Way Out West 2007, del 2

Efter den positiva överraskningen på Linnéscenen, New Young Pony Club (se del 1), tog vi paus för mat och dryck. Samtidigt spelade Eagles of Death Metal på Azalea. Ingen annan spelade samtidigt, så de hördes hyfsat trots att det var lite avstånd. Och det var lite för skränigt för min smak. Inte alls dödsmetall som bandet antyder, men lite ovårdad garagerock utan tydliga melodier. Hur som helst tog det tid att få mat och vi höll på att missa början på nästa spelning, men vi klarade det tack och lov precis.

Vi stod nu inför en av festivalens mer olyckliga krockar. Skulle vi välja The Hives på stora scenen eller The Go!Team på Linné. Jag har sett båda dessa en gång tidigare, och lustigt nog var det på samma kväll, nämligen på Accelerator-festivalen i Malmö, sommaren 2004. Hives är, på skiva, inte min grej riktigt men live har de en bättre attack och dessutom är ju Howlin' Pelle en riktig entertainer. Men vi hade alla tre känslan av att The Go!Team skulle bli något extra. Vi gick till Linnétältet!


The Go!Team. Jag minns när jag såg detta band på KB 2004. Det var som sagt Accelerator, som egentligen var i Folkets Park. Men två band hade placerats på "efterfesten" på KB och det var just The Go!Team och även Tough Alliance, som f.ö. var - och fortfarande är - riktiga pajaser. Men The Go!Team var bra och jag minns att jag speciellt gillade deras inledning, som var en flera minuter lång instrumental låt med trumpet och annat. Den låten blev senare känd för mig som Junior Kickstart och tog sig hela vägen till min årsbästaskiva det året. Resten av konserten var också bra, men jag minns inte den som mer än så. Jag lyssnade lite på deras första skiva efteråt, men sen har jag inte ägnat så mycket tid åt dem. Förrän nu, när det var dags att se dem i Göteborg.

The Go!Team skiljer sig från de flesta andra band på att de i många låtar använder två trummisar. Dessutom har de en del samplade ljud som läggs på. Men de tar aldrig över ljudbilden och det är fel att säga att deras musik bygger på samplingar.

Spelningen öppnades i ett rasande tempo med bra melodier och ett sanslöst röj på scenen av ett band med genuin spelglädje och självförtroende. En ständigt leende basist, en hoppande japanska på gitarr och längst fram, den oerhört karismatiska sångerskan, som kort och gott kallar sig Ninja! Jag var lite sur för att de inte öppnade med Junior Kickstart (för att den låter som en öppningslåt) men den kom som låt fyra eller fem i stället och funkade där också. Bandet fortsatte i samma tempo. Publiken var lite tam i början, men bandet vann över alla och till slut var Linnétältet en hoppande och dansande fest. The Go!Team krossade allt motstånd. De var helt enkelt så in i helvete bra, från början till slut. Efter att ha spelat låtar från sin ännu ej släppta skiva som lät som fenomenala klassiker och några låtar som är släppta och är fenomenala klassiker (åtminstone live) avslutade de med en makalös 8-minutersversion av Ladyflash, en av deras mest kända låtar (har denna på film, men filen var för stor för YouTube). Jag har inte en enda invändning mot denna spelning. Det kan faktiskt inte bli så mycket bättre och jag lämnade Linnétältet med en stark "jag var där"-känsla. Detta är en mycket stark kandidat till årets spelning 2007. (10/10).

The Go!Team - Junior Kickstart
The Go!Team - Keys to the City (denna presenterades anspråkslöst som "a song from our new record", varpå de blåste omkull hela publiken. Ganska representativ låt för spelningen).


The Hives hade lite längre tid att spela så jag hann med ungefär en kvart av dem. Det lät helt ok, men jag tyckte Pelle verkade ha lite mer distans än förr. Frågan är om det är bra eller dåligt. Under den korta tid jag såg dem var Pelle ute i publiken en stund, vilket den ena bilden visar (bilden tagen av storbildsskärmen). (såg för lite för betyg).

Primal Scream. Efter många års experimenterande var de nu tillbaka med en rockshow utan konstigheter. Frontmannen Bobby Gillespie är oerhört cool trots, eller snarare p.g.a. att han inte gör något annat än står vid mikrofonen och sjunger. Möjligen just ser cool ut. Runt honom händer lite mer. Konserten tände dock aldrig riktigt till utan gick på i samma stil hela tiden, men det var en bra hitparad med t.ex. Jailbird, Loaded och som konsertavslutning Rocks, låtar som aldrig går att prata bort (7/10).

Primal Scream - Rocks


Manu Chao. Detta var andra gången jag såg Manu Chao på 3,5 månader. Förra gången var sista kvällen på Coachella och jag hade väldigt stora förväntningar då. Och det var bra, men jag tycker han kom bort lite p.g.a. att han spelade på samma scen där Rage Against the Machine skulle spela direkt efter. Så det blev nästan lite förbandskänsla av det. Nu var läget annorlunda för på Way Out West var han mer eller mindre Main Event. Och jag tyckte verkligen det kändes bättre här. Mer intensitet, mer glöd, bättre publik och lite mer av allt. Och väldigt bra ljud. Fortfarande är det naturligtvis som jag skrev då att många av låtarna är väldigt lika varandra, speciellt avseende arrangemangen (lugn start och så pang! - bandet börjar röja och hoppa upp och ner). Men det är väldigt bra och både underhållande och tänkvärt, då det finns en politisk ton som är med nästan hela tiden. En fantastiskt bra spelning (9/10).

Manu Chao - Desaparecido
Manu Chao - La Primavera/Me Gustas Tu (feat. anti-Bush speech)
Manu Chao - Tristeza Maleza

The Pogues. Kvällen avslutades med The Pogues på Azalea. Efter Shane MacGowans enorma alkoholproblem var han ju inte med i bandet under större delen av 90-talet, men nu är han med igen. Men han är skadad och både talar och sjunger väldigt otydligt. Han gör dock sitt bästa och är knappast särskilt berusad på scen denna kväll. Men hans ork är klart begränsad eftersom han sjunger 3-4 låtar i rad för att sedan gå ut och pausa en, då Spider Stacy får sjunga i stället. Bandet är naturligtvis oerhört skickligt, men det verkar inte vara någon riktig spelglädje utan det går mycket på rutin. Och det är stundtals väldigt svårt att följa texterna p.g.a. Shanes otydliga uttal och irrationella sång. Låtlistan är däremot fylld med klassiker och i ett nostalgiperspektiv är det riktigt trevligt. Tycker dock att deras historia som ett fantastiskt band borde kunna leverera något bättre (6/10).

The Pogues - Boys From The County Hell
The Pogues - Fiesta

Därmed var första dagen slut. Med några kortare avbrott hade vi sett och hört musik i 10 timmar och 45 minuter så tröttheten började sätta in. Därför valde vi hotellet i stället för klubbar med mer musik. Utanför området var jag väldigt törstig och kände behov av mineralvatten. Första korvståndet vi gick förbi hade stängt grillen, men drycken stod kvar framme så jag frågade (på vänligaste sätt) om jag kunde få köpa en mineralvatten. Tyvärr visade sig innehavaren vara av otrevligaste sort:

Jag: Jag skulle vilja köpa en miner...
Han (avbryter mig på bred Göteborgska): Det är stängt!
Jag: Men jag ska inte ha korv, bara en vatt...
Han (avbryter igen): DET ÄR STÄNGT!

Jävla idiot. Vid nästa korvstånd, ca tio meter bort, kunde jag naturligtvis köpa en mineralvatten utan problem.

Fortsättning följer...