Immaculate Machine

Kanada har kommit starkt inom popmusiken på senare år. The Arcade Fire, Final Fantasy och Hidden Cameras är bara några av de band som jag fastnat för. Ett annat är The New Pornographers från Vancouver och i maj 2006 spelade de på KB i Malmö. Det var en mycket bra konsert! Som vanligt när jag sett något riktigt bra blev jag efteråt nyfiken på medlemmarnas bakgrund. Dan Bejar (ej med på konserten) har sitt band/projekt Destroyer och sångerskan Neko Case (ej heller med på konserten) släpper soloskivor. Och de är bra båda två - Destroyer är t.o.m. så bra att jag placerade deras senaste platta Rubies som nr 4 på min 2006-lista (listan finns längre ner i bloggen).

Neko Case, som hade fullt upp med sitt soloprojekt då, var under konserten ersatt av Kathryn Calder, släkting till sångaren Carl Newman. Hon spelade också på deras senaste skiva. Kathryn var briljant och det var svårt att begripa att hon inte var ordinarie medlem i bandet. Med både karisma och självsäkerhet lyste hon upp scenen med sin sång och sitt keyboard-spel. Det visade sig att hon annars spelar i Vancouver-bandet Immaculate Machine. Två låtar fanns att ladda ner från deras hemsida. Det var två helt perfekta poplåtar och en vecka senare hade jag deras album Ones and Zeros i skivspelaren hemma. Den har ingen svensk distribution så jag fick skicka efter den från Kanada. Men det var det värt.

8 månader senare vill jag hävda att Immaculate Machine är ett av världens bästa popband. De har släppt två fullängdare och en EP och varenda låt på dessa är briljant pop. Jag repeterar, varenda låt! Det är lättlyssnat men inte banalt, melodiskt men inte inställsamt och vackert men ofta ändå primitivt. Det som skiljer Immaculate Machine från andra band med bra låtar är att alla tre medlemmarna sjunger, ofta i samma låt. Det gör att när en låt börjar gå i stå efter 2-3 minuter så byter de sångare och låten får nytt liv. De båda manliga sångarna har sinsemellan ganska olika röster och i kontrast till dem står Kathryns ljuva stämma. Notabelt är också att de inte har någon basist. Bandmedlemmarna är Brooke Gallupe (gitarr, sång), Kathryn Calder (keyboards, sång) och Luke Kozlowski (trummor, sång). Kathryn spelar basslingor på keyboarden med vänsterhanden.

Deras första skivsläpp var EP:n The View (2003) och denna följdes upp med albumen Transporter (2004) och Ones and Zeros (2005) (och enligt deras hemsida avslutas inspelningarna av deras kommande album under januari). Den sistnämnda är nog trots allt den allra bästa, men det finns ingen anledning i världen att inte ha alla tre. Här följer min Immaculate Machine topp 5!

1. No Way Out. Denna finns i två versioner men den på Ones and Zeros är den bästa. Den borde toppa alla listor i hela världen.

2. Secret. Lite annorlunda låt från Transporter. Lukes desperata sång i sista versen och bakgrundssången i fade-outen är popmusik när den är som bäst. Fast på helt olika sätt.

3. Secret Affliction. Kathryns stora stund på EP:n. Makalös låt.

4. Skyscrapers. Den låt där sångarbytet mitt i låten ger bäst effekt. Och refrängen har den mästerliga texten "I've been around enough to know, what it is to search for meaning in meaninglessness".

5. So Cynical. Ännu en låt där sångarbytet firar stor triumf. Och gitarrslingan i slutet när de sjunger refrängen men spelar versmelodin är magisk!

I morgon hade listan nog blivit annorlunda. Jag skulle nästan kunna välja vilka låtar som helst!

Immaculate Machine är inte ännu ett obskyrt band som bara tilltalar insnöade indienördar. Tvärtom, jag har spelat dem för allt från unga tjejer till chefer i slips och kavaj. Och det slutar alltid med att de vill ha en kopia. Jag har ännu inte hört ett ont ord om detta magnifika popband. Och själv har jag inte tröttnat det minsta trots jag spelat skivorna hur mycket som helst.

Bilden på Kathryn är f.ö. från konserten med New Pornographers på KB i Malmö 4 maj 2006.