Mejeriets 20-årsfest

Obekanta festdeltagare. Alla bilder är f.ö. klickbara om någon vill se dem i större storlek.

Mer bekanta festdeltagare

Tyskarna från Lund

Eggstone

Irya Gmeyner

Peter Wahlbeck

Jakob Hellman - bäst denna kväll!

Kenneth Ovesson & Lennart "oraklet" Persson

Titiyo

Sinners med Damn! och Kent från Sator

Timbuktu

Dan Bäckman (Felix Herngren)

The Creeps

Martin Sköld och Markus Mustonen från Kent

...och så han som tog alla de andra bilderna. Vem som tog denna minns jag inte.

Rydes bar, a.k.a. Mejeriets 20-årsjubileum. Med Lars Winnerbäck, Timbuktu, Titiyo, Damn!, Jakob Hellman, Tyskarna Från Lund, The Creeps, Peter Wahlbeck, Eggstone, Christian Kjellvander, Kent Norberg (Sator), Varanteatern, Irya Gmeyner, Sven Köhler (The Sinners), Dan Bäckman (Felix Herngren), Cecilia Nordlund, Dan Zethraeus och Gaby. Konferencier: Erik Ahrnbom. DJ:s: Martin Sköld & Markus Mustonen (Kent), Kenneth Ovesson (Folk & Rock) & Lennart Persson (Sonic/Musik o konst m.m.). I det ursprungliga programmet fanns även Thåström, Ebbot Lundberg och Nina Persson med. Mejeriet, Lund 28/9/07.

Oj, vad vi sett fram emot denna kväll. En sällan skådad line-up och löfte om "väntade och oväntade konstellationer på scen, i barer och DJ-bås". Denna kväll hade alla förutsättningar att bli legendarisk. Och det var många som var grymt avundsjuka på min biljett (de sålde slut på 10 minuter).

Det började inte så bra. Redan när vi efter god fördrink m.m. hos THD anlände till Mejeriet fick vi meddelandet om tre tunga återbud. Ebbot hade fått ett gig med Soundtrack of Our Lives i Helsingfors, Nina Persson var sjuk och "Thåström är Thåström" som någon formulerade det. Detta ser jag som ren otur och påverkar inte min uppfattning om kvällen i övrigt. Det fanns trots allt ganska mycket häftiga saker kvar att se fram emot.

Mina förväntningar hade främst byggts upp kring uttrycket "oväntade konstellationer" i annonsen och jag såg framför mig hur t.ex. Lars Winnerbäck och fejk-Bengt Johansson från Varanteatern gjorde någonting tillsammans. Möjligheterna kändes verkligen obegränsade.

Spelningen var uppdelad i två långa sjok med paus emellan. Det finns ingen anledning att gå in på varje enskild artist då de flesta bara spelade enstaka låtar. En sak hade arrangörerna gjort väldigt bra. Nämligen att låta Eggstone agera kompband åt de flesta i första akten och att låta Damn! göra detsamma i andra.

Störst plus går till Jakob Hellman, som var hur bra som helst. Och Tyskarna från Lund, Peter Wahlbeck, Eggstone, Creeps, Titiyo och Timbuktu med Damn! gjorde absolut vad som kunde förväntas och var värda sina delar av biljetten. Och ingen av de medverkande var direkt dålig.

Misslyckandet var just avsaknaden av de oväntade konstellationerna. Creeps gjorde några av sina låtar, Timbuktu några av sina, Varanteatern gjorde bara ett av sina nummer med två av medlemmarna o.s.v. Det mest häpnadsväckande var att Lars Winnerbäck bara sjöng en duett med Jakob Hellman (Tusen dagar härifrån, som Hellman spelat in med Perssons Pack). Den var förvisso en av kvällens höjdpunkter, men lite mer kunde man rimligen förvänta sig av den som stod först på affischen. I de få fall som det verkligen uppstod några oväntade konstellationer var det vanligen att gästen i sammanhanget endast körade på någon av den andra artistens egna låtar. Och några oväntade DJ:s eller bartenders såg i alla fall inte jag skymten av. Det hade också varit kul med ett gemensamt finalnummer med alla eller de flesta artisterna.

De där minnesvärda uppträdandena, som skulle vara "once in a lifetime" uteblev. Jag hade tänkt mig att jag skulle gå runt och malla mig med att "jag var där" under lång tid framöver. Nu känns det mer som att det var en trevlig kväll och en dos nostalgi, men inte så mycket mer än så. Med utgångspunkt från de skyhöga förväntningarna får sammanfattningen bli "en väldigt bra besvikelse".

Några av kvällens höjdpunkter fastnade på film:

Jakob Hellman - Hon har ett sätt
Jakob Hellman & Lars Winnerbäck - Tusen dagar härifrån
Timbuktu & Damn! - Karmakontot

Dan Berglund m.fl.

Såna som vi kommer aldrig nånsin att finnas mer - Ola in Space & Dan Berglund

Dan Berglund, Krantz och Tom Malmquist. Inkonst, Malmö 26/9/07.

På onsdagskvällen var jag och lyssnade på Dan Berglund på Inkonst i Malmö. Han har nyligen släppt sin första skiva på 20 år (!), en fin samling visor i Ferlinsk tradition med titeln Såna som vi. Dan är en av mina största hjältar och jag kan varenda text på hans debutskiva En järnarbetares visor utantill. Den kom när Dan var 21 år gammal 1975. Dan tillhörde då KPML(r) i Göteborg och skivan gavs ut på deras förlag Proletärkultur. Låtarna handlar genomgående om livet på skitiga fabriker och om människorna där. Det finns en genomgående stark politisk underton, men Dans berättarkonst gör att han undviker samtidens eviga misstag att bli uttalat agitatorisk. En järnarbetares visor är en av de bästa skivor som gjorts i Sverige någonsin! Varenda låt på skivan är fantastisk i sig, men den som mest satt sina spår är De mördades fria republik, en låt som orsakade lyssnarstorm då den spelades i Sveriges radio på 70-talet p.g.a. några hätska textrader skrivna i ilska angående de arbetare som dör i de svenska fabrikerna som följd av bristande säkerhet.

Efter detta släppte Dan ytterligare två skivor på Proletärkultur, men bröt i slutet av 70-talet med kommunismen. Sen har det bara blivit två skivor, Vildmarken från 1988 och den alldeles nya skivan. Dessa skivor är mindre politiska men i övrigt känner man igen stilen - vackra visor med en betraktande utgångspunkt, ofta om människor på glid.

Jag hade för länge sen gett upp hoppet om att få se Dan Berglund live. Men så dök chansen upp och självklart var jag på plats. Jag orsakade t.o.m. att den annars standardiserade onsdags-quizen på Pickwick inte blev av för "mitt lag". Fast Emma tycker nog att det är hennes lag. Bikini Robots With Nuclear Warheads (From Hell) heter vi i alla fall. Men det har ju inget med Dan Berglund att göra så tillbaka till det. Fast å andra sidan kanske vi borde byta namn till The Free Republic of the Killed? Det hade faktiskt varit riktigt coolt!

Dan spelade några låtar från förra skivan (som alltså kom för 20 år sedan) och många från den nya. Han hade med Harald Svensson på klaviatur (alternerade mellan piano och dragspel). Det lät fantastiskt. Speciellt titelspåret från nya skivan är jag svag för. "Såna som vi kommer aldrig nånsin att finnas mer" handlar alltså om att generationer förändras och så som vi är idag kommer andra människor inte vara någonsin mer.

Jag hade inte väntat mig några låtar från 70-talet och var mer än nöjd när Dan och Harald lämnade scenen efter ett extranummer. Publiken, som skrikit på några av de gamla visorna tidigare, stod dock på sig och Dan kom in en gång till, denna gång helt själv. Och så sa han att "denna skrevs av en 19-åring" och berättade historien om hur den orsakat rabalder när den spelades i radio. Och så gjorde han De mördades fria republik och det var fantastiskt känslosamt. Den glödde fortfarande. Tveklöst en av de starkaste sånger som skrivits i Sverige.

Övriga artister under kvällen var ett instrumentalt band vid namn Frantz. De spelade suggestiv, instrumental musik. Stundtals lite countryinfluerat, stundtals mer åt jazz. Ganska filmiskt. Skickligt men lite långtråkigt. Nils Berg, som jag såg med sitt egna band på Stockholm Jazz, är med i bandet och spelade på en basklarinett som var dubbelt så lång som en vanlig.

Dessutom var det Tom Malmquist, som har bakgrund som hockeyspelare på elitnivå, men nu har gett ut både skiva och diktsamling. Föreställningen var mest musik men han läste också någon dikt. Musiken är i singer/songwriter-tradition, men med lite elektronik (som inte alls dominerar), trakterad av Sophie Rimheden. Spelningen var väldigt kort och han var klar efter bara ca 5 låtar när det fortfarande kändes som han var i början. Men jag gillade det.

Sage Francis

Sage Francis. Mejeriet, Lund 25/9/07

För att vara en hiphopkonsert är publikens sammansättning ovanlig. På en spelning med Sage Francis är det minst lika många indiekids som hiphoppare. Men så är Sage Francis inte heller en vanlig hiphopartist. Förutom att hans låtar rent tekniskt är hiphop saknas alla klichéer. I stället dominerar stenhård politik och utmanande av publiken. Sage stirrar vid ett flertal tillfällen rätt in i ögonen på de som står längst fram och säger mer eller mindre, mest mer, tänkvärda saker på sitt kompromisslösa sätt. Det går inte att låta bli att lyssna.

Han inleder med en skön version av Jah Didn't Kill Johnny och går sedan direkt in i underbara Damage, som gavs ut då Sage var ena halvan av duon Non-Prophets. Mitt i spelningen är det en hel del Spoken Word och tempot dras ner en aning. Politiken överges tillfälligt för en uppgörelse med ex-frun och ett par närmast spexiga nummer som faktiskt drar ner en del riktiga skrattsalvor från publiken. Men mot slutet är det knuten näve och stenhård politik i Makeshift Patriot och Slow Down Gandhi. I samband med detta omsveper sig Sage med en amerikansk flagga där stjärnorna är utbytta mot logotyper för ett antal av de största amerikanska multinationella företagen.

Sage lyckas, trots att han är helt ensam på scen, upprätthålla intresse hela tiden med ett starkt budskap och sin agitatoriska framtoning och röst. En väldigt bra spelning.

Sage Francis - Makeshift Patriot
Sage Francis - Slow Down Gandhi

Whiskyprovning #14

Från helgen skulle jag kunna skriva om en lyckad exkursion i lördags morse då vi hade som mål att leta fram blåhake och lyckades med det. Eller så skulle jag kunna berätta om en underbar skiva som jag fått - The Throne of the Third Heaven of the Nations' Millenium General Assembly med Washingtonbandet Le Loup. Klar kandidat till årsbästalistan i december. Men det gör jag inte. Eller jo, lite, men inte mer än med de just skrivna raderna.

I stället lite om helgens höjdpunkt, nämligen Whiskyprovning #14. Jag har tidigare skrivit om provning #12 (även med bakgrund till våra provningar och vilken metodik vi använder) samt provning #13.

Helgens provning var ett slags jubileum eftersom vi testade vår 100:e sort. Vi har i och för sig provat fler än 100 gånger (113 för att vara exakt), men vi har också provat om ett antal gånger så inför denna kväll var det 98 stycken testade sorter. Därför hade lekledare That Handsome Devil skaffat in några svåråtkomliga flaskor, bl.a. testseriens två första svenska - Preludium 04 och 05 från det svenska destilleriet Mackmyra. För att få tag på dessa var det till att köa utanför Systembolaget vid öppningstid på släppningsdatum p.g.a. starkt begränsad upplaga. Dessutom testade vi en sort som bara gjorts i 1800 flaskor (Glen Garioch).

Kvällens absoluta höjdare var dock Caol Ila Destillers Edition från 1995, som nådde det fantastiska snittbetyget 8,33, vilket ger en andraplats i maratontabellen, endast slagen av den omöjliga Lagavulin 16 yrs, som har ett snitt på 8,5. En oerhört god whisky med fantastisk eftersmak. Hade den varit lite mer komplex hade den varit perfekt.

Som alltid när det är whiskyprovning består kvällarna också av musiktävling, god fika, gott tilltugg och trevligt sällskap. När dessutom whiskysorterna håller så här bra kvalitet finns det absolut ingenting att klaga på. Tack till THD för ett som vanligt underbart arrangemang.

För att se kvällens resultat, läsa några kommentarer från bedömningsformulären och se några bilder från kvällen rekommenderas att klicka på bilden ovan. Collaget gjordes som vanligt av That Handsome Devil.

Namnbyte. Kanske.

Ola in Space är ett rätt så löjligt namn, det har jag egentligen tyckt från början. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av rymden och ännu mindre varit där. Och cyberspace är rätt sällan man hör numera. Varför kallar jag då bloggen för något jag inte direkt gillar? Ja, det började med att jag ville göra något med de bilder jag tagit under 2006, vilket var ganska många. Först hade jag tänkt en hemsida, men det verkade krångligt och jag är nog lite för korkad för att lära mig det. Så det fick bli en blogg. "Inte ens du kan misslyckas", sa någon.

Så jag registrerade mig och möttes omgående av en fråga om vad jag ville kalla bloggen. "Jag måste få betänketid", tänkte jag, men det fick jag inte. Så jag skrev ner det första jag kom på, vilket alltså var Ola in Space.

Nu har jag retat mig på detta namn ganska länge. Men vad ska jag byta till? Misery is a Butterfly, kanske? Varför det undrar någon? Jo, svarar jag då, för att det faktiskt är en riktigt vacker liten fras. Dessutom namnet på en bra skiva (Blonde Redhead). Och sådana har ju säkert gett upphov till en miljon bloggar världen över. Så varför inte en till? Nähä, inte det.

Bonde söker fru, kanske? Eftersom jag härstammar från Good Old Staffanstorp kanske jag per definition räknas som bonde. Och även om jag inte är direkt desperat efter en fru så skulle det absolut vara najs att stå vid altaret någon gång. I alla fall om bruden heter Kathryn Calder eller Lily Allen eller allra helst Norah Jones. Nähä, inte det heller.

Musik- & naturbloggen, då? Ett tråkigt men beskrivande namn. Låter som att jag är den enda i hela världen som skriver om musik. Och det kan jag nog inte påstå att jag är, det finns en i Japan också. Och eventuellt en i Kanada, men den har jag inte läst själv. Så det går också bort, tyvärr.

Fågelskådare med hemsidor brukar ta nåt häftigt vetenskapligt namn och sätta i titeln. Carduelis?, Locustella?, Cephalopterus?, Zoothera? Eller rentav Zavattariornis? Kanske. Kanske inte. Inte.

Ola from hell? Ola me fiola? Olaware? Nej, det lutar åt att jag får dras med Ola in Space ett tag till om ingen har något bättre förslag.

Folkets röst

Vad vore världen utan sköningar som Gustav Abrahamsson (klicka på bilden för större och mer läsbart format)?

Emil Jensen

En ensam ung man med akustisk gitarr...

...eller en gemensam halvgammal genusbefriad person med elektroakustiskt instrument?

Emil Jensen. Stortorget, Lund (Kulturnatten) 15/9-07

Jag missade Emils omtalade cykelturné i somras eftersom jag var i Peru. Det var lite retligt eftersom jag sett honom ett flertal gånger innan men inte hans nya föreställning. Och det som skrivits om denna har nästan uteslutande varit positivt. Så trots att det var kallt och blåsigt och jag dessutom var trött som ett as (och as är ju döda vilket säger en del) efter en hel dags havsfågelskådning (gick upp kl 04.00 på morgonen) så tog jag mig till Lund. I'll Sleep When I'm Dead!

Föreställningen var helt underbar. Han har varit bra tidigare också men då har det varit så att en del nummer varit fantastiska och andra inte mer än "bra". Nu är det jämnare och det på den högre nivån. Hans nummer med inspelade röster som säger vad han egentligen tänker när han pratar med publiken var t.ex. bland det roligaste jag hört. Någonsin. Hans text om stress och oro var också helt genialisk. Och egentligen resten också. Och bland alla texterna så gjorde han också ett antal lika tänkvärda låtar, varav alla utom en, Inte vackrast i världen, var nyskrivna.

Emils speciella form av Spoken Word är genomgående tänkvärd, ibland sorglig men framför allt väldigt rolig. Men blanda inte ihop det med Stand-up Comedy, det finns egentligen inga likheter förutom att tanken med båda är att publiken ska skratta. Men detta är mycket mer intelligent och saknar helt plumpa skämt och han gör sig inte rolig på andras bekostnad. Däremot ofta nog på sin egen. Han kastar sig tvärt mellan ironi och allvar, men även när det är allvarligt är det samtidigt roligt. Det är klockrent i rader som t.ex. Det finns ingen olycklig kärlek. Det är alla idioter som inte vill ha mig som gör mig olycklig.

Emil uppträder på Inkonst i Malmö och troligen också på Mejeriet i Lund i oktober. Missa inte!

Tärnmås

Väderprognosen inför lördagen talade om västlig eller nordvästlig vind om 15-20 m/s. Och eftersom jag inte hade några åtaganden åkte jag och That Handsome Devil till Bjärehalvön för att spana efter vinddrivna havsfåglar. Väderläget gjorde förväntningarna höga. Men å andra sidan hade väldigt många andra insett samma som vi, så när vi anlände till Hovs hallar innan gryningen var där redan ett 30-tal bilar på parkeringen. Och eftersom det är svårt för fler än ett fåtal att få bra lä där åkte vi till Kattviks hamn, som ligger en bit längre in i Laholmsbukten, i stället. Även där var det gott om folk men där är det lättare att få både lä och fri sikt över havet. Nackdelen är att en del fåglar inte flyger in så långt i bukten och därför inte ses från Kattvik. Men hellre det än ett trångt apberg med dålig lä. Morgonen blev något av en besvikelse med generellt lite havsfåglar, men en mindre lira som passerade på ganska nära håll var trevligt.

Senare fick vi reda på att en ung tärnmås rastade på stranden vid Båstads hamn, några kilometer öster om Kattvik. Tärnmås är en sällsynt men regelbunden gäst i Sverige och just under septemberstormar är det störst chans att se dem då de sträcker från sina arktiska häckplatser söderut genom Atlanten och drivs in i Kattegatt med hjälp av hårda västliga vindar. Då jag dessutom tycker det är en fantastiskt vacker fågel och inte sett den på tre år körde vi dit. Resultatet syns på bilderna. Att det är en ungfågel syns på de bruna partierna på rygg och vingar - en äldre fågel har dessa partier grå (och i sommardräkt dessutom ett svart huvud).

Någon av bloggens mindre fågelintresserade läsare undrar kanske vad en lira är för något. Jo, en sån här (även om denna häftiga film visar arten större lira):

A Rose Is Still A Rose

En suddig bild på en ros i kanten av en granplantering i en kohage på Romeleåsen. Ola in Space hits its all time low (klicka upp den så syns den i alla fall lite bättre). Men det är faktiskt inte vilken ros som helst. Nej, det är det enda kända vilda exemplaret av filtros Rosa tomentosa i Sverige. Jag och JLz gjorde en exkursion på temat rosor (besökte även Skivarpsåns mynning i Abbekås, där det finns ett tiotal arter) för en dryg månad sedan och tittade då på detta underverk:-).

En ensam vild ros som håller sig kvar, trots stormar och motgångar och allting annat för oss automatiskt över till Savage Rose, det fantastiska bandet från Danmark som jag skrivit om tidigare. Som jag också skrev då, så trodde många att grundaren och musikaliska motorn Thomas Koppels död i februari 2006 skulle innebära slutet för Savage Rose. Och att höstturnén samma år bara var ett farväl från sångerskan Annisette och hennes musiker.

Men så blev det inte. Den 5 november släpper Savage Rose sitt första studioalbum på sex år. Det har arbetsnamnet Universal Daughter. Enligt förhandsrapporter låter musiken fantastisk och Annisettes röst låter mer själfull och svart än någonsin. Och då ska vi betänka att vi har att göra med världens främsta pop- och rocksångerska genom tiderna. Mer om skivan finns här. Det finns också biljetter till försäljning till en spelning med bandet i Esbjerg i slutet av februari. Detta är förmodligen en indikation på att det blir en turné under 2008.

Way Out West 2007, del 4 (sista delen)

Jag hann lyssna en kvart på Juliette & The Licks, med filmstjärnan Juliette Lewis i spetsen. Hon gjorde entre i en faslig röd huvudbonad. Tack och lov tog hon strax av den. Hon var helvild på scen och showen verkade rätt kul. Tyvärr var musiken stimmig rock utan tydliga melodier och jag tyckte inte det lät bra. Så jag gick vidare. (såg för lite för betyg).

Säkert! Annika Norlins svenskspråkiga projekt, som enligt egen utsago bara är ett tillfälligt sidospår från Hello Saferide och inget som är tänkt som permanent, gjorde här sin sista spelning för sommaren och enligt henne själv kanske för alltid. Det vore väldigt synd om det blev så. Eller i och för sig var det en perfekt avslutning om det verkligen var den sista. Från första till sista låt var det nämligen en underbar spelning med allsång i nästan varje låt och ett band (med bl.a. Jakob Nyström, frontman från Isolation Years på gitarr och hans syster Lovisa på klaviatur) som verkade både uppsluppna och genomtända på samma gång. Fantastiska låtar och fantastisk stämning gjorde detta till en av helgens verkliga höjdpunkter. När de spelat alla låtar från skivan och dessutom någon outgiven sak trodde jag det var slut. Men som extranummer plockade hon fram Hello Saferides hit 2006 i en nyöversatt svensk version. Det var en magnifik avslutning på en otroligt bra spelning (9/10).

Säkert! - Jag grät mig till sömns efter alla dar
Säkert! - Vi kommer att dö samtidigt
Säkert! - 2006 (jag är lite mallig för min video är länkad från Säkerts egen blogg)

The Ark spelade på stora scenen samtidigt som Säkert! gjorde allt rätt i Linnétältet. Men de hade lite kvar när Säkert! var klar så jag hann höra några låtar (jag minns Echo Chamber och Calleth You, Cometh I). Och även om jag inte riktigt vill erkänna, vare sig för mig själv eller andra, att jag i alla fall smågillar The Ark, så kändes det som stor underhållning och Ola Salo hann visa att han definitivt vet hur man äger en scen. Extra coolt var att Gustav Bendt från Moneybrothers band var med och blåste saxofon på någon låt. Som en liten men störtskön detalj introducerades han av Ola som "Crazy Gustav Bendt". Det verkar nog helt meningslöst i text men det lät klockrent där och då. (såg för lite för betyg).

Kaffe och muffins var gott i en paus innan kvällens två sista spelningar.

Spoon. Lily Allens återbud öppnade för möjligheterna att se Texasbandet Spoon på Linnéscenen. Här är ännu ett indieband som har väldigt bra enskilda låtar, men man kan ha åsikter om avsaknaden på variation i setet, speciellt om man är dåligt inlyssnad innan. Men jag tyckte detta var bra, vissa låtar lät som omedelbara indiehits i mina öron. Bandet var inte det allra roligaste på scen utan stod mest på samma plats och spelade sina instrument. Men bra pop är alltid bra pop och detta gav absolut mersmak och har fått mig att utforska bandet i efterhand. Betyget är kanske lite snålt, men lite mer spelglädje eller utstrålning hade inte skadat (7/10).

Spoon - You Got Yr Cherry Bomb
Spoon - That's The Way We Get By


Kanye West. Festivalen avslutades med en storslagen show med Kanye West, som flugit in från USA samma dag. Precis som i Stockholm förra året hade han en DJ och en kvinnlig stråkensemble med på scen. Showen var likartad, men ändå slipad till det bättre. En del rent tramsiga bitar, som t.ex. ett medley med bl.a. A-has Take On Me var tack och lov bortplockat. Stämningen var på topp, publiken var vild och Kanye själv verkade laddad. Och det blev en bra konsert. När stråkarna får dominera som i t.ex. Diamonds From Sierra Leone, Through The Wire eller nya Stronger är det faktiskt otroligt bra. Men så finns det sämre partier som drar ner helhetsintrycket. Sämst är när han tvunget ska skryta om sina producenttalanger (som alla redan känner till) och sjunger korta snuttar ur 5-6 av sina hits som andra spelat in. Och Golddigger är fortfarande lika förfärlig som den varit från början. Och att Peter Bjorn and John kom in som gäster och gjorde Young Folks var förvisso kul men inte särskilt bra. De svaga delarna låg i mitten av spelningen och mot slutet blev det en hitparad som gjorde att man gick därifrån väldigt nöjd. Och hela inramningen gjorde detta till en nära nog perfekt och mycket värdig avslutning på en otroligt bra festival (8/10).

Kanye West - Stronger
Kanye West - All Falls Down
Kanye West feat. Peter Bjorn and John - Young Folks

I morgon är det 11 september. Både Kanye West och 50 Cent släpper sina nya album. 50 Cent har lovat att sluta spela in skivor om Kanye säljer fler skivor än honom första dagen. Så vill ni göra en god gärning ska ni köpa Kanyes skiva i morgon.

Way Out West 2007, del 3

Lördagsmorgonen var extremt lat och det var tur att hotellet serverade frukost ända fram till klockan 11. Vi klarade det precis. Och efter det blev det faktiskt en tupplur också. Lunch och öl på Linnéterrassen prioriterades före festivallördagens två första band, Florence Valentin och Shout Out Louds. Väl på festivalområdet kom helgens stora och egentligen enda bakslag. Lily Allen, som var så fantastisk i våras på Coachella hade ställt in på grund av halssjukdom. Lily, min vän, den här helgen som skulle blivit din och min! Hon ersattes av Teddybears Sthlm, som jag inte hade något intresse av att se. Nåväl, bara att acceptera och kasta sig in i det som återstod av lördagens utbud.

Vi hade tänkt börja vid Azalea, men jag stannade till i Linnétältet och lyssnade först på några låtar med Sparta, ett amerikanskt rockband som jag bara hört någon låt med innan och som inte heller gav mig någon stor upplevelse här. Gick därför vidare till Azalea efter bara tio minuter. (såg för lite för betyg)

Devendra Banhart såg jag fram emot efter att ha sett en väldigt bra spelning med honom på Accelerator 2005. Då spelade han och hans band sittande på en tältscen framåt kvällen och det kändes fokuserat och innerligt. Nu blev det lite väl flummigt. Jag fick inte alls känsla för låtarna på samma sätt som då, utan det blev mest, tja, flummigt. Det var nästan som om de var med i VM i flummighet, faktiskt. Inte dåligt, men det kändes bara som bakgrund. Emma tyckte det var bra musik att ligga i gräset till och det var väl ungefär det. Själv drack jag öl (6/10).

Moneybrother på stora scenen fick bara 20 minuter av mig och jag tyckte inte riktigt det grep tag som det kan göra och gjorde förra gången jag såg honom. Stor utomhusscen på eftermiddagen är nog inte idealiskt för honom. (såg för lite för betyg).

Moneybrother - They're Building Walls Around Us

Peter Bjorn and John. När vi köade för att hämta ut våra biljetter på Coachella stod vi tillsammans med två holländare, vilket jag nämnde i reportaget därifrån. En av dessa, som vi kallade indietalibanen, hade bisarrt nog svenska Peter Bjorn and John som en av de spelningar han absolut inte fick missa. Faktum är att det var de första han nämnde. Själv skippade jag dem gladeligen till förmån för något annat då, men nu såg jag dem i alla fall. Och det var helt ok. Men det var också en sådan spelning som lätt blir lite tråkig efter ett tag. Enskilda låtar är alldeles lysande, men variationen är liten och det är mest vanligt hederligt indieskrammel som man efter ett tag lätt tröttnar på. Så när spelningen var slut kändes det alldeles tillräckligt. Hitlåten, den lite överskattade Young Folks (men lyssna på Dawn Landes bluegrassversion - den är riktigt bra!) gjordes med Hello Saferide/Säkert!-Annika som duettpartner, vilket var kul. Men mer kul än bra (7/10).

Peter Bjorn and John feat. Annika Norlin - Young Folks


Regina Spektor. Regina uppträdde helt solo med sitt piano på Azalea i en timme. Det var lite för länge. Hon har skrivit många fina låtar och hon är både älskvärd i sin ödmjuka men ändå utåtriktade personlighet på scen och även en god underhållare. Men precis som under Devendra Banharts spelning tröttnade jag och gick till baren efter halva spelningen. Det är för lite variation och även om det ofta är vackert blir det, på en relativt stor scen en ljus eftermiddag, väl segt efter ett tag. Regina, du behöver ett band (6/10)!

Regina Spektor - Better


Erykah Badu. Detta var en av de spelningar jag sett fram emot mest under helgen. Stora soulartister lockar mig alltid mycket och har flera år i rad fått mig att åka till jazzfestivalen i Stockholm. Men Erykah hade jag aldrig sett live innan. Hon gör divig entré i en lång särk. Men efter ett tag åker den av och hon kör större delen av spelningen i lite mer normal outfit (om nu en Pink Floyd-t-shirt på en soulprimadonna kan betraktas som normalt). Bandet är som vanligt när stora soulartister uppträder, väl tilltaget. I början av spelningen är jag lite skeptisk, är mest glad för att Erykah står där på scenen. Musiken är lugn och återhållsam och jag tycker det känns ganska segt, även om hon naturligtvis sjunger fantastiskt. Men efterhand blir jag mer och mer fångad av situationen. Och mot slutet dyker de flesta av hennes bästa låtar upp. Publiken blir mer aktiv och Erykah börjar ge tillbaka. Det är nära den soulfest jag hoppats på. I sista låten Bag Lady är Erykah ute och floatar lite i publiken. Showen är professionellt uppbyggd och slutar verkligen på topp. Jag känner mig, trots viss kluvenhet under delar av spelningen, fullt nöjd efteråt. Och står precis som de flesta andra och vrålar efter extranummer (8/10).

Erykah Badu - On & On/& On
Erykah Badu - Danger
Erykah Badu - Bag Lady

Samtidigt som Erykah spelade gav Timo Räisänen en, enligt Emma och Kristian, väldigt bra spelning i Linnétältet. Enligt dem var det lördagens bästa. Men det missade jag tyvärr.

Fortsättning följer...

Way Out West 2007, del 2

Efter den positiva överraskningen på Linnéscenen, New Young Pony Club (se del 1), tog vi paus för mat och dryck. Samtidigt spelade Eagles of Death Metal på Azalea. Ingen annan spelade samtidigt, så de hördes hyfsat trots att det var lite avstånd. Och det var lite för skränigt för min smak. Inte alls dödsmetall som bandet antyder, men lite ovårdad garagerock utan tydliga melodier. Hur som helst tog det tid att få mat och vi höll på att missa början på nästa spelning, men vi klarade det tack och lov precis.

Vi stod nu inför en av festivalens mer olyckliga krockar. Skulle vi välja The Hives på stora scenen eller The Go!Team på Linné. Jag har sett båda dessa en gång tidigare, och lustigt nog var det på samma kväll, nämligen på Accelerator-festivalen i Malmö, sommaren 2004. Hives är, på skiva, inte min grej riktigt men live har de en bättre attack och dessutom är ju Howlin' Pelle en riktig entertainer. Men vi hade alla tre känslan av att The Go!Team skulle bli något extra. Vi gick till Linnétältet!


The Go!Team. Jag minns när jag såg detta band på KB 2004. Det var som sagt Accelerator, som egentligen var i Folkets Park. Men två band hade placerats på "efterfesten" på KB och det var just The Go!Team och även Tough Alliance, som f.ö. var - och fortfarande är - riktiga pajaser. Men The Go!Team var bra och jag minns att jag speciellt gillade deras inledning, som var en flera minuter lång instrumental låt med trumpet och annat. Den låten blev senare känd för mig som Junior Kickstart och tog sig hela vägen till min årsbästaskiva det året. Resten av konserten var också bra, men jag minns inte den som mer än så. Jag lyssnade lite på deras första skiva efteråt, men sen har jag inte ägnat så mycket tid åt dem. Förrän nu, när det var dags att se dem i Göteborg.

The Go!Team skiljer sig från de flesta andra band på att de i många låtar använder två trummisar. Dessutom har de en del samplade ljud som läggs på. Men de tar aldrig över ljudbilden och det är fel att säga att deras musik bygger på samplingar.

Spelningen öppnades i ett rasande tempo med bra melodier och ett sanslöst röj på scenen av ett band med genuin spelglädje och självförtroende. En ständigt leende basist, en hoppande japanska på gitarr och längst fram, den oerhört karismatiska sångerskan, som kort och gott kallar sig Ninja! Jag var lite sur för att de inte öppnade med Junior Kickstart (för att den låter som en öppningslåt) men den kom som låt fyra eller fem i stället och funkade där också. Bandet fortsatte i samma tempo. Publiken var lite tam i början, men bandet vann över alla och till slut var Linnétältet en hoppande och dansande fest. The Go!Team krossade allt motstånd. De var helt enkelt så in i helvete bra, från början till slut. Efter att ha spelat låtar från sin ännu ej släppta skiva som lät som fenomenala klassiker och några låtar som är släppta och är fenomenala klassiker (åtminstone live) avslutade de med en makalös 8-minutersversion av Ladyflash, en av deras mest kända låtar (har denna på film, men filen var för stor för YouTube). Jag har inte en enda invändning mot denna spelning. Det kan faktiskt inte bli så mycket bättre och jag lämnade Linnétältet med en stark "jag var där"-känsla. Detta är en mycket stark kandidat till årets spelning 2007. (10/10).

The Go!Team - Junior Kickstart
The Go!Team - Keys to the City (denna presenterades anspråkslöst som "a song from our new record", varpå de blåste omkull hela publiken. Ganska representativ låt för spelningen).


The Hives hade lite längre tid att spela så jag hann med ungefär en kvart av dem. Det lät helt ok, men jag tyckte Pelle verkade ha lite mer distans än förr. Frågan är om det är bra eller dåligt. Under den korta tid jag såg dem var Pelle ute i publiken en stund, vilket den ena bilden visar (bilden tagen av storbildsskärmen). (såg för lite för betyg).

Primal Scream. Efter många års experimenterande var de nu tillbaka med en rockshow utan konstigheter. Frontmannen Bobby Gillespie är oerhört cool trots, eller snarare p.g.a. att han inte gör något annat än står vid mikrofonen och sjunger. Möjligen just ser cool ut. Runt honom händer lite mer. Konserten tände dock aldrig riktigt till utan gick på i samma stil hela tiden, men det var en bra hitparad med t.ex. Jailbird, Loaded och som konsertavslutning Rocks, låtar som aldrig går att prata bort (7/10).

Primal Scream - Rocks


Manu Chao. Detta var andra gången jag såg Manu Chao på 3,5 månader. Förra gången var sista kvällen på Coachella och jag hade väldigt stora förväntningar då. Och det var bra, men jag tycker han kom bort lite p.g.a. att han spelade på samma scen där Rage Against the Machine skulle spela direkt efter. Så det blev nästan lite förbandskänsla av det. Nu var läget annorlunda för på Way Out West var han mer eller mindre Main Event. Och jag tyckte verkligen det kändes bättre här. Mer intensitet, mer glöd, bättre publik och lite mer av allt. Och väldigt bra ljud. Fortfarande är det naturligtvis som jag skrev då att många av låtarna är väldigt lika varandra, speciellt avseende arrangemangen (lugn start och så pang! - bandet börjar röja och hoppa upp och ner). Men det är väldigt bra och både underhållande och tänkvärt, då det finns en politisk ton som är med nästan hela tiden. En fantastiskt bra spelning (9/10).

Manu Chao - Desaparecido
Manu Chao - La Primavera/Me Gustas Tu (feat. anti-Bush speech)
Manu Chao - Tristeza Maleza

The Pogues. Kvällen avslutades med The Pogues på Azalea. Efter Shane MacGowans enorma alkoholproblem var han ju inte med i bandet under större delen av 90-talet, men nu är han med igen. Men han är skadad och både talar och sjunger väldigt otydligt. Han gör dock sitt bästa och är knappast särskilt berusad på scen denna kväll. Men hans ork är klart begränsad eftersom han sjunger 3-4 låtar i rad för att sedan gå ut och pausa en, då Spider Stacy får sjunga i stället. Bandet är naturligtvis oerhört skickligt, men det verkar inte vara någon riktig spelglädje utan det går mycket på rutin. Och det är stundtals väldigt svårt att följa texterna p.g.a. Shanes otydliga uttal och irrationella sång. Låtlistan är däremot fylld med klassiker och i ett nostalgiperspektiv är det riktigt trevligt. Tycker dock att deras historia som ett fantastiskt band borde kunna leverera något bättre (6/10).

The Pogues - Boys From The County Hell
The Pogues - Fiesta

Därmed var första dagen slut. Med några kortare avbrott hade vi sett och hört musik i 10 timmar och 45 minuter så tröttheten började sätta in. Därför valde vi hotellet i stället för klubbar med mer musik. Utanför området var jag väldigt törstig och kände behov av mineralvatten. Första korvståndet vi gick förbi hade stängt grillen, men drycken stod kvar framme så jag frågade (på vänligaste sätt) om jag kunde få köpa en mineralvatten. Tyvärr visade sig innehavaren vara av otrevligaste sort:

Jag: Jag skulle vilja köpa en miner...
Han (avbryter mig på bred Göteborgska): Det är stängt!
Jag: Men jag ska inte ha korv, bara en vatt...
Han (avbryter igen): DET ÄR STÄNGT!

Jävla idiot. Vid nästa korvstånd, ca tio meter bort, kunde jag naturligtvis köpa en mineralvatten utan problem.

Fortsättning följer...