Söndagskvällen tillbringade jag hemma hos That Handsome Devil. Förutom en god middag led vi av att se ett dåligt Real Madrid slå ett ännu sämre Osasuna (lidandet var att de vann, inte att de var dåliga). Nu är Francos gamla favoritlag bara två poäng efter Barcelona i tabellen. Oroväckande! Lite av slöhet blev vi kvar framför apparaten en timme till och såg första halvlek av en annan spansk match. Sen tröttnade THD och gick fram till video-hyllan och plockade fram en gammal VHS-kassett med slitet omslag. Jag tänkte att det var några gamla pinsamheter från vår gemensamma tid i Fältbiologerna eller något sånt men nej – det var en film! Och inte vilken film som helst, utan Ford Fairlane, en egentligen ganska usel deckarkomedi från början av 90-talet, men trots ett förutsägbart manus och allt annat än karaktärsskådespel så är det en av de filmer jag kan se hur många gånger som helst (även om det var många år sen sist). I likhet med t.ex. Blues Brothers, Life of Brian, Torsk på Tallinn och inte minst Roxette-parodin Join the Flumeride, d.v.s. en riktig Easy Viewing-rulle. Ford Fairlane är namnet på filmens huvudroll, spelad av stand-upkomikern Andrew Dice Clay. Han glider runt i Los Angeles nöjesvärld som detektiv, s.k. Rock`n´roll Detective. Han raggar upp tjejer (i stor omfattning), dricker sprit (i stor omfattning), beter sig allmänt för j-igt (i stor omfattning), men framför allt levererar han sylvassa one-liners i ännu större omfattning. Det gemensamma för dessa one-liners är att de nästan alltid innehåller ett eller flera invektiv och inte riktigt passar sig att citera här. Efter vad jag förstår så är karaktären Ford Fairlane väldigt mycket Clay på riktigt, även om själva detektivprylen såklart är påhittad. Clay har gjort sig omöjlig på många håll för att han inte skonar någon när han går igång med sin stora och högljudda käft. Filmen är extremt ytlig, handlingen är helt ointressant, men tack vare dialogen och även regissörens känsla för tidstypiska detaljer, ändå stor komedi, framför allt om man såg filmen när den var ny i början på 90-talet och nu ser den av nostalgiska skäl.
När jag kom hem på natten var det dags att gå till sängs men först en snabb internetkoll på de sajter jag kollar dagligen. Mail, några bloggar och lite nyheter. Bland nyheterna drogs min uppmärksamhet till en artikel om en film om en tjej, som vid 19 års ålder blev nunna i Karmelitklostret i Glumslöv. Jag har aldrig tidigare funderat på hur extremt det är, t.ex. att de aldrig lämnar sitt hem. Det visade sig att det gick att se filmen på SVT:s hemsida och min nyfikenhet gjorde att jag, bara två timmar efter att ha sett en film som är precis så långt ifrån klosterlivet det överhuvudtaget går att komma (men ironiskt nog såg jag den på bostadsområdet Klostergården i Lund), satt vid datorn och tittade på den timslånga dokumentären Nunnan.
Nunnan handlar om en flicka (Marta) som växt upp i en djupt religiös, katolsk familj. Familjen, som har nio barn, är så religiös att de t.o.m. har ett eget kapell på gården. När Marta slutade gymnasiet, 1997, hade hon bestämt sig för att gå med i Karmelitorden, vilket innebär att hon flyttade till ett kloster utanför Glumslöv. Där ska hon stanna resten av sitt liv. Inte bara bo där resten av sitt liv utan vara där, alltid, resten av livet. Aldrig någonsin gå utanför klostermurarna. Inga tidningar, ingen radio, ingen TV och även om det inte specifikt framgick så tror jag inte de dricker whisky eller lyssnar på Arcade Fire heller. Alla dagar följer exakt samma schema. Besök tillåts sju dagar per år men då får man sitta i ett speciellt rum med galler emellan. För det mesta är det tystnad som gäller, bara 2x45 minuter varje dag får man prata med de andra ”systrarna”.
För en utomstående verkar det helt obegripligt att frivilligt gå i kloster på detta sätt. Med tanke på de förutsägbara dagarna känns det spontant nästan som värre än ett fängelse. Efter att ha läst diskussioner om filmen på Aftonbladets hemsida var det också många som dömde ut Marta som en hjärntvättad idiot. Men jag blev faktiskt rätt så gripen av filmen, inte för att jag sympatiserar med religionen som sådan utan just för hennes uppoffring. Hon offrade allt för att be för en bättre värld, inte för att få det bättre själv. Bara smaka på de tre eviga klosterlöftena. Fattigdom - att inte äga något, Lydnad - att avsäga sig den egna viljan samt Kyskhet - att avsäga sig närheten till en man/kvinna. (*Sorry, Ola, det är kört för dig*).
Även om de allra flesta kanske tror att hennes val inte hjälper någon så kan jag inte låta bli att se något stort i det, även om jag personligen aldrig skulle fixa mer än max en dag i denna miljö. I slutet av filmen fick man träffa Marta efter nio år i klostret. Hon hade gråtit oräkneliga gånger av saknad av familj och annat i världen utanför. Men inte en enda gång hade hon ångrat att hon valt klosterlivet. Fascinerande.
Två (kanske fler, men två som jag reagerade speciellt på) intressanta saker, förutom själva det faktum att en ung, söt och till synes smart tjej väljer att gå i kloster sades i filmen. Det ena handlade om offer, vilket pappan i familjen sa var grunden i all religion. I princip menas att om en uppoffring ska vara värd någonting så ska den kännas för den som gör den. Detta kan ju appliceras på många andra saker än just religion. Klimatfrågan är ju den kanske allra hetaste potatisen just nu. En liten justering för att stilla det egna samvetet lite är kanske bättre än ingenting, men en uppoffring är det knappast.
Den andra saken sades av Martas bror, familjens enda religiösa tvivlare, som lämnat Sverige för ett bohemliv i Paris. Med referens till att religiösa sekter och samfund ofta anklagas för hjärntvätt, speciellt att barn anses hjärntvättade av sina föräldrar, sa han ungefär följande. Antingen hjärntvättas man att Gud finns, eller så hjärntvättas man att Gud inte finns (sen la han till att hjärntvätt kanske var ett väl starkt ord, men poängen är att det inte är någon större skillnad mellan religion och icke-religion).
Det är väldigt lätt att döma ut medlemmar av extrema rörelser, såväl politiska som religiösa, som hjärntvättade och samtidigt tycka att alla som är som en själv, är fria, tänkande individer som alltid har fått välja åsikt. Men jag kan bara se på mig själv. Jag har vuxit upp i ett mer eller mindre ateistiskt hem (det är bara ett faktum och ingen kritik mot mina underbara föräldrar), och för att bli troende hade jag varit tvungen att någon gång under min uppväxt stöta på en förebild eller händelse som fått in mig på den vägen. Och omvänt, en som föds med religiösa föräldrar blir religiös som liten och behöver en stor händelse eller förebild för att komma från detta. Så man ska nog vara försiktig med ord som hjärntvätt, det handlar mer om att lära och ta intryck från sina förebilder, vilket föräldrar och äldre syskon vanligen är i unga år. Vare sig man är religiös eller icke-religiös eller om man står till höger eller vänster på den politiska skalan.
Detta blev betydligt djupare än vad Ola in Space är van vid, men jag blev verkligen lite rörd av filmen och låg länge vaken och tänkte på vad jag just hade sett. Jag blev lika berörd av Nunnan som jag blev road av Ford Fairlane några timmar tidigare. Eller kanske var det just därför?
Tuesday, April 10, 2007
Extrema kontraster
Posted by Ola at 11:44 AM
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
19 comments:
You must show respect.
Nunnans familj verkade i alla fall varma och fina mot varandra. Bara jag slipper bli inblandad...
Intressant inlägg. Jag har funderat mycket på begreppen "religion" och "religiös", vad betyder dom egentligen? Varför det ateistiska anses vara det, neutrala, icke-religiösa. Som i det finns konfessionella skolor....och alla andra skolor...har inte också dessa en trosupfattning fast den trosuppfattning som majoriteten har, som majoriteten blivit uppväxt med. Egentligen tror jag orden oftast används för "de som har en annan uppfattning än mig själv"
Jo, uppoffring och allt, men jag har ändå lite svårt att sympatisera med en människa som viger sitt liv åt en verksamhet där det ingår att kalla homosexualitet för synd och sjukdom och där en kvinna som gör abort förutsätts hamna i helvetet.
JLz: Jag tycker lika illa om sådana uppfattningar som du, men har ändå inga problem med att gilla/sympatisera med troende individer som inte aktivt sprider hatiska o/e fördomsfulla budskap. Har man växt upp i en strikt religiös miljö och inpräntats de budskapen är det rätt svårt att komma från att man får med sig en del skit. Och jag tycker inte uppväxtsmiljö automatiskt diskvalificerar den individen som medmänniska.
Med det sagt, är det fortfarande uppoffringen i sig som är det som fascinerar mig. Att så maximalt sätta något annat före sitt ego. Inte för att det handlar om religion. Det kunde lika gärna varit en extrem uppoffring inom miljö, ekonomi etc.
Kari & Nineve: Tack för kommentarer!
Intressant att läsa dina tankar kring filmen "Nunnan".
Jag sâg den ocksâ med stort utbyte. Jag är själv aktiv katolik sâ jag sâg den nog med andra ögon än dig.
Jag vill bara säga att den bild som utmâlas av katolska kyrkan i media inte stämmer pâ lânga vägar med verkligheten. Vi är INTE homofoba (utom vissa individer kanske, dumma människor finns överallt). Jag skulle snarare säga att kyrkan är en av (den ända?) institutionen som genomsyras av respekt för alla andra människor. Jag skulle säga att Marta är den "typiska katoliken" snarare än undantaget.
Själv har jag inte gâtt i kloster (men jag har varit lockad av det under lânga perioder)...
Jag lever ett lyckligt liv med man och barn :)
Maria: Tack för en initierad kommentar, trevligt. Just av den anledning som du skriver är jag mån om att bedöma människor som individer utifrån deras personliga uppfattningar och agerande och inte den "institution" de tillhör.
Det var en bra film, eftersom den dels fick mig att tänka och dels varken är propagandistisk eller fördömande.
Jag tog nog i väl hårt i mitt förra inlägg. Tjejen är säkert trevlig och hennes uppoffring är onekligen stor, även om jag har svårt att tro att den inte ger hennes ego någonting - hon gör ju någonting som hon har sett upp till under hela sin uppväxt.
Mitt utfall var nog främst ett försök att klappa till den katolska kyrkan, som har några riktigt svinaktiga perioder i sin historia bakom sig - fler än nån annan religiös sammanslutning jag kan komma på - och fortfarande dras med en massa uråldrigt ideologiskt skräp som den borde ha gjort sig av med för länge sen.
Givetvis borde jag hade riktat det påhoppet åt rätt håll.
Visst, jlz, Katolska Kyrkan har gjort massor av felaktigheter. Det är en världsvid kyrka och har ocksâ under lânga perioder haft stor makt. Inte konstigt att det händer en massa skit i en sâdan rörelse.
Men media skriver ju BARA om detta! Katolska kyrkan har faktiskt gjort otroligt mycket gott ocksâ! Och mycket av det man anklagar kyrkan för ligger hundratals âr tillbaka i tiden. Kyrkan har bett om förlâtelse för mycket dessutom. Kan vi inte gâ vidare nu?
Kyrkan anklagas ofta för intolerans, men ibland undrar jag om inte sâdana signaturer som du är mer intoleranta. Hur tolerant är du mot katoliker? Hur mycket förutfattade meningar har inte du?
Kyrkan kallar inte homosexualitet för sjukdom (det finns faktiskt dessutom riktigt mânga aktiva katoliker som är öppet homosexuella, ta bara Mark Levengood för att nämna ett känt exempel, eller miljöministern Andreas Carlgren) och det stämmer inte att en kvinna som begâr abort skulle hamna i helvetet!
Däremot stämmer det att kyrkan försvarar rätten till livet, kyrkan har en enorm respekt för livet och kyrkan stâr för det. Kyrkan anser (vilket förresten inte är en värdering utan en vetenskapligt fastlagd sanning) att livet börjar vid befruktningen och slutar vid den naturliga döden.
Sen kan man tycka olika kring huruvida detta liv har ett VÄRDE, ett människovärde. Kyrkan säger konsekvent JA men mânga säger NEJ.
Jag ska inte fördjupa detta här och nu.
Ola - ursäkta att jag tar upp plats pâ din blogg, men jag blir sâ illa berörd av den här typen av kommentarer. Hela mitt liv har jag mött pâ fördomar och en bild av kyrkan som inte stämmer pâ lânga vägar med den kyrka som jag tillhör.
Maria: Du får ta hur mycket plats du vill. En diskussion blir både mer intressant och mer givande om olika uppfattningar kommer till tals.
Jag kan bara upprepa det jag skrev igår, att jag bedömer människor som individer utifrån deras personliga uppfattningar och agerande. Vad de tillhör eller kallar sig spelar ingen större roll.
Ola och alla andra: Ber om ursäkt för det ösregn till text som följer, ha tålamod eller strunta i att läsa.
Maria: Jag hade inte kollat några källor och har ett par sakfel i mitt första inlägg. Det är klantigt och jag ska försöka reda ut vad jag menar.
Först och främst vill jag upprepa att det inte de enskilda katolikerna jag är ute efter. Jag har redan gjort avbön för mina trista ord om nunnan i Glumslöv. Att försöka kränka någon för sin tro eller religiösa tillhörighet är jag verkligen inte ute efter.
Katolska kyrkan har inte blivit av med sin makt, även om den inte tillsätter kungar längre. Den styr fortfarande folks liv i stor utsträckning och en av de frågor som jag tycker är mest beklagliga är motståndet mot abort. Jag tänker inte gå in på detta i detalj utan konstaterar bara att min egen åsikt är att det ska vara kvinnan som bestämmer över sin kropp. Att ett gäng män i Vatikanen, låt vara skriftlärda, ska ha sista ordet är i mina ögon helt oacceptabelt.
För att få lite kött på benen om Katolska kyrkans syn på homosexualitet gick jag till Katolska Kyrkans Katekes, som finns på http://www.katekesen.se. Där hittar jag vänliga passager om att de homosexuella inte kan hjälpa att de är som de är, att deras läggning är en prövning och att man ska ge dem stöd i deras svårigheter, men också formuleringar som
"Med stöd av Skriften som framställer homosexuella handlingar som i högsta grad klandervärda har traditionen alltid förklarat att ”homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga”", "Homosexuella personer är kallade till kyskhet", "De (homosexuella handlingar, min anmärkning) kan aldrig i något fall godkännas" och "Denna böjelse har objektivt sett en felaktig inriktning". Jag tycker inte att det låter som någon särskilt förstående inställning från kyrkans sida - den säger att de homosexuella är okej så länge de inte beter sig som de individer de är. Att homosexualitet är en sjukdom står inte, där får jag backa, men innebörden ligger nära - den är något man ofrivilligt drabbas av, den är oönskad och syns symptomen så har det gått för långt.
Jag förstår dock att inställningen är mer avslappnad i den här frågen i vissa katolska församlingar och det glädjer mig.
Jag låter gärna bli att bråka om de frågor som den katolska kyrkan har bett om ursäkt för eller gått vidare med på andra sätt, men saker som vissa människor, däribland jag, tycker är problem idag måste väl få diskuteras utan att man blir kallad för intolerant? Om det är en fördom att anse att homosexuella ska ha samma rättigheter och status som alla andra och att vara för fri abort så får du väl kalla mig fördomsfull och intolerant. Jag vill dock med kraft understryka att jag inte hyser någon som helst intolerans mot de enskilda katolikerna - det är den institutionaliserade religionen och dess inverkan på samhället jag kritiserar ovan. Det handlar alltså mer om politik än tro.
Till sist: den katolska kyrkan har såklart gjort mycket gott vid sidan om de saker som jag har vänt mig mot här. Ingen har påstått något annat.
Och jag är ledsen för att mina onödiga kommentarer om nunnan Marta drog uppmärksamheten från Olas intressanta funderingar kring filmen. Det känns fel och var inte meningen.
Tack JLz för ett - i mina ögon - bra inlägg. Jag kan bara hålla med. Man kan diskutera det här i all oändlighet, men istället för att tillfoga något till diskussionen, vill jag göra det som Ola började med, nämligen dra en parallell mellan Ford Fairlane & nunnefilmen. Fairlanes kommentar om sig själv: "Som people play hard to get - I play hard to want" sammanfattar min bild av religion. Andra får gärna ha en, men låt bli att försöka övertyga mig. Och framför allt - kalla mig inte intolerant för att jag är ateist.
Gott att veta att Ford Fairlane har en oneliner för varje tillfälle:-)
Tack jlz för dina kommentarer. Jag ska fatta mig kort.
Du har rätt i att katolska kyrkan fortfarande anser att homosexuella ska leva i celibat. Den âsikten delar inte jag alls, sâ jag förstâr ditt stora problem med den.
Men som du ocksâ själv skriver sâ skiljer kyrkan pâ person och sak. Man tar avstând frân homosexualla handlingar, men absolut inte frân homosexuella personer. Som sagt var, jag delar inte denna kyrkans âsikt. Det är ocksâ viktigt att komma ihâg att för kyrkan är det ännu viktigare att man följer sitt egna samvete än att man följer enskilda etiska riktlinjer. Som tur är. Det är nog därför sâ pass mânga homosexuella trots allt kan känna sig hemma i kyrkan och välkomnande av den.
Abort är en annan sak för mig. Jag tycker ocksâ att kvinnan ska fâ bestämma över sin egen kropp. Men kyrkans uppfattning (och min) är att ett foster är en egen person som man inte har rätt att utsläcka livet pâ. Jag respekterar att du har en annan syn pâ fostrens värde. Och jag skulle aldrig fördöma en kvinna som begâtt abort. Men JAG skulle inte göra det eftersom jag tror att människovärdet inte uppkommer vid en viss graviditetsvecka, utan att det uppkommer i och med befruktningen. Det här är min uppfattning och den har jag inte för att "ett gäng män i Vatikanen" har sagt det, utan för att mitt sunda förnuft leder mig fram till den slutsatsen. Men jag har aldrig, aldrig fördömt en kvinna eller man som velat göra abort eller gjort abort och jag respekterar verkligen att man ser pâ denna sak pâ olika sätt.
Jag beklagar ocksâ att kyrkan har en sân hierarki och en sâ patriarkal struktur. Kyrkan utvecklas väldigt lângsamt tyvärr, men det är inte sâ konstigt när det är en världsvid kyrka med medlemmar frân alla världsdelar. Kyrkan färgas av dess olika kulturer och jag hoppas och tror att vi i Sverige har en ganska öppen och tolerant kyrka.
Ha en bra dag!
Verkar som det blev förståelse här till slut, vilket gläder mig. Jag är också glad att det blev en sån omfattande (och för mig givande) diskussion utifrån min text, något som jag inte alls hade väntat mig från början. Tack till alla inblandade.
Maria: Frånsett mina egna drastiska kommentarer i början tycker jag att det har varit en givande och lärorik diskussion, låt vara att de diskuterandes åsikter inte alltid möts. Men det behöver inte heller vara syftet med ett meningsutbyte.
Jag hâller med, tack för diskussionen!
...och förresten, jag tar tillbaka mina ord om intolerans, jag skrev dem i stundens hetta...
Du verkar vara en respektful person (och miljövän ocksâ ser jag pâ din sida = vi har trots allt ganska mycket gemensamt:) ).
Jag gör mitt bästa:-) Tack för snälla ord.
Tja, rätt!
Post a Comment