The Abyssinians & Black Uhuru

The Abyssinians & Black Uhuru. KB, Malmö 26/11/07

Eftersom det inte blev någon Swea reggaefestival under 2007 så har mitt intag av live-reggae varit väldigt måttligt. Förutom festivalspelningar av Ziggy Marley och Roots Alliance har Svenska akademien varit det enda. Synd, för jag tycker vanligen att reggae funkar väldigt bra live. Så därför gick jag och några vänner till KB för att se två band som varit med länge.

Kvällens båda band uppträdde med samma musiker, således var det enbart sångarna som så att säga kan räknas som respektive band. The Abyssinians hade jag inte ens hört innan vad jag vet och det var de som inledde kvällen. Tre gamla män med vitt skägg och häftiga kläder inklusive några stora huvudbonader bjöd på en timme trevlig roots-reggae. De har funnits i nästan 40 år och utan att egentligen ha en aning tyckte jag medlemmarna såg ut att vara uppemot 70 nu. Det gjorde inget, både röster och deras rörelseschema tydde på att det är välbevarade herrar. Jag minns inga låtar så här några dagar senare, jag minns inte heller särskilt mycket annat än att jag tyckte det var riktigt trevligt.

The Abyssinians är från Jamaica trots namnet. Etiopien är ju väldigt starkt knutet till rastafarirörelsen genom landets sista kejsare, Haile Selassie (född Ras Tafari Makonnen). Den bifogade bilden (notera texten - Rastarant) tog jag i Shashamene i Etiopien, som är rastafarirörelsens huvudsakliga hemvist i landet. Bilden tog jag då jag besökte landet i november förra året.

Sen var det dags för Black Uhuru. De har jag en vinylskiva med, Sinsemilla från 1980. Den verkar fortfarande gälla som deras stora album, då de spelade hela fyra låtar från den trots att de släppt massor med andra skivor. Vokalt var detta lite annorlunda, då det bara är en lead-sångare och två stycken på kör, en kvinna och en man. I The Abyssinians delade medlemmarna på bördan. Jag tyckte inte detta var lika kul. Förvisso är det alltid kul att känna igen några låtar, men stundtals var detta i och för sig svängigt, men det kändes också ganska lättviktigt. Vilket var både synd och lite oväntat, då jag verkligen gillar Sinsemilla-skivan, även om det var några år sen jag lyssnade på den.