Ola in Space goes serious och gör sitt allvarligaste inlägg hittills. Bara för att förstöra stämningen för alla som njuter av det fina vårvädret.
Jag har tidigare i mars skrivit två inlägg om min resa till Filippinerna för ett år sen. De har behandlat en spännande och trevlig upplevelse (
apörnsexpeditionen) och en lite smålustig historia (
djur på flygplats). Här kommer det tredje och sista i min "Filipino-trilogi"- och den behandlar det största negativa intrycket jag fick av landet! Och det är av en sådan omfattning att jag aldrig kommer att kunna tänka på Filippinerna som ett "fantastiskt land", till skillnad från flera andra länder jag rest i. I två avseenden var Filippinerna bland de värsta länder jag varit i, och då tänker jag inte på den relativt smaklösa och ointressanta maten. En av de saker som fick mig att må dåligt var de övergivna barn, ofta till synes under 10 år, som låg och sov på pappskivor på trottoarerna i centrala Manila mitt i natten, i skuggan av de USA-inspirerade skyskrapornas neonskyltar. Klassklyftorna verkar vara enorma och sociala skyddsnät verkar inte existera. Men jag vet för lite om detta (resans syfte var att uppleva natur och fåglar) och går i stället vidare till den andra katastrofen - regnskogsskövlingen!
Jag vet inte hur stor andel av Filippinernas regnskogar som har skövlats, men faktum är att det som finns kvar bara är rester här och där. En stor del av de fågelarter som bara finns (s.k. endemer) på Filippinerna (ca 190 st, världens tredje endemrikaste land) är på ett eller annat sätt hotade och många av dem står inför antingen utrotning eller hänvisning till fragmenterade skogsrester, där de inte har en rimlig chans att öka i antal eller sprida sig.
Allra värst är läget på ön Cebu, en av de större centrala öarna. Här räknar man med att 99% (!) av den ursprungliga regnskogen har skövlats. Vi besökte en skog vid namn Tabunan, där man fortfarande kan se alla de fågelarter som bara finns på Cebu. Skogen är fin och tät och ligger i en ganska brant och svårvandrad sluttning. Kanske är det därför den har klarat sig. Men skogen är bara ca 200 hektar och fragmenteras ytterligare efterhand. Vi hade glädjen att vara ute med en man från trakten, Oking - som bodde med fru och sju barn i ett litet hus som inte ens var heltäckt av väggar runt om. Oking älskade skogen och förde en ojämn men heroisk kamp för att rädda Tabunan och inte minst Cebu Flowerpecker, den allra mest sällsynta fågeln där med en uppskattad världspopulation på 50 individer. I all sin enkelhet och ödmjukhet var han en av de mest fantastiska människor jag har träffat. För han förstod att en snabb avverkning för en kortsiktig överlevnad ger förödande konsekvenser på längre sikt. Oking gav mig hopp för han satte framtiden före sin egen kortsiktiga personliga vinning. Det är sådana som han, d.v.s. lokalt engagemang, som kan rädda det som är kvar av Sydostasiens regnskogar!
Inte heller på andra öar är situationen bra eller ens under kontroll. På en direkt fråga till vår guide Tim Fisher, som bott på Filippinerna sedan 1978, om hur han såg på framtiden för regnskogsfåglarna på Filippinerna, blev svaret kort och gott "hopeless".
De sista dagarna befann vi oss i låglandsregnskogen PICOP, på Mindanao, den stora ön längst i söder. Tidigare genomfördes kontrollerad avverkning i området, men numera är det ett reservat där många sällsynta och hotade fågelarter, bl.a. den sällsynta och mycket vackra Mindanao Broadbill, finns kvar. Och avverkning är följaktligen förbjuden. 
Första morgonen i PICOP stod vi och njöt av en vacker Short-crested Monarch då den härliga stämningen avbröts av ett välbekant ljud. Ljudet av motorsågar! Detta kom sedan att bli en ständig följeslagare under vår vistelse i PICOP. På de små skogsvägarna var de vanligaste fordonen vi mötte lastbilar med nedsågade träd. Den illegala avverkningen, naturligtvis främst i syfte att kortsiktigt förbättra den egna privatekonomin, är så omfattande att den är helt utom kontroll för myndigheterna. Och även om myndigheterna är medvetna om vad som händer, verkar det finnas väldigt lite intresse att göra något åt situationen.
Bilderna ovan visar alla exempel på hur det numera ser ut i PICOP. Och nedan ses en bild, som jag hade turen att lyckas få på två makaker som parade sig. En rolig situation och en rolig bild, men det som jag minns bäst är Tim Fishers kommentar om händelsen: "knappt lönt, när ungen har växt upp har den ingenstans att bo".
Ola in Space goes serious och gör sitt allvarligaste inlägg hittills. Bara för att förstöra stämningen för alla som njuter av det fina vårvädret.
8 comments:
Jag tänkte faktiskt på Tims makakkommentar så fort jag såg den översta bilden. Troligen den vassaste repliken jag har hört i miljövårdssammanhang. Och den kom utan betänketid.
Jag blir fortfarande dyster när jag tänker tillbaka på vissa delar av Filippinernaresan. Många har det verkligen jävligt där. Det är en ganska desperat åtgärd att ta med sig familjen ut i djungeln, bygga ett hus där och leva på det man kan odla, föda upp och hugga ner så man ska slippa skicka ut ungarna på gatan för att tigga eller ännu värre saker.
Det är förfärligt, fruktansvärt, hur skövlingen av regnskog bara fortgår. Därför kan det tyckas lite knäppt att påpeka detta: i Skåne finns inte en enda procent orörd natur kvar. Sug på den... Men detta är ingen jämförelse med hur det ser ut på Filippinerna - runt om i världen har många det för jävligt, precis som JLz skriver här ovan. Jag vill bara påpeka att vi är lite väl snabba att dömma andra: det finns t ex mindre andel fjällnära urskog kvar i Sverige än vad det finns orörd regnskog i världen. Visst, det är lite som att likställa äpplen med päron, men ändå...
Helt enkelt lika illa här som där. Och varje människa har som uppgift att själv bidra så lite som möjligt till förstörelsen (inte bara regnskogsskövling utan miljöförstörelsen i stort). Handla ekologiskt och lokalproducerat, flyg så lite som möjligt, kollektivtrafik etc. I varje handling varje dag måste man välja.
Det går inte att jämföra den nuvarande situationen i Sydostasien med Sverige. Historiskt kanske, men i nuläget nej. Det största problemet på Filippinerna (även i Indonesien och Malaysia) är inte i sig att det fälls skog för det gör det i princip i alla länder i världen, det är att reservat och nationalparker inte respekteras och att mycket av skövlingen görs illegalt utan någon kontroll av myndigheterna, som inte ens verkar bry sig. Därmed inte sagt att vi inte har ett problem i Sverige också. Men vi står inte akut inför att ett av våra största ekosystem är på väg att försvinna.
Karis sista mening tyckte jag om - lägg den på minnet!
En liten kommentar fran lokalen i fraga (som pa intet satt ar menat som kritik eller dom mot filippinarna/erna, bara en liten vidgning av problematiken for alla som inte var med pa resan).
Som Ola beror ar det inte bara okunskap utan ocksa djupt rotat i sociala problem och mentalitet.
Filippinerna sitter i en ravsax. Fattigdomen och korruption ar skyhog. Skuggfigurerna bakom Marcos ar fortfarande kvar i och runt regeringen, 17 familjer kontrollerar 57% av borsen, den sittande presidenten (som numera da ska vara demokratiskt tillsatt) utlyste undantagstillstand pga av en pastadd statskupp for ett ar sen. Den kunde aldrig bevisas, men hon passade iallafall pa att fangsla sina meningsmotstandare.
Filippinerna ar ett av de varsta landerna vad galler mordande av journalister (minst 42 dodade mellan 2001-2006), skriver du fel grejer ryker inte bara jobbet. For nagon manad sen startade en utredning om mord/forsvinnande av runt 800 meningsmotstandare under aren 2001-2006 (siffrorna
gar isar beroende pa vem som raknar) som mordats av polis och militar. Grundlagen, som skrevs efter Marcos kastats ut ar oerhort nationalistisk vilket forhindrar i stort sett alla internationella investeringar. Forutom de dar delar av de styrande familjerna kan gora grova stalar, framforallt
gruvdrift och kemikalier. Utbildningssystemet baseras pa monsterinlarning anda upp pa universitetet. Min 5-arige son lar sig brak och addition av tresiffriga tal och min barnflickas 8-ariga dotter blev avstangd for hon inte lydde lararen. Jag har en tidning hemma med tre helsidor om en lokal skonhetstavling och en 4*10 cm notis om sex whistle-blowers som blev nedmejade med maskingevar i Caloocan.
Allt detta ar en del av borjan av en historia som lett till en mentalitet dar man ater det som serveras och inte ifragasatter overheten pa nagot satt.
Naturvardsproblemen i Sverige ar intet mot problemen har. Aven om man tar bort alla endemer, habitat, yngelkammare etc som forsvinner tanker jag vaga mig pa
en vild gissning att antalet personer som dor som en direkt foljd av bristande naturvard ligger runt 1 pers/ar. Rimligt? Har nere ar det 1000+, framforallt
fran jordskred eller oversvamningar (flashfloods) som foljd av skogsavverkning. Lagg till det de tusentals som dor av forgiftning eller sjukdomar till foljd av forsamrad vattenkvalitetet, i tyfoner vars skador blir mangfalt storre av naturdegradering, eller, for den delen, de som blir ihjalskjutna nar de protesterar mot skogsavverkningarna. Och under ytan ar det snudd pa varre an pa land. En tragiskt ironisk historia fran forra aret ar nar baten som bargade en bat som holl pa att slappa ut olja vi en reservat sjonk den med, och utslappet dubblades. Straight to hell, boys.
Jag kanner till Mr. Oking och han ar en fantastisk man. Det finns manga ensamma hjaltar och mindre organisationer som slass for att radda de spillror som ar kvar. Conservation International gor ett bra jobb, Wild Bird club of the Philippines kommer igang m fl, men resurserna ar inte de basta och korruptionen battrar inte pa situationen. Mount Makiling som nagra av er kanner till bestar av en 4000 hektar f.d. Nationalpark, som numera vaktas av 10 skogvaktare. Pa berget huggs det, byggs hus, dumpas sopor, fangas djur (en del endemiska och/eller hotade) som saljs, inte for att tjana grova stalar, utan for att fa pengar till mat. Och skogvaktarna har inte en chans att hinna med eller ens vakta en brakdel av reservatet mellan informationsuppgifter, guidning och undsattande av bortsprugna turister. Nar jag var ute med nagra kompisar pa kontoret for att lara dem nagra grunder i fagelskadning och visa hur mycket olika faglar det finns har,
sa en av dem vid asynen av en tornskata att bonderna har brukar skjuta och ata dem. De som vet hur stor en tornskata ar vet ocksa hur stor den kotletten blir.
Om man kolla in desperata atgarder, las om den har snubben som holl 26 barn gisslan for att fa en chans att prata om fattigdom och korruption i nationell TV.
http://news.bbc.co.uk/2/hi/asia-pacific/6511345.stm
Och vill man lasa om nat som ger ytterligare perspektiv pa verkligheten har nere, kolla in den har solskenshistorien.
http://news.bbc.co.uk/2/hi/asia-pacific/6507495.stm
I det sammanhanget ligger naturvardsdebatten.
Inte lika kort och slagfardigt som Tim, men anda.
Glad pask
/J.
Tack, Jonas, för ett fantastiskt intressant och innehållsrikt inlägg. Situationen är verkligen skrämmande.
Intressant tråd det här. Vill bara påpeka att jag uttryckligen skrev att jag INTE jämförde, bara att jag ville flagga för situationen här hemma.
Inte menat som kritik av ditt inlagg Handsome Devil. Jag ville bara trycka pa djupet av degraderingen har nere.
varma halsningar
/J.
Post a Comment