Savage Rose

Savage Rose. Vega, Köpenhamn 15/3/08

"En inställd spelning är också en spelning" sa Ulf Lundell en gång när han tvingats ställa in en spelning p.g.a. alltför stora alkoholproblem. Troligtvis är det få som håller med. Huruvida en avbruten spelning är att betrakta som en spelning kan också diskuteras. I lördags fick i alla fall, för första gången vad jag kan minnas, en spelning med mig i publiken avbrytas.

Mitt långvariga och kärleksfulla förhållande till Savage Rose har jag tidigare skrivit om här och här. Och när de nu gett sig ut på turné igen hade jag förärat min mamma en biljett till en Savage Rose-konsert i julklapp. Turnén hade haft en problematisk upptakt eftersom Annisette haft en lungsjukdom och därmed var tvungen att ställa in de första sex spelningarna på turnén. Men sen genomfördes sju spelningar på 11 dagar och recensionerna i danska media var översvallande.

Spelningen på Vega började riktigt häftigt. Redan 10 minuter innan utsatt tid började ett vindliknande ljud i högtalarna. Först på låg volym, sedan successivt ökande. Och när det till slut, vid utsatt tid, lät som full storm började en agitator från en amerikansk antikrigsrörelse att spotta ur sig ett skarpt tal. Samtidigt gjorde bandet entré och satte igång spelningen med Open Air Shop från deras allra första skiva. Det lät fantastiskt. Annisette låter fortfarande som hon sjunger med livet som insats i varenda ton och Palle Hjorth, klaviaturfantomen, visade att han förtjänar varenda superlativ som skrivs om honom.

De fortsatte med A Girl I Knew - en personlig favorit, Malcolm X-hyllningen The Messenger Speaks och What Do Yo Do Now. Så långt inga problem. Bandet, som innehåller flera nya musiker sen förra turnén, framstod som ytterst tajt och skickligt. Inte minst gitarristen Rune Kjeldsen stod för några riktigt vassa solon.

Så följde Wild Child, en av deras mest kända låtar, som femte låt. När Annisette vanligtvis sjunger "I'm a Wi-i-i-i-ild Chi-i-ild" är det som en röst från en annan planet. Men det märktes här direkt att något var fel. I stället för att hålla ut tonerna tog hon ner mikrofonen och såg plågad och uppgiven ut. Efter låten gick hon bort och viskade något till keyboardisten Palle och så kom hon fram och sa som det var - ungefär "som ni vet har jag haft problem med lungorna. Jag hade hoppats, men det går inte över helt. Jag vet inte om jag kan förtsätta". Och hon såg så ledsen ut att det inte gick att bli arg utan Vega var fyllt av sympati.

Men hon visade sig vara en fighter för hon kom in igen och gjorde tre låtar till varav den sista var titelspåret från nya skivan Universal Daughter. I en fantastisk version var den nog den korta spelningens höjdpunkt. Märkligt nog verkade hennes röst ha återhämtat sig när hon efter det gick ut för den paus de har under varje spelning.

Efter en kvarts paus kom dock bandet inte tillbaka. I stället var det en från arrangören som meddelade att Annisette inte kunde fortsätta spelningen. Hemskt tråkigt men inget att göra åt. Jag visste att de flesta av de nya låtarna skulle spelas i andra delen så därför var det extra tråkigt. Och de hade även varit frikostiga med extranummer på tidigare spelningar. Så i stället för en show på 2-2,5 timmar blev det bara 55 minuter. Men de 55 minuterna gav mersmak.

Idag har jag fått reda på att biljetterna gäller till extrakonserten på Vega den 1 juni så det blir ett nytt försök då.

A Girl I Knew