Way Out West 2007, del 1

Sommaren var händelserik och jag har inte hunnit skriva om allt jag avsett i samband med att det hänt. Men här kommer, nästan en månad försenat, reportaget från Way Out West, och med detta torde det mesta av sommarens mer intressanta händelser vara omskrivna i bloggen.

Way Out West anordnades i Slottsskogen i Göteborg 10-11/8. Det tjuvstartade egentligen redan kvällen innan med några klubbspelningar, men denna kväll var jag på en annan spelning i Malmö. Festivalen är ny för i år, och med tanke på detta hade man lyckats få till en påfallande fin och intressant line-up. Ett antal världsnamn blandades med några mindre kända men kreddiga akter och ett flertal svenska toppnamn.

Jag hade sneglat på festivalens hemsida till och från under sommaren och tänkt att det vore kul, men det var inte förrän knappt tre veckor innan festivalen jag och Emma och Kristian bestämde att de inte kunde få genomföra en så bra festival utan oss. Några dagar efter att vi köpt våra biljetter blev det f.ö. slutsålt, vilket innebär 16000 besökare.

Fredag förmiddag åkte vi så E6 från Malmö till Göteborg. Smärtfritt framme strax innan kl 12, incheckning på hotell (done with camping days - njae, troligen inte, men det var skönt) och så var vi, efter lunch och några öl längs vägen, på väg till Slottsskogen.

Byte av biljett mot festivalarmband gick, helt utan överdrift, mer än 100 gånger snabbare än på Coachella, vilket innebär att det tog ca 2 minuter här (4 timmar där). Och sen var det dags att lyssna på musik och vi anlände alldeles lagom till första spelningens början, kl 14.15.

Way Out West har tre scener. Dels den stora scenen, som kallas "Flamingo", den lite mindre "Azalea" och ett tält, som kallas "Linné", eftersom den ligger närmast Linnéplatsen. Att det bara var tre scener gjorde att max 2 artister var igång samtidigt (att jämföra med Roskildes sex scener eller Coachellas fem, vilket ju gör det omöjligt att se allt man vill).

Festivalvädret var växlande. Det kom en del regn, men det var vanligen kortvarigt och det blev varken vattenpölar eller dynga så att det störde. Ibland var det soligt men sällan riktigt varmt. Totalt sett tycker jag festivalen genomfördes under väldigt trevliga förutsättningar, både avseende väder och val av plats.

Alla bilder är som vanligt klickbara för större storlek.

Boredoms. Festivalen öppnades med japanska Boredoms och ett outsinligt bankande på trummor och andra föremål. Vanligen var det tre trummisar och dessutom en anordning som byggts upp av åtta stycken gitarrhalsar, på vilka en av medlemmarna bankade med något som såg ut som en biljardkö. Ibland kryddades det med ett piano, lite sång eller lite ursinnig rap på japanska. De improviserade vilt och det kändes som en tonsatt haschpsykos eller kanske ännu starkare grejer. Men av någon anledning var det väldigt bra, och stundtals t.o.m. vackert. Till slut kändes det ändå fullt tillräckligt. Plus till arrangörerna som vågade ha ett så pass udda band till att öppna hela festivalen (7/10).

Salem Al Fakir. Efter någon snabb öl såg vi Salem Al Fakir på Flamingoscenen. Hans radiohits tycker jag är bra och efter snack om att han är ett "geni" så var jag nyfiken på hans livepotential. Han är ju rätt ny i rampljuset så jag ska inte döma ut honom för all framtid, men det här var verkligen inte bra. De båda hitsen, Dream Girl och Good Song, var avtappade på allt som gör dem bra på skiva och det lät här som genomtråkig mainstream. Även resten av materialet lät slätstruket. Sen förstod jag inte varför han skulle dela upp publiken och få olika delar att sjunga olika saker i en låt som inte ens var bra. Och så sprang han runt på scenen och försökte tolka in något röj som i alla fall inte jag hittade i musiken (3/10).


KOOP och Hello Saferide spelade samtidigt, helt utan överlapp dessutom. Och eftersom jag ville se båda så fick jag se ungefär hälften av båda spelningarna. När jag såg KOOP på Stockholm Jazz så tyckte jag deras inledning och avslutning var extra bra så planen var att börja med en kvart med KOOP, sedan se ca 20 min med Hello Saferide och så avslutningen med KOOP (deras resp. spelningar var 45 min vardera). Det funkade bra. KOOP hade denna gång inte med Yukimi Nagano på sång, men Hilde Louise Asbjörnsen fixade hennes låtar bra. Det jag hörde var likt det i Stockholm och således lysande. KOOP syns på översta bilden (8/10).

KOOP - Come To Me

Hello Saferide gör bara en spelning denna sommar, eftersom Annika spelar med sitt svenska projekt Säkert! i stället. Hon har ju en osviklig förmåga att skriva bra poplåtar och hon är bra på scen också, med kort snack mellan varje låt som känns både spontant och fyndigt. Bandet är också bra, med bl.a. Maia Hirasawa på bakgrundsång och diverse instrument. Tyvärr blev det bara 20 minuter för mig, men det var en bra använd stund. Kanske hade det gett ett större bestående intryck om jag sett hela spelningen. Hello Saferide syns på nedre bilden (7/10).

Hello Saferide - Highschool Stalker


Laleh. Precis som med KOOP såg jag Laleh på Stockholm Jazz bara tre veckor tidigare och det finns egentligen inte mycket att tillägga från det jag skrev då. Hon är alltid bra och här också väldigt glad över att spela i sin hemstad Göteborg. Fortfarande saknar jag dock den fantastiska intensitet jag kände då hon spelade på KB i Malmö i oktober 2005. Precis som i Stockholm hade hon en lokal kör med på flera låtar i slutet, vilket är ett lyckat experiment. Även fina Kom Tilda gjordes med kör här, har för mig att den inte gjordes så i Stockholm (7/10).

Laleh - Det är vi som bestämmer
Laleh - Kom Tilda (körversion)

Cocorosie. Jag såg Cocorosie två gånger år 2005 och det var väldigt bra båda gångerna. Nu har de släppt en skiva till som visar på viss utveckling i och med att den ena systern, Bianca, har börjat rappa. Men tro inte att det är någon form av hiphop för det. Ljudbilden är fortfarande likartad med massa konstiga ljud (varav flera framfördes med rösten från en kille med mikrofon baktill på scenen - både märkligt och skickligt) och sköna stämningar, vanligen ackompanjerat av vackert piano. Det nya är att rappen blandas med Sierras oerhört ljusa sopran, vilket skapar ett unikt och väldigt vackert sound. Detta är något som jag gillar skarpt, men det är rätt nära en gräns och jag tror många skulle tycka det motsatta (8/10).

Cocorosie - Japan


Albert Hammond Jr. Gitarristen från The Strokes har nyligen släppt sin solodebut och det lilla jag har hört har varit bra. När jag ser en spelning som denna önskar jag dock att jag lyssnat in mig än mer, för även om det är bra popmusik så låter det ganska enahanda och då det inte heller händer någonting på scenen så krävs det något alldeles extra för att övertyga helt. Det låter inte helt som Strokes, utan är genomgående något snällare och bygger mer på melodier. Men detta blev en klassisk "bra för stunden men därefter glömd"-spelning, vilket som antytt var lika mycket mitt eget fel. Borde dels ha gjort hemläxan bättre och dels inte varit så törstig. Sistnämnda tillstånd (i kombination med slutet av Cocorosies spelning) gjorde nämligen att jag missade 20 minuter av spelningen (7/10).

Albert Hammond Jr - Back to the 101

Efter detta såg jag några få låtar med Hellacopters på stora scenen. De har jag sett flera gånger förr och gillar - det är som jag skrev om Mustasch på Malmöfestivalen, att så länge det är "hård rock" och inte egentlig hårdrock går det bra även för mig. Det jag såg här lät precis som det brukar - således bra (såg för lite för sifferbetyg).

New Young Pony Club. Detta är ännu ett band som jag var dåligt inlyssnad på, men det gjorde här ganska lite, för här fanns attityd och utstrålning som var svår att motstå. Bandet kommer från London och spelar pop med inslag av synth och dansrytmer. Och det gör att soundet i sig är lika viktigt som låtarna för en bra upplevelse. Vad jag gillade med denna spelning var, förutom att det lät väldigt bra, att jag inte kan komma på något annat band som låter som detta. Inte för att det är ett direkt unikt sound, men de har verkligen något eget. Och med en karismatisk sångerska som hade lysande publikkontakt gjorde de festivalens bästa spelning så långt (8/10).

New Young Pony Club - The Get Go

Därmed var drygt halva fredagen avklarad. Fortsättning följer...