The Abyssinians & Black Uhuru

The Abyssinians & Black Uhuru. KB, Malmö 26/11/07

Eftersom det inte blev någon Swea reggaefestival under 2007 så har mitt intag av live-reggae varit väldigt måttligt. Förutom festivalspelningar av Ziggy Marley och Roots Alliance har Svenska akademien varit det enda. Synd, för jag tycker vanligen att reggae funkar väldigt bra live. Så därför gick jag och några vänner till KB för att se två band som varit med länge.

Kvällens båda band uppträdde med samma musiker, således var det enbart sångarna som så att säga kan räknas som respektive band. The Abyssinians hade jag inte ens hört innan vad jag vet och det var de som inledde kvällen. Tre gamla män med vitt skägg och häftiga kläder inklusive några stora huvudbonader bjöd på en timme trevlig roots-reggae. De har funnits i nästan 40 år och utan att egentligen ha en aning tyckte jag medlemmarna såg ut att vara uppemot 70 nu. Det gjorde inget, både röster och deras rörelseschema tydde på att det är välbevarade herrar. Jag minns inga låtar så här några dagar senare, jag minns inte heller särskilt mycket annat än att jag tyckte det var riktigt trevligt.

The Abyssinians är från Jamaica trots namnet. Etiopien är ju väldigt starkt knutet till rastafarirörelsen genom landets sista kejsare, Haile Selassie (född Ras Tafari Makonnen). Den bifogade bilden (notera texten - Rastarant) tog jag i Shashamene i Etiopien, som är rastafarirörelsens huvudsakliga hemvist i landet. Bilden tog jag då jag besökte landet i november förra året.

Sen var det dags för Black Uhuru. De har jag en vinylskiva med, Sinsemilla från 1980. Den verkar fortfarande gälla som deras stora album, då de spelade hela fyra låtar från den trots att de släppt massor med andra skivor. Vokalt var detta lite annorlunda, då det bara är en lead-sångare och två stycken på kör, en kvinna och en man. I The Abyssinians delade medlemmarna på bördan. Jag tyckte inte detta var lika kul. Förvisso är det alltid kul att känna igen några låtar, men stundtals var detta i och för sig svängigt, men det kändes också ganska lättviktigt. Vilket var både synd och lite oväntat, då jag verkligen gillar Sinsemilla-skivan, även om det var några år sen jag lyssnade på den.

1998

Vissa år är bättre än andra. 2007 började ganska dåligt men har tagit sig under hösten. Klassiska musikår som dock var lite för tidiga för att jag skulle uppskatta dem till fullo var 1967 och 1977. Det kan även vara olika huruvida ett år är bra för låtar eller för album. Av senare år tycker jag 2003 var väldigt bra för låtar, medan 2006 var ett riktigt fint albumår.

Ofta tar det några år innan man till fullo kan se hur bra ett år var. Vissa skivor "stannar kvar" hos en och är fortfarande lika bra eller t.o.m. ännu bättre jämfört med vad jag tyckte då. För mig är det därför ett år som sticker ut och är tämligen outstanding av alla jag upplevt sen jag började köpa skivor och lyssna mycket på musik. Tre av 90-talets allra bästa skivor - i viss konkurrens med framför allt Weezers första och andra kanske t.o.m. de tre allra bästa - står det nämligen 1998 på.

Kommentarer om vilket som är det bästa skivåret mottages tacksamt.


Neutral Milk Hotel - In The Aeroplane Over The Sea (1998). Inte bara 90-talets bästa skiva utan kanske den bästa som gjorts överhuvudtaget. Det insåg jag inte förrän jag förstod att den på olika sätt handlade om sångaren Jeff Mangums tankar efter att ha läst Anne Franks dagbok. Innan det var den en fantastisk och nästan oslagbar popskiva - nu är den ännu mer (10/10).


Mercury Rev - Deserter's Songs (1998). Lite mystisk i sin initiala framtoning, men med fantastiska melodier som är fullständigt okänsliga för åldrande. Goddess on a Hiway, Opus 40 och The Funny Bird - jag blir helt skakig bara jag tänker på dem (10/10).


Lauryn Hill - The Miseducation of Lauryn Hill (1998). När Fugees gick skilda vägar valde Wyclef och Praz att falla in i Hiphopens mainstreamfåra. Lauryn valde i stället att skriva av sig sina innersta tankar i ett personligt soul-hiphop-möte som världen inte sett maken till förr eller senare. Ett helt unikt album som är ett av mina mest spelade någonsin (10/10).

Happy Mondays

Happy Mondays. KB, Malmö. 22/11/07

Happy Mondays, som hade sin storhetstid i slutet av 80- & början av 90-talen, är förutom att de tillhör de mer kända banden från den stora Manchester-vågen också starkt associerade till droger. Myterna och historierna är många om sångaren Shaun Ryder och hans missbruk. Men man hann faktiskt också med att skapa musik. Stundtals fantastisk musik, en sorts dansant pop med starka inslag av både house och funk och soul.

Bandet upplöstes i början på 90-talet, enligt mångas uppfattning p.g.a. Ryders alltför omfattande drogmissbruk. Trots detta återkom Shaun Ryder med ett nytt band, Black Grape, som spelade liknande musik. De såg jag för övrigt på Lollipop-festivalen i Stockholm 1996 och det var lysande. Shaun gillade inte Sverige då för det var så svårt att få tag på droger. Något år senare upphörde även Black Grape att existera.

Nu har Happy Mondays återförenats och börjat turnera igen och drogerna lär vara ett minne blott, åtminstone är det den officiella versionen. De spelade faktiskt på Coachella i våras men jag missade dem där för att de spelade samtidigt som Manu Chao under den sista kvällen. Men det tog bara ett halvår så dök de upp i Malmö.

Förutom Shaun är naturligtvis även Bez med i bandet fortfarande. En av de märkligaste figurer jag sett på en scen. Han är bara med och "dansar". Fast egentligen är det inte dans utan han är någon slags publikeldare med två maraccas, som han knappt använder, i handen. I stark kontrast till den något introverta Shaun Ryder som iförd mössa står rätt långt in på scenen och sjunger sina texter. Och det enda som sägs till publiken är ett "cheers" efter varje avslutad låt. Resten av bandet inklusive den duktiga kvinnliga sångerskan är skickliga men tar inte mycket plats.

De ser hyfsat fräscha ut och soundet är precis som förväntat och som det bör ha låtit för 15 år sedan. Det är inte uppseendeväckande bra, men det är röjigt och kul. Och de betar av de flesta av sina mest kända låtar, samt ett antal nya som låter i princip likadant som de gamla, innan de lämnar scenen efter en dryg timme. Klart trevlig spelning.


Kinky Afro


Hallelujah


Step On

Beirut (support: The Twilight Sad)

Beirut (support: The Twilight Sad). Vega, Köpenhamn 18/11/07

Kvällens förband var skotska Twilight Sad, som faktiskt spelade på Malmöfestivalen i år, men jag missade dem då för att de spelade samtidigt som Lloyd Cole, som jag valde i stället. Musiken är rätt ordinär pop/rock, med sångarens utpräglade skotska accent som utstickande karaktär. Nästan så jag tänkte lite på folkmusik trots att låtarna inte alls hade något med det att göra i övrigt. Kanske var det för att första låten sjöngs acapella. Sista låten däremot var det motsatta, vilket innebär att den avslutades med en tre minuters mangling av samtliga instrument. En lagom trevlig öppning på kvällen. Här är en videoupptagning av den låten, uppdelad i två delar eftersom den var för lång för att laddas upp i en fil.

The Twilight Sad - I'm Taking The Train Home del 1 del 2

Sen var det dags för Beirut, som trots namnet är från USA. Självklar frontfigur i bandet är den blott 21-årige trumpetspelaren och sångaren Zach Condon. Musiken har en grund i popen, men framför allt låter det Balkan, ibland kryddat med lite Frankrike då dragspelet är en ganska viktig ingrediens i många låtar. Sättningen är förutom ett trumset huvudsakligen akustisk med två trumpeter, tuba, violin, dragspel, ukulele och så en kontrabas, en akustisk gitarr och i ett fåtal låtar ett piano.

Första skivan, The Gulag Orkestar, gillade jag men tyckte samtidigt den var lite enformig. Men mina misstankar att det skulle vara fantastisk livemusik gjorde att jag, i sällskap med Emma och Kristian, köpte biljetter till denna spelning tidigt. Först därefter kom uppföljaren, The Flying Club Cup, och det är nästan ett helgjutet album. Så mina förväntningar var väldigt höga.

De öppnade med Nantes från nya skivan, en ganska lugn men oerhört fin låt och jag kände direkt att det var något stort på gång. Det fortsatte lika bra och ljudet i Vega var väldigt bra. Jag kände av gåshud redan efter ett par låtar. Sen kom sångaren från förbandet in och fick sjunga duett i en låt, själv i en och så körade han i en makalös version av Mount Wroclai, en av kvällens absoluta höjdpunkter. Jag trodde det var på kul han blivit inbjuden, men det visade sig att Zach var väldigt sjuk denna kväll och hade problem med rösten och han drack t.ex. te mellan låtarna, vilket knappast tillhör vanligheterna bland rockmusiker. Minnena från vårens Arcade Fire-spelning i Stockholm kom tillbaka (Win Butler hade samma problem då och avbröt hela turnén dagen efter). Beiruts uppfinningsrikedom var dock ganska stor. Efter ytterligare några låtar kom nästa steg i "Operation Spara Zachs Röst". Who wants to sing Postcards (syftande på låten Postcards From Italy) frågades från scenen och vips var fem från publiken uppe och delade på sången i den låten. Det lät såklart inte bra, men det ökade eventuellt på partystämningen. Sen tror jag att man kortade ner setet för sista låten kom ganska snabbt, jag tror de lämnade scenen efter 11 eller 12 låtar. Det kändes väldigt snopet, och trots att det jag hört i många stycken var underbart så kändes det lite tomt och med tanke på hans sjukdom (som han nämnde vid flera tillfällen) trodde jag inte de skulle komma in igen. Men jag hade fel. De kom tillbaka. Och som de kom tillbaka!

Första extranumret började ödsligt med Zachs trumpet. Skickliga violinisten Heather Trost tog över med fantastiskt känsligt violinspel. Låten kändes bekant men jag kunde inte placera den. Så efter en minut satte de igång den ordentligt. Plötsligt gick det upp för mig - Ederlezi! De spelar Ederlezi! En av de vackraste låtar som finns, mästerverket från Zigenarnas tid, skriven av Goran Bregovic. Redan första gången jag hörde Beirut tänkte jag på denna låt och att den borde passa Beirut perfekt. Och så gjorde de den. Det är inte ofta jag får tårar i ögonen på konserter, men tack, nu hände det igen.

Sen fortsatte de med The Gulag Orkestar och ännu en lånad låt (av Kocani Orchestra från Makedonien) - livefavoriten Siki Siki Baba, som publiken skrek efter flera gånger tidigare under spelningen. Den var helt galen. Sen lämnade de scenen i triumf och alla känslor av snopenhet var borta. Nu var jag bara lycklig. Men publiken var inte nöjd och fortsatte sjunga refrängen till sista låten och skrika efter ännu ett extranummer. Musiken i taket sattes dock igång för att markera spelningens slut, men i samma stund gav bandet med sig och kom in igen och gjorde en låt till - After The Curtain och kvällen fick precis det slut jag önskat efter viss tveksamhet tidigare. Extranumren var helt fantastiska!

Att Zach Condon var sjuk kunde förstört spelningen helt, men de lyckades hitta vägar att göra något efter omständigheterna bra av det. De hade gärna fått hålla på lite längre, nu blev det bara en timme eller drygt det. Men den timmen kommer jag bära med mig. Det något enformiga sound de har på de annars lysande skivorna kom de runt genom ett väl avvägt live-set - detta blev verkligen aldrig tråkigt.

Dansk media har sågat konserten och tycker att den borde ställts in p.g.a. sångarens dåliga hals. Kanske är det ett rimligt synsätt eftersom Zachs röst stundtals inte lät fullt på topp. Men personligen tycker jag att det tekniska framförandet inte alltid är det primära, och i Beiruts spelning på Vega fanns det väldigt mycket hjärta, vilket kan vara minst lika viktigt. Samtidigt verkar det vara just det som var invändningen, d.v.s. att det inte var lika bra som det kunde varit. Således finns det troligen något ännu bättre att se fram emot. Jag längtar redan.


Nantes


Mount Wroclai (Idle Days)


Ederlezi


The Gulag Orkestar


Siki Siki Baba

Deerhunter

Deerhunter. Debaser, Malmö 13/11/07

Ikväll gick jag, Kristian och Emma till Debaser för att lyssna på amerikanska indierockbandet Deerhunter. Det var bara ett 70-tal andra som tänkt samma tanke så nåt vidare publikröj blev det inte. Synd, för det var väldigt bra och väldigt speciellt. De flesta låtar byggs upp av intensivt gitarrmangel, ofta i flera minuter och vanligen accentuerat av diverse elektroniska ljudeffekter (deras egen beskrivning av musiken är ambient punk). Sången drunknade mer eller mindre när gitarrerna låg på som mest. Troligen var detta en fullt planerad ljudbild. För skvalradiolyssnare skulle detta nog gå in i kategorin oväsen, men jag kan personligen säga att I löööööv it.

Kvällens märkligaste händelse utspelade sig efter extranumret då sångaren, den påtagligt magre (enligt Wikipedia lider han av Marfan Syndrome) Bradford Cox, stannade kvar och pratade med publiken. Från scenen, i mikrofonen, i säkert 20 minuter. Om allt möjligt. Om USA, om Sverige och om en massa annat. Till slut kom någon av arrangörerna och sa till att publiken nog skulle gå vidare snart. Jag såg till att få mitt ex av deras album Cryptograms (rekommenderas starkt!) signerad mitt under hans Spoken Word-session, vilket framgår av bilderna.

Hade det varit mer publiktryck och en fylld lokal hade detta blivit magiskt. Men trots ett relativt glesbefolkat Debaser var det en perfekt använd tisdagskväll.

Brednäbbad simsnäppa

Brednäbbad simsnäppa. Kåseberga 10/11/07

Egentligen hade jag lovat mig själv att stanna hemma och komma i kapp med diverse andra saker, men en rapport om en oskygg brednäbbad simsnäppa i Kåseberga, en av mina favoritlokaler, gick inte att motstå. Så på lördagseftermiddagen var jag och tittade på den och den gav väldigt fina obsar.

Brednäbbad simsnäppa är en årlig, men fåtalig höstraritet i landet. De flesta ses på Västkusten i samband med hård västvind, men enstaka individer tar också vägen genom Östersjön, på väg från sina häcklokaler i arktiska områden.

I Kåseberga träffade jag också Markus Tallroth och Tommy Holmgren. På övre bilden nedan kan vi se att de först har lite svårt att lokalisera simsnäppan (som syns som en liten prick ovanför den stora tångklumpen i vänstra delen av bilden, medan Markus och Tommy har ett mer högervridet perspektiv). Men även de lyckades till slut vilket syns på den sista bilden.

Bilderna ger som vanligt bäst effekt om de klickas upp till större storlek.

Arcade Fire (support: Wild Light)

Arcade Fire (support: Wild Light). KB-hallen, Köpenhamn 7/11/07.

Detta var tredje gången i år som jag såg Arcade Fire. Det känns inte det minsta överdrivet, då det onekligen är ett av de bästa livebanden i världen för närvarande. Dessutom har båda de tidigare gångerna haft små invändningar. Första gången, i Stockholm i mars, hämmades sångaren Win Butler av en halsåkomma och den andra gången, på Coachella, var det en festivalspelning. Inget fel på det, men det gjorde att det inte var full längd på spelningen och vi stod också ganska långt bak. (I recensionerna från de spelningarna står en del om min relation till Arcade Fire som jag inte tänker upprepa, så det kan finnas anledning att läsa dessa också för att få hela bilden.)

Alldeles innan Arcade Fire spelade på Coachella såg vi en underbar konsert med The Decemberists. Efter att dessa spelat klart och publiken ville ha mer sa sångaren Colin Meloy en av årets mest citerade meningar för oss som var där: Thank you for making Coachella so amazing. Now go see The Arcade Fire for Christ sake. Det där var inte bara för att bli av med publiken för Colin ville verkligen inte att vi skulle missa Arcade Fire. Arcade Fire börjar nämligen bli riktigt stora och deras berömmelse har inte kommit via skvalradio och MTV. De har kommit dit de är idag genom att helt enkelt vara bättre än de flesta andra.

Denna kväll hade jag sällskap av Emma, Kristian, Jenny och JLz. Speciellt för JLz var det lite revansch eftersom han haft biljett till konserten i våras, som fick ställas in p.g.a. halstrubbel. Det började lite dramatiskt även denna kväll. Öresundsbron var avstängd någon timme under eftermiddagen för att en lastbil vält och det fanns risk att det skulle läcka farliga ämnen ner på tågspåren. Men det löste sig i tid. Annars hade vi fått köra bil via Helsingborg och Helsingör, vilket hade känts hyggligt onödigt.

Vi lyckades få plats nästan framme vid scenen och i och med det var alla förutsättningar optimala. Förband var ett Boston-band vid namn Wild Light. Undrar för övrigt varför ett band väljer att kalla sig Wild Light? Dels låter det som ett halvdant hårdrockband och dels som något som funderats fram i sömnen. Lyckligtvis var de bättre på scen än namnet indikerade. Bandet bestod av fyra killar som nog hade kvällens huvudakt som förebilder. Melodierna, harmonierna och även instrumentbytena fanns där. Ett lagom lättlyssnat förband. Inte så att jag minns några av låtarna så här ett dygn senare men det var god underhållning där och då.

Sen var det dags för Arcade Fire. Ljudet var bra. Inte fantastiskt men bättre än det brukar vara i idrottshallar. Hård laddning i öppningslåten Black Mirror. En av kvällens höjdpunkter när Will och Richard bankade skiten ur allt i tredje låten, Neighborhood #2 (Laika). Jag hade hoppats på In The Backseat, min favoritlåt med dem - topp 10 av alla låtar från 2000-talet - som de spelat på 5 av de senaste 7 spelningarna. Men det blev My Body is a Cage i stället, och den är egentligen inte så långt efter. Och så en häftig cover på Violent Femmes´ Kiss Off, ett antal låtar från senaste skivan och gamla Headlights Look Like Diamonds. Precis som i Stockholm var det något som saknades, något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Kanske var det att publiken kändes något tam. Bandet såg laddat ut - det är överhuvudtaget makalöst att titta på dem. Alla tio på scen jobbar stenhårt hela tiden. Det finns verkligen inte en död stund. Instrumentbyten mellan varje låt. Det verkar som alla i bandet behärskar alla instrument - har aldrig sett något liknande i den vägen. Och Regine är som vanligt värst och spelar både klaviatur och trummor och några konstiga instrument som jag knappt sett förr. Hennes karisma är smått otrolig.

Om något saknas försvinner alla tvivel mot slutet. Få band i världen kan matcha en konsertavslutning som Tunnels, Power Out och Rebellion (Lies), följt av extranumren Intervention och den otroliga, majestätiska allsången Wake Up. Det inser även Köpenhamnspubliken och från Tunnels och framåt är det makalöst. Wake Up måste nämnas speciellt - live lyfter den kolossalt och blir till något av det mäktigaste jag hört sen Mary J Blige gjorde No More Drama och Everything efter varandra i Globen 2002 och jag storgrät för att det var för bra. Det gjorde jag förvisso inte igår, men Wake Up som avslutningslåt är helt fantastisk.

Detta var den bästa av de tre Arcade Fire-spelningar jag sett i år. Jag hade en liten svacka mitt i spelningen, förmodligen orsakad av en viss besvikelse för att de inte spelade In The Backseat (som spelats som låt 5 eller 6 tidigare). Det känns lite småaktigt, men hade de gjort den så hade jag nog varit i trans hela vägen. Nu blev det bara nästan så, men trots allt en underbar konsert med ett band som definitivt är bland det bästa som går att se på en scen om man är intresserad av musik från 2000-talet och inte surfar på nostalgi. Jag avslutar med att citera Colin Meloy igen: Go see The Arcade Fire for Christ sake!

Läs mer om Arcade Fire och den pågående turnén på Yols Arcade Fire-blogg.

Bilderna visar uppifrån Wild Light, sedan två bilder på Arcade Fire. Mörkt i lokalen gjorde tiderna korta och därmed svårt att få något skarpt. Längst ner en bild på setlisten som jag inte tog själv utan helt fräckt snodde från internet (Kiss Off stod inte på setlisten, men spelades efter My Body is a Cage).


No Cars Go


My Body is a Cage


Kiss Off


Rebellion (Lies)


Intervention

Norah Jones - Bessie Smith

Jag älskar Norah Jones. Jag struntar fullständigt i att många numera kallar henne mainstream och att hon spelas i var mans stereo. Jag lyssnade på henne redan 2002, innan debutplattan Come Away With Me fick Sverige-release och hon gör fortfarande sin grej. Idag hittade jag min favoritcover med henne, Bessie Smith av The Band (ok, hennes cover på Tennessee Waltz är i samma härad), på Youtube och kom med välbehag ihåg hur underbar jag tycker den här låten är.

Now in my day I've made some foolish moves
But back then I didn't worry about a thing
Now and again I still wonder to myself
Was it the sweet love, or the way that she could sing



I morgon - Arcade Fire i Köpenhamn!

I brist på annat...

I väntan på onsdagens Arcade Fire-spelning i Köpenhamn (som jag är sjukt peppad inför) bjuder jag på vackra höstfärger från den gångna helgen. Bilderna är tagna intill reningsverket i Staffanstorp. De röda växterna är ett oxbär på de två översta bilderna och benved, med sina karakteristiska frukter, på de båda nedre. Bilderna kommer bäst till sin rätt i större storlek (d.v.s. om man klickar på dem).

Onsdag i Köpenhamn innebär att det inte blir någon quiz på Pickwick för mig denna vecka vilket annars är ett trevligt och återkommande "mitt i veckan-nöje". I stället deltog vi några stycken i en annan quiz igår, nämligen på Tröls. Det var bara andra gången vi deltog där. Denna quiz skiljer sig lite från Pickwicks på att de har ett tema varje gång. Förra (och tidigare enda) gången vi deltog var temat "veckopress & skvaller", något som passade vårt lag synnerligen illa. Men vi var ändå nära att vinna! När vi spekulerade om gårdagens tema sa vi att det enda som skulle kunna passa oss sämre är om det handlar om TV-program, eftersom ingen av oss ser TV med någon som helst regelbundenhet. Kvällens tema blev mycket riktigt "TV-program och -serier". Det gick såklart åt skogen.

Ölen var god i alla fall.

Fear No Darkness, Promised Child

Timo Räisänen. KB, Malmö 3/11/07

På Way Out West i somras hade Kristian och Emma fräckheten att utnämna Timo Räisänens spelning i Linnétältet till lördagens allra bästa. Fräckt var det för att jag då lyssnade på Erykah Badu och alltså inte såg någonting av det. Ikväll spelade han på KB och vi var alla tre på plats. Det var lite ojämnt, men stundtals väldigt bra och ibland, som i det sista extranumret som ni kan se här nedan, närmast euforiskt! Mer text kommer nog senare.

e.

Lars Vinterdäck (support: Abalone Dots)

Lars Vinterdäck (support: Abalone Dots). Olympen, Lund 30/10/07

Från 1998 till 2003 såg jag Vinterdäck vid åtminstone fem tillfällen. Sen tog det slut och jag har inte ens varit nära att göra om det. Anledningen är Hovet, Lasses motsvarighet till E Street Band, som förvisso är ett tajt och skickligt band men också gjort att man vet vad man får. Och jag har inte varit helt förtjust i att det man får har blivit mer och mer rock och mindre och mindre av de visor och avskalade sånger som dominerade i början av karriären.

Nyheten om att han gett Hovet ledigt och gjort en skiva med dragning åt folkmusik med fioler och dragspel gladde mig så pass att jag köpte en biljett till Olympen. Sen kom skivan, Daugava, döpt efter floden som rinner genom Riga. Det östeuropeiska temat är genomgående och texterna är hämtade från upplevelser i bl.a. Krakow och just Riga. Skivan är bitvis riktigt trevlig, men några låtar är likaledes rätt så tråkiga.

En rolig detalj är att Olympen delat hus (Sparta) med Radio AF, vars studio jag f.ö. sände radio från några gånger under gymnasietiden. Musikchef för Radio AF är en bekant till mig. När vi nyligen blev "friends" på Facebook noterade jag att han tillhörde en grupp vid namn Mata Lars Vinterdäck till tigrarna. Det har, precis som med Kent och andra svenskar som "det gått lite för bra för", blivit en slags uppdelning i för eller emot. Och, ja, jag tyckte nog det var roligare med Lasse i slutet av 90-talet när man var lite mer exklusiv, men dålig kan jag aldrig få honom till. Åtminstone inte som låtskrivare.

Förband denna kväll var en kvartett tjejer från Västervik - Abalone Dots. De var också förstärkta med en kille på trummor och gitarr (växelvis). Jag missade början och kom in i något fint som påminde om Wayfaring Strangers (låt som bl.a. Emmylou Harris gjort en fantastisk version av), fast det var inte den. Marit Bergman hade tydligen skrivit en av låtarna också - avslutande Long Lonely Road. Deras musik har rötterna i den amerikanska södern, men här finns också element från svensk folkmusik (fast texterna är på engelska). De höll inte på så länge men detta var riktigt trevligt, vilket var överraskande. Jag trodde det skulle vara ännu ett band likt Calaisa som kallar sig country/bluegrass, men i själva verket spelar mainstream-pop med fiol. Men Abalone Dots svarade upp till sin countryprofil. Själv kallar de sin musik softgrass, och det kan jag utan vidare köpa. Väldigt smakfull inledning på kvällen.

Lasses nya band är oerhört bra. Från Hovet har han sparat Johan Persson (då på gitarr, nu mest på klaviatur - allra mest dragspel) och Anna Stadling på körsång (och vikarierande som Miss Li i radioplågan Om du lämnade mig nu). Annars är folkrockprägeln tydlig även på scen med två violinister och en gitarrist som även spelade banjo och mandolin. Bortsett från trummisen Anders Hernestam (Apache, Weeping Willows, Club Killers) och basisten Jerker Odelholm ägnade sig samtliga av bandets medlemmar åt ett flertal instrumentbyten under kvällen. Möjligheterna med ett så skickligt band är alltså väldigt stora.

Glädjande under kvällen var att många av de nya låtarna växte live. Glädjande var också att några av de äldre låtarna, t.ex. För dig och Nånting Större, lät bättre än någonsin i sina nya arrangemang. Mindre glädjande var att några andra inte gjorde det. Trist också att han bara spelade totalt en enda låt från sina tre första skivor. De är de av det tidigare materialet som känns bäst lämpade för den nya sättningen. I stället var det några uttjatade publikfavoriter som jag kunde varit utan. Under de år jag inte lyssnat på Vinterdäck har t.ex. Hugger i sten och Ani DiFranco-tolkningen Du hade tid uppenbart blivit allsångsfavoriter. Och så avslutade han med Kom Änglar så att alla tonårstjejer blev helt till sig. Själv tycker jag den är väldigt banal, men kan inte heller helt förneka att allsången berörde mig en del. En av kvällens höjdpunkter var däremot Elden, som gjordes avskalat med endast Johan på piano och Lasse på sång.

Om det går att dra några slutsatser från det jag skrivit ovan så är det att det var en bra, men i stort ingen fantastisk spelning. När violinisterna, den ständigt leende Malin My Nilsson och Anders Nygårds, fick mycket utrymme, tyckte jag att det var som bäst. Jag var inte på Olympen för att se en nostalgisk Vinterdäck-spelning utan för att se något nytt. Det fick jag också - till viss del.