Barcelonaresan, del 4

Söndag eftermiddag. Taxin släppte av oss vid Barceloneta som är en av hamngatorna. Här ligger barer och fiskrestauranger på rad. Vi valde en dyr men bra. Fisk, skaldjur och nästan en flaska vitt per person.


Utanför restaurangen stod ett gäng sköningar och spelade Rockabilly.



Det sägs ju att konst ligger i betraktarens öga och därför säger betraktaren Ola utan att egentligen veta att den övre bilden föreställer en krabba och den nedre djävulen på taket. Båda dessa och flera andra statyer och skulpturer ligger längs kajen när man går från Barceloneta tillbaka till Ramblan. Den mest påfallande statyn här är dock...


...den här stilige mannen som står och pekar högt över marken längst ner på La Rambla. Det är varken Gaudi eller FC Barcelonas grundare Joan Gamper. I stället har en italienare lyckats med konststycket att få den största statyn i stan. Men Columbus utgick från Barcelona när han reste till Karibien 1492 så det har sin förklaring.


Stolta och mäktiga lejon vaktar Columbus dag som natt.



Solen gick ner över Ramblan även på söndagen. Det firade vi med var sin litersöl.


Om det var för att vi saknade Sverige eller bara för att det verkade fint minns jag inte, men vi åt i alla fall middag på Vildsvin, som jag skrev om i del 1. Ren till förrätt, gulasch till huvudrätt och chokladmousse till efterrätt. Och så delade vi några flaskor rött till det. Gott men återigen ganska dyrt. På hemvägen gick vi på Cafe Opera (bilden) och drack sangria.


Måndagen var hemresedag men vi hade ca två timmar att använda innan det var dags att åka till flygplatsen. Eftersom jag skrev om Dusty Springfield i bloggen för några veckor sedan skull man kunna tro att jag skulle tramsa om att hon inte alls är död utan öppnat affär i Barcelona. Men tyvärr, hon dog 1999. Däremot har den gamle 80-talsrockaren Rick Springfield, han som förväxlades med Bruce Springsteen och t.o.m. gjorde en ironisk låt vid namn Bruce om det, öppnat affär här. Att han inte gett ut något nytt material de senaste 20 åren har alltså sin förklaring.



Gaudifierade som vi blivit ägnades de sista timmarna åt ett av hans mest framträdande verk - det coola bostadshuset La Pedrera, eller Casa Mila som det också kallas (efter familjen Mila som huset byggdes åt). Här ses delar av den kurviga fasaden.




Taket är dock ännu häftigare. Skorstenar och trapphus som närmast för tankarna till stenstatyerna på Påskön (återigen beklagar jag smutsen i kameran, men förstorar man bilderna minskas effekten). Huset uppfördes 1906-10 och även idag bor det folk i huset. Taket är dock tillgängligt för allmänheten, en lägenhet har gjorts om till museum (för att visa hur ett hem i modernistisk stil såg ut i början av 1900-talet) och så finns det även ett litet Gaudi-museum på översta våningen.


Ett annat hus signerat Gaudi, Casa Batiló, som ligger på samma gata som La Pedrera. Att legenden om S:t Göran & draken illustreras på taket syns inte ur denna vinkeln, men det var fint.

Resan var därmed avslutad. Det som inte berörts särskilt mycket, beroende på att det var ett ganska litet inslag, är shopping. På ovanstående bild ses de prylar jag fick med mig hem. En flaska whisky, en bok om Gaudi, en Immaculate Machine-tisha, en FC Barcelona-halsduk, två FC Barcelona-muggar och en FC Barcelona-tröja. Eftersom "alla andra" verkade ha Ronaldinho eller Messi-tröjor så valde jag ett indie-alternativ - Iniesta, en av lagets viktigaste spelare och dessutom från den egna ungdomsakademin.

Jag avslutar hela rapporteringen från härliga Barcelona med ännu en låt från Immaculate Machines spelning på Apolo 2. Men inte vilken låt som helst. Här är nämligen deras sensationella tolkning av Kikki Danielssons gamla schlager Bra vibrationer.