om S:t Göran & draken illustreras på taket syns inte ur denna vinkeln, men det var fint.

Resan var därmed avslutad. Det som inte berörts särskilt mycket, beroende på att det var ett ganska litet inslag, är shopping. På ovanstående bild ses de prylar jag fick med mig hem. En flaska whisky, en bok om Gaudi, en Immaculate Machine-tisha, en FC Barcelona-halsduk, två FC Barcelona-muggar och en FC Barcelona-tröja. Eftersom "alla andra" verkade ha Ronaldinho eller Messi-tröjor så valde jag ett indie-alternativ - Iniesta, en av lagets viktigaste spelare och dessutom från den egna ungdomsakademin.

Jag avslutar hela rapporteringen från härliga Barcelona med ännu en låt från Immaculate Machines spelning på Apolo 2. Men inte vilken låt som helst. Här är nämligen deras sensationella tolkning av Kikki Danielssons gamla schlager Bra vibrationer.