Bruce Springsteen

Bruce Springsteen & E Street Band. Forum, Köpenhamn 8/12/07

Med ny skiva som är helt ok kändes det riktigt intressant att åka över sundet för att se Springsteen och E Street Band. Det finns ingen artist jag sett live så många gånger så kanske borde jag sluta. Jag är egentligen inte ens särskilt förtjust i s.k. arenarock, föredrar i huvudsak rockklubbar och festivaler före idrottshallar och stadionspelningar. Men Springsteen står lite över det och jag har aldrig lämnat en konsert med honom påtagligt besviken. Dessutom var det kul att för en gångs skull gå på en spelning med båda mina syskon, det tillhör verkligen inte vanligheterna.

Frågorna som krävde svar denna kväll var:

1) Hur funkar de nya låtarna live?
2) Börjar åldern ta ut sin rätt hos Springsteen och hans band?

Forum var naturligtvis utsålt. Biljetterna på svarta börsen såldes för 2000 kronor och uppåt. I Europa verkar han märkligt nog populärare än någonsin och i veckan såldes Ullevi i Göteborg ut två kvällar till spelningar i början av juli. Det tog inte längre tid än vad Ticnets server klarade av.

Men åter till Köpenhamn. Min bror, som har varit på ännu många fler konserter med Bruce än jag, tippade på att han skulle gå på scenen 45 minuter efter utsatt tid (vilken var 20.00), men redan 20.17 släcktes lamporna och bandet gjorde entré till tonerna av The Daring Young Man on the Flying Trapeze.

Jag ska försöka mig på en nördig Aftonbladet-variant och betygsätta alla kvällens låtar. För när det är Springsteen är låtvalet lika intressant som helheten, åtminstone om man som jag sett honom ett antal (22) gånger.

Radio Nowhere (4/5) Ogillar denna på skiva, för mycket muskelrock för min smak. Men live är det en utsökt öppning med mycket harmonier och bandet visar direkt att de har kul på scen.

No Surrender (5/5) Fantastisk låt med enormt driv som ligger perfekt som nummer två. Den brinner fortfarande lika intensivt som den alltid gjort. Gör att jag känner mig säker på att det blir en bra kväll.

Lonesome Day (2/5) Springsteensoundet när det är som folkligast. Jag har lite svårt för det här, tyvärr.

Gypsy Biker (3/5) Ganska tråkig låt, men lyfter lite live. Försvarar sin plats i setet.

Magic (4/5) Mjukis-Ola gillar avskalade låtar med endast gitarr och violin (kom in några fler instrument i slutet av låten). Inget för arenarockfansen, men jag tyckte detta var riktigt fint. En bättre sångerska till hjälp (Soozie bör hålla sig till violin. Patti är inte med på Europaturnén, men jag har aldrig gillat hennes sång heller) hade gjort låttiteln full rättvisa.

Reason to Believe (3/5) Jag älskar Nebraska och borde tycka illa om att han gör boogierock av denna. Så fasansfullt är det dock inte. Kul experiment med ok resultat.

Darkness on the Edge of Town (4/5) Ganska trist låtval eftersom denna plats i setlisten är en sån som byts ut mellan spelningarna och här brukar riktigt ovanliga live-låtar dyka upp. Men bortsett från det är det en grym version där Bruce riktigt glöder.

She’s The One (3/5) Bra såklart, men det går att göra mycket mer med en så bra låt. Relativt kort version, saknar det riktiga lyftet.

Livin’ In The Future (2/5) Ett av de svagare spåren på Magic som inte sätter sig live heller. Minns knappt att han spelade den så här några dagar senare. Minns dock att han inledde med ett tal med politiska undertoner, vilket jag gillade.

The Promised Land (4/5) Klassiker i standardförpackning.

I’ll Work For Your Love (3/5) Ännu en låt från Magic som jag ej fäst så stor vikt vid tidigare, men lyfter något snäpp live.

The River (3/5) Turnépremiär för denna klassiker. Hade hoppats på nåt mer udda, men han drar nästan alltid fram The River när han kommer till Norden. Fantastisk låt i grunden, men lämnade mig oberörd denna kväll. Kan glöda mycket mer än så här. F.ö. hatar jag att publiken sjunger allsång till en så finstämd låt.

Tenth Avenue Freeze-Out (5/5) Tjoho, här började festen. Härlig version av en fantastisk låt. Sista versen med ”…and the Big Man joined the band” är obetalbar.

Devil’s Arcade (3/5) Drog ner stämningen en del. Borde legat tidigare i setet. Låten i sig är bättre än sitt rykte.

The Rising (3/5) Delar av stämningen återkom, men den borde ligga i början. Känns helt fel i slutet av setet. Har allmänt lite svårt för låten med samma invändning som för Lonesome Day.

Last to Die (5/5) Rak, melodisk och lite mörkare rock, en av mina favoriter från Magic. Kändes som Bruce sjöng för livet här, älskade det.

Long Walk Home (5/5) Perfekt fortsättning. Kanske bästa låten på Magic var ännu bättre live. Steves vokalinsats i slutet är allt annat än vacker men det passade perfekt. Magiskt.

Badlands (5/5) Trodde inte på denna som avslutare av ordinarie set. Men jag hade fel. Den var brutal och stämningen i Forum var enorm.

(extranummer)

Girls in Their Summer Clothes (2/5) Ganska banal sak som inte klarar att dra igång extranumret ordentligt. Versionen tillförde inte låten någonting. Malplacerad. Jag kommer nog att hata denna om den görs i allsångsversion på stadionspelningarna, vilket jag är rädd för.

Kitty’s Back (5/5) Helt makalöst! Fantastiskt! Gitarren i början, monstersolon från i tur och ordning orgel, piano, gitarr och saxofon. Jag får ståpäls bara jag tänker på det. Skulle lätt köpt biljett bara för denna. Jag höll på att dö här.

Born To Run (5/5) Enorm kraft, enorm låt, fantastisk stämning i lokalen. Låter som den alltid gjort och alltid ska göra. Det räcker så.

Dancing In The Dark (4/5) Har alltid haft svårt för den, men det lite rockigare arrangemanget känns helt rätt. Publiken är i extas och det är vild fest.

American Land (5/5) Låten, som bygger på en irländsk låt som ligger väldigt nära Pogues’ Sally MacLennane är den perfekta showstoppern. Enorm partystämning, förstärkt av att texten visades på storbildsskärmar. Att låtens text är tankeväckande och politisk är kanske inget som spelar någon roll i slutet av en bra konsert, men för mig förstärker den storheten ytterligare. Fenomenalt!

Springsteen är inte bara en bra liveartist, han är också en smart liveartist. Trots svackor längs vägen lyckas han alltid avsluta sina spelningar i ett enda lyckorus så man glömmer alla eventuella tveksamheter.

Svaret på mina initiala frågor är alltså att de nya låtarna funkar riktigt bra med två undantag (Livin’ In The Future, Girls in Their Summer Clothes). Och att åldern inte alls börjar ta ut sin rätt. Möjligen i bemärkelsen att spelningen är för Bruce relativt korta 2 timmar och 20 minuter. Men det är bara bra. På många tidigare spelningar har jag tyckt det blivit lite väl mycket tempodödande publikfrierier. Denna gång är det mer fokuserat, mer allvar och högt tempo med kortare pauser mellan låtarna. Nästan som han blivit yngre ironiskt nog. Jag fick svaren jag ville ha. Detta är ingen nostalgiturné, det är i högsta grad levande rockmusik. Bring on Parken, 29 juni 2008!

Kitty’s Back. Jag var bara tvungen att nämna den igen.