Jakten på vildguten

Alla ovanliga växter i all ära, men det vi mest av allt ville under helgen på Gotland var att se vildgute. Vildguten är inte bara ett av Sveriges allra sällsyntaste däggdjur, utan också med stor sannolikhet det mest svårsedda. Magnus, en bekant till mig boende på Gotland, har under mer än 15 års intensiva naturstudier, bara sett vildgute vid fyra tilfällen och hört den vid ytterligare ett 15-tal. För att observera den under de tre nätter vi hade till vårt förfogande, krävs alltså både en noggrann strategi och en hel del tur. Detta beror dels på att den är sällsynt, men inte minst på att den är både skygg och strikt nattaktiv. Den är en av världens allra mest sömniga skapelser och beräknas sova 19-21 timmar per dygn (d.v.s. ännu mer än Ola in Space!). Endast mitt i natten, i grova drag mellan klockan 23 och 03 är den vaken och ute och jagar.

Vildguten är i strukturen ganska lik en människa (Homo sapiens), men trots sin taxonomiska ställning bland halvaporna brukar man räkna den till ett av de fem stora svenska rovdjuren vid sidan om varg, järv, björn och lo. Den äter nämligen kött, men helst redan dödat material och inte ogärna rester från soptunnor och containrar. Mångas har liknat den vid Sveriges svar på hyenan. En vuxen vildgute väger omkring 90 kg, är otäckt hårig och har en något krum framåtböjd hållning. Dess läte är ett ljudligt, och aningen skräckinjagande ”Sjaus-tru”, tydligt tvåstavigt och upprepat ungefär var 15:e sekund.

Vildguten beskrevs första gången under 1400-talet av Stigbjörn von Krantz Atterdag. Men under flera sekler var det ändå många som avfärdade vildguten som en myt. Det var inte förrän på 1700-talet två exemplar fångades in i skogarna nordväst om Hemse och dess existens blev klar för alla. För att inte skrämma den ökande turistnäringen har länsstyrelsen för Gotlands län under senare decennier försökt att åter göra sanningen om vildguten till en myt, för att inte skrämma bort fega turister.

P.g.a. illegal jakt och fragmentering av skogarna på centrala Gotland har vildguten minskat och numera räknar man med att det finns omkring 40 vildgutar kvar på Gotland (och därmed i världen), de flesta centralt på ön. Den saknas på Fårö, Karlsöarna och troligen också på Sudret. Trots att den egentligen skyr vatten sägs den vara hyfsat simkunnig och en overifierad uppgift från norra Öland 1992 skulle kunna stämma, men annars har den aldrig setts utanför Gotland. Ölandsfyndet är också intressant då vildguten sägs ha ett extremt dåligt lokalsinne och en gute som hamnar i vattnet kan mycket väl fortsätta västerut i stället för att vända inåt land. Experter räknar med att ungefär 19 av 20 rapporter som kommer in om vildgutar i själva verket avser tamgutar. Dessa är vanliga och betydligt lättare att se dagtid. Vanligen kör de traktor eller slår ogräs i vägkanterna. Inte en enda bekräftad vildgute har rapporterats göra liknande sysslor!

Visby är ju känt för sin ringmur. Denna byggdes redan under medeltiden som ett skydd mot fiender. Efter freden i Västergarn 1735 var avsikten egentligen att riva muren. Men detta blev aldrig av då staden hade problem med vildgutar som nattetid kom in i desperat jakt på mat. Detta fortgår än idag och muren har blivit ett viktigt skydd för Visbyborna. Så sent som i augusti förra året sågs en vildgute nattetid jaga turister på Adelsgatan. Efter misslyckad jakt sågs samma vildgute rota i soptunnor vid domkyrkan på sennatten innan den försvann från centrum. Efter denna incident har stadens fullmäktige beslutat att portarna skall stängas vid mörkrets inbrott och tornen är återigen besatta med beväpnade vakter. Fegt, tycker jag. Själv skulle jag bli själaglad av att se en vildgute på väg hem från sista ölen på stora torget.

Hur gick det då för oss? Ja, de första två nätterna var helt tysta. Tredje natten var vi i ett område söder om Roma, där vildgute setts eller hörts flera gånger de senaste åren. Vid tvåtiden på natten, från ett utplacerat gömsle, hörde vi plötsligt hur trädgrenar bröts, löv rasslade och en dov röst som morrade, oväntat återhållsamt, ”Sjaus-tru”. Ingen av oss fick syn på den, men vi hade varit mindre än 150 meter från en vildgute! I sanning en av mina största upplevelser som naturintresserad, nästan i klass med när jag såg en överklasstjej från Djursholm på utflykt till Hjälstaviken 1998.

Årligen rivs ungefär 200 får och ibland även några barn av hungriga vildgutar. Eller vad som upprörda människor tror är vildgutar. Detta har naturligtvis fått myndigheterna att reagera. För 2008 har en samfällighet av bybor sökt tillstånd för skyddsjakt på fyra exemplar i området sydost om Klinte. Jag hoppas inte myndigheterna beviljar detta tillstånd. Vildguten är lika mycket Gotland som raukar, politikerveckan i Almedalen eller Babben och måste naturligtvis få finnas kvar.