Internets 16:e mest populära Ola!

Ola är ett huvudsakligen svenskt och norskt namn. I Sverige fanns, enligt Wikipedia, år 2005, i Sverige 21176 personer med detta vackra namn. 9785 hade det som tilltalsnamn. I andra länder är det nog väldigt ovanligt att heta Ola. Däremot finns ord med stavningen i många språk, bl.a. är det ett ganska vanligt ord på grekiska har jag för mig.

I någon slags självgodhet (något som annars är mig helt främmande) ägnade jag några minuter av kvällen att söka på mitt förnamn på Internets sökmotorbjässe Google.se. Totalt levererade denna 35 300 000 träffar! Döm om min förvåning när Ola in Space dyker upp redan på andra sidan! Efter bara tre månader som existerande blogg.

Låt oss ta en titt på några av mina värsta konkurrenter:

Att den tvålfagre Idol-Ola skulle ligga etta med sin otroligt fåniga internetdomän Ola.cd (haha, vilken löjlig adress) är ju knappast förvånande. Men hans fans är huvudsakligen i ombytlig ålder så nästa år är han klart inom räckhåll.

Han ligger alltså t.o.m. före Wikipedia, internetordlistan, och deras definition och fakta om ordet/namnet Ola. Att vara större än sin definition, det vore något. Har inte kommit på riktigt hur jag ska lyckas med det än.

Sen har vi en författare som heter Ola Hansson. Som bloggare är man ju i viss mån också författare så kanske det finns en möjlighet där. Dessutom har han inte levt på över 80 år så han har inte så mycket att sätta emot själv.

Att den gamla TV-kändisen Apan Ola ligger femma är ju både lite kul och lite genant. Få stryk av en apa liksom...

Sjuan på listan, Ontario Library Association, hade jag själv tippat i topp men det gick ju inte alls. Rapporter från Kanada talar om landssorg.

Sen följer två fina kändisar i form av äventyraren Skinnarmo och gamle proggaren Magnell. Ola Bilbärgning och Tango-Bert-Ola (min personliga favorit på topp 15) är två andra som jag inte rådde på denna gång. Men alldeles efter Ontario Lacrosse Association så hittar vi honom. På plats nr 16....tatataram......Ola in Space!!!

Låt mig i sammanhanget också tillägga att min fågelskådande bekant från Göteborg (fast ursprungligen från Norrbotten), Ola Sandberg tar en hedrande 21:a plats med sin hemsida, medan losern (i alla fall på Google) Ola Salo (från The Ark) inte nämns förrän på plats 28.

Jag återkommer eventuellt i ärendet vid senare tillfälle, i alla fall om jag avancerat ytterligare. Men nu ska jag fira med ännu ett glas vin!

Nouvelle Vague

Nouvelle Vague (support: Katrine Ottosen). KB, Malmö 21/2/07

Det franska bandet Nouvelle Vague, som specialiserat sig på att göra huvudsakligen softa och rejält omgjorda covers av 80-talslåtar (ett 80-tal som varade typ 78-86) besökte KB på onsdagen. Förband var en dansk sångerska, Katrine Ottosen, med sitt band. Det var trevlig, lättlyssnad musik. Lite i samma stil som Nouvelle Vague men som jag tolkade det så var det originalmaterial. Jag lyssnade tyvärr inte jättenoga på henne, mest för att jag träffade flera vänner lite oväntat som ledde till en del prat i stället. Men jag tyckte det lät trevligt. Inte på något sätt fantastiskt, men det passade bra där och då.

Sen var det dags för huvudbandet. De fyra musikerna höll sig i bakgrunden och framför dem huserade de båda sångerskorna. Det var dels Marina, som hade en lite råare och mer rockig profil. Och så Melanie, som hade en lite mjukare stil och ljusare röst. Deras olikheter som sångerskor kompletterade varandra väl. Det började bra, och precis som på skivorna var det rätt likartat stuk på låtarna - ett i positiv mening halvakustiskt, cocktailartat sound. Bland annat The Killing Moon (Echo & The Bunnymen), Ever Fallen in Love (Buzzcocks) och Making Plans For Nigel (XTC) avverkades under inledningen. Men efter ett tag började det hända lite mer. Bandet började spela lite råare och sångerskorna tog sig större friheter och började tigga whisky från publiken. Då detta inte lyckades sprang Melanie själv till baren mitt i en låt, varpå de svepte var sitt glas sprit på scen. Självklart planerat, men klart underhållande, faktiskt. Efter ett rockigare parti lämnade alla utom Melanie och gitarristen scenen, varpå Melanie charmade sönder åtminstone undertecknad med en ljuvlig version av The Smiths' Sweet and Tender Hooligan.

Nouvelle Vague - Sweet and Tender Hooligan

Och sen var hela publiken besegrad och resten av konserten blev ett triumftåg med bl.a. Guns of Brixton (The Clash), This is not a Lovesong (Public Image Ltd), Friday Night Saturday Morning (The Specials), Love Will Tear Us Apart (Joy Division) och Just Can't Get Enough (Depeche Mode). Katrine, försångerskan, var med på en låt (se bild) och visade sig ha den starkaste rösten av alla tre sångerskorna. Och avslutningen, återigen med endast Melanie och gitarristen på scen, med In a Manner of Speaking (Tuxedomoon) var helt värdig en underbar konsert. Betyg: ++++ (av allra starkaste slag!). Det är lite lättare att göra en bra show med covers än med eget material, därför håller jag inne med det sista pluset. Men som underhållning för stunden kan det knappt bli bättre.

Här är Guns of Brixton, med Marina på lead och Melanie på vissling.
Nouvelle Vague - Guns of Brixton

Nedersta bilden visar en glad och nöjd Ola tillsammans med den mycket charmiga sångerskan Melanie (tack till JLz som tog bilden).

John Cale

John Cale. Rust, Köpenhamn 19/2/07

Jag har aldrig varit ett stort fan av Velvet Underground. Jag har förvisso några skivor och jag förstår att de är ett av de allra viktigaste banden för rockmusikens utveckling. Däremot är det väldigt sällan jag känner för att lyssna på dem (även om jag egentligen tycker att många av deras grejer är väldigt bra). Och kanske är det p.g.a. detta som jag tidigare aldrig sett vare sig Lou Reed eller John Cale live. Och därför var det ju väldigt trevligt att Emma vann två biljetter till konserten i Köpenhamn och ännu trevligare att hon gav en av dem till mig.

Rust visade sig vara en lite annorlunda konsertlokal. Den var nämligen mycket smal och det var helt omöjligt att ta sig runt på kanterna. Och eftersom vi först tog en öl i baren och inte hade varit inne i konsertlokalen innan fick vi stå rätt långt bak, utan minsta chans till avancemang. Och på grund av dålig belysning har jag därför inga acceptabla bilder från konserten.

Då jag har rätt dålig koll på John Cales solokarriär så blir detta en kort recension. Öppningen var lite chockartad. Innan bandet gick på körde de igång ett förinspelat oväsen, inte olikt ljudet från en drillborr, i högtalarna. Det pågick i säkert fem minuter och man funderade som bäst på om det var Einsturzende Neubauten som skulle gå på. Sen slutade oljudet i alla fall och bandet gick på scen. Ljudvolymen var väldigt hög. Den snart 65-årige John Cale började vid pianot och med en låt där hans röst förvrängdes genom någon slags apparat. Sen återgick det till en på något vis mer normal rockkonsert. Som en kombination av att jag inte kände igen låtarna och att jag stod rätt illa till fick jag aldrig någon riktig wow-känsla. Ibland lät det riktigt bra, men då och då, framför allt mot slutet, föll bandet in i ett trygghetsgung som man rätt lätt tröttnar på. Så när konserten slutade efter 1,5 timmar kändes det ganska lagom. Men det var kul att ha sett ännu en legend!

Trots en något ljum recension så tyckte jag att John Cale och hans band var i bra form och verkade trivas på scen. Jag kan verkligen tänka mig att de riktiga fansen gillade detta. Betyg: +++.

Februariblandning

Härom kvällen spelade jag in en Savage Rose-samling till min bloggkompis Nietzsche. Den blev så bra att jag tänkte att jag måste presentera den på bloggen. Men så tänkte jag också att det skulle verka väl fanatiskt att ha två inlägg om Savage Rose samma vecka. Och eftersom jag igår, på ett möte i Lund, fick beröm av kamraterna Alex och Lassman för en blandskiva jag gjorde för två år sedan så kom jag på att jag kunde lägga ut den i stället. Och eftersom den heter Februariblandning så passar det ju bra. Även om den gjordes 2005. Men då hade jag ju ingen blogg. Och eftersom John Cale spelade i Malmö igår så passar det ju ännu bättre. För han är ju med på skivan (både solo och med Velvet). Men jag ska se honom på måndag i Köpenhamn i stället, eftersom Emma vunnit fribiljetter dit och haft vänligheten nog att bjuda med mig.

Skivan spelades ursprungligen in till kamrat Carolina i Stockholm (därför en Bossa med det namnet på skiva 2) som ville ha en skiva, "gärna med country och singer/songwriters". Det blev lite annat också. Eller t.o.m. mycket annat. Men det är två bra blandskivor i alla fall. Här är låtlistan med några smakprov!

Februariblandning, skiva 1
LONNIE LISTON SMITH – A Garden of Peace
MINNIE RIPERTON – Reasons
JERRY JEFF WALKER – Mr Bojangles
JOHNNY CASH – Ghost Riders in the Sky
RODNEY CROWELL – Ridin´ out the Storm
KRIS KRISTOFFERSON – Me and Bobby McGee
EMMYLOU HARRIS – Wayfaring Stranger
CHARLIE RICH – Behind Closed Doors
DION – New York City Song
LOVE – A House is not a Motel
ROKY ERICKSON – Night of the Vampire
JILL SOBULE – Bitter
JONATHAN RICHMAN – I Was Dancing in the Lesbian Bar
TELEVISION PERSONALITIES – A Sense of Belonging
AU PAIRS – Diet
THE NERVES – Hanging on the Telephone
PATTI SMITH – Free Money
JOHN CALE – I Keep a Close Watch
TIMI YURO – You Can Have Him
SKEETER DAVIS – End of the World
WILLIE NELSON – Always on my Mind

Februariblandning, skiva 1
NARA LEAO – Carolina
AFGHAN WHIGS – Papa Was a Rascal
GO BETWEENS – Love Goes On
VELVET UNDERGROUND – Venus in Furs
BOB SEGER – Turn the Page
SANDY DENNY – John the Gun
MADDY PRIOR & TIM HART – I Live Not Where I Love
TEARDROP EXPLODES - Treason
DONOVAN – The Ballad of Geraldine
CAT STEVENS – The First Cut is the Deepest
DAMIEN JURADO - Ohio
WEEZER – Island in the Sun
13th FLOOR ELEVATOR – Slip Inside this House
LONNIE MACK – Why
HIGH KEYS – Que Sera Sera (Whatever Will Be, Will Be)
NITTY GRITTY DIRT BAND – Will the Circle Be Unbroken
CAROLE KING – It´s Too Late
BLACK BOX RECORDER – Goodnight Kiss

Releaseparty på Kontoret

Releaseparty för Adrian Recordings, med Folie och Den Svenska Tystnaden. Kontoret, Malmö 15/2/07

Tack vare några tidigare besök på Kontoret, blev jag inviterad dit till en releasefest för Adrian Recordings nya hemsida. Adrian Recordings ger/har gett ut skivor med bl.a. Emil Jensen, The Fine Arts Showcase och nu avsomnade David & The Citizens.

Ikväll var det två olika artister som uppträdde, båda för mig okända sedan tidigare. Först var det elektronmusik med Folie, som är artistnamn för Stefan Thor. Han gjorde bl.a. omgjorda elektroversioner av David Fridlunds (sångaren i David & The Citizens) låtar, med Davids röst (inspelad) kraftigt förvrängd. Coolt.

Sedan var det en nybildad trio (med gitarr, bas & trummor) vid namn Den Svenska Tystnaden. Även detta band hade kopplingar till David & The Citizens, i alla fall hade någon av medlemmarna spelat med dem på någon turné. Riktigt bra och melodisk indiepop som jag absolut ska försöka följa i fortsättningen. De hade bara 5-6 låtar klara men det var en riktigt bra spelning.

Jag gillar verkligen Kontoret. Billigt vin, god underhållning samt jättetrevlig och intim stämning. Ett perfekt sätt att spendera en kall torsdagskväll i Malmö.

Bilder, uppifrån och ner: Annette & Magnus från Adrian presenterar kvällen, Folie samt Den Svenska Tystnaden.

El Pueblo Unido

El Pueblo unido jamas sera vencido, El Pueblo armado jamas sera aplastrado.

Klassiska rader från chilensk motståndsrörelse. Det har egentligen ingenting direkt att göra med 2007, men jag har lyssnat mycket på Savage Rose (Nordens i särklass bästa band genom tiderna) de senaste kvällarna och blivit helt besatt av deras fantastiska version av El Pueblo Unido, från albumet Ild og frihed från 1989. Den är så bra att jag inte kan låta bli att dela med mig den till alla. För den har verkligen allt. En hoppfull text om ett folk som vägrar låta sig besegras, en kör på speed, en ringande gitarr och ett intensivt bankande piano. Och naturligtvis världens bästa sångerska. Musik är aldrig så bra som när den betyder något. Och musik som betyder något är aldrig bättre än så här! Varsågoda!

The Savage Rose - El Pueblo Unido

I skuggan av melodifestivalen finns det en hel del annan musik...

Gata!

Liveklubb - Gata! Med Stephen Rappaport, Predikantens trio, Jon Eimre & Bra folk samt Sirqus Alfon. Södra Teaterns kägelbana, Stockholm 9/2/07

Helgen hade sen länge planerats till Stockholm, med främsta avsikt att gå på ett möte. Fredagskvällen hade jag egentligen tänkt ta det lugnt, men så blev det inte. Tack vare förslag från min goda vän Carolina blev det i stället en helkväll med musik på Södra Teaterns kägelbana.

Där genomfördes nämligen en mindre festival som en hyllning till gatan. Främst var det gatumusik (i detta fall menat artister som gärna uppträder som gatumusikanter och använder akustiska instrument), men det var också en del roliga konstinstallationer. Innan första bandet bjöds det på musik av en positivhalare och på en vägg visades en dokumentärfilm om munspelaren Horst, en hemlös tysk som varje dag spelar munspel på Drottninggatan. Honom såg jag förresten live en kort stund på söndagseftermiddagen.

Först ut var Stephen Rappaport, en amerikan bosatt i Stockholm. Han spelar dragspel och med sig hade han också en kvinnlig cellist. De sjöng vanligen tillsammans. Det var vacker melankoli, med låtar lite i Tom Waits-anda men rösterna är så olika att jämförelsen inte blir bra ändå. En mycket bra sångare som man verkligen lyssnade på. Men lite synd att han tjatade att publiken skulle köpa skivor mellan var och varannan låt. Ett litet minus också för att det inte var någon större variation på setet. Men det var ändå vackert och en trevlig start på kvällen. Betyg:+++

Nästa band kallar sig Predikantens trio och enligt festivalens hemsida är de från Norrbotten. Det var inte oväntat för referenserna i deras musik är Finskt och kanske också lite Norrländskt vemod. Men även Lars Demian dök upp i mitt huvud när jag lyssnade på detta. Texterna är mörka och i viss mån politiska, och framförs på svenska. En sångare som bytte mellan dragspel och gitarr kompletterades med en ståbas och en violin (samt såg i en låt). Det var fantastiskt bra. Otroligt vacker, närmast gåshudsframkallande musik och med en mycket bra sångare. Tyvärr var det en kort spelning och de hann bara fem låtar på totalt ca 20 minuter. Betyg:++++.

LIVEVIDEO med Predikantens trio

Sen var det dags för en kvartett från Stockholm, Jon Eimre & Bra folk. Enligt hemsidan spelar de ofta på Götgatan. Sättningen var ståbas, banjo, trombone och sång (+ lite melodika). Detta var bluesinspirerad musik, men med ett soft, skönt sväng som gav det ett ganska ovanligt uttryck. Sångaren alternerade mellan en slags slow motion-falsett och vanlig sång och var precis som tidigare sångare under kvällen alldeles ljuvlig att lyssna på. Basisten var briljant och spelade hårt och precis som sångaren sa behövs ingen trummis med en sån basist. Ännu en trevlig konsert, men någon mer uptempo-låt hade gjort det ännu bättre. Men bra och mycket sympatiskt. Betyg:+++ (stark!)

Sist ut var Sirqus Alfon, ett band som tydligen (förstod jag senare under helgen) börjar bli ganska beryktat. Jag har fullständig förståelse för det. Detta var nämligen helt galet. Det var lika mycket show som konsert. De fyra medlemmarna uppträdde inte som sig själva utan var utklädda till något som ser ut som något slags gammalryskt påfund med undantag för sångaren som hade en mer Elvisinspirerad kreation. Sättningen var huvudsakligen trummor, ståbas och melodika. Och sångaren, med en extrem karisma, använde megafon i stället för mikrofon. Mellansnacket gjordes på nån slags bruten engelska. Förutom musik så kör de en del cirkusliknande inslag, men med poängen att allting misslyckas, ser medvetet amatörmässigt ut och så börjar medlemmarna bråka med varandra. Det är helt obeskrivligt och måste upplevas. Musiken är, trots den något spartanska instrumenteringen, ösig. Ibland skulle jag t.o.m. beskriva det som tokröj. En del låtar kände jag inte igen och var nog deras egna. Men mest var det covers. Och de gav oss de definitiva versionerna av t.ex. Crazy In Love, No Limit, Mr Vain, Hips Don't Lie, Here Comes the Hotstepper, Song 2 och många fler. Och som avslutning en blindgalen version av Prodigy's Firestarter. Och i en kort sekvens fuskade de med elgitarr och brände av Smells Like Teen Spirit och The Seed 2.0. Musikaliskt är det kanske inte fantastiskt, men bra nog och framför allt våldsamt roligt. Underhållningsvärdet är enormt. Konserten var, faktiskt, det roligaste jag någonsin har sett på en scen. Den 28 mars spelar de på Inkonst i Malmö. Missa det inte, under några som helst omständigheter. Betyg: tjoff, +++++!

LIVEVIDEO: Sirqus Alfon - Crazy In Love

Bilder, uppifrån och ner: 1) kul konst på Kägelbanan, 2) Stephen Rappaport, 3) Predikantens trio, 4-5) Jon Eimre & Bra folk samt 6-9) Sirqus Alfon.

Emil & cykeln

Emil Jensen har jag hyllat flera gånger tidigare i bloggen. Hans album Orka då hamnade tvåa på min topplista över årets bästa album 2006! Men Emil är inte bara en lysande musiker, poet och Spoken Word-artist. Han är också en skön idealist! Så i ljuset (eller mörkret) av den senaste och dystra klimatrapporten har han, enligt sin hemsida, bestämt att genomföra sin kommande sommarturné per cykel. Heja Emil!

När jag läste detta härom dagen meddelade jag Emma, som också gillar Emil, via mail. Döm om min förvåning när hennes svar kom - "När jag skulle cykla till jobbet i morse var cykeln stulen". Ett rätt lustigt sammanträffande, för inte skulle väl Emil...

För övrigt har jag senaste veckan fått en crush på Emils första fullängdare Kom hem som nån annan från 2004. När Orka då kom var jag så himla säker på att den var bäst men nu börjar jag nästan tycka att den första är ännu bättre. Och det vill verkligen inte säga lite. Låtar som Ond igen, Naken ner på knå och Hela vägen ner är tveklöst bland det bästa som gjorts i Sverige de senaste åren! Skivan bör ägas av alla som gillar svenskspråkig pop med briljanta texter.

Från Emil är steget väldigt kort till Edda Magnason, som för det mesta är med på Emils spelningar, driver Kontoret tillsammans med honom och även har recenserats tidigare i min blogg. Bara för någon vecka sedan öppnades hennes nya, fräscha hemsida. Där kan man lyssna på de flesta av hennes låtar och dessutom skicka efter hennes demo-CD. Gör det, för hon är riktigt bra!

Gratis är gott

Gratis fondue. Elysee, Malmö 6/2/07

Tur i kärlek och otur i spel heter det ju. Jag är dock övertygad att det inte stämmer. Jag har nämligen otur i båda. Därför måste man ibland söka andra vägar för att vinna. En väg är att använda sin kunskap och skicklighet. Eller så kan man ju åka snålskjuts på andras. Därför har jag på senare tid vid ett flertal tillfällen deltagit i Quiz på puben Pickwick i Malmö, en kul frågesport i allmänbildning som genomförs varje onsdag. Och så kan man ju dessutom dricka öl samtidigt, vilket ju är trevligt.

Om man vinner brukar förstapriset vara fyra gratis Fondue-middagar på Restaurang Elysee. Då laget som jag är med i har vunnit ett antal gånger, både med och utan min medverkan, så hade vi fått ihop så alla som är med i laget mer eller mindre regelbundet kunde skörda frukterna av sin allmänbildning.

Khartoum

Sudan. 18/8-15/9 2005 & 31/12 2005 - 25/1 2006

Äntligen! Det finns inte mycket som går upp mot att bli klar med något man hållit på med länge. Och härom dagen blev jag äntligen klar med en reserapport från Sudan. Det är nämligen så att om man är fågelskådare och reser utomlands bör man skriva en ganska omfattande rapport om vilka fåglar man sett och helst också var och när man sett dem och en massa annat som kan vara av intresse om någon skulle vilja eller kommenderas att åka dit. Men nu är det i alla fall klart. Eller rättare sagt, jag bestämde mig för att det var klart trots att det egentligen inte var det. Jag skippade en del innehåll jag tänkt ha med eftersom jag inte hade någon lust att skriva mer på den. Men en del om livet i Khartoum, men framför allt om fåglar i och kring staden, kan läsas i rapporten (27 A4-sidor) som återfinns här (under reserapporter). Och i brist på annat att skriva om så blir det lite om Sudan här också, trots att det var ett år sen jag var där.

Vän av ordning undrar kanske varför jag var i Sudan. Det är en extremt ovanlig destination för svenskar, i alla fall om man inte jobbar för FN och det gjorde inte jag. Men jag fick chansen att jobba (med utbildning) där för min arbetsgivare Luftfartsverket under fyra veckor under hösten 2005 och sedan också fyra veckor under följande vinter.

Sudan är ett kontroversiellt land. Jag känner mycket väl till vad som händer i Darfur och vad som tidigare hänt i södra Sudan. Men trots att regimen begår brott mot mänskliga rättigheter och driver människor på flykt så innebär det inte att varje enskild Sudanes gör det. Tvärtom, jag har aldrig känt mig så välkommen någonstans och blivit så konsekvent väl behandlad som i Khartoum. Inte ett ont ord eller oartigt/otrevligt bemötande på 8 veckors vistelse i en fattig miljonstad. Tveklöst en av de stora upplevelserna i mitt liv. Få saker får mig så glad som att tänka på alla trevliga vänner jag lärt känna där. Och det är en mycket säker stad med minimal kriminalitet. Sudan är ett stort land, t.o.m. Afrikas till ytan största och det är långt från Khartoum till oroshärdarna i söder och väster.

Sudanesisk musik är dock inte mycket att hänga i julgranen. Jag är vanligen en stor fan av afromusik, men musiken i Sudan låter huvudsakligen arabisk, och arabisk musik är inte min grej. En märklig grej i dubbelmoralisk anda är att 90% av kvinnorna i Khartoum bär slöja (av dessa har kanske 10% burka, d.v.s. även ansiktet täckt), men de har också flera MTV-liknande kanaler med videos med fantastiskt vackra och utmanande kvinnor! Den enda artist jag minns från min vistelse är den oerhört populäre Mohamed Mounir. Och så spelade min chaufför Ladoli varje dag en kristen sångerska från Juba (i södra Sudan) som jag tror heter Mary Botol, men stavningen är nog inte rätt för jag hittar henne inte på Google. Det hade större influenser av afromusik. Men inget av det är något som jag direkt rekommenderar om man inte är specialintresserad av afrikansk musik.

Bilderna uppifrån och ner: 1) Sudanesisk livemusik, 2) Bild från en Sudanesisk bröllopsfest, 3) Nilen ca 70 km norr om Khartoum, 4) Ökenrally, också ca 70 km norr Khartoum, 5) Mina elever och några av deras överordnade tillsammans med yours truly, 6) Bild från centrala Khartoum och 7) Krokodilvaktare vid Nilens strand.

Hjälp till att rädda planeten ikväll

Fick ett mail från en god vän som jag tycker är värt att lägga ut även här på bloggen. Det här är så fantastiskt enkelt för alla att genomföra så det finns ingen ursäkt att låta bli. Tack på förhand!

Den 1 februari 2007 mellan 19:55 - 20:00 är det tänkt att vi människor ska låta planeten andas ut ett ögonblick.

Idén är att stänga av alla energikonsumerande verksamheter mellan 19:55 - 20:00 den 1 februari 2007. Därmed genomförs det första kollektiva försöket av jordens befolkning, i att spara energi. Förslaget kommer av Planet Alliance - där en mängd miljöorganisationer ingår - och sammanträffar med IPCCs utkommande rapport om klimatförändringar. Mängder av människor i massor av länder har redan fått detta email och kommer att delta.

Och det enda Du behöver göra är att stänga av all energikonsumerande verksamhet i ditt hus under 5 minuter (19:55 - 20:00 den 1 Feb). Självklart kan du låta energin vara avstängd längre...Besparingen förväntas bli enorm om detta sker i en stor utsträckning och vår jord kommer att tacka oss...

M.V.Hälsningar
Din Planet
PS: Skicka vidare till dina vänner....så blir vi flera...