Club Killers och quiz-vinst

High Five vs. Club Killers. Debaser Malmö 28/3/08

High Five är en ny klubb på Debaser och denna kväll var första gången jag var där. Anledningen var kvällens band - Club Killers. De har jag sett två gånger tidigare, bl.a. i den osannolikt fantastiska spelningen tillsammans med Kevin Rowland på Mejeriet 2006. Trots ett intensivt konsertspringande under många år tvekar jag inte att kalla den för den bästa spelning jag sett med ett svenskt band. Och den är nog topp-5 överhuvudtaget. Jag kan skriva hur mycket som helst om hur fantastiskt det var när de spelade Dexys-klassiker men låter bli. Andra gången jag såg dem var på Swea reggaefestival samma år - och då var det på eftermiddagen och ett rätt lugnt set. Jag hade stora förväntningar då men det blev ett litet antiklimax.

Innan Club Killers spelade var det en musikquiz. Ett nästan fullbelagt Debaser delade upp sig i lag. Emma, jag, Kristian och Omar hade ett litet lag för oss själva. Emma frågade vad vi skulle heta och eftersom jag inte hade någon idé svarade jag "vad som helst". Så det blev vårt namn. Frågorna kändes ganska lätta men när man tittade på deltagarna hade vi inga större förhoppningar. Där fanns redaktionsmedlemmar från Musikbyrån, musikkritiker från Sydsvenskan och oräkneligt antal stilrena popnördar. Totalt var säkert 150 personer med i quizen.

Dags att annonsera vinnaren. Vi noterade att vi hade svarat rätt på det allra mesta. Och så kom det - vinnare är laget "vad som helst". Tjoff, vi sopade banan med dem allesammans. Tjoho!

Club Killers var alldeles fantastiska denna kväll. Man ska se dem på en klubb, helt klart. Publiken dansade och hoppade och hade skitkul till Sveriges bästa partyband, som spelar Rocksteady på ett så äkta och kärleksfullt sätt med scenen proppfull med musiker. Förutom de ständiga och eminenta vokalisterna D'whales och Anna-Maria Espinosa var Magnus Carlson från Weeping Willows också med som gäst. Och även om hela showen var en enda lång njutning och fest var hans versioner av Morrisseys Sing Your Life och framför allt, absolut framför allt, Clash's Bankrobber, kvällens absoluta klimax. Årets cover - totalt bländande! Det var sista låten, och avslutades med att musikerna en efter en lämnade scenen och till slut var bara fyra blåsare kvar. Den som inte gillar detta gillar inte musik. Låten i sin helhet kan ni se och höra här:



"A lifetime serving one machine is ten times worse than prison"

Stockholm kan njuta av Club Killers en gång i månaden. Jag är sjukt avundsjuk på det. Bandet är fantastiskt att både se och lyssna på. Från de stilmässigt perfekta frontmännen Gustav och Viktor till en av Sveriges bästa och definitivt lägst sittande trummisar (huvudet är ofta nere bland trummorna), Anders Hernestam från Weeping Willows och tidigare Apache. Och det härligaste är att det inte känns ett skit kommersiellt. Det är 100% fest och spelglädje.

Till detta ska läggas ett härligt låtval från DJ-båset innan och efter spelningen! En fantastisk kväll!

Här är några godbitar till:


Woman in Love (Barbra Streisand cover)


Sing Your Life (Morrissey cover)

Är bloggen död?

Jag är lite trött på att blogga och umgås med tankar på att sluta med det. Men jag har inte bestämt mig. Det beror inte på något annat än att jag för närvarande tycker det är mer en belastning än kul. Jag saknar helt enkelt inspiration och energi för att ordbajsa några gånger i veckan. Men fortsätt kolla efter uppdateringar, helt plötsligt tycker jag kanske det är roligt igen.

Igår var det i alla fall En afton med David Bowie på Debaser. Det var galet bra. Jag tjuvfilmade några låtar och de ligger nu på YouTube. Två smakprov finns nedan, två av kvällens allra finaste stunder.

OBS! 30 april är det En afton med Nina Simone! Kan inte bli annat än fantastiskt.


Magnus Carlson & Ola Salo - Heroes


Irya Gmeyner - Rock`n´roll Suicide (grym version!)

Olafestivalen

Det finns en festival i Spanien som heter Ola! Den verkar dessutom riktigt bra med Björk, Massive Attack och Goldfrapp bland de klara artisterna! Jag är skitmallig! Mer information:

http://www.olafestival.com/

Savage Rose

Savage Rose. Vega, Köpenhamn 15/3/08

"En inställd spelning är också en spelning" sa Ulf Lundell en gång när han tvingats ställa in en spelning p.g.a. alltför stora alkoholproblem. Troligtvis är det få som håller med. Huruvida en avbruten spelning är att betrakta som en spelning kan också diskuteras. I lördags fick i alla fall, för första gången vad jag kan minnas, en spelning med mig i publiken avbrytas.

Mitt långvariga och kärleksfulla förhållande till Savage Rose har jag tidigare skrivit om här och här. Och när de nu gett sig ut på turné igen hade jag förärat min mamma en biljett till en Savage Rose-konsert i julklapp. Turnén hade haft en problematisk upptakt eftersom Annisette haft en lungsjukdom och därmed var tvungen att ställa in de första sex spelningarna på turnén. Men sen genomfördes sju spelningar på 11 dagar och recensionerna i danska media var översvallande.

Spelningen på Vega började riktigt häftigt. Redan 10 minuter innan utsatt tid började ett vindliknande ljud i högtalarna. Först på låg volym, sedan successivt ökande. Och när det till slut, vid utsatt tid, lät som full storm började en agitator från en amerikansk antikrigsrörelse att spotta ur sig ett skarpt tal. Samtidigt gjorde bandet entré och satte igång spelningen med Open Air Shop från deras allra första skiva. Det lät fantastiskt. Annisette låter fortfarande som hon sjunger med livet som insats i varenda ton och Palle Hjorth, klaviaturfantomen, visade att han förtjänar varenda superlativ som skrivs om honom.

De fortsatte med A Girl I Knew - en personlig favorit, Malcolm X-hyllningen The Messenger Speaks och What Do Yo Do Now. Så långt inga problem. Bandet, som innehåller flera nya musiker sen förra turnén, framstod som ytterst tajt och skickligt. Inte minst gitarristen Rune Kjeldsen stod för några riktigt vassa solon.

Så följde Wild Child, en av deras mest kända låtar, som femte låt. När Annisette vanligtvis sjunger "I'm a Wi-i-i-i-ild Chi-i-ild" är det som en röst från en annan planet. Men det märktes här direkt att något var fel. I stället för att hålla ut tonerna tog hon ner mikrofonen och såg plågad och uppgiven ut. Efter låten gick hon bort och viskade något till keyboardisten Palle och så kom hon fram och sa som det var - ungefär "som ni vet har jag haft problem med lungorna. Jag hade hoppats, men det går inte över helt. Jag vet inte om jag kan förtsätta". Och hon såg så ledsen ut att det inte gick att bli arg utan Vega var fyllt av sympati.

Men hon visade sig vara en fighter för hon kom in igen och gjorde tre låtar till varav den sista var titelspåret från nya skivan Universal Daughter. I en fantastisk version var den nog den korta spelningens höjdpunkt. Märkligt nog verkade hennes röst ha återhämtat sig när hon efter det gick ut för den paus de har under varje spelning.

Efter en kvarts paus kom dock bandet inte tillbaka. I stället var det en från arrangören som meddelade att Annisette inte kunde fortsätta spelningen. Hemskt tråkigt men inget att göra åt. Jag visste att de flesta av de nya låtarna skulle spelas i andra delen så därför var det extra tråkigt. Och de hade även varit frikostiga med extranummer på tidigare spelningar. Så i stället för en show på 2-2,5 timmar blev det bara 55 minuter. Men de 55 minuterna gav mersmak.

Idag har jag fått reda på att biljetterna gäller till extrakonserten på Vega den 1 juni så det blir ett nytt försök då.

A Girl I Knew

A Mountain Of One

A Mountain Of One. Debaser Malmö, 8/3/08

Med en av 2007 års allra bästa och mest intressanta skivor i bagaget var detta en spelning jag sett väldigt mycket fram emot. Collected Works låter nämligen inte som någonting annat (skivans titel kommer från att den består av samtliga låtar från bandets tre EP-skivor plus två tidigare outgivna spår). Den är sprängfylld med referenser från 70-talspåfund som symfonirock, psykadelia och inte minst långa gitarrsolon. Men i A Mountain Of Ones förpackning låter resultatet mer som hypermodern klubbmusik än som skäggig gubbrock. Och trots spretigheten i musiken är skivan nära nog ett helgjutet album.

Med dessa förutsättningar befann jag mig på Debaser tillsammans med ett drygt hundratal andra. Officiellt har bandet tre medlemmar men på scen var de sex stycken, med sångaren och gitarristen Zeben Jameson i centrum.

Spelningen inleddes på samma sätt som albumet, med det långa gitarrintrot till Ride. Intensiva trummor gjorde att det lät rockigare än på skiva och detta skulle visa sig vara tämligen genomgående för hela spelningen. Där man hade kunnat vänta sig ett kraftigt experimenterande framträdde i stället ett intensivt rockband. Elektroniken finns dock tydligt med i ljudbilden hela tiden, men mest som komp och det blir aldrig dominerande.

Det lät väldigt bra, men publiken kändes inte riktigt med. Bandet gjorde det inte heller lättare genom att inte snacka mellan låtarna utan i stället låta övergångarna mellan låtarna ske med ljudeffekter. Andra låten var en som inte är med på skivan. Men till dansant trumkomp, en lång malande text utan egentliga verser och med ett briljant gitarrsolo var den ändå intensiv och påträngande och en av höjdpunkterna.

Innocent Line gjordes också i en stark version där trummisen fortsatte dominera med ett våldsamt solo mitt i. Och lite senare var det dags för mästerverket på skivan, Brown Piano, en av de bästa låtarna från 2007 överhuvudtaget - ett riktigt monster till låt! Liveversionen var väldigt annorlunda, vilket inte alls betyder sämre. Fast bra på ett annat sätt. Den kvinnliga keyboardspelaren bytte av vid mikrofonen och körde pratsång på spanska. Gitarren lät som hämtad från Pink Floyd a la Shine On You Crazy Diamond. Låten kändes lite trögstartad men så sjöng Zeben några verser som inte är med på skivan och gav låten nytt liv. Och så stegrades den efterhand och sångerskan wailade så det inte gick att låta bli att tänka på The Great Gig In The Sky i stället. Tyvärr slutade låten just som jag trodde den skulle få det stora lyftet. Hade de fortsatt några minuter till hade det blivit helt fantastiskt. Nu blev den bara nästan det.

Spelningen avslutades, något oväntat, med att de gjorde Ride igen. Nu i en mer utdragen och än mer intensiv version. Kanske lite dålig fantasi men det lät mäktigt och blev en bra avslutning. Den inte särskilt aktiva publiken visade sig trots allt från sin nöjda sida och gjorde vad de kunde för att få in bandet igen, men några extranummer blev det inte.

Konserten innehöll bara sex låtar och klockade in kring 45-50 minuter. Det finns massor med riktigt bra låtar på skivan som inte gjordes live och det är synd. Men de är komplexa skapelser och kanske svåra att omsätta till liveformat i vissa fall. Att publiken inte heller verkade helt bekant med bandet och inte var med på riktigt förrän i slutet av konserten gjorde också att den speciella känslan av att vara med om något stort aldrig riktigt infann sig. För musiken i sig är svår att ha invändningar emot och jag lämnade inte Debaser besviken, snarare blickande framåt. Nästa gång, när de fått en större publik och en större repertoar har det alla förutsättningar att bli en riktigt stor konsertupplevelse.


Brown Piano


Ride

Alicia Keys

Alicia Keys. Falconersalen, Köpenhamn 7/3/08

Efter konserten med Alicia läste jag två olika recensioner i danska medier som gett den lägsta betyg. Ljudet långt bak i lokalen och speciellt på balkongen hade tydligen varit alldeles bedrövligt. I en tredje recension fick hon bättre omdöme, för den recensenten hade varit smart nog att förflytta sig i salongen för att hitta bättre ljud. Jag stod däremot fem meter från scenen redan från början och tyckte ljudet var helt ok. Denna recension handlar därför uteslutande om det som presterades på scen.

Till ett tungt, häftigt intro gjorde Alicia entre, som väntat oerhört snygg i svarta byxor och matchande topp. Inledningen var fartfylld och sex dansare hjälpte Alicia att få igång publiken med Ghetto Story Chapter 2. Det fortsatte i samma stil – klart underhållande men vissa låtar var lite anonyma och inbördes lite väl lika varandra.

Första höjdpunkten var ett medley av nya låten Where Do We Go From Here, dock utan den tunga orgeln från skivan - och hitlåten You Don’t Know My Name. Oväntat nog gjordes denna utan Alicia på piano (i studioversionen är ju pianot i centrum, förvisso inte spelat av Alicia utan samplat från en låt av 70-talsbandet Main Ingredient - Prove My Love To You) utan byggde mer på det Supremes-artade vokalarrangemanget.

Därefter var det dags för Alicia att visa sina färdigheter på piano i ett fem låtar långt pianoparti där större delen av sjumannabandet (plus 4 i kören och dessutom 6 dansare i många nummer – således hela 18 personer på scen inkl. huvudpersonen) lämnade scenen. Bland annat avverkades How Come You Don’t Call Me, Superwoman och fina Sure Looks Good To Me. Och Butterflyz, som Alicia skrev redan som 11-åring! Genomgående fina versioner, men pianopartiet var för långt och drog ner stämningen. Det borde delats upp i två i stället.

I mitten av den två timmar långa konserten var det mycket uptempo, mycket show och dans, och ibland nästan lite musikalartat. Alicias röst räddade de sämre låtarna, men det kändes ändå lite saggigt. Några låtar gjordes inte heller i hela versioner, vilket jag har lite svårt för. Men det fanns ljusglimtar, bl.a. en hårdfunkrockig version av Go Ahead, en riktigt bra Karma och för all del gamla A Woman’s Worth.

Men så kom det som förändrade allt. Alicia satte sig ner vid pianot och tog de första tonerna av sin genombrottslåt Fallin’. Det kändes rätt med en gång. Fantastisk sång, ett härligt körarrangemang och inte minst ett parti av James Browns It’s A Mans Mans Mans World mitt i. Helt makalöst bra. Och som om det inte var nog gick bandet därefter direkt in i höstens superhit No One. Den var snudd på ännu bättre. Alicia började vid pianot men reste sig snart och studsade runt på scenen och gjorde låten till en monumental feelgood-avslutning. Alla tidigare tveksamheter var som bortblåsta. Makalöst tryck både på publik och från scenen. Fantastisk version.

Men det kom ett extranummer också och det fortsatte i samma spår. Efter ett kort tacktal dedikerade Alicia If I Ain’t Got You till publiken. Och gjorde en helt fantastisk version av denna också. Speciellt när kören tog större plats i slutet var det så bra att jag fick gåshud. Och när Alicia lämnade scenen med en slängkyss, fick bandet och kören fortsätta låten ett par minuter till. Och eftersom jag är väldigt svag för crooner-avslutningar (gamla crooners brukade låta sina band briljera några minuter efter att de själv lämnat scenen) tyckte jag det var helt perfekt. En magnifik avslutning på en bra konsert. De sista tre låtarna är svårslagna. Mary J Blige’s avslutning i Globen 2002 är troligen för alltid oslagbar, men annars skäms detta inte för sig i någon jämförelse. Det är storslaget och det är genomproffsigt (vilket inte alltid är det bästa), men det går inte att säga anant än att det också är väkldigt bra. Resten av konserten var också i huvudsak bra men hade som sagt en del svackor. Men det glömmer jag lätt och tar med mig den euforiska känsla jag hade under de sista tre låtarna och under resten av kvällen och natten då No One och If I Ain’t Got You gick på repeat i huvudet.


Intro & Ghetto Story Chapter 2


Where Do We Go From Here/You Don't Know My Name


Sure Looks Good To Me


Go Ahead

Tomas Andersson Wij (support: Jennie Abrahamsson)

Tomas

Jennie

Båda

Tomas Andersson Wij (support: Jennie Abrahamsson). KB, Malmö 6/3/08

Kvällen inleddes med en trevlig stund med Jennie Abrahamsson, en singer/songwriter som uppträdde med sitt lilla band. Inledningen var häftig med ett långt, stegrande instrumentalt intro. Därefter ett knippe trevliga låtar där jag speciellt gillade avslutande Lights.

Tomas har jag sett några gånger förr men aldrig med band (han uppträder oftast solo). Nu hade han fullt band med gitarr, bas, trummor, klaviatur och nyss nämnda Jennie på kör och percussion.

Tomas har en rätt så idealisk situation för en turné med dels en ny platta med nyskrivet material och dels en relativt nysläppt samlingsskiva. Därför blev det en ganska lång spelning (ca 2 timmar) med nästan alla låtar jag ville höra. Bandversionerna var alldeles lysande i vissa fall men i flera andra märks det att de är skrivna för ett mer avskalat arrangemang. T.ex. Sanningen om dig och Blues från Sverige, två av hans absolut finaste låtar, föredrar jag i akustisk version. Det kändes där som bandet mest spelade för att det skulle göras och det tillförde ingenting. Annat var det med t.ex. Gör nånting vackert och Hälsingland som sällan har låtit så här bra. Nya Sena tåg gillade jag också.

Mot slutet av spelningen gjorde Tomas också en cover på Eldkvarns Nerför floden (som han också gör på samlingsplattan ”Plura 50”) och kvällen avslutade med Där får jag andas ut i en underbar version. Bandet hade lämnat scenen och Tomas och Jennie stod längst fram på scenen och sjöng allsång med publiken utan mikrofoner. En riktigt snygg final.

Spelningen var bra, i stycken t.o.m. med mycket bra, men om jag måste välja så tycker jag att han passar bäst solo och akustiskt (recension från solospelning här). Hans musik är inte primärt till för att röja loss till och det finns en speciell nerv som försvinner med band. Vad som dock är lika bra oavsett format är hans mellansnack. Fantastiskt underhållande små anekdoter och annat, med både innehåll och självdistans. Det är också en stor orsak till att jag lämnar KB denna kväll mer än nöjd.

Tomas Andersson Wij - Gör nånting vackert
Tomas Andersson Wij - Nerför floden
Tomas Andersson Wij - Där får jag andas ut

Vit månad, utvärdering efter 10 dagar

Som tidigare skrivits om har jag vit månad avseende diverse onyttigheter såsom alkohol, kaffe, glass, godis, snabbmat m.m.

Hittills har det gått över förväntan, d.v.s. jag har inte fuskat det allra minsta. Trots att jag varit ute fyra gånger och dessutom haft ytterligare någon kväll med umgänge där åtminstone lite vin hade passat bra i vanliga fall. På KB i torsdags var jag ganska sugen på öl, mest av vana, men när jag i stället köpte en isvatten insåg jag att vanan nog snarast var att ha något i handen än att det måste vara alkohol. Och i lördags på Debaser var det inga problem för de har ett fint sortiment av drinkar och det var inga problem att beställa dessa utan alkoholen.

Den mest positiva effekten är att jag sover alldeles fantastiskt bra - kan inte minnas när jag sov så bra senast. Annat positivt är att jag bara varit riktigt sugen på kaffe en gång, nämligen första arbetsdagen. Sen har det blivit en vana att dricka grönt te i stället. Och så tror jag att jag tappat ca 2 kilo, vilket nog i och för sig har att göra med att jag även kommit igång med löpning igen.

Förutom detta så har jag tre konsertrecensioner "i pipen" - Tomas Andersson Wij på KB i torsdags, Alicia Keys på Falconersalen i fredags och A Mountain of One på Debaser i lördags. Och så blir det minst ett, men troligen två, ytterligare reportage från Ecuador framöver.

Min favorit just nu är annars Basia (uttalas Basha) Bulat, indiefolkpopsångerska från Kanada. Blir helt överlycklig av videon till In The Night - optimal "feelgood"-musik/video:



Och så här bra är hon live - Snakes and Ladders:

Speechless

Ikväll (fredag) var jag i Falkonersalen i Köpenhamn och såg Alicia Keys. Två timmar höll hon på. Jag har en hel del invändningar mot några saker i början/mitten av konserten men de sista 20 minutrarna med Fallin, No One och extranumret If I Aint Got You är bland det bästa jag upplevt på en väldigt länge. Här är If I Aint Got You från London förra veckan:



Och No One från samma konsert (tyvärr inte hela låten men det framgår hur bra det är):

Kolibrier i Ecuador

Dags för bilder från Ecuador!

Ett påtagligt, och ytterst trevligt inslag i Ecuadors fågelfauna är kolibrier, fågelvärldens "humlor" - på spanska picaflores eller, faktiskt, colibri. I världen finns ca 340 arter kolibrier, vilket kan verka mycket. Men detta är en grupp med extremt specialiserade arter och det gäller att vara i rätt miljö och på rätt altitud för att se en särskild art. Förflyttar man sig ett par hundra meter i höjdled är det vanligen andra arter i stället. I Ecuador finns ca 130 arter. Vi noterade 85 av dessa, men vi var endast i norra delen av landet. 85 arter på 24 dagar är ett enormt bra resultat!


Orsaken till det goda resultatet är framför allt - feeders! I Ecuador är ekoturismen utbyggd med massor av lodger ute i naturen. Dessa har nästan alltid kolibrifeeders, där de lockar fåglarna med lättfångad näring i form av sockerlösning. Vanligen kan man se 10-15 arter på en lodge, med en öl i ena handen och kameran/kikaren i den andra. Alldeles förträffligt! Och förflyttar man sig 500 meter i höjdled (det är i Anderna som diversiteten är som störst, även om det finns en hel del kolibrier i Amazonas också) så är de flesta arterna nya. Och så är det dessutom stor skillnad i artsammansättning mellan öst- och västsluttningarna av Anderna.


Vid feeders är de flesta fåglarna oerhört oskygga och i princip helt nonchalanta mot mänsklig närvaro. Är man försiktig är det t.o.m. möjligt att peta på fåglarna utan att de flyger iväg. På bilden ser vi en av resedeltagarna fotografera en Glowing Puffleg, en av de ovanliga arterna på östra sluttningen. Kolibrier heter som grupp Hummingbirds på engelska, men på artnivå är det bara en liten del som har det namnet. Pufflegs har fått sitt namn efter de vita "bomullstussarna" ("puffs") de har vid benen. De finns främst på relativt hög höjd, 2500-3500 m.ö.h.


Vid Yanacocha, på 3300 meters höjd strax nordväst om Quito, finns "Ultimo Refugio del Black-breasted Puffleg - Den sista tillflyktsorten för Black-breasted Puffleg. Detta är den allra sällsyntaste kolibrin i landet och den räknas som kritiskt hotad (även globalt, den finns bara i Ecuador). Vi hade tur att få se ett ex som höll till i närheten av feeders en längre stund. Tyvärr spöregnade det så optiken var dyngsur och det blev därför ingen bild.



Här ses Green-Crowned Brilliant (överst) och Fawn-breasted Brilliant. Brilliants är medelstora (vilket jämfört med de flesta andra fåglar menas små) kolibrier med ganska långa näbbar. Den grönkronade är lokalt vanlig på västra sluttningen medan den fånbröstade är vanlig på båda sidorna av Anderna - en av basarterna vid feeders kring 2000 meters höjd.


Sparkling Violetear är en av tre arter violettöron och den klart vanligaste. Den är dessutom väldigt spridd och ses alltifrån låglandet upp till Quito på drygt 2800 meters höjd. En av de absolut vanligaste kolibrierna i Ecuador. Den är relativt stor och agerar ofta dominant och kör iväg mindre arter från feeders.



Överst ses en hane av Gorgeted Sunangel och nederst en hona av Tourmaline Sunangel. Solänglarna är nog mina favoriter. När solen lyser på hanarnas rödvioletta strupar är det fantastiskt vackert. Dessa är vanliga där de finns men även väldigt begränsade i utbredning. Gorgeted såg vi bara vid Bellavista, på västsidan kring 2000 meter och Tourmaline ser man på östsidan, på höjder kring 2500-3000 meters höjd.



Överst Chestnut-breasted Coronet, ganska vanlig kring 2000 meter på östra sidan och dess motsvarighet på västsidan, Velvet-Purple Coronet, på under bilden. Coronetterna är också favoriter. Riktigt vackra och dessutom sitter de ofta still en stund så fotograferna kan bli nöjda. Det finns en art till, Buff-tailed Coronet, som är den allra vanligaste kolibrin på vissa feeders på västsluttningen. Denna syns på en av filmsekvenserna som kommer längre ner.


Brown Inca - oerhört stilfull sak i brunt bortsett från den vita utsmyckningen på sidan. Denna är fåtalig vid feeders på västsluttningen. Den har en motsvarighet på östra sidan - Bronzy Inca. Den vanligaste incan är däremot den ursnygga, men vid feeders aggressiva Collared Inca, som också finns på en av filmerna i slutet.


Det finns ett antal kolibrier som har attiraljer som hänger baktill. Booted Rackettail (se filmen nedan) är en och sen finns det Trainbearers med kraftigt förlängda stjärtar (dessa besöker dock ej feeders). Och så två arter Sylphar - den i Sydamerika välspridda Long-tailed Sylph på östsluttningen och här dess motsvarighet i väst - Violet-tailed Sylph. Detta att det är två närstående arter på de båda sluttningarna är återkommande och det finns fler exempel på det.


Andean Emerald - en riktigt trevlig liten sak som sällan tar plats utan plötsligt bara sitter där utan att göra väsen av sig.


En av de vanligaste arterna vid feeders på båda sidor av Anderna, och dessutom ganska utbredd i höjdled - Speckled Hummingbird.


Speckled Hummingbird är i teckningen ganska lik en Hermit. Hermits har dock vanligen förlängda mellersta stjärtpennor. Hermits skiljer sig från de flesta andra grupper genom att vara vanligast i låglandet, t.ex. såg vi ett flertal arter i Amazonas. Och knappast någon på höjder över 1500-2000 meter. De är dessutom endast tillfälliga besökare vid feeders och om de kommer, stannar de vanligen endast som hastigast. På bilden ses Western Long-tailed Hermit.


Några arter ser man inte vid feeders för att de lever för högt upp - på höjder där det inte ligger några lodger. De lever i stället på Paramon, d.v.s. kalfjället kring 4000 meters höjd. Den mest eftertraktade arten här är Ecuadorian Hillstar (bilden).



En grupp jag ej fått någon bild på är Woodstars - däremot en kort filmsekvens på Purple-throated Woodstar. Att de är svåra att få bild på beror framför allt på att de sällan sätter sig på feedern utan ryttlar i luften och sedan precisionsdyker med näbben in i hålet. Skogsstjärnorna är de minsta kolibrierna i denna delen av Ecuador, endast aningen större än Bee Hummingbird (på Kuba) och Vervain Hummingbird (på Jamaica och Hispaniola) - världens två minsta fågelarter. Det finns också en grupp minikolibrier som heter Coquettes, men de såg vi inte på denna resa.


En annan dvärg - Violet-headed Hummingbird, i klassisk kolibriaktion. Arten finns på östra sluttningen - på höjder kring 1000-1500 meter.


Alla snyggingar till trots - kungen är Sword-billed Hummingbird tack vare sin oerhörda näbb. Även den kommer till feeders (höjder över 2500 meter på båda sidorna) och det ser riktigt komiskt ut då den har huvudet en decimeter från själva feedern. Sword-billed är till skillnad från de flesta andra ganska skygg vid feeders och tillåter inte fotografer att komma riktigt nära. Jag fick inga bra bilder på arten i Ecuador och tog därför med en bild från Peru i somras i stället.


Sista bilden är på en riktigt ovanlig art - Gould's Jewelfront. Tyvärr är bilden mörk men tittar man noga (t.ex. klickar på den för större storlek) ser man att den har ett förtjusande orangefärgat band på bröstet.

Jag avslutar detta lilla (?) kolibrireportage med en filmsekvens från Bellavista Cloud Forest Lodge, på Andernas västsluttning nordväst om Quito. En genomsnittsminut av hur det kan se ut vid en feeder. Bland skådespelarna märks Buff-tailed Coronet, Collared Inca, Gorgeted Sunangel, Speckled Hummingbird och Booted Rackettail.

Vit månad

Efter en månad i Ecuador med ganska mycket mat och öl i princip varje kväll så bestämde jag att mars skulle se väldigt annorlunda ut. Så, i mars 2008, gäller följande regler för undertecknad.

- Ingen alkohol
- Inget kaffe. Och endast grönt te! (normalt dricker jag 3-4 koppar kaffe/dag)
- Inget mörkt kött (oxkött/fläskkött)
- Ingen snabbmat
- Inget rostat bröd (brukar rosta bröd till frukost)
- Ingen glass (Ola gillar glass!)
- Inget godis

Allt för att rena kroppen och gärna också gå ner några kilon. Det är inte ett skit vetenskapligt utan jag kör på ren känsla. Och så ser jag det som lite träning i självdisciplin också. Jag har sju konserter inplanerade under månaden (inte helt säkert att jag går på alla) så det finns en del prövningar längs vägen.

Inledningen på månaden har varit ganska lugn. Visst var jag sugen på ett glas vin i lördags kväll men det klarade sig rätt så bra. Och i morse var jag ruggigt kaffesugen men stod emot det också och nöjde mig snällt med grönt te i stället.

Ser fram emot en rejäl bläcka i början av april:-)