Vittata

Senhöst innebär tid för sällsynta stenskvättor. Samtliga fyra arter - nunne-, öken-, medelhavs- och isabellastenskvätta - som sällsynt setts i landet har observerats i november. Och i år har redan en ökenstenskvätta setts på Öland (25 oktober).

Nunnestenskvätta är en art som jag haft tur att få se i stora antal då jag varit i såväl Etiopien som Sudan, där arten är vanlig övervintrare under vinterhalvåret. De flesta nunnestenskvättor ser ut som de "ska göra", d.v.s. de har en svart haklapp. Men så finns det enstaka individer som kan ställa till en del problem, eftersom de råkar ha en rent vit haklapp. Detta är ingen geografisk ras utan en morf som brukar namnges "vittata". I Fågelguiden omnämns de endast i en mening - "mycket sällan ses en vitstrupig morf, 'vittata'.

Då jag hittat ytterst få bilder av vittata på nätet och i litteratur och jag själv har fått bilder på de tre individer jag sett så kommer dessa här, tillsammans med några mer normala nunnestenskvättor för jämförelse skull. Förutom sista bilden visar alla bilderna hanar.

Nunnestenskvätta av morfen 'vittata'. Tuti Island, Khartoum, Sudan, Jan-06. Samma fågel som ovan.

Nunnestenskvätta. Tuti Island, Khartoum, Sudan, Jan-06.

Nunnestenskvätta av morfen 'vittata'. Melka Gebdo, Etiopien, Nov-06.

Nunnestenskvätta. Tuti Island, Khartoum, Sudan, Jan-06.

Nunnestenskvätta av morfen 'vittata'. Tuti Island, Khartoum, Sudan, Jan-06. En annan fågel än ovan.

Nunnestenskvätta, hona. Tuti Island, Khartoum, Sudan, Jan-06.

Bonde Do Role (supports: Blue Foundation & Holy Hail)

Bonde De Role (supports: Blue Foundation & Holy Hail). Debaser, Malmö 25/10/07

I en av seklets hittills coolaste låtar, Losing My Edge av LCD Soundsystem, namedroppar sångaren James Murphy dels en hög med kreddiga band men också några stora händelser i musikhistorien som han påstår sig varit med om. Bland dessa märks bl.a. The Great Sound Clashes, vilket jag nu lärt mig är reggaehistoria från Jamaica, men själv brukar jag använda uttrycket när det är två bra spelningar samma kväll och jag tvingas välja bort en. Den 6 december sker en Great Sound Clash i Malmö då Gogol Bordello spelar på KB medan Ed Harcourt spelar på Inkonst. En annan sound clash var denna torsdag då allas favorit numera, Miss Li, spelade på Jeriko och brasilianska dårarna i Bonde Do Role var på Debaser. Och eftersom jag sett Miss Li två gånger redan i år så fick det bli brasilianskt. Och två förband på köpet.

Först ut var Blue Foundation från Danmark. Jag fick intrycket av att ingen i publiken kände till dem för 2/3 stod i baren eller satt ner i soffor och stolar. Synd, för detta var bra. I grunden är det elektropop, men det är även mycket gitarr så ibland är det mer klassisk indie. Den kvinnliga sångerskans ljusa röst fick mig flera gånger att tänka på Blonde Redhead, ett band jag verkligen gillar, men i de mer elektroniska stunderna fick jag mer 90-talsvibbar med referenser till t.ex. Massive Attack. Och så hade de ett flertal låtar med malande, instrumentala partier som jag är väldigt svag för (se bl.a. videolänken). Fin start på kvällen, men en mer intresserad publik hade inte skadat.

Nästa band var Holy Hail från New York. Detta var inte lika bra, däremot gladare och mer uppsluppet. I vissa låtar hittade jag både melodier och spelglädje, men annars kändes det ganska banalt och tämligen ointressant. Även detta är någonstans i gränslandet mellan indierock och electropop fast lite mer lättfotat än vanligtvis i genren. Ibland kändes det nästan som de var och flirtade med disco. Jag föll alltså inte helt för detta, men eftersom de enligt uppgift är vänsterpolitiska och engagerade och detta ska märkas i texterna (jag hade nåt slags textfilter på denna kväll) så ska jag kanske ändå fördjupa mig i detta vid tillfälle.

Så var det dags för kvällens huvudattraktion. Bonde Do Role verkar i samma tradition som CSS, som jag såg på Coachella (och inte direkt gillade). Det är så långt från skolade musiker man kan komma, utan det är party och fullt ös som gäller. All musik spelas av en DJ och så är det en kille och en synnerligen karismatisk tjej som står för det mesta av sången (DJ:n blandar sig i en del också). Egentligen är skillnaden mellan Bonde Do Roles musik, s.k. baile-funk, och det som spelas på valfritt medelhavsdisco inte särskilt stor. Det är samplingar av Europe, Grease och annan mainstream, det är sexanspelningar och det är egentligen banalt så det förslår, men här finns en energi som gör att det ändå är fantastiskt underhållande. Speciellt sångerskan Marina är helt galen och är ibland nere och dansar med publiken för att i nästa ligga utslagen på scenen. Rent faktamässigt borde jag tycka att detta är skit, men jag både dansar och jublar och har hur kul som helst. I extranumret har de dessutom med Holy Hail på scenen och det är ett riktigt dansparty (se videolänk #3 nedan). Den som vill läsa en intervju med bandet och lite mer om vad det är för galningar rekommenderas att klicka här.

Blue Foundation live på Debaser
Bonde Do Role live på Debaser #1 #2 #3

Videolänkarna är tyvärr lite mörka p.g.a. den sparsamma belysningen på Debaser. Bilderna - uppifrån och ner visar Blue Foundation, Holy Hail, två bilder på Marina i Bonde Do Role och längst ner Bonde Do Roles DJ som tokskriker i mikrofonen.

Svenska akademien (support: Kapten Röd & Majorerna)

Svenska akademien (support: Kapten Röd & Majorerna) . KB, Malmö 19/10/07

Kvällen inleddes med Kapten Röd från Göteborg. Han och hans band gör väldigt lättlyssnad reggae, typ dancehall, och "sången" är vanligen en slags mix mellan rap, prat och sång. Musiken och i flera fall även texterna är väldigt banala, men det vägs upp av en stark scennärvaro och bra ös. Influenserna från Governor Andy lyste genom hela spelningen. Detta är musik som funkar väldigt bra live och det var länge sedan jag såg ett förband med ett sådant publikstöd.

Sen var det dags för akademien. Förra året lämnade sångerskan Leia (alias Titti Tång) bandet, vilket gör att några av de underbara låtar som bygger på hennes vokalinsatser inte längre görs live. Och det är såklart synd. Starten på spelningen var å andra sidan fantastisk, då man visade vördnad för den skånska reggaens rötter med att göra Peps låtar Rotrock och Droppen urholkar stenen i ett slags medley. Det fortsatte med en bra setlist med ganska många låtar från mästerverket Tändstickor för mörkrädda från 2004, en av de bästa svenska skivor som släppts detta decennium. Speciellt Vetande var grym, med fyra olika sångare involverade. Fast det beror såklart vad man lägger i ordet sång, för frontmännen Sture och GeneralKnas har likt förbandet klara tendenser till att mixa sång med rap och spoken word. Vilket inte är oväntat då speciellt Sture har hiphop-bakgrund. Live skiljer sig akademien från skivorna på att det är mer fest än politik. Texterna försvinner till viss del och ersätts av tokröj. Ibland kan jag sakna att de i många fall oerhört bra texterna inte riktigt kommer fram, men annars är det bara att festa med. Efter en period mitt i där tempot gick ner något avslutas spelningen alldeles fenomenalt med klassiker som Resa sig opp, Du vill så du kan och Snapphaneklanen. Ett av Sveriges bästa liveband.

Kapten Röd & Majorerna ex 1 ex 2
Svenska Akademien - Rotrock/Droppen Urholkar stenen
Svenska Akademien - Vetande
Svenska Akademien - Resa sig opp
Svenska Akademien - Snapphaneklanen

Bilderna visar Kapten Röd & Majorerna överst, därefter Svenska akademien med Sture i svart tröja och GeneralKnas i röd. Och underst de båda klaviaturspelarna.

Immaculate Machine....igen

Immaculate Machine från Vancouver, som jag skrivit om några gånger tidigare, är inte bara bland de bästa band som finns. Nu har de också visat sig vara ett av de coolaste. Det är så att de spelat in en EP med sex av sina låtar på franska. Det är väl ev. bara lite småhäftigt och eftersom de behärskar franska så är det inte heller särskilt konstigt. När en radiostation för ett tag sedan spelade en av bandets franska låtar var DJ:n Grant Lawrence sarkastisk och sa "I'm Grant Lawrence and that was Immaculate Machine off their new album of French translations. Next album will be in chinese. Ha Ha Ha Ha". I stället för att skratta med så tog bandet det som en utmaning och gick till en vän som talar mandarin och bad henne hjälpa till att översätta en av deras låtar - Dear Confessor från senaste skivan Fables. Bandet lärde sig därefter texten fonetiskt och efter att den var klar gick bandet personligen tillbaka till radiostationen och presenterade sin nya inspelning. Låten, nu kallad Wo Xiang Tanbai, kan laddas ner gratis och helt legalt här.

Humei och lite annat

Den gångna helgen spenderades till största delen på Öland och ett av karaktärsdragen för min del var sömnbrist. Detta eftersom jag på fredagskvällen såg Svenska akademien (det skånska reggaebandet, inte Horace Engdahl & co) på KB i Malmö. Därför fick jag bara tre timmars sömn innan jag skulle köra till Öland för styrelsemöte. Och precis till utsatt tid anlände jag till Ölands södra udde, som förutom en känd fågellokal och platsen för mötet också är en stark kandidat till utmärkelsen världens kyligaste plats. Åtminstone kändes det så i lördags morse. Jag lyckades f.ö. faktiskt hålla mig vaken under hela mötet, vilket får anses vara ett gott betyg till resten av styrelsen.

Efter några timmars möte knackade en från fågelstationen på dörren och berättade att de fångat en bergstaigasångare (Phylloscopus humei) och den avbröt vi så klart mötet för att titta på. Det är en sällsynt gäst från Centralasien och österut, men den ses numera så gott som årligen i Sverige med något enstaka ex. Det var sjätte gången jag såg arten i Sverige (tre i Skåne och tre på Öland). Det var fyra år sedan sist så det var efterlängtat, inte minst eftersom små asiatiska sångare med vingband är riktiga favoriter. Att det är en bergstaigasångare och inte den något vanligare taigasångaren ser man på att ögonbrynsstrecket är vitaktigt och inte gult och att hjässan är gråaktig och inte grön. De flesta humei har bara ett tydligt vingband och denna individ är därför inte helt typisk. Lätet skiljer också och denna fågel lockade som en typisk humei.

På lunchrasten såg vi även en sparvuggla, som fått för sig att gömma sig i högt gräs och inbilla sig att den var osynlig. Det var den första jag sett på Öland någonsin. Den är faktiskt inte helt lätt att se på bilden trots att den är tagen rakt ovanifrån. Det rekommenderas att klicka upp bilden till större storlek.

Violverbena

Trots att hösten har kommit på allvar och det börjar bli kallt finns det fortfarande en del trevliga växter att njuta av. Faktum är att de riktigt ovanliga växterna ofta dyker upp på hösten och då ofta på skräpmarker såsom jordhögar och soptippar.

Härom dagen fick jag tips om att det hittats violverbena (Verbena rigida) på Gastelyckan i Lund. Eftersom detta är en sällsynt art (endast två tidigare fynd i Skåne) åkte jag och tittade på den. Och den var fortfarande i bästa skick vilket framgår av bilderna.

Blogg i dålig form

Jag har inte uppdaterat bloggen på en hel vecka, något som inte hänt sedan jag började för ca 10 månader sedan. Det finns flera skäl till det. Dels var jag iväg till Öland i onsdags för att hålla ett föredrag om Etiopien. Det gick bra. Det kom ca 70 personer. Jag fick sagt allt jag ville, jag kände mig hyfsat strukturerad och lyckades även skämta ett antal gånger med önskad respons. Jag åkte förvisso hem redan dagen efter men det blev inget skrivande ändå under helgen. Kanske främst för att det inte fanns så mycket att skriva om. Jag har nämligen inte gjort något alls nästan som inte tillhör vanligt hederligt privatliv och det varken vill jag skriva om eller ni läsa om.

Etiopienföredraget gav mig i alla fall uppslag till att göra en liten reseberättelse här med bilder och lite text. Ungefär som jag gjorde från Peru. Men inte ikväll. Det finns en liten notis i början av bloggen men då jag fått positiv feedback på Perureportagen så kör jag nog lite mer i den stilen.

Annars är det bara att njuta och häpnas över det som hände i Ottawa igår kväll. Under Bruce Springsteens spelning gästade Win och Regine från Arcade Fire på två låtar i extranumret. Dels gjorde de Springsteens State Trooper (en riktig liveraritet) och därefter Arcade Fires Keep The Car Running. Hur det såg ut och lät kan ses på Yols utmärkta Arcade Fire-blogg.

Jonathan Richman

Jonathan Richman. KB, Malmö 7/10/07

(uppdaterad söndag 14 oktober med länkar till tre låtar från spelningen)

Jag ska hålla ett offentligt föredrag om Etiopien på onsdag och har ägnat min lediga tid ikväll åt att förbereda det (och lite åt Facebook också måste jag medge). Bloggen hamnar därför lite på efterkälke.

Jonathan uppträdde tillsammans med endast en medmusikant, trummisen Tommy Larkins. Geni används ibland lite väl frikostigt, men när det gäller Jonathan Richman är det ett givet epitet. Han är så udda och tänker uppenbart inte som de flesta andra människor. Jag återkommer till det. Det var i alla fall en bra konsert. Kuriosa från spelningen, varifrån det snart dyker upp en recension är att Jens Lekman, som jag ju såg två dagar tidigare, var i publiken.

Jonathan Richman - Egyptian Reggae & Affection
Jonathan Richman - Con el Merengue
Jonathan Richman - I Was Dancing in the Lesbian Bar

Jens Lekman (support: Promise & The Monster)

Jens Lekman (Support: Promise & The Monster). The Tivoli, Helsingborg 5/10/07

Jag skulle egentligen sett Jens i Malmö för två veckor sedan. Men det sammanföll med whiskyprovning och därför valde jag och två kompisar att se honom i Helsingborg i stället. Ingen av oss hade varit på The Tivoli tidigare så att besöka ett nytt ställe var en trevlig bieffekt. Stället gav direkt positivt intryck i och med att DJ:n spelade Hung Up On a Dream med The Zombies, en av världens bästa låtar, i högtalarna när vi gjorde entré. Även fortsatt var det utsökt låtval. Lokalen som sådan var också trevlig. Lagom liten och eftersom den är bredare än lång kommer man automatiskt ganska nära scenen.

Förband var Promise & The Monster, ett namn som kan ge bilder av ett rockband, men alls icke, detta är en ensam tjej med akustisk gitarr. En duktig gitarrist och med en oerhört ljus röst. Referenser som fladdrade förbi i tankarna var Joanna Newsom och El Perro Del Mar. Problemet är att låtarna inte hade någon större personlighet och det lät väldigt lika hela tiden - lugnt och återhållsamt. Dessutom verkade sångerskan (vars riktiga namn är Billie Lindahl) ganska blyg och det var ingen större publikkontakt, även om delar av publiken verkade entusiastisk. Tror dock det kan finnas utvecklingspotential i detta. Hennes framtoning som snäll och väluppfostrad gick igen efter spelningen då någon i publiken tackade för en bra spelning. Hon neg som tack, det var längesen jag såg någon göra det.

Huvudakten var däremot nära nog fantastisk. Bandet består förutom Jens (som alternerar mellan gitarr och piano) av en kille på dator och sex tjejer som vanligen spelar bas, trummor, trumpet, saxofon och violin (2 st). Hade jag haft ett band skulle jag också valt att ha nästan bara tjejer i bandet. Men det är inte bara för syns skull Jens har detta, de är nämligen även väldigt bra och lyckas göra musiken både svängig och vacker samtidigt. Anledningen att jag använde ordet "vanligen" om instrumenten är att det även förekommer dragspel, olika sorters flöjter, slagverk och t.o.m. en triangel. Det har verkligen inte sparats in på utrustning.

De började med Black Cab, en av hans tidiga låtar som annars kunde förväntas som extranummer. Han fortsatte med en fantastisk The Opposite Of Hallelujah, där de för några sekunder grymt snyggt går över i Give Me Just a Little More Time av Chairmen of the Board. Redan här stod det klart att det skulle bli en riktigt bra konsert. Enda minuset i början var att det stod ett av konserten helt ointresserat fyllo framför oss, men hans tjej ilsknade till och såg till att han försvann sen. Tack.

Konserten fortsatte lika lysande som den började. I A Postcard to Nina gjorde han det ovanliga att berätta om bakgrunden till låten i introt och sedan föra historien vidare med ett nytt snack mitt i låten. Medan bandet spelade i bakgrunden. Ett udda drag, men det funkade perfekt. Det fortsatte nästan lika bra och ordinarie set avslutades starkt i uptempo med You Are The Light (kanske hans största "hit"), A Sweet Summers Night at Hammer Hill och Friday Night at the Drive-in Bingo.

Extranumren var minst lika bra. Efter en sprudlande Sipping on the Sweet Nectar med hela bandet skickade han ut alla utom violinisterna och gjorde underbara Jag tyckte hon sa lönnlöv (svenska versionen av Maple Leaves, en av hans tidiga låtar). Närmast smärtsamt vackert. Han kom sen in en gång till, helt själv, och avslutade med A Pocketful of Money med allsång av en mycket nöjd publik.

Spelningen var bra hela vägen och när det var som bäst var det fantastiskt. Det är inte bara att låtarna är bra och att han kan omsätta det live, utan det fanns en äkthet och något genomsympatiskt över det som kom från scenen på The Tivoli denna kväll.

Jens har i flera år varit bland det allra bästa Sverige haft att erbjuda men det stora genombrottet har väntat på sig. Nu verkar det dock finnas hopp för det svenska folket. Hans nya album låg mycket välförtjänt etta på svenska försäljningslistan en vecka i mitten av september innan Pol Pot knuffade bort honom.

Bilderna visar Promise & The Monster överst och Jens Lekman och hans band på de övriga tre. De kan som vanligt klickas upp för större storlek.

Jens Lekman - You Are The Light
Jens Lekman - Sipping on the Sweet Nectar
Jens Lekman - Jag tyckte hon sa lönnlöv
Jens Lekman - A Pocketful of Money

Resultatet av en tråkig tisdagskväll

JLz försökte värva mig till Facebook härom veckan. Jag tackade nej. Förvisso var jag sugen men jag har hört talas om hur mycket tid vissa lägger på det och eftersom jag vet med mig att jag lätt blir drabbad av den typen av påfund så fick det vara. Vissa kvällar är dock tråkigare än andra och då kan det hända att jag får korkade infall. Som ikväll. Jag registrerade mig alltså i Facebook. Dålig karaktär är mig tyvärr inte helt främmande. Det jag sett under kvällen tyckte jag väl i och för sig inte verkade så himla upphetsande. Men det kommer kanske. Fast helst inte. Det roligaste var nog när min syster accepterade att bli min "friend" och jag fick detta berättat för mig med meningen "Ola and Åsa are now friends". Enligt mitt sätt att se det har vi tyckt väldigt mycket om varandra sen jag var typ nyfödd, men internet funkar tydligen inte på det sättet. NOW friends. Tack, Facebook, för denna fantastiska upplysning.

En helt annan sak - om det inte kommer fler uppdateringar av denna bloggen så beror det inte på att jag slukats upp av Facebook, utan på att jag ikväll, efter en fantastiskt skön löpningsrunda (13.4 km) öppnade en flaska björnbärsvin som jag köpte i Venezuela i februari 2005. Väldigt sött men smakrikt och faktiskt ganska gott. Jag har varit livrädd för den flaskan länge, men alternativet att hälla ut innehållet kändes inte så spännande.

Alla borde lyssna på Hans Appelqvist. I denna låt, som är bland det ljuvligaste som finns, har han bl.a. samplat en spelande vaktel (hörs efter ca 1.45). Detta är en mästares verk: