Eldkvarn

Eldkvarn. Debaser, Malmö 30/5/07

Onsdagskvällen gjorde jag sällskap med min bror och såg Eldkvarn på Debaser. Det var första gången på mer än 10 år jag såg dem live. Men deras två senaste skivor är bra så det kändes som det var dags igen. I publiken sågs bl.a. Malmöprofiler som Mikael Wiehe, Pontus Snibb, Erikapik och ledningen för Adrian Recordings.

Jag kan sammanfatta konserten med att jag inte hade några jättestora förväntningar, men de uppfylldes helt. De öppnade spelningen väldigt icke-populistiskt med två långa låtar från nya skivan, titelspåret Svart blogg och Blues för Bodil Malmsten. Publikreaktionerna var avvaktande. Först med Fulla för kärlekens skull, också den från nya skivan, som ungefär låt nr fem, lyfte det lite mer. Efterhand började bandet dyka djupare i sin gamla låtskatt och fiskade bl.a. upp Ta min hand, 3:ans spårvagn och som sista låt innan extranumret, den långa och mäktiga Alice. Och i slutet av konserten var det också betydligt mer liv på publiken.

Konserten klockade in någonstans mellan 1,5 och 2 timmar. Blandningen på låtar från olika delar av deras karriär var bra. Jag har mest relation till de lite äldre låtarna men samtidigt känns det som bandet glöder lite extra i de nya så det kändes helt ok att första halvan av spelningen fokuserade mycket på nya skivan.

Spelningen var inte fantastisk på något sätt, men valuta för pengarna och god underhållning för stunden. Och Eldkvarn låter som de ska göra och har gjort de senaste 20 åren och spelar därmed fortfarande Sveriges bästa gubbrock.

Eldkvarn - 3:ans spårvagn
Eldkvarn - Fulla för kärlekens skull (bryts något innan slutet)
Eldkvarn - Ett litet finger
Eldkvarn - Ett hus på stranden

Oväntad bloggbesökare

Jag fick ett mail från JLz igår. Han hade något oväntat hittat en undulat på sin balkong. Den var så tam att den villigt lät sig infångas. Så nu har han den hemma medan han efterlyser ägaren i grannskapet. Under tiden läser undulaten sin favoritblogg.

Tack till JLz för bilden!

24 Hour Party People eller när Telekomkraschen kom till nordöstra Skåne

Dygnsrally eller Tour de Skåne 27/5 2007.

Den 1 maj 2001 genomförde jag en lyckad fågelexkursion till nordöstra Skåne. Jag började med att lyssna på lite nattaktiva fåglar redan på sennatten och sedan betade jag av något skogsområde utanför Osby, några våtmarker kring Kristianstad och sedan också lite kust kring Åhus. Det var en riktigt bra dag så när jag var vid Ravlunda på Skånes östra kust räknade jag ihop hur många arter jag sett under dagen. Det visade sig vara kring 130 st och klockan var inte mycket mer än 12. Så jag bestämde mig för att fortsätta jaga arter några timmar till för att se hur många jag kunde komma upp i. Jag kom hem sent på kvällen med en diger artlista på 152 arter i bagaget.

Frågan som automatiskt uppstod var naturligtvis hur många arter man kan se på ett dygn i Skåne med lite mer noggrann planering och ett par veckor senare när alla flyttfåglar anlänt. Det ena ledde till det andra och en dag i slutet av maj 2001 var vi fyra personer som skådade 24 timmar i sträck och såg 162 arter.

Dygnsrallyt, som vi kallar det, har blivit en trevlig tradition och har återkommit varje år, alltid under den sista tiodagarsperioden i maj då det är som bäst förutsättningar för en omfattande artlista. Ett år (2006) mer eller mindre avbröt vi för att det blåste så mycket att vissa vanliga fåglar blev alltför svåra, men annars har vi kört hårt 24 timmar alla gånger. Vi brukar börja vid midnatt kring Kristianstad, sedan köra upp till Göinge för morgonskådning i skogen. Därefter ner till Kristianstads våtmarker igen, ut till kusten vid Åhus och sedan följa östra Skånes kust söderut för att avsluta i sydväst med några punktinsatser. Det bästa året hittills är 2005, då vi noterade 171 arter, vilket av allt att döma är den högsta dygnstotal som noterats i landet. Men det är absolut möjligt att se uppemot 180 på ett dygn om allt stämmer.

Årets team bestod av JLz, Kaj och yours truly. Och årets soundtrack utgjordes av en för dagen bränd samling med progglåtar (Fria Pro, Norrbottens järn, Hoola m.fl.) och denna hjälpte till att sprida god stämning i bilen. Speciellt Det nya livet av Fria Pro uppskattades av passagerarna och vi gjorde förgäves några försök att sjunga med i stämmorna i denna fantastiska sång. Dygnet fick trots det en trist början då Kaj blev av med sin telefon redan kring tolvslaget! Antagligen hade den ramlat ur bilen då han stigit ur vid något tillfälle. Vi körde runt till några ställen vi stannat på tidigare för att genom att ringa upp med en annan telefon lokalisera den, men vi hittade den inte igen. Sen var det mest fåglar i några timmar. En mulen natt och morgon gjorde att ugglor och hackspettar var svårflörtade eller t.o.m. frånvarande, men annars gick det ganska bra. Även morgonen kring Kristanstad gick så bra vi kunde räkna med. Sen fick jag ett sms! Inget konstigt med det, men när jag skulle kolla det visade det sig att skärmen på min telefon havererat fullständigt. Det ser nästan ut som den bränts sönder inifrån på något sätt. Den är således helt oanvändbar och bara till att kasta skiten! Således två av tre telefoner på exkursionen åt helvete på mindre än tio timmar! Otroligt, snudd på världsklass!

Resten av dagen gick upp och ner, om än mest upp. Smalnäbbad simsnäppa på två lokaler (Äspet vid Åhus och Stavsten vid Trelleborg) var kul, liksom observationen av två labbar vid Friseboda i Hanöbukten. Antalet rapporterade ovanligheter, som vi kunde planera in i vår rutt, var dock sämre än vissa andra år (även om vi såg bl.a. brun glada och svarthakad buskskvätta), och när dygnet var slut stod vår art-taxameter på 165. Det är ett bra resultat, med tanke på att vädret inte var optimalt, och bara en art sämre än tidigare nästbästanotering (2003).

Det var i alla fall som vanligt trevligt att uppleva en så stor del av Skåne på en och samma dag, både ur fågelsynpunkt som ur en mer allmän sådan. Det blev än en gång tydligt vilket härligt och varierat landskap det är.

Bilder från dagen, uppifrån och ner: Åbrolla (ca en mil nordost om Osby), på Kajs hemmaplan i Edenryd (söder om Bromölla), Forsakar och Fyledalen.

Miss Li

(en senare recension av Miss Li, från Malmöfestivalen 2007, finns här!)


Miss Li. Debaser, Malmö 25/5 2007.

Denna konsert var inte bara den första jag såg med Miss Li, utan också den första jag såg på nyöppnade Debaser i Malmö. Debaser är ju Stockholms största rockklubb sedan ett antal år och nu har de öppnat en "filial" i Inkonsts gamla lokal vid Folkets Park. På den positiva sidan så har man en väl tilltagen uteservering inåt parken, som nära nog gränsar till Cuba Café. Perfekt för några öl innan spelningen. På minussidan sätter jag att interiören inte direkt känns rockklubb. Inte alls faktiskt, men då de nyligen öppnat ger jag stället gärna lite tid att rätta till detta innan jag blir alltför kritisk.

Så då över till kvällens artist. Miss Li heter egentligen Linda Carlsson, kommer från Borlänge och spelar glad pop med lite jazz-, eller snarare kabaréinslag. Jag köpte hennes debutalbum strax innan jul och den är väldigt smittsam. Lättlyssnad som attan, ibland på gränsen till banal men i sina bästa stunder lika mycket på gränsen till fantastisk. Trots att hennes första skiva, Late Night Heartbroken Blues, kom för bara ett halvår sedan är uppföljaren redan ute. Den har jag dock inte hört ännu.

Linda kommer in på scenen med ett stort leende och det sätter standarden för hela hennes spelning. Det är hon på piano längst ut till höger på scenen och hon kompas av fyra musiker (bas, gitarr, trummor och saxofon). Hon blandar låtar från de bägge skivorna och till min förtjusning gör hon minst lika många låtar från debuten som från den nya.

Konserten är en uppvisning i spelglädje. Linda ser nästan ut att brista i skratt i varenda låt. Mellan låtarna kommunicerar hon med publiken på ett sätt som känns helt spontant. Inte ett ord verkar förberett men det blir hur bra som helst ändå. Eller kanske därför. Musikaliskt är det som sagt egentligen ganska lättviktigt, men inte desto mindre har det en stark personlighet och det låter inte som något annat jag kommer på. Jag blir hur som helst förförd och njuter mig verkligen igenom konserten. I vissa stunder, som i det självbetitlade sista extranumret Miss Li är det faktiskt snudd på eufori. Fade-outen på denna låt är helt makalös på skivan och bandet lyckas förvalta detta väl även på scen. Inte minst saxofonisten får verkligen göra skäl för sitt gage. En underbar konsert!

Miss Li - Hardlovin´ Man
Miss Li - Miss Li (början)
Miss Li - Miss Li (slutet - jag var tvungen att dela upp låten för att filen inte skulle bli för stor)

Jakten på vildguten

Alla ovanliga växter i all ära, men det vi mest av allt ville under helgen på Gotland var att se vildgute. Vildguten är inte bara ett av Sveriges allra sällsyntaste däggdjur, utan också med stor sannolikhet det mest svårsedda. Magnus, en bekant till mig boende på Gotland, har under mer än 15 års intensiva naturstudier, bara sett vildgute vid fyra tilfällen och hört den vid ytterligare ett 15-tal. För att observera den under de tre nätter vi hade till vårt förfogande, krävs alltså både en noggrann strategi och en hel del tur. Detta beror dels på att den är sällsynt, men inte minst på att den är både skygg och strikt nattaktiv. Den är en av världens allra mest sömniga skapelser och beräknas sova 19-21 timmar per dygn (d.v.s. ännu mer än Ola in Space!). Endast mitt i natten, i grova drag mellan klockan 23 och 03 är den vaken och ute och jagar.

Vildguten är i strukturen ganska lik en människa (Homo sapiens), men trots sin taxonomiska ställning bland halvaporna brukar man räkna den till ett av de fem stora svenska rovdjuren vid sidan om varg, järv, björn och lo. Den äter nämligen kött, men helst redan dödat material och inte ogärna rester från soptunnor och containrar. Mångas har liknat den vid Sveriges svar på hyenan. En vuxen vildgute väger omkring 90 kg, är otäckt hårig och har en något krum framåtböjd hållning. Dess läte är ett ljudligt, och aningen skräckinjagande ”Sjaus-tru”, tydligt tvåstavigt och upprepat ungefär var 15:e sekund.

Vildguten beskrevs första gången under 1400-talet av Stigbjörn von Krantz Atterdag. Men under flera sekler var det ändå många som avfärdade vildguten som en myt. Det var inte förrän på 1700-talet två exemplar fångades in i skogarna nordväst om Hemse och dess existens blev klar för alla. För att inte skrämma den ökande turistnäringen har länsstyrelsen för Gotlands län under senare decennier försökt att åter göra sanningen om vildguten till en myt, för att inte skrämma bort fega turister.

P.g.a. illegal jakt och fragmentering av skogarna på centrala Gotland har vildguten minskat och numera räknar man med att det finns omkring 40 vildgutar kvar på Gotland (och därmed i världen), de flesta centralt på ön. Den saknas på Fårö, Karlsöarna och troligen också på Sudret. Trots att den egentligen skyr vatten sägs den vara hyfsat simkunnig och en overifierad uppgift från norra Öland 1992 skulle kunna stämma, men annars har den aldrig setts utanför Gotland. Ölandsfyndet är också intressant då vildguten sägs ha ett extremt dåligt lokalsinne och en gute som hamnar i vattnet kan mycket väl fortsätta västerut i stället för att vända inåt land. Experter räknar med att ungefär 19 av 20 rapporter som kommer in om vildgutar i själva verket avser tamgutar. Dessa är vanliga och betydligt lättare att se dagtid. Vanligen kör de traktor eller slår ogräs i vägkanterna. Inte en enda bekräftad vildgute har rapporterats göra liknande sysslor!

Visby är ju känt för sin ringmur. Denna byggdes redan under medeltiden som ett skydd mot fiender. Efter freden i Västergarn 1735 var avsikten egentligen att riva muren. Men detta blev aldrig av då staden hade problem med vildgutar som nattetid kom in i desperat jakt på mat. Detta fortgår än idag och muren har blivit ett viktigt skydd för Visbyborna. Så sent som i augusti förra året sågs en vildgute nattetid jaga turister på Adelsgatan. Efter misslyckad jakt sågs samma vildgute rota i soptunnor vid domkyrkan på sennatten innan den försvann från centrum. Efter denna incident har stadens fullmäktige beslutat att portarna skall stängas vid mörkrets inbrott och tornen är återigen besatta med beväpnade vakter. Fegt, tycker jag. Själv skulle jag bli själaglad av att se en vildgute på väg hem från sista ölen på stora torget.

Hur gick det då för oss? Ja, de första två nätterna var helt tysta. Tredje natten var vi i ett område söder om Roma, där vildgute setts eller hörts flera gånger de senaste åren. Vid tvåtiden på natten, från ett utplacerat gömsle, hörde vi plötsligt hur trädgrenar bröts, löv rasslade och en dov röst som morrade, oväntat återhållsamt, ”Sjaus-tru”. Ingen av oss fick syn på den, men vi hade varit mindre än 150 meter från en vildgute! I sanning en av mina största upplevelser som naturintresserad, nästan i klass med när jag såg en överklasstjej från Djursholm på utflykt till Hjälstaviken 1998.

Årligen rivs ungefär 200 får och ibland även några barn av hungriga vildgutar. Eller vad som upprörda människor tror är vildgutar. Detta har naturligtvis fått myndigheterna att reagera. För 2008 har en samfällighet av bybor sökt tillstånd för skyddsjakt på fyra exemplar i området sydost om Klinte. Jag hoppas inte myndigheterna beviljar detta tillstånd. Vildguten är lika mycket Gotland som raukar, politikerveckan i Almedalen eller Babben och måste naturligtvis få finnas kvar.

Vårbotanik på Gotland

Gångna helg var jag alltså på Gotland tillsammans med två goda vänner. Syftet var främst att ägna oss åt lite kvalitativ vårbotanik. Det gick bra. Vi såg allt vi letade efter. Det kan tyckas enkelt att hitta växter men ibland har man inte exakta vägbeskrivningar och då är det lätt hänt att man letar förgäves. Men denna helg var det så gott som full utdelning. Resans mål nummer ett var för mig att se gotlandstrav, som jag så försmädligt missade förra gången. Det tog inte mer än tio minuter att hitta fyra exemplar på artens enda kända lokal i landet - Kulstäde, sydost om Visby.

Men helgen gav även många andra fina upplevelser. Förutom den redan omskrivna och lite småfarliga observationen av mjältbräken kommer här en liten botanisk resumé. Som vanligt är alla bilder klickbara om man vill se dem i större storlek.

Orkidéer är nog Gotlands främsta botaniska signum. S:t Pers nycklar färgar ön röd vid denna tid. Även Adam och Eva är väldigt vanlig. De flesta av de mer ovanliga arterna är inte uppe i mitten av maj, men ett trevligt undantag utgör alpnycklar (bilden), som skiljs från S:t Pers bl.a. på att den är mer rosafärgad och har gröna inslag på kronbladen. Det var första gången jag såg alpnycklar i fin blom. Fjäle 18/5 2007.

En annan växt som jag sett tidigare, men bara i vissen version är gotlandssippan. Detta är en underart av backsippa som är endemisk för Gotland, d.v.s. den finns bara här i hela världen. Och även här är den sällsynt.Den skiljs från den vanliga backsippan på de mer bredflikiga bladen. Även den närbesläktade och likaledes sällsynta nipsippan såg vi under helgen. Russvätar 18/5 2007.

En annan endem är gotlandsnunneört. Denna blommar redan i mars och april och eftersom jag aldrig tittat på växter på Gotland på våren var den ny för mig. Den hade blommat ut men bladen var fortfarande fräscha och en del exemplar stod i frukt. Paviken 17/5 2007.

I mitten av 90-talet upptäcktes sandbrodd som ny art för Sverige på en äng på södra Gotland. Där finns den ännu kvar även om den inte alls är riklig. Förra året (i slutet av juni) såg jag bara vissna exemplar men i år var den i bästa skick. Vamlingbo 18/5 2007.

En av de mer bisarra växterna i svensk flora är den fikonbuske som växer på en i övrigt vegetationsfri stenig kalkstrand på Fårö. När jag såg den i somras hade den både blad och frukt, och nu stod den i knopp. Stenarna och staketet runt busken är för att skydda den mot vind och andra faror. En relativt kraftig vind och hundratals måsar och tärnor som häckade runtom och flög varnande omkring gjorde årets besök till en mäktig upplevelse. Ryssudden, Fårö 19/5 2007.

Mjältbräken, som jag i tidigare text alltså kallat Sveriges farligaste växt, är inte den enda sällsynta ormbunken på Gotland. Vi såg även uddbräken, kalkbräken och hjorttunga under helgen. Här plåtar JLz hjorttunga, som växer nere i en spricka i kalkstenen. Ekese, Ardre 17/5 2007.

Oxbär, släktet Cotoneaster, är ett karakteristiskt inslag i den gotländska floran. Tre av landets fyra vilda arter finns på ön. Men så finns det också ett stort antal förvildade arter. Vi såg faktiskt hela 10 olika oxbärsarter under helgen. Här är det alvaroxbär, en av de vilda. Russvätar 18/5 2007.

Ett annat släkte där Gotland är tämligen outstanding i Sverige är Sorbus, vars mest kända arter är rönn och oxel. Men det finns flera ovanliga arter också och vi såg flera av dessa under helgen, inklusive de sällsynta arterna berg-, balkan- och klippoxel. Allra trevligast var dock fagerrönn, som vi såg på Fårö (den form som tidigare var en egen art, avarönn) och även på "fastlandet" (den form som även tidigare hette fagerrönn). De båda formerna skiljer sig på uddbladets utseende - "fastlandsformen" har trubbigare spets. Ekevik, Fårö 19/5 2007 (två översta) och Bungenäs 19/5 2007 (nedersta).

Sveriges farligaste växt

Mjältbräken Asplenium ceterach, en liten ormbunke, är nog Sveriges allra sällsyntaste växt. Efter att ha sett den både 1996 och 1997 var det ett trevligt återseende den gångna helgen. På den översta bilden visar yours truly att det inte är helt ofarligt att titta på den (ramlar man nerför stupet får man sannolikt träffa Elvis ganska omgående) - syns tydligast om man förstorar bilden genom att klicka på den. På den andra och tredje bilden syns hela den kända svenska populationen av mjältbräken omgiven av en del svartbräken. Ormbunkarna växer under den översta utskjutande klippkanten. Grogarnsberget, Gotland 17/5 2007. Översta bilden togs av JLz.

Ett mer omfattande reportage från Gotlandsresan kommer nog inom kort...

Uppdraget slutfört

Gotlandstrav, Arabis planisiliqua. Kulstäde, Gotland 17/5 2007. Mer text och bilder om långhelgen på Gotland kommer senare.

The curse of Arabis planisiliqua

Musik, resor, fåglar och whisky har jag skrivit en del om tidigare i bloggen. Men jag brukar också, främst sommartid, ägna en del tid åt att titta på växter. Jag har gjort flera resor runt om i landet i detta syfte och har sett de flesta svenska kärlväxtarterna (det finns ungefär 1900 bofasta, vildväxande arter).

Gotlandstrav, Arabis planisiliqua, är en av den svenska florans allra sällsyntaste växter. Den ansågs t.o.m. försvunnen ur landet från år 1924. Men 1989 återfanns den på en plats på Gotland och där har den sedan setts årligen. Den växer i diken och är ganska konkurrenssvag, d.v.s. den missgynnas av för mycket annan vegetation. Den är inte särskilt vacker, utan dess dragningskraft sitter framför allt i dess sällsynthet.

Min gode vän Kristoffer, som jag brukar kolla växter med, var på Gotland sommaren 2005. Han var då på lokalen för gotlandstrav. Detta är nära en by som heter Kulstäde som ligger ca en mil sydost Visby. Han hade en ungefärlig beskrivning på var den skulle växa. Problemet är att det är en massa stora fält och en massa stora diken och det ser ungefär likadant ut överallt. Så om man har en skiss så är det mycket "det borde vara det där diket, eh, nej, det kanske är där förresten" o.s.v. Kristoffer gick runt i området en hel eftermiddag men hittade ingen gotlandstrav.

Skam den som ger sig. Sommaren 2006 var han tillbaka, denna gång tillsammans med yours truly. Vi botaniserade på Gotland i fyra dagar och det var stor succé. Vi såg allt vi letade efter och mer därtill. Tills vi kom till Kulstäde. Nu hade jag en bättre skiss, vi hade telefonkontakt med flera som varit på platsen och vi hade fått veta att det fanns tio stora (en halvmeter höga) fina exemplar denna sommar. Först hade vi lite problem att hitta fram till lokalen p.g.a. att vi inte hittade rätt väg att köra in på. Men efter en halvtimme eller en timme löste det sig och så stod vi och tittade ut över ett fält som stämde perfekt med skissen jag hade och den muntliga beskrivning vi fått. Några flera hundra meter långa diken över ett stort öppet fält syntes framför oss. "Diket till vänster, bortre delen" skulle det visst vara. Och så började vi leta, och så fortsatte vi leta o.s.v. Men ingen gotlandstrav. Några desperata telefonsamtal övertygade än mer att vi var på rätt ställe. Någon sa att den något år hade setts vid nästa dike. Så vi gick dit, förgäves. Vi började diskutera om den vissnat ner (den blommar vanligen i maj, men brukar stå kvar hela sommaren) - men vi fick via telefon höra att den något år setts ända in i augusti (detta utspelar sig 30 juni 2006). Till slut, efter flera timmars letande och ännu ett desperat telefonsamtal, säger någon att den de senaste åren inte växt nere i diket, utan uppe på kanten. Kanske hade våra blickar varit för fixerade på det som växte därnere? Vi gick en sväng till bort till den förväntade växtplatsen. Då, efter fyra timmars idiotiskt irrande och varenda liten växt i och kring diket noga kontrollerat, noterar vi att vegetationen uppe på kanten är nyslagen. Det fanns alltså inte längre någon gotlandstrav att se detta år.

Skymningen anlände. Två smått knäckta män, som lagt alldeles för mycket tid på en plats som inte ens är naturskön, fick konstatera nederlag. I besvikelsen lovade jag att återvända för "att ta hämnd" (= inget värre än att se och fotografera växten i fråga) redan nästa år (d.v.s. i år). Och helst redan i maj när den blommar och den konkurrerande vegetationen inte kommit upp än. I helgen är det dags. Jag och två goda vänner (inte Kristoffer dock) åker till Gotland över Kristi flygare. Det blir säkert både fåglar, växter, god mat och dryck samt allmänt trevligt. Men mest av allt hoppas jag på att bryta gotlandstravens förbannelse!

OBS! Ni behöver inte skämta om Gotlands travbana, det skämtet är gammalt...:-)

Bildsvit från södra Kalifornien

Kalifornienresan var inte bara Coachella. Men det mesta som kan vara av intresse har redan skrivits i kortrapporterna. Därför nöjer jag mig med att sammanfatta de första dagarna av resan i några bilder. Bilden ovan är naturligtvis min egna favorit (klicka på den för större format om det inte framgår varför). Affär med fint namn, någonstans mellan LA och San Diego.


You can check out any time you like, but you can never leave sjöng Eagles i sin klassiker om drogmissbruk från 1976. Det riktiga Hotel California ligger i Santa Monica, Los Angeles.

How I like to walk the beach of Venice, there's a different attitude sjöng Leon Ware i sin Easy Listening-fullträff Why I Came To California från 1982. Jag håller med! Träningsrundan längs stranden var en av de bästa och mest inspirerande jag någonsin sprungit. Venice Beach, Los Angeles.

Här ska jag nog bo när jag blir stor. Beverly Hills.

You don't stand a chance if you go down in Chinatown sjöng Thin Lizzy 1980. 27 år senare var det inga problem, tvärtom väldigt trevligt. Chinatown, Los Angeles.

Saxnäbbar, måsar och trutar på stranden vid Belmont Beach, Los Angeles.

What the hell am I doing drinking in LA sjöng Bran Van 3000 i sin genombrottslåt från 1998. Frågan blev åter aktuell härom veckan. Belmont Beach, Los Angeles.

LA is a great big freeway som det heter i Bacharachs klassiker Do You Know The Way To San Jose. Kustvägen söderut från LA till San Diego.

I know a pretty little place in Southern California down San Diego way. Redan 1973 tipsade Bruce Springsteen om denna trevliga stad nära gränsen till Mexiko (i låten Rosalita). San Diego.

I've been through the desert on a horse with no name sjöng gruppen America redan 1972. Vår häst var en liten japansk bil, som skötte sig klanderfritt genom hela resan. Öken, Anza-Borrego National State Park.

Do you remember the good old days before the ghost town? Specials hit från 1981 har sällan känts så verklig som i Salton City, där husen låg glest och de flesta var övergivna.

Palm Desert - en oas i öknen.

The winds that ride on the high time whistle in melody. Det var nog inte vindkraft som avsågs i Marlena Shaws mästerverk från 1969, California Soul (klicka på länken för några minuters riktigt örongodis), men det får gå ändå. En liten del av en gigantisk vindkraftpark mellan Palm Springs och Los Angeles. Klicka på bilden så syns det mer hur bisarrt många kraftverk där är (glöm inte att allting är större i USA) och så reduceras dessutom effekten av de tråkiga fläckarna jag fått i kameran.


Bilderna Venice Beach och Drinking in LA togs av Emma.

Built to Spill (support: Small Flowers Crack Concrete)

Översta två bilderna föreställer förbandet Small Flowers Crack Concrete, följande tre är på Built to Spill med sångaren Doug Martsch i vit t-tröja och medeltidsskägg.

Built to Spill (support: Small Flowers Crack Concrete). KB, Malmö 9/5/07.

Det blev de amerikanska indierocklegenderna i Built to Spill som fick den svåra uppgiften att försöka övertyga Ola om att det spelas bra musik på andra håll än på Coachella. Built to Spill är ett av de allra största banden i sin genre även om de hade sin storhetstid under andra halvan av 90-talet då de släppte två riktigt fina album - Perfect From Now On och Keep it Like a Secret (förstnämnda skiva gav f.ö. namn åt den mycket trevliga endagsfestival som hölls på gamla Inkonst, sommaren 2005). Alla som gillar indierock med massiva gitarrer borde ha dessa skivor. Som referenser kommer man inte ifrån att nämna Dinosaur Jr och Neil Youngs allra mest elektriska äventyr.

Bandet har bytt medlemmar ofta och den enda egentligen fasta medlemmen är sångaren Doug Martsch. Medlemsbyten har enligt uppgift varit en medveten strategi redan från början, för att soundet inte skall stagnera. Efter att ha varit inaktiva i flera år (förra skivan kom 2001) har de i år kommit tillbaka med både ny platta och turné.

Först var det dock ett förband. En trio från Malmö med sångerskan/gitarristen Erika Rosén i spetsen som kallar sig Small Flowers Crack Concrete. Namnet är taget efter en låt av Sonic Youth. Ett fantastiskt bandnamn - ett av de bästa jag hört. Även de spelar larmig gitarrmusik med influenser av Dinosaur Jr, Sonic Youth och även av kvällens huvudband. De spelade inte så länge, men det lät bra och de är värda att hålla ögon och öron på framöver. Det var f.ö. härligt att sångerskan sa det numera sällan använda ordet "gött" mellan nästan varje låt. KB har f.ö. varit väldigt bra på förband det senaste året.

Built to Spills framförande är lite svårbedömt. Jag gillade det som kom ut genom högtalarna - det är bra låtar och gitarrspelet är svårt att ha några invändningar emot. Trots tre gitarrister var ljudet bra och inte alls grötigt. Låtvalet var utmärkt och de spelade massor av äldre låtar, framför allt från Keep it Like a Secret. Hade jag hört denna konsert i radions P3 live hade jag bannat mig själv för att inte ha varit på spelningen. Men sen så var det ju det här med publikkontakten. Jag är av den uppfattningen att en bra livekonsert bygger på dels att musiken är bra och dels att det finns en sorts atmosfär som gör att det känns i en att man är med om något stort. Den känslan fanns inte på KB. Doug Martsch och hans band är nästan lite skyggt och mellan låtarna blir det i bästa fall ett kort, pliktskyldigt "thanks", mer riktat till mikrofonen än till publiken. Flera gånger funderade jag t.o.m. på om de var medvetna att det fanns publik. De rör sig inget, de säger inget, de ler nästan inget, de gör i princip inget som "känns live". Hade bandet spelat i ett rum intill, med högtalarna inne på KB, hade skillnaden varit väldigt liten.

När jag nu sitter och tittar på min inspelning av Broken Chairs, avslutningsnumret som varade i över 17 minuter (varav de sista 13 var instrumentala), så märker jag ännu en gång vilket bra rockband Built to Spill är. Lite mer inlevelse och lite mer glädje över att stå på scen hade kunnat göra detta till en stor konsert. Nu blev det tyvärr inte riktigt så.

Built to Spill - Sidewalk
Built to Spill - Else

Coachella 2007, del 6 (sista delen)

Maten på festivalen var både god och varierad och därmed klart bättre än väntat. Det fanns alla möjligheter att välja bort t.ex. korv och hamburgare om man ville det och t.o.m. klara sig vegetariskt om man ville det. Min sista middagspaus varade ca 25 minuter innan det var dags att ge sig in i söndagskvällens musikaliska utbud. Tidigare under helgen var det jämförelsevis inte så många band som jag verkligen ville se som jag varit tvungen att avstå p.g.a. krockar, men de sista fyra timmarna var det betydligt värre. Air, Happy Mondays och Damien Rice fick tyvärr göra sina spelningar utan Ola nedanför scenen. Damien Rice såg jag för några år sedan i Malmö och sommaren 2003 var hans skiva "O" en av de jag spelade allra mest. Så det var lite synd. Men samtidigt ett lyxproblem för jag skulle ju knappast gå till tältet och sova.

Crowded House (Coachella Stage, söndag)

Crowded House var den andra av festivalens tre återföreningar och den som kommit mest i skymundan. Jag hade bara tid att se första halvan av konserten, men måste nog säga att det räckte. De spelar väldigt snäll, lågmäld pop och tyvärr kändes det som de inte riktigt lyfter live. De spelade sin megahit Don't Dream It's Over redan som låt fyra eller fem och sedan också Fall at Your Feet, som också är bra, innan jag gick. Helt ok spelning, men inte mer.

Crowded House - Don't Dream It's Over

Lily Allen (Mojave Stage, söndag)

Engelsmännen vid tältet hade hört ett rykte att Lily Allen hade rest hem och att hennes spelning följaktligen inte skulle bli av. Nu var det ju dock så att jag såg henne på fredagen när hon hämtade ut sitt festivalpass, så jag ville inte riktigt tro på det. Så jag gick dit ändå och där stod scenen riggad, så visst var hon på plats. Notabelt är att inte en enda artist ställde in, trots att i princip hela programmet offentliggjordes redan i januari. Otroligt!

Jag gillar Lilys debutplatta skarpt, men live växte hon ändå många klasser. Jag trodde inte hon hade det inom sig, men hon visade sig vara en briljant entertainer. I bandet ingick också tre helsköna blåsare, som också hade en show-ådra i sig. Blåsarna lyfte hennes låtar och gav vissa av dem en liten känsla av ska, men framför allt var det Lily själv som dominerade. Hon älskade att stå på scenen och körde det ena mellansnacket roligare än det andra. Hennes mungipor satt fästade uppe vid öronen. Och det smittade av sig på publiken och stämningen i tältet var fantastisk. Betraktat ur ett underhållningsperspektiv var detta en av helgens absoluta höjdpunkter. Dessutom avslutade hon med att göra crooner-avslutningen, min svaghet som jag skrev om i LCD Soundsystem-recensionen (del 4). Lily bugade vackert några gånger och lämnade scenen, men lät därefter bandet briljera några minuter. Tyvärr tyckte delar av publiken att konserten var slut när Lily gick så det blev inte så bra som det skulle kunna ha blivit.

Lily Allen har alla möjligheter att bli en kvinnlig motsvarighet till Robbie Williams, för hon vet precis hur man förför en publik. När jag lämnade tältet träffade jag återigen Holländaren, indietalibanen, och även han var lyrisk. Det var de flesta andra också verkade det som. Förståeligt, för Lily var sensationellt bra.

Lily Allen - Littlest Things
Lily Allen - Smile

Manu Chao (Coachella Stage, söndag)

Manu Chao och hans Radio Bemba Sound System spelade näst sist på stora scenen. Det var en av de spelningar jag sett fram mest emot. Rage-fansen hade ännu inte anlänt i några enorma mängder så jag kom ganska långt fram. Jag hade av någon anledning förväntat mig att bandet skulle ha med en massa blåsare, men så var det inte alls. De körde med vanlig sättning, förutom att de var två trummisar. Konserten blev ändå mer än bra. Jag är väldigt svag för hans gypsy-sound. Den enda invändningen jag egentligen har är att många låtar är ganska lika varandra, både som låtar betraktat och avseende arrangemang. De börjar lugnt och så exploderar bandet mitt i och börjar hoppa upp och ner på scenen. Detta scenario upprepades således i nästan varje låt.

Manu Chao var f.ö. den tredje artisten under söndagen som attackerade president Bush. Han introducerade en låt med orden "This is for one of the greatest terrorists in the world, the president of United States" och fortsatte med att man inte kan bekämpa terrorism med terrorism eller Guantanamo, utan det måste göras med utbildning. Presidenten hade inte trivts på Coachella kan jag tänka mig.

Rage Against The Machine (Coachella Stage, söndag)

Redan från festivalens början rådde det ingen större tvekan vilken spelning som var The Main Event. Själv har jag aldrig varit en fan och hade initialt faktiskt funderat på att skippa Rage, om de sattes mot något annat intressant band. Men när jag förstod hur stort det var så blev det självklart att se dem, i alla fall inledningen av spelningen. Så jag behöll min plats från Manu Chao-konserten och stod således ganska långt fram - mitt bland massor med riktiga fans.

Under halvtimmen det tog mellan de båda konserterna strömmade massor med folk till och för första gången på festivalen var det helt fyllt med folk ändå ut på kanterna, även ganska långt bort från scenen.

En kort resumé kan vara på sin plats för den oinvigde, för att förstå vad som skapat denna hysteri. Rage Against The Machine bildades 1992 i Los Angeles. Deras musik är hård och hämtar sina ingredienser från bl.a. funk och metal. Sångaren Zack de la Rocha framför texterna som en slags rap, men själv tycker jag det ibland gränsar mot Spoken Word. Det finns ett antal senare (och avsevärt sämre) band som passar bra in på denna beskrivning också, men skillnaden är Rage's brinnande politiska engagemang, både i sina texter och som aktivister vid sidan om. De är regelrätta socialister och alla deras texter är på ett eller annat sätt starkt politiska. Som exempel lär Zack inte ha brytt sig särskilt mycket huruvida deras skivor sålt bra eller inte - han mätte framgången främst i vilken politisk påverkan de hade. Rage splittrades år 2000. De tre instrumentalisterna startade bandet Audioslave tillsammans med Chris Cornell (ex-Soundgarden) men de la Rocha, som närmast har ikonstatus, har varit mer eller mindre inaktiv sedan dess.

Jag är som sagt inget fan, men när jag stod där och väntade kände jag mig plötsligt lite uppslukad av masspsykos. "Tänk, här står lilla jag och ska se Rage återförening - hur kunde det gå så här?". Sista tio minuterna sökte jag efter minsta tecken på att de var på väg att gå på - precis som om det var några gudar som skulle komma för att frälsa världen. Det var naturligtvis den enorma stämningen och förväntningen hos publiken som fick mig dit.

På utsatt tid släcktes scenen ner till stort jubel. Men först hände inget mer. Sedan såg man, på storbild, att bandmedlemmarna kom gående, först bakom scenen men sedan in på scenen. Men mörkret på scenen var kompakt så man kunde inte se bandet nerifrån, trots att gitarristen uppenbarligen redan var framme i sin position. Så gick några sekunder och en spotlight sattes på Zack, som inledde konserten med orden "We are Rage Against The Machine - from Los Angeles, California". Reaktionerna hos publiken går inte att beskriva - det är helt enkelt det otroligaste jag upplevt på en konsert. Sen gick första låten, Testify, igång och publiken fortsatte naturligtvis hoppa och skrika. Jag kommer aldrig glömma minuterna innan och efter de gick på - det var helt enormt att se och höra reaktionerna.

Rage Against The Machine går på scenen efter sju års frånvaro (kamerabatteriet var nästan dött, men jag tvingade det att klara sig igenom detta!)

Jag stannade på min plats långt fram i kanske en halvtimme. Sedan tyckte jag mig fått lite för stor överdos för en stund och drog mig bakåt. Jag gick faktiskt till och med iväg en liten stund till Outdoor Theatre, där Lemonheads (se bilden närmast ovan) spelade trevlig pop inför en liten (någonstans mellan 500 och 1000 pers skulle jag tro) och gles skara. Jag lyssnade på några låtar, bl.a. gjorde de It's a Shame About Ray, som jag minns sen 90-talet. Men efter att ha "fått lite luft" gick jag tillbaka till stora scenen för att se slutet på Rage, denna gång på lite längre avstånd.

Jag känner igen väldigt få låtar med Rage, men några av dem spelades efter att jag kom tillbaka. Först var det Wake Up, i vilken Zack höll ett litet tal riktat till presidenten. Jag uppfattade det inte helt ordagrant, men det handlade om att presidenten borde ställas inför rätta som krigsförbrytare och att han förstör hela nationer i sin strävan att upprätthålla sin makt. Och att det är vår uppgift att bryta ner det systemet. Och sedan så vrålade han och publiken "Wake Up" så det lär ha hörts ända till Washington. Det var oerhört mäktigt. De avslutade sedan konserten med låtarna Freedom och Killing in the Name, sistnämnda deras kanske mest kända låt.

Var det bra då? Ja, det var det! Även om jag aldrig aktivt lyssnat på Rage så måste jag säga att dels är det en enorm kraft och energi i hela framförandet. Dels är bandmedlemmarna ohyggligt skickliga på det de gör. Tom Morello är en av mina nya gitarrhjältar, baserat endast på denna konsert. Och Zack de la Rocha har ett uttryck och en attityd som knappt har någon motsvarighet i populärmusiken av idag - han framstår lika mycket som en agitator som en sångare. Tyvärr så har jag aldrig varit nere med riktigt hård musik, framför allt om det inte heller är särskilt melodiskt, och det var detta som fick mig att gå iväg en stund mitt i. Inte alls för att det var dåligt, det blev bara lite för mycket och jag behövde samla mig lite till avslutningen. Men det jag upplevde var stort, och jag känner mig lycklig inför det faktum att jag var där.

Om man i stället frågar en riktig fan om de gillade konserten så tror jag minst 99% är helt lyriska. De engelska tältgrannarna var som små barn när jag kom tillbaka. Jag frågade en av dem om det var bättre eller sämre än förväntat. "Better...BETTER...blev svaret och han såg så fantastiskt lycklig ut. Det var nästan lite rörande. Jag förstår att fansen gillade detta, för trots att åren gått så upplevde jag att det fanns en politisk trovärdighet i framträdandet. Och det är nog det allra viktigaste för att Rage Against The Machine ska kunna fungera.

Det tar lite tid när 60000 personer ska lämna ett festivalområde samtidigt. När man närmar sig utgången är det svag uppförsbacke och att då vända sig om och blicka bakåt var en rätt så häftig syn (se bild, tyvärr suddig). Det tog lite tid, men efter ett tag kom jag tillbaka till tältet. Engelsmännen var där, de var som sagt överlyckliga.

Jag stannade uppe med engelsmännen och även några andra tältgrannar i flera timmar och summerade festivalen, drack det sista ginet och hade allmänt trevligt. Alla var överens om att Coachella var fantastiskt. Inte bara för musiken - bråk, stölder och annat trist verkar knappt existera. Och stämningen är väldigt vänlig, det är mycket "mate", "brother" etc. när man t.ex. handlar eller råkar få en knuff. För att illustrera detta avslutar jag med att citera min tältgranne Jake, ett av syskonen. Vi pratade om Glastonbury-festivalen, den största festivalen i England. Jake har varit där ett antal gånger. När jag frågade om hur den är svarade han "I thought it was the best festival in the world, until this weekend".

Därmed är rapporteringen från Coachella 2007 avslutad. Hoppas det varit trevlig läsning.

PS! Artisterna som det skrivits om i de sex delarna av rapporten var alltså de jag såg själv. Andra som spelade på festivalen (några redan nämnda i texten) var bl.a. Peaches, Stephen Marley, Tokyo Police Club, Sonic Youth, Of Montreal, Peter Bjorn and John, Travis, Kings of Leon, The Rapture, !!!, Hot Chip, Cocorosie, The Nightwatchman, Ghostface Killah, Air, Damien Rice, Kaiser Chiefs, Placebo, Soulwax, Jose Gonzalez, Richie Hawtin, Blonde Redhead, VNV Nation, Klaxons, Spank Rock, Andrew Bird, Happy Mondays, Faithless, Junior Boys och ett stort antal DJ:s i världsklass.

All text, bild och film i Coachella 2007, del 1-6 är material skapat av Ola in Space/CinnamonWeaver.