Arcade Fire (support: Electrelane)

Arcade Fire (support: Electrelane). Cirkus, Stockholm 23/3/07

Senare Arcade Fire-recensioner: Coachella 28/4/07, Köpenhamn 7/11/07.

Det var inte med måttliga förväntningar jag anlände till Stockholm för att se ett av världens bästa popband, Arcade Fire från Kanada. Det finns nog inget band i världen just nu som så påtagligt verkar anstränga sig för att, både live och på skiva, vara lite mer och lite bättre än alla andra. Och jag har helt sålt mig inför detta och har, ända sedan jag hörde talas om deras hyllade spelning på Debaser 2005, längtat efter att själv få chansen att se dem live. Att konserten i Stockholm dessutom sammanföll med ett styrelsemöte i Borlänge senare under helgen, så jag därför kunde få resan betald, gjorde ju inte det hela sämre.

Och så var det dags. Tillsammans med Carolina och Karin, två vänner sedan många år och båda boende i Stockholm anlände jag till Cirkus och vi fick fantastiska platser på golvet bara några meter från scen.

Först ut var engelska Electrelane, vanligen bestående av fyra tjejer. De hade jag sett en gång tidigare, på Accelerator (d.v.s. den återkommande endagsfestivalen i juli som brukar innehålla en del av de band som helgen innan spelat på Roskildefestivalen) i Malmö 2004. De spelade sist på kvällen inne på Amiralen och jag hade då inte ens hört talas om dem tidigare. Det var sjukt bra och jag brukar kalla det för det bästa jag sett på Accelerator genom åren. Dessutom har jag med dem på båda mina årsbästaskivor från 2004 och 2005. Electrelane är kul, för de låter verkligen inte som något annat. Deras gitarrist, basist och trummis gör precis det de ska. Men så har de även ett riktigt geni, Verity Susman, som med klaviatur och gitarr (och 2004 även saxofon vill jag minnas) styr låtarna precis dit hon vill. Senaste skivan Axes, som nästan är helt instrumental, är t.ex. en helt fantastisk skiva med någon slags popsymfonier för (fr.a.) piano men det har ändå inte ett skit att göra med symfonisk pop. Lite komplicerat att förklara men det är hur som helst riktigt bra.

Nu var de förband och spelade bara ungefär en halvtimme. De spelade en del nya låtar (ny skiva kommer snart), vilka verkade lovande och de flesta av dessa hade även sång. Men mest minns jag en fantastisk version av Eight Steps från Axes. Trummisens pappa hade dött veckan innan så hon var inte med och hade ersatts av en kille på trummor. Men det påverkade nog inte soundet. Det var inte lika magiskt som jag minns från Accelerator, kanske för att det var en större lokal nu och kanske för att de var förband, men det var ändå en ruskigt bra öppning på kvällen. Betyg:++++

Sen var det dags för huvudnumret. Redan scenens uppbyggnad skvallrade om att detta skulle bli riktigt häftigt. Massor med dekorering och konstiga instrument gjorde att förväntningarna steg ytterligare. Så kom de in och öppnade med några av de, tycker jag, svagare spåren från nya skivan - Keep the Car Running och No Cars Go. Men live lät de låtarna mycket bättre. De var 10 personer på scen, varav två violinister, två blåsare, en basist samt frontmannen Win Butler var ganska stationära och höll i sina instrument. Men de övriga fyra var helt galna och bytte instrument med varandra hur som helst. Allra värst var den kvinnliga frontaren Regine Chassagne som spelade trummor på flera låtar, olika klaviaturer (bl.a. dragspel) på andra och en massa knepiga instrument som jag inte vet namnen på i andra. Hon har dessutom en grym utstrålning och gick direkt in i min egen lilla Hall of Fame av minnesvärda personligheter.

Efter drygt halva konserten tog konserten steget från bra till fantastisk. Speciellt avslutningen innan extranumret med Ocean of Noise, Rebellion (Lies), Neighborhood #2 (Laika) och Neighborhood #1 (Tunnels) var galet bra. Men sen tog det slut och det kändes lite väl hastigt och abrupt efter bara ca en timme. Och sen bara ett extranummer i form av Wake Up. Och de hade inte ens spelat fantastiska Intervention från nya skivan. Att de inte spelar Crown of Love och In the Backseat från första skivan Funeral på denna turnén visste jag redan och var inget att gråta över. Men Intervention hade jag verkligen velat höra live.

Mellan några låtar ursäktade sig Win att han varit sjuk och det hördes att han var hes när han pratade. Dagen efter konserten kom beskedet att resten av Europaturnén ställdes in p.g.a. att hans röst havererat helt. I det perspektivet har jag inga problem att förlåta att de inte spelade Intervention (som stod på setlisten som slängdes ut i publiken efteråt). Så här efteråt tycker jag t.o.m. att han gjorde en heroisk insats.

Det var en lysande konsert med ett band som är svårt att matcha i dagens popmusik. Men med de otroligt höga förväntningarna jag hade, satta i relation till att jag ändå kände lite tomhet och överrumpling över det plötsliga slutet, kan jag inte sätta högsta betyg. Även om det var fantastiskt när det var som bäst. Betyg: ++++

Carolina ger Arcade Fire......fyra plus!

För er som inte var där och framför allt för er som hade biljetter till Köpenhamn men inte fick se det bjuder jag, som den goda medmänniska jag är eller åtminstone försöker att vara, på några videosekvenser från konserten.

Arcade Fire - Neighborhood #2 (Laika)
Arcade Fire - Rebellion (Lies) - endast fadeout

Arcade Fire - The Well and the Lighthouse

Översta två bilderna visar Electrelane och de tre understa Arcade Fire. Det var ganska mörkt så p.g.a. korta tider så blev de flesta bilder tyvärr suddiga.