Nouvelle Vague (support: Katrine Ottosen). KB, Malmö 21/2/07
Det franska bandet Nouvelle Vague, som specialiserat sig på att göra huvudsakligen softa och rejält omgjorda covers av 80-talslåtar (ett 80-tal som varade typ 78-86) besökte KB på onsdagen. Förband var en dansk sångerska, Katrine Ottosen, med sitt band. Det var trevlig, lättlyssnad musik. Lite i samma stil som Nouvelle Vague men som jag tolkade det så var det originalmaterial. Jag lyssnade tyvärr inte jättenoga på henne, mest för att jag träffade flera vänner lite oväntat som ledde till en del prat i stället. Men jag tyckte det lät trevligt. Inte på något sätt fantastiskt, men det passade bra där och då.
Sen var det dags för huvudbandet. De fyra musikerna höll sig i bakgrunden och framför dem huserade de båda sångerskorna. Det var dels Marina, som hade en lite råare och mer rockig profil. Och så Melanie, som hade en lite mjukare stil och ljusare röst. Deras olikheter som sångerskor kompletterade varandra väl. Det började bra, och precis som på skivorna var det rätt likartat stuk på låtarna - ett i positiv mening halvakustiskt, cocktailartat sound. Bland annat The Killing Moon (Echo & The Bunnymen), Ever Fallen in Love (Buzzcocks) och Making Plans For Nigel (XTC) avverkades under inledningen. Men efter ett tag började det hända lite mer. Bandet började spela lite råare och sångerskorna tog sig större friheter och började tigga whisky från publiken. Då detta inte lyckades sprang Melanie själv till baren mitt i en låt, varpå de svepte var sitt glas sprit på scen. Självklart planerat, men klart underhållande, faktiskt. Efter ett rockigare parti lämnade alla utom Melanie och gitarristen scenen, varpå Melanie charmade sönder åtminstone undertecknad med en ljuvlig version av The Smiths' Sweet and Tender Hooligan.
Nouvelle Vague - Sweet and Tender Hooligan
Och sen var hela publiken besegrad och resten av konserten blev ett triumftåg med bl.a. Guns of Brixton (The Clash), This is not a Lovesong (Public Image Ltd), Friday Night Saturday Morning (The Specials), Love Will Tear Us Apart (Joy Division) och Just Can't Get Enough (Depeche Mode). Katrine, försångerskan, var med på en låt (se bild) och visade sig ha den starkaste rösten av alla tre sångerskorna. Och avslutningen, återigen med endast Melanie och gitarristen på scen, med In a Manner of Speaking (Tuxedomoon) var helt värdig en underbar konsert. Betyg: ++++ (av allra starkaste slag!). Det är lite lättare att göra en bra show med covers än med eget material, därför håller jag inne med det sista pluset. Men som underhållning för stunden kan det knappt bli bättre.
Det franska bandet Nouvelle Vague, som specialiserat sig på att göra huvudsakligen softa och rejält omgjorda covers av 80-talslåtar (ett 80-tal som varade typ 78-86) besökte KB på onsdagen. Förband var en dansk sångerska, Katrine Ottosen, med sitt band. Det var trevlig, lättlyssnad musik. Lite i samma stil som Nouvelle Vague men som jag tolkade det så var det originalmaterial. Jag lyssnade tyvärr inte jättenoga på henne, mest för att jag träffade flera vänner lite oväntat som ledde till en del prat i stället. Men jag tyckte det lät trevligt. Inte på något sätt fantastiskt, men det passade bra där och då.
Sen var det dags för huvudbandet. De fyra musikerna höll sig i bakgrunden och framför dem huserade de båda sångerskorna. Det var dels Marina, som hade en lite råare och mer rockig profil. Och så Melanie, som hade en lite mjukare stil och ljusare röst. Deras olikheter som sångerskor kompletterade varandra väl. Det började bra, och precis som på skivorna var det rätt likartat stuk på låtarna - ett i positiv mening halvakustiskt, cocktailartat sound. Bland annat The Killing Moon (Echo & The Bunnymen), Ever Fallen in Love (Buzzcocks) och Making Plans For Nigel (XTC) avverkades under inledningen. Men efter ett tag började det hända lite mer. Bandet började spela lite råare och sångerskorna tog sig större friheter och började tigga whisky från publiken. Då detta inte lyckades sprang Melanie själv till baren mitt i en låt, varpå de svepte var sitt glas sprit på scen. Självklart planerat, men klart underhållande, faktiskt. Efter ett rockigare parti lämnade alla utom Melanie och gitarristen scenen, varpå Melanie charmade sönder åtminstone undertecknad med en ljuvlig version av The Smiths' Sweet and Tender Hooligan.
Nouvelle Vague - Sweet and Tender Hooligan
Och sen var hela publiken besegrad och resten av konserten blev ett triumftåg med bl.a. Guns of Brixton (The Clash), This is not a Lovesong (Public Image Ltd), Friday Night Saturday Morning (The Specials), Love Will Tear Us Apart (Joy Division) och Just Can't Get Enough (Depeche Mode). Katrine, försångerskan, var med på en låt (se bild) och visade sig ha den starkaste rösten av alla tre sångerskorna. Och avslutningen, återigen med endast Melanie och gitarristen på scen, med In a Manner of Speaking (Tuxedomoon) var helt värdig en underbar konsert. Betyg: ++++ (av allra starkaste slag!). Det är lite lättare att göra en bra show med covers än med eget material, därför håller jag inne med det sista pluset. Men som underhållning för stunden kan det knappt bli bättre.
Nedersta bilden visar en glad och nöjd Ola tillsammans med den mycket charmiga sångerskan Melanie (tack till JLz som tog bilden).
5 comments:
Så man hann med en kram efter koncerten. :)
Kan inte mer än att hålla med herrn - det var en grymt bra tillställning. Lite nostalgisk hann man bli också...
MP
... och jag ska nog gå till optikern. En så suddig bild MED blixt bör kvala in som kvällens bedrift. Spelningen går rakt in på "glada överraskningar"-listan!
Aj aj aj, det där hade jag velat se alltså. Deras tolkning av "Love Will Tear Us Apart" är... sublim.
MP: Maila gärna till olae2005@hotmail.com så kan vi höras lite mer.
Maela: Två låtar utlagda att titta på. Dock inte Love Will Tear Us Apart (som var sista låt innan extranumren).
Jodå, det var allt en riktig höjdare. Synd att din film av "Guns of Brixton" blev så mörk att man knappt såg något. Fast ljudet blev ju bra, förstås. :-)
Post a Comment