A Mountain Of One

A Mountain Of One. Debaser Malmö, 8/3/08

Med en av 2007 års allra bästa och mest intressanta skivor i bagaget var detta en spelning jag sett väldigt mycket fram emot. Collected Works låter nämligen inte som någonting annat (skivans titel kommer från att den består av samtliga låtar från bandets tre EP-skivor plus två tidigare outgivna spår). Den är sprängfylld med referenser från 70-talspåfund som symfonirock, psykadelia och inte minst långa gitarrsolon. Men i A Mountain Of Ones förpackning låter resultatet mer som hypermodern klubbmusik än som skäggig gubbrock. Och trots spretigheten i musiken är skivan nära nog ett helgjutet album.

Med dessa förutsättningar befann jag mig på Debaser tillsammans med ett drygt hundratal andra. Officiellt har bandet tre medlemmar men på scen var de sex stycken, med sångaren och gitarristen Zeben Jameson i centrum.

Spelningen inleddes på samma sätt som albumet, med det långa gitarrintrot till Ride. Intensiva trummor gjorde att det lät rockigare än på skiva och detta skulle visa sig vara tämligen genomgående för hela spelningen. Där man hade kunnat vänta sig ett kraftigt experimenterande framträdde i stället ett intensivt rockband. Elektroniken finns dock tydligt med i ljudbilden hela tiden, men mest som komp och det blir aldrig dominerande.

Det lät väldigt bra, men publiken kändes inte riktigt med. Bandet gjorde det inte heller lättare genom att inte snacka mellan låtarna utan i stället låta övergångarna mellan låtarna ske med ljudeffekter. Andra låten var en som inte är med på skivan. Men till dansant trumkomp, en lång malande text utan egentliga verser och med ett briljant gitarrsolo var den ändå intensiv och påträngande och en av höjdpunkterna.

Innocent Line gjordes också i en stark version där trummisen fortsatte dominera med ett våldsamt solo mitt i. Och lite senare var det dags för mästerverket på skivan, Brown Piano, en av de bästa låtarna från 2007 överhuvudtaget - ett riktigt monster till låt! Liveversionen var väldigt annorlunda, vilket inte alls betyder sämre. Fast bra på ett annat sätt. Den kvinnliga keyboardspelaren bytte av vid mikrofonen och körde pratsång på spanska. Gitarren lät som hämtad från Pink Floyd a la Shine On You Crazy Diamond. Låten kändes lite trögstartad men så sjöng Zeben några verser som inte är med på skivan och gav låten nytt liv. Och så stegrades den efterhand och sångerskan wailade så det inte gick att låta bli att tänka på The Great Gig In The Sky i stället. Tyvärr slutade låten just som jag trodde den skulle få det stora lyftet. Hade de fortsatt några minuter till hade det blivit helt fantastiskt. Nu blev den bara nästan det.

Spelningen avslutades, något oväntat, med att de gjorde Ride igen. Nu i en mer utdragen och än mer intensiv version. Kanske lite dålig fantasi men det lät mäktigt och blev en bra avslutning. Den inte särskilt aktiva publiken visade sig trots allt från sin nöjda sida och gjorde vad de kunde för att få in bandet igen, men några extranummer blev det inte.

Konserten innehöll bara sex låtar och klockade in kring 45-50 minuter. Det finns massor med riktigt bra låtar på skivan som inte gjordes live och det är synd. Men de är komplexa skapelser och kanske svåra att omsätta till liveformat i vissa fall. Att publiken inte heller verkade helt bekant med bandet och inte var med på riktigt förrän i slutet av konserten gjorde också att den speciella känslan av att vara med om något stort aldrig riktigt infann sig. För musiken i sig är svår att ha invändningar emot och jag lämnade inte Debaser besviken, snarare blickande framåt. Nästa gång, när de fått en större publik och en större repertoar har det alla förutsättningar att bli en riktigt stor konsertupplevelse.


Brown Piano


Ride