Barcelonaresan, del 1

Eftersom jag är lite fanatisk så föreslog jag för ett antal kompisar att en långhelg i Barcelona i januari kunde vara en kul grej. I bakhuvudet hade jag en fotbollsmatch och en spelning med ett kanadensiskt indieband som av någon anledning aldrig vågar korsa Östersjön. Det sa jag såklart inte. Men när jag rabblade klyschor om Gaudi och paella och sangria kunde tre av mina amigos/amigas inte längre stå emot och så åkte vi iväg. Fyra nätter var vi borta - 10-14 januari 2008! Det enda dramatiska innan avfärd var att Kristian, som är en grym entertainer, inledde med att i stället för sitt pass, ha vitmossa i fickorna när vi anlände till Kastrup. Jag fattade aldrig varför då och jag fattar inte nu. Men vi kom iväg till slut i alla fall.

Sjukast av allt. Vi mellanlandade med Swiss i Zürich. Detta är världens lömskaste flygbolag. Inte nog med att schweizare har den särklassigt sämsta humorn - de visade superlöjliga hemmavideos a la "oj, han snubblade på ett bananskal - ha ha ha" hela flighten - de hade också varit lömska nog att placera Cafe Zürich där vi gick av bussen när vi trodde att vi kommit till Plaza de Catalunya.


En av de mest kända platserna i Barcelona är gågatan (fast det är körfiler på sidorna), eller som den så fint heter på inhemska - La Rambla. Eller Ramblan om man ska köra lite svensk-catalán. Där ligger massor med dyra affärer, caféer och restauranger. Det mesta kostar dubbelt så mycket där som om man går några hundra meter in på en sidogata. Man skulle helt enkelt kunna jämföra Ramblan med Storgatan i Staffanstorp!


På Ramblan finns ganska många s.k. gycklare som "håller på". Vi hade en íntensiv diskussion om de har betalt av staden eller inte. I vilket fall som helst verkade de rätt så populära för det var många japaner som tittade på dem. Jag kanske borde gyckla mer och blogga mindre. Men det kanske inte är så stor skillnad.


Kamrater Olof, Hin och Bander gjorde en resa till Italien för några veckor sedan för att kryssa några fåglar som normalt sett finns i andra delar av världen. Får jag rekommendera La Rambla!? Här finns hjälmpärlhöns, undulater, zebrafinkar, olika sorters vaktlar, markduvor och...


...munkparakiter. It's just resting!!! Munkparakit var mycket vanlig i Barcelona. Efter tamduva och gråpudding (gråsparv) förmodligen den allra vanligaste fogelen i innerstan. Trots att den egentligen bor i Sydamerika.


Saluhallen intill Ramblan är inte bara stor utan även en fröjd för ögat. Dock så fin att man inte gärna vill förstöra den genom att välja just den apelsinen eller jordgubben som ligger längst ner i den fina stapeln. Vi handlade alltså inget utan snålade vidare till...


...den gamla katedralen. Varför är alla gamla byggnader under reparation utom just när de tar bilder till guideböcker och turistbroschyrer? Det kostar fem euros att gå in där. Vi vek ner oss än en gång.


Desperata efter kulturpoäng begav vi oss till det närliggande Picassomuseet. Inte heller där kom vi in. Men denna gång var det vakternas fel. Om det var vårt turistiga utseende eller om det faktiskt var stängt för ombyggnad vet vi ännu inte med säkerhet. Vi tröstade oss i alla fall med tapas och öl. Och konst, faktiskt. I mer obskyr form än Picassomuseet så det blev några fina kulturpoäng trots allt.


Det här är också rätt sjukt. En restaurang som heter Vildsvin. Sånt bör man undvika. Det fick i stället bli en öl till och en siesta, en riktigt trevlig uppfinning som går ut på att man sover eftermiddag i stället för att jobba. Önskar att det fanns i Sverige också.

Kvällens, eller snarare nattens konsert, var på ett ställe som heter Apolo 2. På Apolo 1, som inte helt oväntat ligger alldeles intill, hade tidigare under kvällen Babyshambles spelat. Då åt vi god paella och drack dyrt vin på närliggande restaurang i stället. Det var rätt kul att titta på alla Pete Doherty-wannabees utanför. Ännu roligare var det efteråt. Vi träffade några superfulla svenskar och eftersom ingen begrep något av vad den andra sa dödade Emma diskussionen genon att fråga "vad går du på"?



Och så fick jag äntligen se Immaculate Machine, som jag yrat om så många gånger tidigare i bloggen. Först fick jag mina skivor signerade. På den övre bilden är det jag och den ljuvligt trevliga keyboardissan Kathryn Calder och sen så ville så klart Emma också ha en liknande bild. De andra två i bandet var också ytterst trevliga.


Och så ännu mer poseringstrams. Här är det gitarristen Brooke (längst till vänster) och Kathryn med en selection av fans.


Förbandet var från Barcelona och heter La Pianc. Av deras kvalitet att döma mår den lokala indiescenen i Katalonien inte särskilt bra. De lät som valfritt dåligt gymnasieband. De var sju på scen fast lät som max fyra. Det enda roliga var att saxofonisten var vansinnigt lik Martin Björk, programledare i Kanal 5.


Immaculate Machine däremot var hur bra som helst. Publiken var däremot inte särskilt på hugget och hade nog inte särskilt bra koll på bandet sedan innan. Men jag ska skriva en recension senare. Nedan är ett smakprov så länge.

Continuará...