Vårbotanik på Gotland

Gångna helg var jag alltså på Gotland tillsammans med två goda vänner. Syftet var främst att ägna oss åt lite kvalitativ vårbotanik. Det gick bra. Vi såg allt vi letade efter. Det kan tyckas enkelt att hitta växter men ibland har man inte exakta vägbeskrivningar och då är det lätt hänt att man letar förgäves. Men denna helg var det så gott som full utdelning. Resans mål nummer ett var för mig att se gotlandstrav, som jag så försmädligt missade förra gången. Det tog inte mer än tio minuter att hitta fyra exemplar på artens enda kända lokal i landet - Kulstäde, sydost om Visby.

Men helgen gav även många andra fina upplevelser. Förutom den redan omskrivna och lite småfarliga observationen av mjältbräken kommer här en liten botanisk resumé. Som vanligt är alla bilder klickbara om man vill se dem i större storlek.

Orkidéer är nog Gotlands främsta botaniska signum. S:t Pers nycklar färgar ön röd vid denna tid. Även Adam och Eva är väldigt vanlig. De flesta av de mer ovanliga arterna är inte uppe i mitten av maj, men ett trevligt undantag utgör alpnycklar (bilden), som skiljs från S:t Pers bl.a. på att den är mer rosafärgad och har gröna inslag på kronbladen. Det var första gången jag såg alpnycklar i fin blom. Fjäle 18/5 2007.

En annan växt som jag sett tidigare, men bara i vissen version är gotlandssippan. Detta är en underart av backsippa som är endemisk för Gotland, d.v.s. den finns bara här i hela världen. Och även här är den sällsynt.Den skiljs från den vanliga backsippan på de mer bredflikiga bladen. Även den närbesläktade och likaledes sällsynta nipsippan såg vi under helgen. Russvätar 18/5 2007.

En annan endem är gotlandsnunneört. Denna blommar redan i mars och april och eftersom jag aldrig tittat på växter på Gotland på våren var den ny för mig. Den hade blommat ut men bladen var fortfarande fräscha och en del exemplar stod i frukt. Paviken 17/5 2007.

I mitten av 90-talet upptäcktes sandbrodd som ny art för Sverige på en äng på södra Gotland. Där finns den ännu kvar även om den inte alls är riklig. Förra året (i slutet av juni) såg jag bara vissna exemplar men i år var den i bästa skick. Vamlingbo 18/5 2007.

En av de mer bisarra växterna i svensk flora är den fikonbuske som växer på en i övrigt vegetationsfri stenig kalkstrand på Fårö. När jag såg den i somras hade den både blad och frukt, och nu stod den i knopp. Stenarna och staketet runt busken är för att skydda den mot vind och andra faror. En relativt kraftig vind och hundratals måsar och tärnor som häckade runtom och flög varnande omkring gjorde årets besök till en mäktig upplevelse. Ryssudden, Fårö 19/5 2007.

Mjältbräken, som jag i tidigare text alltså kallat Sveriges farligaste växt, är inte den enda sällsynta ormbunken på Gotland. Vi såg även uddbräken, kalkbräken och hjorttunga under helgen. Här plåtar JLz hjorttunga, som växer nere i en spricka i kalkstenen. Ekese, Ardre 17/5 2007.

Oxbär, släktet Cotoneaster, är ett karakteristiskt inslag i den gotländska floran. Tre av landets fyra vilda arter finns på ön. Men så finns det också ett stort antal förvildade arter. Vi såg faktiskt hela 10 olika oxbärsarter under helgen. Här är det alvaroxbär, en av de vilda. Russvätar 18/5 2007.

Ett annat släkte där Gotland är tämligen outstanding i Sverige är Sorbus, vars mest kända arter är rönn och oxel. Men det finns flera ovanliga arter också och vi såg flera av dessa under helgen, inklusive de sällsynta arterna berg-, balkan- och klippoxel. Allra trevligast var dock fagerrönn, som vi såg på Fårö (den form som tidigare var en egen art, avarönn) och även på "fastlandet" (den form som även tidigare hette fagerrönn). De båda formerna skiljer sig på uddbladets utseende - "fastlandsformen" har trubbigare spets. Ekevik, Fårö 19/5 2007 (två översta) och Bungenäs 19/5 2007 (nedersta).