The curse of Arabis planisiliqua

Musik, resor, fåglar och whisky har jag skrivit en del om tidigare i bloggen. Men jag brukar också, främst sommartid, ägna en del tid åt att titta på växter. Jag har gjort flera resor runt om i landet i detta syfte och har sett de flesta svenska kärlväxtarterna (det finns ungefär 1900 bofasta, vildväxande arter).

Gotlandstrav, Arabis planisiliqua, är en av den svenska florans allra sällsyntaste växter. Den ansågs t.o.m. försvunnen ur landet från år 1924. Men 1989 återfanns den på en plats på Gotland och där har den sedan setts årligen. Den växer i diken och är ganska konkurrenssvag, d.v.s. den missgynnas av för mycket annan vegetation. Den är inte särskilt vacker, utan dess dragningskraft sitter framför allt i dess sällsynthet.

Min gode vän Kristoffer, som jag brukar kolla växter med, var på Gotland sommaren 2005. Han var då på lokalen för gotlandstrav. Detta är nära en by som heter Kulstäde som ligger ca en mil sydost Visby. Han hade en ungefärlig beskrivning på var den skulle växa. Problemet är att det är en massa stora fält och en massa stora diken och det ser ungefär likadant ut överallt. Så om man har en skiss så är det mycket "det borde vara det där diket, eh, nej, det kanske är där förresten" o.s.v. Kristoffer gick runt i området en hel eftermiddag men hittade ingen gotlandstrav.

Skam den som ger sig. Sommaren 2006 var han tillbaka, denna gång tillsammans med yours truly. Vi botaniserade på Gotland i fyra dagar och det var stor succé. Vi såg allt vi letade efter och mer därtill. Tills vi kom till Kulstäde. Nu hade jag en bättre skiss, vi hade telefonkontakt med flera som varit på platsen och vi hade fått veta att det fanns tio stora (en halvmeter höga) fina exemplar denna sommar. Först hade vi lite problem att hitta fram till lokalen p.g.a. att vi inte hittade rätt väg att köra in på. Men efter en halvtimme eller en timme löste det sig och så stod vi och tittade ut över ett fält som stämde perfekt med skissen jag hade och den muntliga beskrivning vi fått. Några flera hundra meter långa diken över ett stort öppet fält syntes framför oss. "Diket till vänster, bortre delen" skulle det visst vara. Och så började vi leta, och så fortsatte vi leta o.s.v. Men ingen gotlandstrav. Några desperata telefonsamtal övertygade än mer att vi var på rätt ställe. Någon sa att den något år hade setts vid nästa dike. Så vi gick dit, förgäves. Vi började diskutera om den vissnat ner (den blommar vanligen i maj, men brukar stå kvar hela sommaren) - men vi fick via telefon höra att den något år setts ända in i augusti (detta utspelar sig 30 juni 2006). Till slut, efter flera timmars letande och ännu ett desperat telefonsamtal, säger någon att den de senaste åren inte växt nere i diket, utan uppe på kanten. Kanske hade våra blickar varit för fixerade på det som växte därnere? Vi gick en sväng till bort till den förväntade växtplatsen. Då, efter fyra timmars idiotiskt irrande och varenda liten växt i och kring diket noga kontrollerat, noterar vi att vegetationen uppe på kanten är nyslagen. Det fanns alltså inte längre någon gotlandstrav att se detta år.

Skymningen anlände. Två smått knäckta män, som lagt alldeles för mycket tid på en plats som inte ens är naturskön, fick konstatera nederlag. I besvikelsen lovade jag att återvända för "att ta hämnd" (= inget värre än att se och fotografera växten i fråga) redan nästa år (d.v.s. i år). Och helst redan i maj när den blommar och den konkurrerande vegetationen inte kommit upp än. I helgen är det dags. Jag och två goda vänner (inte Kristoffer dock) åker till Gotland över Kristi flygare. Det blir säkert både fåglar, växter, god mat och dryck samt allmänt trevligt. Men mest av allt hoppas jag på att bryta gotlandstravens förbannelse!

OBS! Ni behöver inte skämta om Gotlands travbana, det skämtet är gammalt...:-)