Ola testar folkdans (feat. Triakel m.m.)

Triakel m.m. Malmö folkmusikförening (Barnens scen, Folkets park) 3/3/07

Igår var jag på ett evenemang arrangerat av Malmö folkmusikförening. Det var allra första gången jag var på något sådant. En serie omständigheter gjorde att jag hamnade där, varav den största var min bekantskap med föreningens ordförande och en därigenom rekvirerad fribiljett. Detta blev både en intressant, trevlig men mest av allt annorlunda kväll i mitt liv. För att enklare kunna berätta om den så delar jag upp berättelsen i tre delar.

1) Dansakuten
Kvällen inleddes med en danskurs för de som kände att de inte riktigt behärskar de danser som skulle dansas senare under kvällen. För egen del handlade det väl inte om att "inte behärska" utan att jag aldrig tagit ett enda danssteg av den här typen tidigare. Kvällens dans var polska. I en timme var vi ett 30-tal personer som försökte lära de enklaste grunderna. Det kändes helt ok fram till att det började konstras med ett extra stöttesteg som gjorde att jag kom lite ur rytmen. Men det var roligt och jag såg fram emot resten av kvällen med stor nyfikenhet.

2) Konsert med Triakel
Huvudnumret för kvällen var en konsert med trion Triakel. Sångerskan Emma Härdelin är även sångerska i ett av mina svenska favoritband Garmarna, som jag såg live några gånger på 90-talet. Triakel är, till skillnad från Garmarna, ett avskalat, akustiskt band och består, förutom av Emmas ljuva stämma av Kjell-Erik Eriksson på violin och Janne Strömstedt på en liten häftig orgel.

Triakel sjunger och spelar huvudsakligen gamla visor från Jämtland. En del är sorgliga kärleksvisor som rotats fram ur gamla gömmor men det fanns även bl.a. en gammal snuskig piga-/drängvisa och en del andra vardagliga betraktelser. Det är härligt att lyssna på. Bandet är så skickligt att det aldrig blir tråkigt och enformigt. Framför allt blir jag så glad av att det finns en plats och förhoppningsvis även en framtid för en gammal fin kulturskatt i en tid som handlar alltför mycket om försäljningssiffror och mediaexponering.

3) Dans

Efter att Triakel lämnat scenen var det dags för dans. Tre olika band spelade under kvällen, varav ett var ett skånskt band baserat på dragspel och ett annat var fyra violinister, varav en var mycket lik Chippen Wilhelmsson. Men sen var också Triakel tillbaka men med Emma som violinist i stället för som sångerska.

Eftersom det var första gången jag var på något sådant här evenemang hade jag såklart några förutfattade meningar som visade sig vara ogrundade. 1) Det var mycket mer folk än jag hade väntat mig, säkert uppemot 200 personer. 2) Genomsnittsåldern var lägre än jag hade väntat mig, kanske 30-35 år. Men det var många som var i 20-årsåldern och spännvidden var säkert allt från 15 upp till 75. 3) Det finns ingen dress-code utan det är genomgående vardaglig klädsel som gäller. Således kan man säga att Malmö folkmusikförening passar alla som tycker om folkmusik oavsett ålder eller bakgrund.

Kanske borde jag avsluta med några ord om själva dansen. Eller kanske inte. När det väl var dags att visa sina nyvunna färdigheter var jag nästan paralyserad och kunde inte alls få fram det jag trodde att jag lärt mig. Jag tänkte för mycket på hur jag skulle göra så därför glömde jag bort att göra det. Av någon anledning gick det lite bättre (relativt!) när det i stället blev schottis. Men som extrem nybörjare känner man sig lätt lite uttittad och blir lite rädd för att ta ut svängarna. Självklart ligger det bara hos mig själv. Dels var det många andra som var i samma situation och dels tycker jag egentligen att stämningen var väldigt välkomnande och accepterande. Musiken var i alla fall fin och det var trevligt att titta på de som verkligen kan dansa.

För att summera detta så var det en väldigt intressant kväll med en upplevelse som jag faktiskt inte visste att man kunde få i Malmö. Jag vill varmt tacka Ordförande Kari för att ha inviterat mig till evenemanget. Det finns nog en god chans att jag kommer tillbaka. Och då ska jag förhoppningsvis klara av att dansa lite mer och lite bättre. Om jag bara skulle bli, låt säga 100 gånger bättre, är jag säker på att det skulle vara jättekul. Annars får jag nöja mig med att njuta av musiken.

Mitt sällskap för kvällen - de fyra syskonen Svahn! Fr.v. Kaj, Erika, Bea & Kari.