Lars Vinterdäck (support: Abalone Dots)

Lars Vinterdäck (support: Abalone Dots). Olympen, Lund 30/10/07

Från 1998 till 2003 såg jag Vinterdäck vid åtminstone fem tillfällen. Sen tog det slut och jag har inte ens varit nära att göra om det. Anledningen är Hovet, Lasses motsvarighet till E Street Band, som förvisso är ett tajt och skickligt band men också gjort att man vet vad man får. Och jag har inte varit helt förtjust i att det man får har blivit mer och mer rock och mindre och mindre av de visor och avskalade sånger som dominerade i början av karriären.

Nyheten om att han gett Hovet ledigt och gjort en skiva med dragning åt folkmusik med fioler och dragspel gladde mig så pass att jag köpte en biljett till Olympen. Sen kom skivan, Daugava, döpt efter floden som rinner genom Riga. Det östeuropeiska temat är genomgående och texterna är hämtade från upplevelser i bl.a. Krakow och just Riga. Skivan är bitvis riktigt trevlig, men några låtar är likaledes rätt så tråkiga.

En rolig detalj är att Olympen delat hus (Sparta) med Radio AF, vars studio jag f.ö. sände radio från några gånger under gymnasietiden. Musikchef för Radio AF är en bekant till mig. När vi nyligen blev "friends" på Facebook noterade jag att han tillhörde en grupp vid namn Mata Lars Vinterdäck till tigrarna. Det har, precis som med Kent och andra svenskar som "det gått lite för bra för", blivit en slags uppdelning i för eller emot. Och, ja, jag tyckte nog det var roligare med Lasse i slutet av 90-talet när man var lite mer exklusiv, men dålig kan jag aldrig få honom till. Åtminstone inte som låtskrivare.

Förband denna kväll var en kvartett tjejer från Västervik - Abalone Dots. De var också förstärkta med en kille på trummor och gitarr (växelvis). Jag missade början och kom in i något fint som påminde om Wayfaring Strangers (låt som bl.a. Emmylou Harris gjort en fantastisk version av), fast det var inte den. Marit Bergman hade tydligen skrivit en av låtarna också - avslutande Long Lonely Road. Deras musik har rötterna i den amerikanska södern, men här finns också element från svensk folkmusik (fast texterna är på engelska). De höll inte på så länge men detta var riktigt trevligt, vilket var överraskande. Jag trodde det skulle vara ännu ett band likt Calaisa som kallar sig country/bluegrass, men i själva verket spelar mainstream-pop med fiol. Men Abalone Dots svarade upp till sin countryprofil. Själv kallar de sin musik softgrass, och det kan jag utan vidare köpa. Väldigt smakfull inledning på kvällen.

Lasses nya band är oerhört bra. Från Hovet har han sparat Johan Persson (då på gitarr, nu mest på klaviatur - allra mest dragspel) och Anna Stadling på körsång (och vikarierande som Miss Li i radioplågan Om du lämnade mig nu). Annars är folkrockprägeln tydlig även på scen med två violinister och en gitarrist som även spelade banjo och mandolin. Bortsett från trummisen Anders Hernestam (Apache, Weeping Willows, Club Killers) och basisten Jerker Odelholm ägnade sig samtliga av bandets medlemmar åt ett flertal instrumentbyten under kvällen. Möjligheterna med ett så skickligt band är alltså väldigt stora.

Glädjande under kvällen var att många av de nya låtarna växte live. Glädjande var också att några av de äldre låtarna, t.ex. För dig och Nånting Större, lät bättre än någonsin i sina nya arrangemang. Mindre glädjande var att några andra inte gjorde det. Trist också att han bara spelade totalt en enda låt från sina tre första skivor. De är de av det tidigare materialet som känns bäst lämpade för den nya sättningen. I stället var det några uttjatade publikfavoriter som jag kunde varit utan. Under de år jag inte lyssnat på Vinterdäck har t.ex. Hugger i sten och Ani DiFranco-tolkningen Du hade tid uppenbart blivit allsångsfavoriter. Och så avslutade han med Kom Änglar så att alla tonårstjejer blev helt till sig. Själv tycker jag den är väldigt banal, men kan inte heller helt förneka att allsången berörde mig en del. En av kvällens höjdpunkter var däremot Elden, som gjordes avskalat med endast Johan på piano och Lasse på sång.

Om det går att dra några slutsatser från det jag skrivit ovan så är det att det var en bra, men i stort ingen fantastisk spelning. När violinisterna, den ständigt leende Malin My Nilsson och Anders Nygårds, fick mycket utrymme, tyckte jag att det var som bäst. Jag var inte på Olympen för att se en nostalgisk Vinterdäck-spelning utan för att se något nytt. Det fick jag också - till viss del.