Apörn

Apörn. Mt. Kitanglad, Mindanao, Filippinerna 25-26/3/06

I mars förra året var jag på en månadslång resa till Filippinerna. Jag reste tillsammans med sex fågelskådande vänner samt vår guide Tim Fisher, en engelsman som bott på Filippinerna sedan 1978. Eftersom det är ganska exakt ett år sedan tycker jag det passar bra med en liten retro-text ackompanjerad av några bilder.

En av resans stora höjdpunkter inföll när vi besökte Mt Kitanglad på Mindanao, den stora ön i söder. Här var tanken att vi skulle försöka se apörn, en av världens största och mäktigaste rovfåglar. Denna har alltid varit en av de fågelarter i världen jag allra helst velat se. Dessutom är den intressant i ett evolutionärt perspektiv, då den lever uteslutande av apor. Detta delar den med Harpyan (Harpy Eagle) i Sydamerika och kronörnen (Crowned Eagle) i Afrika. Således ett intressant exempel på konvergent utveckling på olika kontinenter.

Apörnen har gått kraftigt tillbaka i och med att det skövlats regnskog i en alldeles katastrofal omfattning på Filippinerna. Då arten har stora revir och det därmed är långt mellan paren räknar man att det numera endast finns ca 120 par kvar av örnen, som bara finns på Filippinerna (det engelska namnet är Great Philippine Eagle).

Att se örnen vid ett besök är långt ifrån givet, även om just Kitanglad är ett känt ställe för arten och det fortfarande finns hyfsat stora områden med fin skog. Ett amerikanskt team besökte lokalen tillsammans med Fisher bara tre månader innan oss. Då hade två av gruppens deltagare, som vid ett tillfälle hamnat på efterkälken, fått se en örn komma flygande över dem vid ett tillfälle, men i övrigt gick det inte så bra. Resten av gruppen hade fått resa hem utan att ha sett apörn. Men strax innan avresa nåddes vi av en rejäl moralhöjare då det rapporterades att lokalbefolkning hittat ett bebott bo i området. Det var med dessa förutsättningar vi anlände till basen av berget den 25 mars.

Att skåda fåglar vid Mt Kitanglad är inte helt lätt. Lokalbefolkning gör anspråk på marken och man måste dels ha tillstånd och dels bli välsignad genom en slags ceremoni, där det slaktas en kyckling och en klick av blodet smetas på ens hand. Men med hjälp av Fisher ordnades dessa båda formaliteter smärtfritt. Sen rör det sig också om viss vandring i ganska brant terräng på ibland dåliga stigar. P.g.a. detta måste man övernatta i en laduliknande byggnad en bit upp på berget. Det är sovsäck och madrasser som gäller, men vi fick med matlagare och en del andra bekvämligheter upp så logistiskt var det hur mysigt som helst under de tre nätter vi bodde där.

Det tog en timme att gå från där vägen slutade upp till det, trots utseendet, charmiga rucklet där vi skulle bo. Stigen var bitvis bra, men bitvis också förstörd av för mycket vatten och då det samtidigt var brant var det flera i gruppen som halkade omkull i leran. Men till slut var vi framme och kunde ta det lugnt med god middag och öl. Utanför huset ruvade en Great Eared Nightjar och i skymningen spelflög Bukidnon Woodcock, morkullan som upptäcktes som ny för vetenskapen så sent som i början av 90-talet. Och dagen efter skulle vi försöka se apörn. Livet kan vara sämre! Morkullan upptäcktes f.ö. första gången av Fisher, vår guide, och just på denna plats! Han hade gått på stigen och stött upp en kraftig, beckasinliknande fågel som förbryllade honom. Senare hade han, då han som reseledare ledde en engelsk grupp, sett en spelflygande morkulla (finns ingen annan morkulleart här) med märkligt läte och misstankarna ökade att det var något riktigt häftigt på gång. Vilket senare visade sig stämma då han och Bob Kennedy lyckades fånga in ett exemplar och konstatera att det var en ny art för vetenskapen.


Morgonen efter fortsatte vi vår vandring uppåt. Efter en dryg timme ville vår guide att vi skulle vika av från stigen och följa efter honom. Bara en liten bit från stigen hade det byggts upp ett primitivt gömsle. Och där, bara 100 meter bort, var boet. Och där satt en 3-4 månader gammal apörnsunge. Den var rätt stor, men hade ännu inte lämnat boet. Guiden berättade att vid denna tid kom de gamla fåglarna bara till boet kanske en gång om dagen. Och ibland inte ens varje dag. För även om detta var häftigt, så var det inte såååå häftigt som jag hoppats. Så vi var fast beslutna att försöka se en vuxen fågel. Så efter en timme vid boet fortsatte vi uppåt berget. Vi gick på kanten av en stor ravin och hade fin utsikt. Men trots en lång vandring och intensivt span såg vi inte någon örn. Däremot gott om andra fina fåglar.

Men vi hade en dag kvar på berget och eftersom vi sett nästan allt vi ville redan första dagen bestämde vi oss för att satsa ordentligt på att se en gammal apörn. Därför letade vi upp en fin liten gräsäng ca 10 minuters vandring ovanför boplatsen och med fin utsikt över ravinen, där örnarna enligt uppgift ibland passerade när de flög in med mat till ungen.

Timmarna gick, jag minns inte om det var 3, 4 eller 5. Några somnade i gräset, några gick små rundor i rastlöshet och några skrev dagbok. Väldigt få upprätthöll något som kunde kallas för örnspaning. Den energiske/sömnige (endast dessa två lägen) Stockholm-Jonas gav upp och gick uppför berget för att se några av gårdagens arter igen. Några minuter därefter får den andra Jonas plötsligt något stort i ögonen. Han säger inte vad han ser utan framför mest några konstiga ljud, men hela hans beteende gör det självklart. Uppifrån ravinen kommer den glidande, med byte i klorna. Den passerar i höjdläge något under oss och på bara ett hundratal meters avstånd. Örnen förefaller t.o.m. ännu större än jag trott på förhand. Vingytan är enorm och hela observationen är otroligt häftig. Den är faktiskt så häftig att det blir för ynkligt att försöka beskriva det i text. Fågeln fortsätter in mot boet för att lämna bytet, en flyglemur (lemurer finns bara på Madagaskar säger kanske någon då och så är det, men flyglemur är inte en lemur utan just en flyglemur och inget annat).

Efter några minuters allmän upphetsning är vi några som tar oss ner till boet för att eventuellt hinna se den gamla fågeln där och kanske t.o.m. få bilder. Men när vi kommer dit är bara ungen där som vanligt. Bytet ligger där. Vi kom för sent, men stannar i alla fall kvar en stund för att se så den gamla fågeln inte är i närheten. Och då hittar någon den, sittande högt i ett träd. Det är massor med grenar och annat i vägen, men den är max 50 meter från oss. Och med några försiktiga rörelser lyckas jag komma i ett sånt läge att jag lyckas ta några bilder på den. Vilket alldeles fantastiskt djur (klicka på bilden för att kolla in blicken och den hyggliga näbben i lite större format. Mäktigt)! Efter några minuter flyger den iväg igen, men minnet kommer finnas kvar så länge jag lever.

Bilder, uppifrån och ner: 1) utsikt över apörnens jaktmarker, 2) "huset" där vi bodde på Mt. Kitanglad, 3) Great Eared Nightjar, 4) apörnsunge och 5) gammal apörn.