Thursday, November 8, 2007

Arcade Fire (support: Wild Light)




Arcade Fire (support: Wild Light). KB-hallen, Köpenhamn 7/11/07.

Detta var tredje gången i år som jag såg Arcade Fire. Det känns inte det minsta överdrivet, då det onekligen är ett av de bästa livebanden i världen för närvarande. Dessutom har båda de tidigare gångerna haft små invändningar. Första gången, i Stockholm i mars, hämmades sångaren Win Butler av en halsåkomma och den andra gången, på Coachella, var det en festivalspelning. Inget fel på det, men det gjorde att det inte var full längd på spelningen och vi stod också ganska långt bak. (I recensionerna från de spelningarna står en del om min relation till Arcade Fire som jag inte tänker upprepa, så det kan finnas anledning att läsa dessa också för att få hela bilden.)

Alldeles innan Arcade Fire spelade på Coachella såg vi en underbar konsert med The Decemberists. Efter att dessa spelat klart och publiken ville ha mer sa sångaren Colin Meloy en av årets mest citerade meningar för oss som var där: Thank you for making Coachella so amazing. Now go see The Arcade Fire for Christ sake. Det där var inte bara för att bli av med publiken för Colin ville verkligen inte att vi skulle missa Arcade Fire. Arcade Fire börjar nämligen bli riktigt stora och deras berömmelse har inte kommit via skvalradio och MTV. De har kommit dit de är idag genom att helt enkelt vara bättre än de flesta andra.

Denna kväll hade jag sällskap av Emma, Kristian, Jenny och JLz. Speciellt för JLz var det lite revansch eftersom han haft biljett till konserten i våras, som fick ställas in p.g.a. halstrubbel. Det började lite dramatiskt även denna kväll. Öresundsbron var avstängd någon timme under eftermiddagen för att en lastbil vält och det fanns risk att det skulle läcka farliga ämnen ner på tågspåren. Men det löste sig i tid. Annars hade vi fått köra bil via Helsingborg och Helsingör, vilket hade känts hyggligt onödigt.

Vi lyckades få plats nästan framme vid scenen och i och med det var alla förutsättningar optimala. Förband var ett Boston-band vid namn Wild Light. Undrar för övrigt varför ett band väljer att kalla sig Wild Light? Dels låter det som ett halvdant hårdrockband och dels som något som funderats fram i sömnen. Lyckligtvis var de bättre på scen än namnet indikerade. Bandet bestod av fyra killar som nog hade kvällens huvudakt som förebilder. Melodierna, harmonierna och även instrumentbytena fanns där. Ett lagom lättlyssnat förband. Inte så att jag minns några av låtarna så här ett dygn senare men det var god underhållning där och då.

Sen var det dags för Arcade Fire. Ljudet var bra. Inte fantastiskt men bättre än det brukar vara i idrottshallar. Hård laddning i öppningslåten Black Mirror. En av kvällens höjdpunkter när Will och Richard bankade skiten ur allt i tredje låten, Neighborhood #2 (Laika). Jag hade hoppats på In The Backseat, min favoritlåt med dem - topp 10 av alla låtar från 2000-talet - som de spelat på 5 av de senaste 7 spelningarna. Men det blev My Body is a Cage i stället, och den är egentligen inte så långt efter. Och så en häftig cover på Violent Femmes´ Kiss Off, ett antal låtar från senaste skivan och gamla Headlights Look Like Diamonds. Precis som i Stockholm var det något som saknades, något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Kanske var det att publiken kändes något tam. Bandet såg laddat ut - det är överhuvudtaget makalöst att titta på dem. Alla tio på scen jobbar stenhårt hela tiden. Det finns verkligen inte en död stund. Instrumentbyten mellan varje låt. Det verkar som alla i bandet behärskar alla instrument - har aldrig sett något liknande i den vägen. Och Regine är som vanligt värst och spelar både klaviatur och trummor och några konstiga instrument som jag knappt sett förr. Hennes karisma är smått otrolig.

Om något saknas försvinner alla tvivel mot slutet. Få band i världen kan matcha en konsertavslutning som Tunnels, Power Out och Rebellion (Lies), följt av extranumren Intervention och den otroliga, majestätiska allsången Wake Up. Det inser även Köpenhamnspubliken och från Tunnels och framåt är det makalöst. Wake Up måste nämnas speciellt - live lyfter den kolossalt och blir till något av det mäktigaste jag hört sen Mary J Blige gjorde No More Drama och Everything efter varandra i Globen 2002 och jag storgrät för att det var för bra. Det gjorde jag förvisso inte igår, men Wake Up som avslutningslåt är helt fantastisk.

Detta var den bästa av de tre Arcade Fire-spelningar jag sett i år. Jag hade en liten svacka mitt i spelningen, förmodligen orsakad av en viss besvikelse för att de inte spelade In The Backseat (som spelats som låt 5 eller 6 tidigare). Det känns lite småaktigt, men hade de gjort den så hade jag nog varit i trans hela vägen. Nu blev det bara nästan så, men trots allt en underbar konsert med ett band som definitivt är bland det bästa som går att se på en scen om man är intresserad av musik från 2000-talet och inte surfar på nostalgi. Jag avslutar med att citera Colin Meloy igen: Go see The Arcade Fire for Christ sake!

Läs mer om Arcade Fire och den pågående turnén på Yols Arcade Fire-blogg.

Bilderna visar uppifrån Wild Light, sedan två bilder på Arcade Fire. Mörkt i lokalen gjorde tiderna korta och därmed svårt att få något skarpt. Längst ner en bild på setlisten som jag inte tog själv utan helt fräckt snodde från internet (Kiss Off stod inte på setlisten, men spelades efter My Body is a Cage).


No Cars Go


My Body is a Cage


Kiss Off


Rebellion (Lies)


Intervention


2 comments:

Anonymous said...

Såhär i efterhand känns det som årets bästa konsert. (Än så länge, i alla fall...) Om man hade sett dem i en trevligare lokal med bra ljud, när de var ordentligt laddade och med en bra publik, och om de dessutom hade spelat In the backseat - då hade man nog helt enkelt dött av ren glädje.

Anonymous said...

Låter som om du hade en riktigt bra kväll med Arcade Fire, Ola! Grymma videor! Kul att se Kiss Off.