Way Out West 2007, del 3

Lördagsmorgonen var extremt lat och det var tur att hotellet serverade frukost ända fram till klockan 11. Vi klarade det precis. Och efter det blev det faktiskt en tupplur också. Lunch och öl på Linnéterrassen prioriterades före festivallördagens två första band, Florence Valentin och Shout Out Louds. Väl på festivalområdet kom helgens stora och egentligen enda bakslag. Lily Allen, som var så fantastisk i våras på Coachella hade ställt in på grund av halssjukdom. Lily, min vän, den här helgen som skulle blivit din och min! Hon ersattes av Teddybears Sthlm, som jag inte hade något intresse av att se. Nåväl, bara att acceptera och kasta sig in i det som återstod av lördagens utbud.

Vi hade tänkt börja vid Azalea, men jag stannade till i Linnétältet och lyssnade först på några låtar med Sparta, ett amerikanskt rockband som jag bara hört någon låt med innan och som inte heller gav mig någon stor upplevelse här. Gick därför vidare till Azalea efter bara tio minuter. (såg för lite för betyg)

Devendra Banhart såg jag fram emot efter att ha sett en väldigt bra spelning med honom på Accelerator 2005. Då spelade han och hans band sittande på en tältscen framåt kvällen och det kändes fokuserat och innerligt. Nu blev det lite väl flummigt. Jag fick inte alls känsla för låtarna på samma sätt som då, utan det blev mest, tja, flummigt. Det var nästan som om de var med i VM i flummighet, faktiskt. Inte dåligt, men det kändes bara som bakgrund. Emma tyckte det var bra musik att ligga i gräset till och det var väl ungefär det. Själv drack jag öl (6/10).

Moneybrother på stora scenen fick bara 20 minuter av mig och jag tyckte inte riktigt det grep tag som det kan göra och gjorde förra gången jag såg honom. Stor utomhusscen på eftermiddagen är nog inte idealiskt för honom. (såg för lite för betyg).

Moneybrother - They're Building Walls Around Us

Peter Bjorn and John. När vi köade för att hämta ut våra biljetter på Coachella stod vi tillsammans med två holländare, vilket jag nämnde i reportaget därifrån. En av dessa, som vi kallade indietalibanen, hade bisarrt nog svenska Peter Bjorn and John som en av de spelningar han absolut inte fick missa. Faktum är att det var de första han nämnde. Själv skippade jag dem gladeligen till förmån för något annat då, men nu såg jag dem i alla fall. Och det var helt ok. Men det var också en sådan spelning som lätt blir lite tråkig efter ett tag. Enskilda låtar är alldeles lysande, men variationen är liten och det är mest vanligt hederligt indieskrammel som man efter ett tag lätt tröttnar på. Så när spelningen var slut kändes det alldeles tillräckligt. Hitlåten, den lite överskattade Young Folks (men lyssna på Dawn Landes bluegrassversion - den är riktigt bra!) gjordes med Hello Saferide/Säkert!-Annika som duettpartner, vilket var kul. Men mer kul än bra (7/10).

Peter Bjorn and John feat. Annika Norlin - Young Folks


Regina Spektor. Regina uppträdde helt solo med sitt piano på Azalea i en timme. Det var lite för länge. Hon har skrivit många fina låtar och hon är både älskvärd i sin ödmjuka men ändå utåtriktade personlighet på scen och även en god underhållare. Men precis som under Devendra Banharts spelning tröttnade jag och gick till baren efter halva spelningen. Det är för lite variation och även om det ofta är vackert blir det, på en relativt stor scen en ljus eftermiddag, väl segt efter ett tag. Regina, du behöver ett band (6/10)!

Regina Spektor - Better


Erykah Badu. Detta var en av de spelningar jag sett fram emot mest under helgen. Stora soulartister lockar mig alltid mycket och har flera år i rad fått mig att åka till jazzfestivalen i Stockholm. Men Erykah hade jag aldrig sett live innan. Hon gör divig entré i en lång särk. Men efter ett tag åker den av och hon kör större delen av spelningen i lite mer normal outfit (om nu en Pink Floyd-t-shirt på en soulprimadonna kan betraktas som normalt). Bandet är som vanligt när stora soulartister uppträder, väl tilltaget. I början av spelningen är jag lite skeptisk, är mest glad för att Erykah står där på scenen. Musiken är lugn och återhållsam och jag tycker det känns ganska segt, även om hon naturligtvis sjunger fantastiskt. Men efterhand blir jag mer och mer fångad av situationen. Och mot slutet dyker de flesta av hennes bästa låtar upp. Publiken blir mer aktiv och Erykah börjar ge tillbaka. Det är nära den soulfest jag hoppats på. I sista låten Bag Lady är Erykah ute och floatar lite i publiken. Showen är professionellt uppbyggd och slutar verkligen på topp. Jag känner mig, trots viss kluvenhet under delar av spelningen, fullt nöjd efteråt. Och står precis som de flesta andra och vrålar efter extranummer (8/10).

Erykah Badu - On & On/& On
Erykah Badu - Danger
Erykah Badu - Bag Lady

Samtidigt som Erykah spelade gav Timo Räisänen en, enligt Emma och Kristian, väldigt bra spelning i Linnétältet. Enligt dem var det lördagens bästa. Men det missade jag tyvärr.

Fortsättning följer...