Den Filippinska regnskogsmassakern

Ola in Space goes serious och gör sitt allvarligaste inlägg hittills. Bara för att förstöra stämningen för alla som njuter av det fina vårvädret.

Jag har tidigare i mars skrivit två inlägg om min resa till Filippinerna för ett år sen. De har behandlat en spännande och trevlig upplevelse (apörnsexpeditionen) och en lite smålustig historia (djur på flygplats). Här kommer det tredje och sista i min "Filipino-trilogi"- och den behandlar det största negativa intrycket jag fick av landet! Och det är av en sådan omfattning att jag aldrig kommer att kunna tänka på Filippinerna som ett "fantastiskt land", till skillnad från flera andra länder jag rest i. I två avseenden var Filippinerna bland de värsta länder jag varit i, och då tänker jag inte på den relativt smaklösa och ointressanta maten. En av de saker som fick mig att må dåligt var de övergivna barn, ofta till synes under 10 år, som låg och sov på pappskivor på trottoarerna i centrala Manila mitt i natten, i skuggan av de USA-inspirerade skyskrapornas neonskyltar. Klassklyftorna verkar vara enorma och sociala skyddsnät verkar inte existera. Men jag vet för lite om detta (resans syfte var att uppleva natur och fåglar) och går i stället vidare till den andra katastrofen - regnskogsskövlingen!

Jag vet inte hur stor andel av Filippinernas regnskogar som har skövlats, men faktum är att det som finns kvar bara är rester här och där. En stor del av de fågelarter som bara finns (s.k. endemer) på Filippinerna (ca 190 st, världens tredje endemrikaste land) är på ett eller annat sätt hotade och många av dem står inför antingen utrotning eller hänvisning till fragmenterade skogsrester, där de inte har en rimlig chans att öka i antal eller sprida sig.

Allra värst är läget på ön Cebu, en av de större centrala öarna. Här räknar man med att 99% (!) av den ursprungliga regnskogen har skövlats. Vi besökte en skog vid namn Tabunan, där man fortfarande kan se alla de fågelarter som bara finns på Cebu. Skogen är fin och tät och ligger i en ganska brant och svårvandrad sluttning. Kanske är det därför den har klarat sig. Men skogen är bara ca 200 hektar och fragmenteras ytterligare efterhand. Vi hade glädjen att vara ute med en man från trakten, Oking - som bodde med fru och sju barn i ett litet hus som inte ens var heltäckt av väggar runt om. Oking älskade skogen och förde en ojämn men heroisk kamp för att rädda Tabunan och inte minst Cebu Flowerpecker, den allra mest sällsynta fågeln där med en uppskattad världspopulation på 50 individer. I all sin enkelhet och ödmjukhet var han en av de mest fantastiska människor jag har träffat. För han förstod att en snabb avverkning för en kortsiktig överlevnad ger förödande konsekvenser på längre sikt. Oking gav mig hopp för han satte framtiden före sin egen kortsiktiga personliga vinning. Det är sådana som han, d.v.s. lokalt engagemang, som kan rädda det som är kvar av Sydostasiens regnskogar!

Inte heller på andra öar är situationen bra eller ens under kontroll. På en direkt fråga till vår guide Tim Fisher, som bott på Filippinerna sedan 1978, om hur han såg på framtiden för regnskogsfåglarna på Filippinerna, blev svaret kort och gott "hopeless".

De sista dagarna befann vi oss i låglandsregnskogen PICOP, på Mindanao, den stora ön längst i söder. Tidigare genomfördes kontrollerad avverkning i området, men numera är det ett reservat där många sällsynta och hotade fågelarter, bl.a. den sällsynta och mycket vackra Mindanao Broadbill, finns kvar. Och avverkning är följaktligen förbjuden.

Första morgonen i PICOP stod vi och njöt av en vacker Short-crested Monarch då den härliga stämningen avbröts av ett välbekant ljud. Ljudet av motorsågar! Detta kom sedan att bli en ständig följeslagare under vår vistelse i PICOP. På de små skogsvägarna var de vanligaste fordonen vi mötte lastbilar med nedsågade träd. Den illegala avverkningen, naturligtvis främst i syfte att kortsiktigt förbättra den egna privatekonomin, är så omfattande att den är helt utom kontroll för myndigheterna. Och även om myndigheterna är medvetna om vad som händer, verkar det finnas väldigt lite intresse att göra något åt situationen.

Bilderna ovan visar alla exempel på hur det numera ser ut i PICOP. Och nedan ses en bild, som jag hade turen att lyckas få på två makaker som parade sig. En rolig situation och en rolig bild, men det som jag minns bäst är Tim Fishers kommentar om händelsen: "knappt lönt, när ungen har växt upp har den ingenstans att bo".

Arcade Fire (support: Electrelane)

Arcade Fire (support: Electrelane). Cirkus, Stockholm 23/3/07

Senare Arcade Fire-recensioner: Coachella 28/4/07, Köpenhamn 7/11/07.

Det var inte med måttliga förväntningar jag anlände till Stockholm för att se ett av världens bästa popband, Arcade Fire från Kanada. Det finns nog inget band i världen just nu som så påtagligt verkar anstränga sig för att, både live och på skiva, vara lite mer och lite bättre än alla andra. Och jag har helt sålt mig inför detta och har, ända sedan jag hörde talas om deras hyllade spelning på Debaser 2005, längtat efter att själv få chansen att se dem live. Att konserten i Stockholm dessutom sammanföll med ett styrelsemöte i Borlänge senare under helgen, så jag därför kunde få resan betald, gjorde ju inte det hela sämre.

Och så var det dags. Tillsammans med Carolina och Karin, två vänner sedan många år och båda boende i Stockholm anlände jag till Cirkus och vi fick fantastiska platser på golvet bara några meter från scen.

Först ut var engelska Electrelane, vanligen bestående av fyra tjejer. De hade jag sett en gång tidigare, på Accelerator (d.v.s. den återkommande endagsfestivalen i juli som brukar innehålla en del av de band som helgen innan spelat på Roskildefestivalen) i Malmö 2004. De spelade sist på kvällen inne på Amiralen och jag hade då inte ens hört talas om dem tidigare. Det var sjukt bra och jag brukar kalla det för det bästa jag sett på Accelerator genom åren. Dessutom har jag med dem på båda mina årsbästaskivor från 2004 och 2005. Electrelane är kul, för de låter verkligen inte som något annat. Deras gitarrist, basist och trummis gör precis det de ska. Men så har de även ett riktigt geni, Verity Susman, som med klaviatur och gitarr (och 2004 även saxofon vill jag minnas) styr låtarna precis dit hon vill. Senaste skivan Axes, som nästan är helt instrumental, är t.ex. en helt fantastisk skiva med någon slags popsymfonier för (fr.a.) piano men det har ändå inte ett skit att göra med symfonisk pop. Lite komplicerat att förklara men det är hur som helst riktigt bra.

Nu var de förband och spelade bara ungefär en halvtimme. De spelade en del nya låtar (ny skiva kommer snart), vilka verkade lovande och de flesta av dessa hade även sång. Men mest minns jag en fantastisk version av Eight Steps från Axes. Trummisens pappa hade dött veckan innan så hon var inte med och hade ersatts av en kille på trummor. Men det påverkade nog inte soundet. Det var inte lika magiskt som jag minns från Accelerator, kanske för att det var en större lokal nu och kanske för att de var förband, men det var ändå en ruskigt bra öppning på kvällen. Betyg:++++

Sen var det dags för huvudnumret. Redan scenens uppbyggnad skvallrade om att detta skulle bli riktigt häftigt. Massor med dekorering och konstiga instrument gjorde att förväntningarna steg ytterligare. Så kom de in och öppnade med några av de, tycker jag, svagare spåren från nya skivan - Keep the Car Running och No Cars Go. Men live lät de låtarna mycket bättre. De var 10 personer på scen, varav två violinister, två blåsare, en basist samt frontmannen Win Butler var ganska stationära och höll i sina instrument. Men de övriga fyra var helt galna och bytte instrument med varandra hur som helst. Allra värst var den kvinnliga frontaren Regine Chassagne som spelade trummor på flera låtar, olika klaviaturer (bl.a. dragspel) på andra och en massa knepiga instrument som jag inte vet namnen på i andra. Hon har dessutom en grym utstrålning och gick direkt in i min egen lilla Hall of Fame av minnesvärda personligheter.

Efter drygt halva konserten tog konserten steget från bra till fantastisk. Speciellt avslutningen innan extranumret med Ocean of Noise, Rebellion (Lies), Neighborhood #2 (Laika) och Neighborhood #1 (Tunnels) var galet bra. Men sen tog det slut och det kändes lite väl hastigt och abrupt efter bara ca en timme. Och sen bara ett extranummer i form av Wake Up. Och de hade inte ens spelat fantastiska Intervention från nya skivan. Att de inte spelar Crown of Love och In the Backseat från första skivan Funeral på denna turnén visste jag redan och var inget att gråta över. Men Intervention hade jag verkligen velat höra live.

Mellan några låtar ursäktade sig Win att han varit sjuk och det hördes att han var hes när han pratade. Dagen efter konserten kom beskedet att resten av Europaturnén ställdes in p.g.a. att hans röst havererat helt. I det perspektivet har jag inga problem att förlåta att de inte spelade Intervention (som stod på setlisten som slängdes ut i publiken efteråt). Så här efteråt tycker jag t.o.m. att han gjorde en heroisk insats.

Det var en lysande konsert med ett band som är svårt att matcha i dagens popmusik. Men med de otroligt höga förväntningarna jag hade, satta i relation till att jag ändå kände lite tomhet och överrumpling över det plötsliga slutet, kan jag inte sätta högsta betyg. Även om det var fantastiskt när det var som bäst. Betyg: ++++

Carolina ger Arcade Fire......fyra plus!

För er som inte var där och framför allt för er som hade biljetter till Köpenhamn men inte fick se det bjuder jag, som den goda medmänniska jag är eller åtminstone försöker att vara, på några videosekvenser från konserten.

Arcade Fire - Neighborhood #2 (Laika)
Arcade Fire - Rebellion (Lies) - endast fadeout

Arcade Fire - The Well and the Lighthouse

Översta två bilderna visar Electrelane och de tre understa Arcade Fire. Det var ganska mörkt så p.g.a. korta tider så blev de flesta bilder tyvärr suddiga.

Savage Rose - 36 år på 160 minuter

(uppdaterad söndag kväll med text om Thomas Koppels soloskiva samt länkar till ytterligare tre låtar att lyssna på)

Savage Rose bildades 1967 i Köpenhamn. Medlemmar har hoppat av och tillkommit men gruppens kärna har alltid utgjorts av klaviaturspelaren och låtskrivaren Thomas Koppel (f. 1944, d. 2006) och sångerskan Annisette (f. 1948 som Annisette Hansen, men sedermera Koppel efter att hon och Thomas gifte sig).

Tre tydliga perioder kan utläsas i gruppens historia. I början fungerade de som ett vanligt band med regelbundna skivsläpp och det släpptes hela 8 album under en intensiv period 1968-1973. Av dessa är sju engelskspråkiga rockplattor och därtill Dödens Triumf, som bortsett från låten Dear Little Mother (som fanns med redan på skivan Refugee) är instrumental. Detta för att den var soundtrack till en balett. Savage Rose ansågs vid denna tiden vara ett av samtidens mest spännande band och hade, inte minst p.g.a. Annisettes fantastiska röst, fått ryktbarhet i USA och spåddes en lysande framtid. Annisettes röst omnämndes bl.a. av den legendariske amerikanske musikjournalisten Lester Bangs som ”ett enastående koncentrat av alla 60-talets rocksångerskor”. Själv nöjer jag mig helt enkelt med att konstatera att hon är bäst!

Bandets rykte spred sig och så kom det sig att gruppens skivbolag ville att Savage Rose skulle spela för de amerikanska styrkorna i Vietnam. Gruppen vägrade och inte nog med det, man bröt helt med den kommersiella musikindustrin.

I stället inledde man en karriär som vänsterpolitiskt band i Danmark. Man spelade ofta i Christiania i Köpenhamn men man gjorde även stödspelningar i t.ex. Palestinska flyktingläger. I samband med detta minskade även skivutgivningarna. Så det tog nästan fem år från Wild Child till nästa utgivning. Och sedan ytterligare fyra till nästa. Och fr.o.m. skivan En vugge af stål är texterna helt på danska.

80-talsskivorna är helt annorlunda än de från början av karriären. Men de är lika fantastiska. Musiken inspirerades under denna tid av folkmusik från olika delar av världen, inte minst från Balkan och hade kunnat falla platt om det inte varit för dels Thomas Koppels enastående klaviaturspel (inte minst dragspel) men ännu mer naturligtvis för Annisettes enorma röst. Med det avskalade soundet, på några av skivorna endast klaviatur och enkel trumma, fick hennes röst helt fritt spelrum och hennes vokalinsatser under mitten och slutet av 80-talet liknar ingenting annat jag hört. De lugna låtarna från denna tid är bedårande vackra och spröda medan de agitatoriska och mer direkt politiska låtarna har en orkans enorma kraft.

Efter skivan Månebarn från 1992 har Savage Rose återgått till att sjunga på engelska. Men till skillnad från de flesta andra band som överlevt många decennier har Savage Rose inte visat något som helst intresse att surfa på nostalgi. I stället låter de senare skivorna ytterst moderna men fortfarande gör Annisette’s röst soundet unikt. De tre albumen från perioden 1995 till 2001 är inte fyllda med hits, utan för mig är dessa skivor som helst ska avnjutas som helheter från början till slut. Övergången till engelska har tonat ner politikens roll i deras texter, men vid sidan om scenen har de fortsatt ta ställning, engagera sig och kämpa för fred och rättvisa i världen.

Eftersom jag anser att Savage Rose är Nordens i särklass (och ett av världens) bästa band genom tiderna och jag därför vill att fler ska få chansen att upptäcka det har jag sammanställt en dubbel-CD som jag kallar ”Savage Rose – 36 år på 160 minuter”, med bidrag från samtliga album. Därigenom torde den vara en bra ingång till den som ev. vill fördjupa sig. Men även annars är det 160 minuter av underbar musik! De kopior jag gjorde till en början är slut men jag kan tänka mig att göra ytterligare någon om så önskas.

Låtlista
Skiva 1: 1968-1984
Savage Rose (Savage Rose, 1968)
A Girl I Knew (d:o)
Evening’s Child (In the Plain, 1968)
A Trial in Our Native Town (d:o)
Long Before I Was Born (d:o)
Sailing Away (Travelin’, 1969)
Life’s Other Side (d:o) - lyssna
Your Daily Gift (Your Daily Gift, 1971)
Dear Little Mother (Refugee, 1971 & Dödens Triumf, 1972)
Byen vågner (Dödens Triumf, 1972)
Help the Lonely Child (Babylon, 1972)
Wild Child (Wild Child, 1973)
Screams of Captured Birds (d:o) - lyssna
You’ll Know in the Morning (Solen var også din, 1978) - lyssna
Balladen om Hr Tidmand (En vugge af stål, 1982)
Vi kaemper for at sejre (Vi kaemper for at sejre, 1984)
Gadens stjerne (d:o) - lyssna
Det er tid nu (d:o)

Skiva 2: 1986-2004
Endnu dufter jasminen (Kejsarens nye klaeder, 1986)
Jeg venter på dig (Sangen for livet, 1988)
Gadernes börn (Ild og frihed, 1989)
Partisansangen (d:o)
Hvis side er du på (d:o)
El Pueblo Unido (d:o) - lyssna
Sig ikke farvel nu (Gadens dronning, 1990)
Lille Soldat (d:o)
Månebarn (Månebarn, 1992)
Early Morning Blues (Black Angel, 1995)
Think it All Over (d.o)
Planet of Paradise (Tameless, 1998)
Shining (d:o)
For Your Love (For Your Love, 2001) - lyssna
Ain’t My Baby Beautiful (Are You Ready - Live, 2004 - orig. på Wild Child, 1973)
Stop the Crazy Man (d:o - orig. på For Your Love, 2001)
Black Angel (d:o - orig. på Black Angel, 1995)
Thank You (d:o - orig. på For Your Love, 2001)

25 februari 2006 dog Thomas Koppel. Han dog sittandes vid flygeln i parets bostad i Puerto Rico, där de bodde sina sista år tillsammans. Ironiskt nog sammanföll händelsen med att han just färdigställt sitt första soloalbum, en pianoskiva med kompositioner som han lekt fram just vid flygeln där han dog. Hans död passerade tyvärr tämligen obemärkt i Sverige, men hans storhet i Danmark visas av att skivan, Improvisationer för klaver, trots total avsaknad av kommersiellt anpassad musik gick direkt in på förstaplatsen på Danmarkslistan då den släpptes i maj 2006. Han hyllades också med en minneskonsert i Köpenhamn några månader efter sin död.

De flesta trodde nog att hans död var slutet för den långlivade historien om Savage Rose. Men den planerade turnén blev ändå av, med Hammond-virtuosen Palle Hjorth som ersättare för Thomas. Annisette hävdade, med all rätt, att Savage Rose även var hennes livsverk och att hon ville föra det vidare. Turnén blev en veritabel succé och min milt uttryckt lyriska recension från avslutningskonserten på Vega i Köpenhamn kan läsas här. Med turnén visade gruppen också att de har en framtid, då flera nya låtar spelades. Bland annat inleddes konserterna med en massiv tiominutare vid namn Lost in the Jungle.

Videosekvenser från Vega 26/11/06:
Savage Rose – I kan ikke slå os ihjel
Savage Rose - Smile (konsertavslutningen)

Ego-nytt #1

Mitt huvudsyfte med att blogga är att skriva om saker jag gillar och upplever, evenemang jag går på samt publicera några av de bilder jag tar. Men ibland finns det en del saker som kretsar mer kring mig själv som individ som också kan få plats (vanlig, hederlig egotripping helt enkelt). Då dessa inte är tillräckligt intressanta för att få egna artiklar föser jag ihop dem under en ny rubrik, Ego-nytt.

Jag har ju tidigare här proklamerat att jag enligt sökmotorn Google är internets 16:e mest populära Ola. Några kontroller efter det har gett olika resultat mellan 10:e och 31:e plats. Just idag såg det inte så bra ut, men härom dagen låg jag faktiskt före Ola Magnell. Och det kändes fint!

I övrigt hade jag en händelserik kväll igår. Först var jag, som vanligen numera på onsdagar (typ 2 veckor av 3 i snitt) på puben Pickwick och deltog i en General Knowledge-quiz. Förra gången var vi bara en halv poäng från att vinna medan vi denna gång var 1,5 poäng från segern. Så det blir att vänta på nästa gratis-fondue. Men det var ändå starkt eftersom vi bara var 3 personer i laget denna gång. Många lag består av 6-7 personer. Däremot lyckades jag plocka hem en 50-lapp i form av presentkort att använda i baren. Detta genom att först räcka upp handen och svara rätt på en av de snabbfrågor som ställs efter den vanliga quizen. Frågan var: "Vilket band består av medlemmarna Billy Gib..." - ungefär där fick jag upp handen och svarade korrekt att det är ZZ Top (de har knappt gjort något av intresse på 25 år, men det gör inget om de är upphov till en gratisöl åt mig). På bilden ovan syns en stolt Ola med sin check. Emma Jansson tog bilden.

Sen hände ju det mest bisarra och otäcka, när jag vandrade hem genom Malmönatten. Nästan hemma reagerar jag på att någon kommer cyklande bakifrån. Jag tittar upp och en mycket uppjagad man skriker något som jag tolkar som Fxxk you. Inte nog med det, sekunden efter att han passerat tar samma man, fortfarande cyklande (nu bort från mig) upp en kniv i högerhanden, en rejäl sak med en egg på säkert 15 cm. Jag drabbades av isande gåshud! Men han verkade inte så intresserad av mig utan fortsatte med hög fart framåt och svängde in på vägen där jag bor, med vänsterhanden på styret och kniven i högerhanden. Men när jag försiktigt tittade runt hörnet där var han borta och försvunnen så jag kunde gå de sista metrarna hem till dörren. Det hela var rätt så otäckt, inte så mycket för min egen säkerhet för han var borta bara sekunderna efter att jag såg honom, men han verkade ruskigt arg och uppjagad och cyklade så fort att han uppenbarligen var på väg någonstans, d.v.s. hade ett speciellt mål. Så på något sätt kändes det som han tränade på mig och var på väg till någon annan. Och den känslan var nästan värre än själva mötet. Det var första gången jag upplevt något sådant, även om Malmö har rykte om sig att vara en stad med hög kriminalitet. Jag ringde inte till polisen för det kändes som jag inte hade något signalement att komma med, för att det gick så fort. Och egentligen var det ju inget brottsligt heller eftersom han inte hotade mig och inte tog upp kniven förrän han passerat och var på väg bort.

Slutligen kan sägas att det inte blir något bloggande under helgen p.g.a. aktiviteter i Stockholm och Borlänge, men i början av nästa vecka blir det förhoppningsvis en Arcade Fire-recension.

My body is a cage that keeps me

From dancing with the one I love

But my mind holds the key

All Along The Watchtower 2.0

På listor över världens bästa låtar finns den ofta med. Även låtens historia är välkänd. Dylan släppte den som en akustisk låt på John Wesley Harding. Jimi Hendrix plockade upp den och slet sönder gitarrsträngarna till den. Dylan gillade vad han hörde och började spela den som Hendrix. Och sen har i princip alla rockband värda namnet spelat den som extranummer på sina konserter. Neil Young och U2 har t.o.m. gett ut den och på Mejeriet år 2000 gjorde Waterboys den helt orepat när publiken vägrade gå hem. En mer klassisk coverlåt finns nog inte!

Man kan fråga sig hur många hundra gånger Annisette och Thomas Koppel hade lyssnat på All Along The Watchtower när de 1978 släppte ifrån sig ett av sina allra finaste smycken - You'll Know In The Morning. Introt är nästan detsamma och gitarrgnisslet i slutet har sina tydliga referenser. Men skit i det, njut i stället av världens grymmaste sångerska och en blindgalen gitarrist i All Along The Watchtower, version 2.0. För det här är, otroligt men sant, ännu bättre! Och därför borde vi snart få se Savage Rose på listor över historiens bästa låtar.

Savage Rose - You'll Know In The Morning

Det här är ett smakprov från min nyss färdigställda dubbel-CD med The Savage Rose, kallad "36 år på 160 minuter". En kronologi med start vid debuten 1968 fram till den senaste skivan, daterad 2004. Ursäkta att jag tjatar, men alla borde upptäcka Nordens bästa band genom tiderna!

Trevlig söndag

Trevlig söndag feat. gudstjänst, thaimat och korsordsspel 18/3/07

Ja, inte heller denna helgen avlöpte med några stora evenemang som är värda att skriva om även om det var gott att notera att Barcelona är tillbaka i vanligt slag efter 4-0 på bortaplan mot Recreativo. Snygga mål var det också! Men det är rätt så skönt att det blev en lugn helg eftersom nästa helg lär bli hektisk i överkant med konsert i Stockholm på fredagen, styrelsemöte och varglyssning i Borlänge på lördagen och konsert i Köpenhamn på söndagen.

Med bara en halvtimmes förvarning fick jag i morse reda på att kören som Bea och Erika är med i (Ekoo) skulle uppträda i S:ta Marias kyrka i Malmö. Och eftersom Ola är svag för dessa flickor och dessutom inte hade något speciellt för sig fanns han på plats, tillsammans med deras bror Alkaizhwan, på ännu en gudstjänst, den andra i år vilket definitivt inte hänt sen konfirmationen. Men det var ok att sjunga lite psalmer, få lite andlig spis men framför allt lägga en slant i kollekten. Och så var det naturligtvis trevligt att lyssna på kören, även om inte Erika var med denna gång. Däremot tycker jag inte akustiken var lika bra i S:ta Maria som i Matteuskyrkan, där förra giget var. Och kören stod ganska långt bak, så volymen var något i underkant.

Efter det åt vi god lunch på en Thai-restaurang innan vi gick hem till Bea för kaffe och två omgångar i spelet Bokstavsrebus, ett spel där det lönar sig att vara dels kvicktänkt och dels väl förtrogen med det svenska språket, allra helst korta men ovanliga ord typ ly, or och dus. Man slår ett antal tärningar med bokstäver varpå man ska bygga ord under en tid som mäts med ett timglas. Jag är ganska bra på ord men inte särskilt kvick. Svahnarna är både och vilket naturligtvis speglade slutresultatet. Första omgången krossade Bea motståndet (jag blev dus) medan Alkaizhwan slog tillbaka i andra omgången, där jag blev särklassig jumbo.

Bilder uppifrån och ner: 1) Kören Ekoo sjunger afrikansk musik, 2) En unik bild - Kaj på gudstjänst!, 3) Bror och syster Svahn i prestigefylld kamp, 4) Yours truly försöker förgäves bygga några ord och 5) ett exempel på ett lyckat ordbygge.

Det finns också några videosekvenser från denna trevliga dag och dessa kan eventuellt dyka upp här senare. Stay tuned!

Annorlunda bagage

Härom veckan sa en av mina vänner som följer bloggen att jag verkar ha ett så roligt liv. Att jag gör så mycket kul och att det händer så mycket. Jag ska inte klaga men sanningen är den att efter den trevliga och intressanta danskvällen för snart två veckor sedan har jag inte gjort ett skit som är värt att skriva om. Så jag håller mig fast i nostalgiträsket och kör ännu ett inlägg från Filippinerna, då min resa dit fortfarande pågick för exakt ett år sedan (då hade jag inte ens snuddat vid den bisarra tanken att starta en blogg).

Idag handlar det inte om fåglar utan endast om vilka bisarra prylar (i detta fall en tupp och en hund) som kan komma på bagagebanden på flygplatserna i denna del av världen. Något tragikomiskt får man väl säga, för vovven mådde inte särskilt bra kan jag lova. Den skakade av skräck när den kom ut, men lugnade sig något när Ola - mannen som kunde tala med djur - talade kärleksfullt och lugnande till den.

En kort och 90 grader felvänd videosekvens med ett härligt kuckeliku finns här!

Apörn

Apörn. Mt. Kitanglad, Mindanao, Filippinerna 25-26/3/06

I mars förra året var jag på en månadslång resa till Filippinerna. Jag reste tillsammans med sex fågelskådande vänner samt vår guide Tim Fisher, en engelsman som bott på Filippinerna sedan 1978. Eftersom det är ganska exakt ett år sedan tycker jag det passar bra med en liten retro-text ackompanjerad av några bilder.

En av resans stora höjdpunkter inföll när vi besökte Mt Kitanglad på Mindanao, den stora ön i söder. Här var tanken att vi skulle försöka se apörn, en av världens största och mäktigaste rovfåglar. Denna har alltid varit en av de fågelarter i världen jag allra helst velat se. Dessutom är den intressant i ett evolutionärt perspektiv, då den lever uteslutande av apor. Detta delar den med Harpyan (Harpy Eagle) i Sydamerika och kronörnen (Crowned Eagle) i Afrika. Således ett intressant exempel på konvergent utveckling på olika kontinenter.

Apörnen har gått kraftigt tillbaka i och med att det skövlats regnskog i en alldeles katastrofal omfattning på Filippinerna. Då arten har stora revir och det därmed är långt mellan paren räknar man att det numera endast finns ca 120 par kvar av örnen, som bara finns på Filippinerna (det engelska namnet är Great Philippine Eagle).

Att se örnen vid ett besök är långt ifrån givet, även om just Kitanglad är ett känt ställe för arten och det fortfarande finns hyfsat stora områden med fin skog. Ett amerikanskt team besökte lokalen tillsammans med Fisher bara tre månader innan oss. Då hade två av gruppens deltagare, som vid ett tillfälle hamnat på efterkälken, fått se en örn komma flygande över dem vid ett tillfälle, men i övrigt gick det inte så bra. Resten av gruppen hade fått resa hem utan att ha sett apörn. Men strax innan avresa nåddes vi av en rejäl moralhöjare då det rapporterades att lokalbefolkning hittat ett bebott bo i området. Det var med dessa förutsättningar vi anlände till basen av berget den 25 mars.

Att skåda fåglar vid Mt Kitanglad är inte helt lätt. Lokalbefolkning gör anspråk på marken och man måste dels ha tillstånd och dels bli välsignad genom en slags ceremoni, där det slaktas en kyckling och en klick av blodet smetas på ens hand. Men med hjälp av Fisher ordnades dessa båda formaliteter smärtfritt. Sen rör det sig också om viss vandring i ganska brant terräng på ibland dåliga stigar. P.g.a. detta måste man övernatta i en laduliknande byggnad en bit upp på berget. Det är sovsäck och madrasser som gäller, men vi fick med matlagare och en del andra bekvämligheter upp så logistiskt var det hur mysigt som helst under de tre nätter vi bodde där.

Det tog en timme att gå från där vägen slutade upp till det, trots utseendet, charmiga rucklet där vi skulle bo. Stigen var bitvis bra, men bitvis också förstörd av för mycket vatten och då det samtidigt var brant var det flera i gruppen som halkade omkull i leran. Men till slut var vi framme och kunde ta det lugnt med god middag och öl. Utanför huset ruvade en Great Eared Nightjar och i skymningen spelflög Bukidnon Woodcock, morkullan som upptäcktes som ny för vetenskapen så sent som i början av 90-talet. Och dagen efter skulle vi försöka se apörn. Livet kan vara sämre! Morkullan upptäcktes f.ö. första gången av Fisher, vår guide, och just på denna plats! Han hade gått på stigen och stött upp en kraftig, beckasinliknande fågel som förbryllade honom. Senare hade han, då han som reseledare ledde en engelsk grupp, sett en spelflygande morkulla (finns ingen annan morkulleart här) med märkligt läte och misstankarna ökade att det var något riktigt häftigt på gång. Vilket senare visade sig stämma då han och Bob Kennedy lyckades fånga in ett exemplar och konstatera att det var en ny art för vetenskapen.


Morgonen efter fortsatte vi vår vandring uppåt. Efter en dryg timme ville vår guide att vi skulle vika av från stigen och följa efter honom. Bara en liten bit från stigen hade det byggts upp ett primitivt gömsle. Och där, bara 100 meter bort, var boet. Och där satt en 3-4 månader gammal apörnsunge. Den var rätt stor, men hade ännu inte lämnat boet. Guiden berättade att vid denna tid kom de gamla fåglarna bara till boet kanske en gång om dagen. Och ibland inte ens varje dag. För även om detta var häftigt, så var det inte såååå häftigt som jag hoppats. Så vi var fast beslutna att försöka se en vuxen fågel. Så efter en timme vid boet fortsatte vi uppåt berget. Vi gick på kanten av en stor ravin och hade fin utsikt. Men trots en lång vandring och intensivt span såg vi inte någon örn. Däremot gott om andra fina fåglar.

Men vi hade en dag kvar på berget och eftersom vi sett nästan allt vi ville redan första dagen bestämde vi oss för att satsa ordentligt på att se en gammal apörn. Därför letade vi upp en fin liten gräsäng ca 10 minuters vandring ovanför boplatsen och med fin utsikt över ravinen, där örnarna enligt uppgift ibland passerade när de flög in med mat till ungen.

Timmarna gick, jag minns inte om det var 3, 4 eller 5. Några somnade i gräset, några gick små rundor i rastlöshet och några skrev dagbok. Väldigt få upprätthöll något som kunde kallas för örnspaning. Den energiske/sömnige (endast dessa två lägen) Stockholm-Jonas gav upp och gick uppför berget för att se några av gårdagens arter igen. Några minuter därefter får den andra Jonas plötsligt något stort i ögonen. Han säger inte vad han ser utan framför mest några konstiga ljud, men hela hans beteende gör det självklart. Uppifrån ravinen kommer den glidande, med byte i klorna. Den passerar i höjdläge något under oss och på bara ett hundratal meters avstånd. Örnen förefaller t.o.m. ännu större än jag trott på förhand. Vingytan är enorm och hela observationen är otroligt häftig. Den är faktiskt så häftig att det blir för ynkligt att försöka beskriva det i text. Fågeln fortsätter in mot boet för att lämna bytet, en flyglemur (lemurer finns bara på Madagaskar säger kanske någon då och så är det, men flyglemur är inte en lemur utan just en flyglemur och inget annat).

Efter några minuters allmän upphetsning är vi några som tar oss ner till boet för att eventuellt hinna se den gamla fågeln där och kanske t.o.m. få bilder. Men när vi kommer dit är bara ungen där som vanligt. Bytet ligger där. Vi kom för sent, men stannar i alla fall kvar en stund för att se så den gamla fågeln inte är i närheten. Och då hittar någon den, sittande högt i ett träd. Det är massor med grenar och annat i vägen, men den är max 50 meter från oss. Och med några försiktiga rörelser lyckas jag komma i ett sånt läge att jag lyckas ta några bilder på den. Vilket alldeles fantastiskt djur (klicka på bilden för att kolla in blicken och den hyggliga näbben i lite större format. Mäktigt)! Efter några minuter flyger den iväg igen, men minnet kommer finnas kvar så länge jag lever.

Bilder, uppifrån och ner: 1) utsikt över apörnens jaktmarker, 2) "huset" där vi bodde på Mt. Kitanglad, 3) Great Eared Nightjar, 4) apörnsunge och 5) gammal apörn.

MESSIas!!!

Lionel Messi. Hattrick i El Clasico. 19 år och redan en legend!

Ikväll var det alltså dags för vårens stora drabbning. Som en sorts fördrink serverades en melodifestival från Globen i Stockholm. För övrigt fattar jag inte varför det heter festival. En festival för mig är t.ex. Roskilde, Coachella eller Malmöfestivalen. Inte en upphaussad tvåtimmarsgala, där dessutom tävlingsmomentet är den stora faktorn. En festival är ju något där man glider omkring och tar det lugnt, ser ett okänt band, ser ett bekant band, tar en öl, käkar en langos, ser ett annat okänt band o.s.v. Så "melodifestivalen" är just vad den heter på engelska - Eurovision Song Contest. Varken mer eller mindre.

Senast jag såg en melodifestival var Europafinalen 2001. Det blev inte idag heller förutom att jag såg avslutningen av röstningen eftersom kvällens huvudnummer började fem minuter innan "festivalen" slutade. Så jag hann notera att The Ark vann och att de verkade glada för det. Och jag har hört några av låtarna tidigare och tycker faktiskt att The Arks cover på Edison Lighthouse Love Grows (Where My Rosemary Goes) är ganska bra. Så av de tre låtar jag hört vill jag säga att rätt låt vann. Hör originalet här:

Originalet av The Worrying Kind

Sen började allvaret. Och trots ett på pappret mycket bättre lag lyckades Frank Rijkaard att spela Real Madrid i händerna med en sjövild 3-4-3-taktik precis som mot Liverpool. Och att domaren uppenbarligen gjorde allt för att inte anses vara en hemmadomare försvårade ytterligare för de Katalanska stoltheterna. Tre gånger tog Real Madrid ledningen, tre gånger kvitterade Barca. Och alla gångerna var det Lionel Messi som nätade. Sista målet var yppersta världsklass. Han sprang slalom med bollen runt Helguera och Ramos innan han dundrade bollen förbi en hjälplös Casillas i Madridmålet. På stopptid och med en man mindre på plan. Jag skulle t.o.m. säga två man mindre för dels var Oleguer utvisad och dels var domaren mer eller mindre med i Madrid. Inte minst därför att han ännu senare på stopptiden vägrade blåsa straff när Diarra sprang omkull Ronaldinho i straffområdet.

Barca måste sluta med 3-4-3 och börja spela en fotboll som framför allt försvararna känner sig bekväma i. För den här matchen skulle "vi" ha vunnit med de förutsättningar som fanns. Men ändå var det nära att det blev en smärtsam förlust. Nu kändes 3-3 trots allt som en halv vinst.

Det som irriterar mig mest är att Barcelona är så tekniskt överlägsna. Real Madrid gjorde tre mål. Ett efter en idiotrensning av Thuram som Van Diverboy kunde prickskjuta in. Ett på straff efter en helt onödig tripping av Oleguer och ett vid frispark tack vare dålig markering. Real skapade inte ett enda av sina mål själv. Barca skapade givetvis alla sina själv. Ändå blev det 3-3. Det ska inte få hända!

Men slutklämmen blir ändå - Tack, Messi!

Två veckor kvar...

På fredag om två veckor är det dags att se Arcade Fire i Stockholm. Och om jag hinner hem från Borlänge där jag senare samma helg ska på styrelsemöte samt lyssna på varg så blir det i Köpenhamn på söndagen också. Bara SJ håller tiderna ska det nog gå bra även om marginalerna är rätt små.

På Youtube hittade jag ett fint klipp från förra turnén. Detta är bland det bästa jag sett/hört på en musikvideo.

Arcade Fire - In the Backseat (live, maj 2005)

Se hela klippet (10 minuter) för det händer rätt mycket efterhand! Och publiken nynnar melodin flera minuter efter att bandet gått av scenen.

Här är en frestelse till, i form av lite mer rättfram rock:

Arcade Fire - Intervention (live, februari 2007)

Det är svårt att ha låga förväntningar på det här. Och nya albumet sätter sig mer och mer. Lyckliga alla ni andra som har biljetter!

Annars har min kväll gått åt att försöka kurera en hemsk hosta. Det låter som jag svalt ett kraftverk (borde kanske lägga ut en ljudfil på det:-)! Men ett varmt bad, vila och lite flytande guld från Skottland ska nog kunna besegra skiten.

Vinter i Staffanstorp 070224

Sedan några dagar är det sprudlande vår i Skåne. Lärkor och vipor har kommit in på bred front, det är milt och knappt en snöflinga kvar på marken. Annat var det för bara en dryg vecka sedan. Det är häftigt att det vänder så fort!

I brist på annat denna vecka publicerar jag några bilder från lördagen 24 februari, då jag var ute på en liten runda på vägarna kring Staffanstorp. Vissa vägar var då så igenkorkade av snö att de inte gick att ta sig fram på.

Överst vägen mellan Bjärshög och Lilla Mölleberga som helt plötsligt inte var plogad, i mitten en flock sädgäss (med en spetsbergsgås och två bläsgäss i förgrunden) vid Grevie (i närheten av Staffanstorp) och nederst en bild från industriområdet i Staffanstorp. Jag beklagar fläckarna på bilderna (både nåt irriterande skit som satt sig inne i kameran och syns när bakgrunden är ljus men denna dag förstärktes det av yrande snö som satt sig på linsen).

Det är dåligt med inplanerade evenemang denna vecka, därför passar jag på att använda lite gammalt material.

Ola testar folkdans (feat. Triakel m.m.)

Triakel m.m. Malmö folkmusikförening (Barnens scen, Folkets park) 3/3/07

Igår var jag på ett evenemang arrangerat av Malmö folkmusikförening. Det var allra första gången jag var på något sådant. En serie omständigheter gjorde att jag hamnade där, varav den största var min bekantskap med föreningens ordförande och en därigenom rekvirerad fribiljett. Detta blev både en intressant, trevlig men mest av allt annorlunda kväll i mitt liv. För att enklare kunna berätta om den så delar jag upp berättelsen i tre delar.

1) Dansakuten
Kvällen inleddes med en danskurs för de som kände att de inte riktigt behärskar de danser som skulle dansas senare under kvällen. För egen del handlade det väl inte om att "inte behärska" utan att jag aldrig tagit ett enda danssteg av den här typen tidigare. Kvällens dans var polska. I en timme var vi ett 30-tal personer som försökte lära de enklaste grunderna. Det kändes helt ok fram till att det började konstras med ett extra stöttesteg som gjorde att jag kom lite ur rytmen. Men det var roligt och jag såg fram emot resten av kvällen med stor nyfikenhet.

2) Konsert med Triakel
Huvudnumret för kvällen var en konsert med trion Triakel. Sångerskan Emma Härdelin är även sångerska i ett av mina svenska favoritband Garmarna, som jag såg live några gånger på 90-talet. Triakel är, till skillnad från Garmarna, ett avskalat, akustiskt band och består, förutom av Emmas ljuva stämma av Kjell-Erik Eriksson på violin och Janne Strömstedt på en liten häftig orgel.

Triakel sjunger och spelar huvudsakligen gamla visor från Jämtland. En del är sorgliga kärleksvisor som rotats fram ur gamla gömmor men det fanns även bl.a. en gammal snuskig piga-/drängvisa och en del andra vardagliga betraktelser. Det är härligt att lyssna på. Bandet är så skickligt att det aldrig blir tråkigt och enformigt. Framför allt blir jag så glad av att det finns en plats och förhoppningsvis även en framtid för en gammal fin kulturskatt i en tid som handlar alltför mycket om försäljningssiffror och mediaexponering.

3) Dans

Efter att Triakel lämnat scenen var det dags för dans. Tre olika band spelade under kvällen, varav ett var ett skånskt band baserat på dragspel och ett annat var fyra violinister, varav en var mycket lik Chippen Wilhelmsson. Men sen var också Triakel tillbaka men med Emma som violinist i stället för som sångerska.

Eftersom det var första gången jag var på något sådant här evenemang hade jag såklart några förutfattade meningar som visade sig vara ogrundade. 1) Det var mycket mer folk än jag hade väntat mig, säkert uppemot 200 personer. 2) Genomsnittsåldern var lägre än jag hade väntat mig, kanske 30-35 år. Men det var många som var i 20-årsåldern och spännvidden var säkert allt från 15 upp till 75. 3) Det finns ingen dress-code utan det är genomgående vardaglig klädsel som gäller. Således kan man säga att Malmö folkmusikförening passar alla som tycker om folkmusik oavsett ålder eller bakgrund.

Kanske borde jag avsluta med några ord om själva dansen. Eller kanske inte. När det väl var dags att visa sina nyvunna färdigheter var jag nästan paralyserad och kunde inte alls få fram det jag trodde att jag lärt mig. Jag tänkte för mycket på hur jag skulle göra så därför glömde jag bort att göra det. Av någon anledning gick det lite bättre (relativt!) när det i stället blev schottis. Men som extrem nybörjare känner man sig lätt lite uttittad och blir lite rädd för att ta ut svängarna. Självklart ligger det bara hos mig själv. Dels var det många andra som var i samma situation och dels tycker jag egentligen att stämningen var väldigt välkomnande och accepterande. Musiken var i alla fall fin och det var trevligt att titta på de som verkligen kan dansa.

För att summera detta så var det en väldigt intressant kväll med en upplevelse som jag faktiskt inte visste att man kunde få i Malmö. Jag vill varmt tacka Ordförande Kari för att ha inviterat mig till evenemanget. Det finns nog en god chans att jag kommer tillbaka. Och då ska jag förhoppningsvis klara av att dansa lite mer och lite bättre. Om jag bara skulle bli, låt säga 100 gånger bättre, är jag säker på att det skulle vara jättekul. Annars får jag nöja mig med att njuta av musiken.

Mitt sällskap för kvällen - de fyra syskonen Svahn! Fr.v. Kaj, Erika, Bea & Kari.

Shame on you, Mr. Bush!

I've invited my fellow documentary nominees on the stage with us. They are here in solidarity with me because we like non-fiction. We like non-fiction and we live in fictitious times. We live in a time when we have fictitious election results that elect a fictitious President. We live in a time where we have a man sending us to war for fictitious reasons. Whether its the fictition (SIC) of duct-tape, or the fictitious of orange alerts. We are against this war, Mr. Bush! Shame on you, Mr. Bush! Shame on you! Any time you've got the Pope and the Dixie Chicks against ya, your time is up! Thank you very much! (- Michael Moore, Academy Awards 2003)

60-talet var antikrigslåtarnas stora årtionde. Vanligen var det ensamma män med gitarr som höll fredsfanan högst. Dylans Masters of War, Barry McGuires Eve of Destruction och Phil Ochs I Ain't Marching Anymore är bara några av de låtar som gjorde upp med krigsherrarnas lekstuga.

På 70-talet var soulen den stora fredsrörelsen. Edwin Starr skrek WAR! (What is it good for? Absolutely Nothing!) så det hördes i varenda radiokanal i hela världen och under följande årtionden tolkades han av så skilda namn som Frankie Goes to Hollywood, Bruce Springsteen och inte minst ett av mina absoluta favoritband, The Savage Rose. Och sällan har väl fred känts så svängig som när The Chi-Lites proklamerade att There Will Never Be Any Peace (Until God is Seated at The Conference Table).

Sen har vi väntat. På ännu en antikrigslåt som verkligen sätter ner foten och markerar att nu får det vara nog. Mikael Wiehes fenomenala tolkning av Masters of War (Ni som tjänar på krig) på sin egen 60-årsfest på Stortorget i höstas var kanske det första tecknet på att något stort var på gång. Och nu är han här. Han är rappare (tja...), han är från Ungern, Han hatar krig, Han är - Speak, The Hungarian Rapper!

Speak The Hungarian Rapper (Youtube)

Detta är bland det roligaste jag sett på internet. Och då är det inte ens menat att vara kul. Och om ni inte redan visste det så får ni också orsaken till alla krig - "Beznez"!