The Magic Numbers (support: ASS)

The Magic Numbers. KB, Malmö (Support: ASS) 23/1/07

Som ett av de senaste årens mest hyllade popband var det efterlängtat att The Magic Numbers från England kom till Malmö. Bandet består, som många nog redan vet av två syskonpar – Romeo (sång, gitarr) & Michelle (bas, kör) Stodart samt Sean (trummor) & Angela (keyboards, percussion, melodica, kör) Gannon. Och de har gjort sig kända för att spela snäll och effektiv pop, baserad på briljanta melodier.

Deras första skiva (självbetitlad, från 2005) blev tokhyllad nästan överallt, bland annat i en kraftigt överdriven, snudd på löjlig recension av Terry Ericsson på The Cricket. Så bra är den definitivt inte. Det är inget snack om att det är bra pop, men det är ganska likartat rakt igenom och skivan är absolut några spår för lång.

Uppföljaren från i höstas, Those the Brokes, blev däremot nästan lite förbisedd. Jag tycker den är bättre än första plattan. Men återigen är det lite monotont, sångaren sjunger väldigt likartat hela tiden och det händer inte så mycket.

Så jag hade inga jättestora förväntningar på denna kväll även om jag läst att det är ett bra liveband. Men det tog bara några takter in i första låten, This is a Song från nya skivan, för att fatta att detta kommer bli riktigt bra. Mycket bättre driv än i studioversionerna och tjejerna i bandet körade mer, vilket skapade en dynamik som inte finns på skivorna.

Redan som tredje låt körde man underbara Forever Lost (från första skivan) och sedan radade man upp bra poplåtar och undvek de mer såsiga spåren från sina skivor. En lång version av Slow Down (The Way it Goes) övergick plötsligt i en lysande cover på Kate Bushs Running up That Hill. En av kvällens höjdpunkter! Här visade Angela också vilken lysande sångerska hon är och jag tycker hon borde användas mer som leadsångerska för att skapa lite mer kontrast till Romeos varma men i längden lite monotona sång. Men hon fick i alla fall någon egen låt på slutet.

Magic Numbers imponerade stort och det var på nästan alla plan en lysande konsert. Jämfört med skivorna var det ösigare och bättre på alla sätt. Dessutom har de en väldigt sympatisk framtoning från scenen som gör att man verkligen gillar det här bandet. Betyg: ++++ (men väldigt nära maxbetyget).

Förbandet var en mycket lugn, akustisk stund tillsammans med ASS, som står för Andreas Söderström solo (se nedersta bilden). Med hjälp av dator, en akustisk gitarr och ett litet instrument som såg ut som en minimal xylofon framförde han sin musik. Ett fullt KB var möjligen inte det ideala forumet för hans musik, men det lät både suggestivt och vackert. Absolut något jag skulle kunna tänka mig att kolla upp närmare.