Beirut (support: The Twilight Sad)

Beirut (support: The Twilight Sad). Vega, Köpenhamn 18/11/07

Kvällens förband var skotska Twilight Sad, som faktiskt spelade på Malmöfestivalen i år, men jag missade dem då för att de spelade samtidigt som Lloyd Cole, som jag valde i stället. Musiken är rätt ordinär pop/rock, med sångarens utpräglade skotska accent som utstickande karaktär. Nästan så jag tänkte lite på folkmusik trots att låtarna inte alls hade något med det att göra i övrigt. Kanske var det för att första låten sjöngs acapella. Sista låten däremot var det motsatta, vilket innebär att den avslutades med en tre minuters mangling av samtliga instrument. En lagom trevlig öppning på kvällen. Här är en videoupptagning av den låten, uppdelad i två delar eftersom den var för lång för att laddas upp i en fil.

The Twilight Sad - I'm Taking The Train Home del 1 del 2

Sen var det dags för Beirut, som trots namnet är från USA. Självklar frontfigur i bandet är den blott 21-årige trumpetspelaren och sångaren Zach Condon. Musiken har en grund i popen, men framför allt låter det Balkan, ibland kryddat med lite Frankrike då dragspelet är en ganska viktig ingrediens i många låtar. Sättningen är förutom ett trumset huvudsakligen akustisk med två trumpeter, tuba, violin, dragspel, ukulele och så en kontrabas, en akustisk gitarr och i ett fåtal låtar ett piano.

Första skivan, The Gulag Orkestar, gillade jag men tyckte samtidigt den var lite enformig. Men mina misstankar att det skulle vara fantastisk livemusik gjorde att jag, i sällskap med Emma och Kristian, köpte biljetter till denna spelning tidigt. Först därefter kom uppföljaren, The Flying Club Cup, och det är nästan ett helgjutet album. Så mina förväntningar var väldigt höga.

De öppnade med Nantes från nya skivan, en ganska lugn men oerhört fin låt och jag kände direkt att det var något stort på gång. Det fortsatte lika bra och ljudet i Vega var väldigt bra. Jag kände av gåshud redan efter ett par låtar. Sen kom sångaren från förbandet in och fick sjunga duett i en låt, själv i en och så körade han i en makalös version av Mount Wroclai, en av kvällens absoluta höjdpunkter. Jag trodde det var på kul han blivit inbjuden, men det visade sig att Zach var väldigt sjuk denna kväll och hade problem med rösten och han drack t.ex. te mellan låtarna, vilket knappast tillhör vanligheterna bland rockmusiker. Minnena från vårens Arcade Fire-spelning i Stockholm kom tillbaka (Win Butler hade samma problem då och avbröt hela turnén dagen efter). Beiruts uppfinningsrikedom var dock ganska stor. Efter ytterligare några låtar kom nästa steg i "Operation Spara Zachs Röst". Who wants to sing Postcards (syftande på låten Postcards From Italy) frågades från scenen och vips var fem från publiken uppe och delade på sången i den låten. Det lät såklart inte bra, men det ökade eventuellt på partystämningen. Sen tror jag att man kortade ner setet för sista låten kom ganska snabbt, jag tror de lämnade scenen efter 11 eller 12 låtar. Det kändes väldigt snopet, och trots att det jag hört i många stycken var underbart så kändes det lite tomt och med tanke på hans sjukdom (som han nämnde vid flera tillfällen) trodde jag inte de skulle komma in igen. Men jag hade fel. De kom tillbaka. Och som de kom tillbaka!

Första extranumret började ödsligt med Zachs trumpet. Skickliga violinisten Heather Trost tog över med fantastiskt känsligt violinspel. Låten kändes bekant men jag kunde inte placera den. Så efter en minut satte de igång den ordentligt. Plötsligt gick det upp för mig - Ederlezi! De spelar Ederlezi! En av de vackraste låtar som finns, mästerverket från Zigenarnas tid, skriven av Goran Bregovic. Redan första gången jag hörde Beirut tänkte jag på denna låt och att den borde passa Beirut perfekt. Och så gjorde de den. Det är inte ofta jag får tårar i ögonen på konserter, men tack, nu hände det igen.

Sen fortsatte de med The Gulag Orkestar och ännu en lånad låt (av Kocani Orchestra från Makedonien) - livefavoriten Siki Siki Baba, som publiken skrek efter flera gånger tidigare under spelningen. Den var helt galen. Sen lämnade de scenen i triumf och alla känslor av snopenhet var borta. Nu var jag bara lycklig. Men publiken var inte nöjd och fortsatte sjunga refrängen till sista låten och skrika efter ännu ett extranummer. Musiken i taket sattes dock igång för att markera spelningens slut, men i samma stund gav bandet med sig och kom in igen och gjorde en låt till - After The Curtain och kvällen fick precis det slut jag önskat efter viss tveksamhet tidigare. Extranumren var helt fantastiska!

Att Zach Condon var sjuk kunde förstört spelningen helt, men de lyckades hitta vägar att göra något efter omständigheterna bra av det. De hade gärna fått hålla på lite längre, nu blev det bara en timme eller drygt det. Men den timmen kommer jag bära med mig. Det något enformiga sound de har på de annars lysande skivorna kom de runt genom ett väl avvägt live-set - detta blev verkligen aldrig tråkigt.

Dansk media har sågat konserten och tycker att den borde ställts in p.g.a. sångarens dåliga hals. Kanske är det ett rimligt synsätt eftersom Zachs röst stundtals inte lät fullt på topp. Men personligen tycker jag att det tekniska framförandet inte alltid är det primära, och i Beiruts spelning på Vega fanns det väldigt mycket hjärta, vilket kan vara minst lika viktigt. Samtidigt verkar det vara just det som var invändningen, d.v.s. att det inte var lika bra som det kunde varit. Således finns det troligen något ännu bättre att se fram emot. Jag längtar redan.


Nantes


Mount Wroclai (Idle Days)


Ederlezi


The Gulag Orkestar


Siki Siki Baba