Kortrapport fran Kalifornien, del 4

Fredagen blev en marklig dag. Omkring halv 12 gick vi for att hamta ut vara biljetter. Det visade sig dock endast finnas fyra biljettluckor som skulle serva nagra tusen personer (alla som bestallt biljetter fran utlandet och aven en hel del amerikaner). Foljden blev att vi fick sta i ko i nastan fyra timmar i stekande sol. Stamningen i kon var dock god och vi hade trevligt umgange med tva hollandare. Men vi missade nagra av de forsta bandet, dock ingenting som jag var "tvungen" att se.

Lite irriterad kom jag strax innan klockan 16 in pa omradet och var lite orolig att hela festivalen skulle ga i samma spar, d.v.s. dalig planering och organisation. Men jag hade som tur var fel.

Fran klockan 16.45 till strax efter midnatt tittade jag pa livemusik konstant, med en kort, kvartslang olpaus som enda undantag. Jag ar sa har dagen efter helt overvaldigad over hur bra det var. Artisterna var genomgaende fantastiskt bra, scenerna ar valdigt bra placerade i forhallande till varandra och inte minst var ljudet toppen pa alla scener. Dessutom ar det skon stamning och en fantastisk inramning med naturen runt omkring.

Om jag ska plocka ut tre saker att speciellt minnas fran gardagens spelningar blir det, utan inbordes ordning:

- Bjorks otroliga version av Bachelorette, hennes enligt mig allra basta lat i en version som nastan var for bra for att vara sann.
- Gogol Bordellos avslutningsnummer, Baro Foro, som varade i sakert en kvart och med sangaren och en av de kvinnliga sidekickarna staende pa publikens axlar i slutet. Publiken var i tokextas!
- Den enorma kraften och attityden hos Interpol. Deras spelning pa stora scenen var chockerande stark.

Da har jag anda inte namnt att Jesus & Mary Chain var battre an jag vagat hoppas, att Amy Winehouse visade att hon ar annu battre live an pa skiva, att El-P gjorde ett av de basta hiphopgig jag sett, att Rufus Wainwrights tre forsta latar var sensationellt bra, att Jarvis Cocker var hur bra som helst, att Tilly and the Wall ar ett fortjusande, underhallande band och att det lilla jag hann se av Gillian Welch var som klippt och skuren for oknen. Likasa sag jag en kort snutt av en konsert med mexikanskan Julieta Venegas, ett namn som ska laggas pa minnet. Det enda jag inte var direkt imponerad av var Arctic Monkeys, som inte passade pa storsta scenen.

Totalt sett den basta musikkvallen i mitt liv hittills. Men chansen finns att det blir lika bra idag.