Emil Jensen x 2

I kyrkan (mörkt)

På Mejeriet

Emil Jensen (feat. Edda Magnason & Tomas Ebrelius). Johanneskyrkan, Malmö 7/12/07.

Emil Jensen. Mejeriet, Lund. 16/12/07.

Precis som förra året har jag sett Emil Jensen två gånger under december. Först var det en konsert med mest musik. I Johanneskyrkan i Malmö med Edda Magnason och Tomas Ebrelius som kompmusiker. Och sen avslutade han sin halvårslånga turné med att göra sin vanliga föreställning på Mejeriet i Lund. Denna hade jag tidigare bara sett i en något avkortad version, på Kulturnatten i september.

Konserten i Johanneskyrkan var fantastiskt bra. Inte bara p.g.a. den fina musik som framfördes utan även för den goda akustiken i kyrkan. Emil drog några av sina talade nummer, varav ett som jag inte hört innan (”jag finns”- den var väldigt kul) men annars var det fokus på musik. Edda kompade på piano, kyrkoorgel och kör medan Tomas spelade violin, såg och orgel på någon låt när Edda spelade piano. Låtlistan var såhär:

Så får du mig ändå - Hur lyckliga kan vi bli – Inte vackrast i världen - Maj förra året – Ghana mot Italien – Syster – Igen – Hela vägen ner.

Syster och Igen var fantastiska med piano och violin i perfekt harmoni. Och avslutningslåten är jag otroligt svag för. Och den lät också bättre än någonsin med Emil och Edda på gemensam sång. Älskade det. Helt ljuvlig konsert.

Föreställningen på Mejeriet var i princip samma som i september och därför hänvisar jag till den recensionen för detaljer. Innehållet är både roligt och tänkvärt, möjligen tyckte jag det kändes lite mer på rutin denna gång. En del nummer som är tänkta att låta spontana lät lite väl inrepade, men det kan ju vara för jag hört de flesta numren tidigare (några av dem även i Johanneskyrkan). Sen blev det ett extranummer också och då fick publiken välja vilken låt han skulle spela. Eftersom det inte gick att avgöra vilken låt som var populärast så körde han både På rymmen från flykten och Igen – en väldigt bra och värdig avslutning.


Jag tror att jag är nåt (Lund 16/12)


På rymmen från flykten (Lund 16/12)

Lucia

Jag hatar verkligen Luciatåg. Av alla löjliga traditioner som finns rankar jag den som nummer ett. Och då vet vi alla att det finns rätt hygglig konkurrens i form av t.ex. midsommarstång, Kalle Anka på julafton och Ledins rocktåg. Dessutom är texterna som framförs med något enstaka undantag (Stilla natt, blodiga natt) skitlöjliga. Och värst av allt, man förväntas tycka "ah, så fint", trots att det ofta är snudd på tortyr. Och stjärngossarna, deras utstyrsel....jeezus, det måste ju från början varit ett skämt som nån lättlurad knäppgök råkat ta på allvar och fört vidare.

Detta är t.ex. en skitlöjlig text. Jag hatar den. Ordbajs i dess värsta form.

Natten går tunga fjät runt gård och stuva.
Kring jord som soln förgät, skuggorna ruva.
Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus
Sankta Lucia, Sankta Lucia

Natten var stor och stum, nu hör det svingar
i alla tysta rum, sus som av vingar.
Se på vår tröskel står, vitklädd med ljus i hår
Sankta Lucia, Sankta Lucia

Mörkret skall flykta snart, ur jordens dalar
så hon ett underbart ord till oss talar.
Dagen skall åter ny stiga ur rosig sky.
Sankta Lucia, Sankta Lucia

Bruce Springsteen

Bruce Springsteen & E Street Band. Forum, Köpenhamn 8/12/07

Med ny skiva som är helt ok kändes det riktigt intressant att åka över sundet för att se Springsteen och E Street Band. Det finns ingen artist jag sett live så många gånger så kanske borde jag sluta. Jag är egentligen inte ens särskilt förtjust i s.k. arenarock, föredrar i huvudsak rockklubbar och festivaler före idrottshallar och stadionspelningar. Men Springsteen står lite över det och jag har aldrig lämnat en konsert med honom påtagligt besviken. Dessutom var det kul att för en gångs skull gå på en spelning med båda mina syskon, det tillhör verkligen inte vanligheterna.

Frågorna som krävde svar denna kväll var:

1) Hur funkar de nya låtarna live?
2) Börjar åldern ta ut sin rätt hos Springsteen och hans band?

Forum var naturligtvis utsålt. Biljetterna på svarta börsen såldes för 2000 kronor och uppåt. I Europa verkar han märkligt nog populärare än någonsin och i veckan såldes Ullevi i Göteborg ut två kvällar till spelningar i början av juli. Det tog inte längre tid än vad Ticnets server klarade av.

Men åter till Köpenhamn. Min bror, som har varit på ännu många fler konserter med Bruce än jag, tippade på att han skulle gå på scenen 45 minuter efter utsatt tid (vilken var 20.00), men redan 20.17 släcktes lamporna och bandet gjorde entré till tonerna av The Daring Young Man on the Flying Trapeze.

Jag ska försöka mig på en nördig Aftonbladet-variant och betygsätta alla kvällens låtar. För när det är Springsteen är låtvalet lika intressant som helheten, åtminstone om man som jag sett honom ett antal (22) gånger.

Radio Nowhere (4/5) Ogillar denna på skiva, för mycket muskelrock för min smak. Men live är det en utsökt öppning med mycket harmonier och bandet visar direkt att de har kul på scen.

No Surrender (5/5) Fantastisk låt med enormt driv som ligger perfekt som nummer två. Den brinner fortfarande lika intensivt som den alltid gjort. Gör att jag känner mig säker på att det blir en bra kväll.

Lonesome Day (2/5) Springsteensoundet när det är som folkligast. Jag har lite svårt för det här, tyvärr.

Gypsy Biker (3/5) Ganska tråkig låt, men lyfter lite live. Försvarar sin plats i setet.

Magic (4/5) Mjukis-Ola gillar avskalade låtar med endast gitarr och violin (kom in några fler instrument i slutet av låten). Inget för arenarockfansen, men jag tyckte detta var riktigt fint. En bättre sångerska till hjälp (Soozie bör hålla sig till violin. Patti är inte med på Europaturnén, men jag har aldrig gillat hennes sång heller) hade gjort låttiteln full rättvisa.

Reason to Believe (3/5) Jag älskar Nebraska och borde tycka illa om att han gör boogierock av denna. Så fasansfullt är det dock inte. Kul experiment med ok resultat.

Darkness on the Edge of Town (4/5) Ganska trist låtval eftersom denna plats i setlisten är en sån som byts ut mellan spelningarna och här brukar riktigt ovanliga live-låtar dyka upp. Men bortsett från det är det en grym version där Bruce riktigt glöder.

She’s The One (3/5) Bra såklart, men det går att göra mycket mer med en så bra låt. Relativt kort version, saknar det riktiga lyftet.

Livin’ In The Future (2/5) Ett av de svagare spåren på Magic som inte sätter sig live heller. Minns knappt att han spelade den så här några dagar senare. Minns dock att han inledde med ett tal med politiska undertoner, vilket jag gillade.

The Promised Land (4/5) Klassiker i standardförpackning.

I’ll Work For Your Love (3/5) Ännu en låt från Magic som jag ej fäst så stor vikt vid tidigare, men lyfter något snäpp live.

The River (3/5) Turnépremiär för denna klassiker. Hade hoppats på nåt mer udda, men han drar nästan alltid fram The River när han kommer till Norden. Fantastisk låt i grunden, men lämnade mig oberörd denna kväll. Kan glöda mycket mer än så här. F.ö. hatar jag att publiken sjunger allsång till en så finstämd låt.

Tenth Avenue Freeze-Out (5/5) Tjoho, här började festen. Härlig version av en fantastisk låt. Sista versen med ”…and the Big Man joined the band” är obetalbar.

Devil’s Arcade (3/5) Drog ner stämningen en del. Borde legat tidigare i setet. Låten i sig är bättre än sitt rykte.

The Rising (3/5) Delar av stämningen återkom, men den borde ligga i början. Känns helt fel i slutet av setet. Har allmänt lite svårt för låten med samma invändning som för Lonesome Day.

Last to Die (5/5) Rak, melodisk och lite mörkare rock, en av mina favoriter från Magic. Kändes som Bruce sjöng för livet här, älskade det.

Long Walk Home (5/5) Perfekt fortsättning. Kanske bästa låten på Magic var ännu bättre live. Steves vokalinsats i slutet är allt annat än vacker men det passade perfekt. Magiskt.

Badlands (5/5) Trodde inte på denna som avslutare av ordinarie set. Men jag hade fel. Den var brutal och stämningen i Forum var enorm.

(extranummer)

Girls in Their Summer Clothes (2/5) Ganska banal sak som inte klarar att dra igång extranumret ordentligt. Versionen tillförde inte låten någonting. Malplacerad. Jag kommer nog att hata denna om den görs i allsångsversion på stadionspelningarna, vilket jag är rädd för.

Kitty’s Back (5/5) Helt makalöst! Fantastiskt! Gitarren i början, monstersolon från i tur och ordning orgel, piano, gitarr och saxofon. Jag får ståpäls bara jag tänker på det. Skulle lätt köpt biljett bara för denna. Jag höll på att dö här.

Born To Run (5/5) Enorm kraft, enorm låt, fantastisk stämning i lokalen. Låter som den alltid gjort och alltid ska göra. Det räcker så.

Dancing In The Dark (4/5) Har alltid haft svårt för den, men det lite rockigare arrangemanget känns helt rätt. Publiken är i extas och det är vild fest.

American Land (5/5) Låten, som bygger på en irländsk låt som ligger väldigt nära Pogues’ Sally MacLennane är den perfekta showstoppern. Enorm partystämning, förstärkt av att texten visades på storbildsskärmar. Att låtens text är tankeväckande och politisk är kanske inget som spelar någon roll i slutet av en bra konsert, men för mig förstärker den storheten ytterligare. Fenomenalt!

Springsteen är inte bara en bra liveartist, han är också en smart liveartist. Trots svackor längs vägen lyckas han alltid avsluta sina spelningar i ett enda lyckorus så man glömmer alla eventuella tveksamheter.

Svaret på mina initiala frågor är alltså att de nya låtarna funkar riktigt bra med två undantag (Livin’ In The Future, Girls in Their Summer Clothes). Och att åldern inte alls börjar ta ut sin rätt. Möjligen i bemärkelsen att spelningen är för Bruce relativt korta 2 timmar och 20 minuter. Men det är bara bra. På många tidigare spelningar har jag tyckt det blivit lite väl mycket tempodödande publikfrierier. Denna gång är det mer fokuserat, mer allvar och högt tempo med kortare pauser mellan låtarna. Nästan som han blivit yngre ironiskt nog. Jag fick svaren jag ville ha. Detta är ingen nostalgiturné, det är i högsta grad levande rockmusik. Bring on Parken, 29 juni 2008!

Kitty’s Back. Jag var bara tvungen att nämna den igen.

"Det enda som återstår är att det är ett mjukvaruproblem i datorn"

Min internetuppkoppling hemma har havererat. Först trodde jag det var något allmänt i huset men när problemet bestod var det dags att ringa min leverantör för att få hjälp.

Ola: Min uppkoppling funkar inte (plus beskriver vad som hänt).
Lev: Jag ser att din dator får information men kan inte ta emot den....blablabla, tekniskt tjafs.....du måste byta nätverkskort.
Ola: Ok

En dryg timme senare, kanske två, med ett nytt nätverkskort både inköpt (149 kr) och installerat, sannolikt på korrekt sätt:

Ola: Jag har ringt innan och gjort som ni sa. Det funkar inte nu heller.
Lev: Det kan vara en brandvägg.
Ola: Jag har Norton installerat
Lev: Det kan vara det. Kan du stänga av den.
Ola: (stänger av Norton). Klart - funkar inte.
Lev: Försök avinstallera Norton helt.
Ola: Ok

Nu började jag bli riktigt nervös. Jag har inte ens Nortonskivan hemma (tillhör min syster) så det kändes tveksamt. Men internetberoende som jag är gjorde jag som de sa. Ännu ett bra tag senare.

Ola: Jag har ringt innan och gjort som ni sa. Det funkar inte nu heller.
Lev: Det enda som återstår är att det är ett mjukvaruproblem i datorn.
Ola: Vad innebär det?
Lev: Att det är ett mjukvaruproblem i datorn.
Ola: Jaha, det hade jag ju aldrig kunnat gissa.
Lev: Kan du testa med en annan dator
Ola: ? (jag brukar inte ha åtta olika datorer hemma) - Nä!
Lev: Ok

Så där befinner jag mig nu. Inte fysiskt, jag är på mitt jobb där det finns en fungerande uppkoppling. Om någon datanörd eller om ni inte vill bli kallade nörd så i alla fall datorkunnig läser detta - Vad ska jag göra? Lägga mig ner och dö? Köpa ny dator? I vilket fall som helst är jag aningen desperat. Hilfe bitte!!! (förtydligande - det är endast uppkopplingen som kollapsat, inget annat).

Som lite tröst bjuder jag mig själv på en fantastisk låt. Det här är så bra att jag dör. Wilcos låt Jesus Etc i svensk översättning (av David Sandström), med Lovisa från Two White Horses på sång.

Gogol Bordello (support: La Phaze)

Gogol Bordello (support: La Phaze). KB, Malmö 6/12/07

Denna recension har dröjt ett tag eftersom jag tvekade att skriva den alls. Inte alls för att det var dåligt utan för att jag den aktuella kvällen var sjuk och kanske inte därmed är rätt person att hylla eller kritisera. Men har jag skrivit om alla andra spelningar jag varit på under året så får man väl ta skeppet i hamn.

Gogol Bordello hade jag sett på tre festivaler tidigare (lite text om senaste gången finns här) och det är alltid helgalna spelningar. Så att se dem på klubb såg jag mycket fram emot. Tyvärr drabbades jag av feber under dagen och lyckades bara på ren vilja ens ta mig till KB.

La Phaze är en fransk trio med nån slags melodisk punk på repertoaren. Jag tror inte jag skulle gillat detta även om jag mått bättre. Det lät förvisso inte vidrigt, men låtarna är rätt intetsägande och röj och hårdhet prioriteras före nyanser och skönhet. Och de hårda kanterna är inte riktigt min grej. Emma tyckte däremot det var "charmigt". Roligast var när Eugene från Gogol gästade i en låt på slutet. Eftersom jag inte kan franska så förstod jag inte heller texterna, men de ska tydligen i hög grad vara politiska.

Och så var det Gogol. Och ska jag kritisera så är det att tjejerna i bandet används mindre och mindre för varje gång jag ser dem. Det är när de är med och bankar på slagverk som det är som bäst!

Jämfört med tidigare gånger höll de också på längre. Det gjorde inget, fast jag p.g.a. febern satt ner ända till Start Wearing Purple som var näst sist i ordinarie set. Ett set som slutade med tokröj när tjejerna äntligen fick fritt spelrum i Think Locally Fuck Globally.

Extranumren blev väl tilltagna och avslutades, som alltid och som det alltid bör vara, med en minst kvartslång version av Baro Foro. Den var som vanligt helt sinnessjuk, startades om några gånger och kramade den sista musten ur både band och publik. Efter en sådan låt räcker det, ännu ett extranummer skulle bara känts fjuttigt.

Spelningen var lite ojämn, åtminstone musikaliskt. Det känns som röjet och galenskaperna är konstanta men låtarnas kvalitet går lite upp och ner. Jämfört med när jag såg Gogol Bordello första gången (Roskilde 2003) har de bytt ut en saxofonist mot en basist. Deras musik har därför drivit mer åt rock och mindre åt folkmusik efterhand. Jag är inte helt glad för det. Men annars var det som vanligt bra och underhållande. Och de av mina vänner som ej sett dem live tidigare verkade väldigt nöjda. Och då är jag också det.

Bilder: Överst fyra bilder på Gogol Bordello, bl.a. en där Eugene häller rödvin på publiken. Och så förbandet La Phaze på nedersta bilden.


Think Locally Fuck Globally


Start Wearing Purple

Skrivkramp, tidsbrist etc.

Rubriken säger väl det mesta. Har haft dåligt med tid att skriva denna vecka och när det funnits lite tid har det inte funnits ork och inspiration. Några recensioner halkar efter - kanske de sista för året då jag inte har några aktuella konsertplaner längre fram. Lite kort (bilder och lite ordbajs kommer senare):

Editors - Vega 28/11. Bra, intensiv, humorbefriad indierock.
Gogol Bordello - KB 6/12. Röjig gypsypunk som jag såg för fjärde gången. Tyvärr var jag sjuk (feber) och satt ner halva konserten och fick inte ut maximal upplevelse av galningarna.
Emil Jensen - Johanneskyrkan 7/12. Mest musik, en del snack. Mycket bra, stundtals magiskt.

Och ikväll är det dags för gubbrock då Springsteen spelar på Forum i Köpenhamn. Ska bli intressant att höra de nya låtarna live.

Vädret är också skittrist, men det har väl de flesta märkt. Så några nya fågelbilder lär det inte heller bli på ett tag. Har inte haft inspiration att ge mig ut i fält på ett tag. Har dock lite gammalt material som jag funderar på att damma av.

Annars ser jag även fram emot att åka till Barcelona en helg i januari och dels gå på Nou Camp och se mitt favoritlag i fotboll och dels att se Immaculate Machine, som gör en Europaturné, vilken tyvärr ej når Norden, i januari.

Säkert! (support: Two White Horses)

Säkert! (support: Two White Horses). KB, Malmö 1/12/07.

På lördagen var det dags att se en av årets mest uppmärksammade svenska artister, Säkert! (alias för Annika Norlin) och hennes band. Det var den 53:e kvällen i år som jag såg livemusik - rätt galet måste jag tillstå. Den här kvällen var dock inte överflödig på något sätt. Two White Horses var ett av de bästa förband jag hört på länge och Säkert! var lika bra som på Way Out West, där jag gav dem 9/10 och utsåg dem till en av festivalens höjdpunkter.

Two White Horses hade jag läst lite om på förhand och även lyssnat på deras myspace. Det verkade lovande. Bandet består av syskonen Jakob (som även är med i ett av mina svenska favoritband, Isolation Years) och Lovisa Nyström från Umeå. Båda är också med i Säkerts band. Båda sjunger ungefär lika mycket, och båda har fantastiska och speciella röster. De spelar också ett flertal instrument vardera, där Jakob är mest vän med gitarren medan Lovisa mest kör klaviatur och cello. Två låtar kände jag igen - dels Abbas Super Trouper, som aldrig låtit bättre och dels Tous les garcons et les filles som Francoise Hardy gjort känd. Den lät ännu bättre. Den ungefärliga halvtimme de höll på försvann alldeles för fort. De var ett av de allra bästa förband jag har sett någonsin och värda entrépengen i sig. Inte en svag låt eller död stund. Kom tillbaka till Malmö snarast!

Säkert! har jag ju tidigare skrivit om (se länk till Way Out West ovan) och hyllat och detta var som väntat snarlikt. Klockrena låtar med bra texter, samma fina band och Annikas karakteristiska korta men kärnfulla mellansnack. Låtvalet var ungefär detsamma, men enstaka nya låtar hade tillkommit. Allra störst för mig var att de gjorde en översättning av Wannadies första stora hit My Hometown - här helt enkelt Min hemstad. Det var enormt, jag älskade verkligen My Hometown när den kom (har den på vinylsingel) och på svenska kändes det som att den hade ännu mer kraft och energi. Senaste radiohiten Sanningsdan har jag lite svårt för på skiva, men när Martin Hanberg från Vapnet gästade även på scen blev det mycket bättre. Och under hela extranumret med Det kommer bara leda till nåt ont (i duett med Jakob Nyström), Vi kommer att dö samtidigt och 2006 (Hello Saferides låt fast på svenska) var det ren magi. Svensk popmusik när den är som bäst. I år kommer inget annat ens nära.

Spelningen på KB var faktiskt lika bra som på Way Out West. Möjligen var publiken inte riktigt lika galen, men å andra sidan stod jag mycket längre fram så både ljud och bild blev en större upplevelse. En helt perfekt konsertkväll!

Säkert! var redan från början tänkt som ett engångsprojekt. Ett album och en sommarturné. Och så blev det även fem extrakonserter på senhösten. Så redan när jag skriver detta några dagar senare så finns Säkert! i praktiken inte längre. Lite märklig känsla, men på något sätt känns det ändå helt rätt.

Bilder uppifrån: Säkert på tre bilder med gästsångare Martin Hanberg (Vapnet) på den tredje bilden. På de två understa bilderna är det Two White Horses.


Two White Horses - Tous les garcons et les filles (endast slutet)


Two White Horses igen. En ljuvlig låt som jag tyvärr ej vet namnet på.


Säkert! - Rotary (ny låt, ej med på skivan)


Säkert! - Min hemstad (svensk version av Wannadies' My Hometown)


Säkert! - Allt som är ditt


Säkert! - Det kommer bara leda till nåt ont


Säkert! - 2006

Editors (supports: The Boxer Rebellion & The Kissaway Trail)

Editors (supports: The Boxer Rebellion & The Kissaway Trail). Vega, Köpenhamn 28/11/07

Vega var generösa denna kväll och bjöd på två förband. Och båda dessa passade väl som förband till Editors. Det var således humorbefriat, skramligt, rockigt och svartklätt. Och även ganska bra. Inget av förbanden kändes oumbärliga men båda två var klart underhållande den ungefärliga halvtimme de hade till sina respektive förfogande. The Boxer Rebellion från London inledde. Deras låtar byggde en del på slagverk och både gitarristen och basisten bytte till slagverkssolon vid flera tillfällen. Musiken var inte särskilt melodisk, utan byggde mer på ett tajt och intensivt sound. Och det var helt ok.

Sen var det danska The Kissaway Trail. De hade också ett ganska mörkt och intensivt sound som byggde mer på en intensiv ljudvägg än på melodier. Här var det gitarrerna som stod i fokus. De körde konstant med tre elgitarrer samt bas och trummor. Förutom detta byggde deras låtar mycket på att samtliga i bandet hjälptes åt med bakgrundssången, ibland även i verserna. Trevlig bekantskap även detta. Jag och Emma börjar f.ö. bli lite inkörda på den danska indiescenen nu efter våra tidigare liveseanser med Decorate Decorate och Blue Foundation.

The Kissaway Trail live på Vega

Editors är också från England, fast från Birmingham, och precis som de andra banden mer eller mindre gravallvarliga. De har släppt två skivor och dessa är fyllda med riktigt bra låtar. Trots den sparsamma diskografin kändes det som konserten var fylld med hits. Melodierna är omedelbara och även de jag bara hört en eller två gånger kände jag direkt igen. De spelade bara en dryg timme, men de höll högt tempo och var väldigt fokuserade så det kändes lagom. Sångaren (Tom Smith), den enda i bandet som överhuvudtaget drog på smilbanden under spelningen, showade vid några tillfällen genom att hoppa upp på pianot och utförde några gitarrsolon därifrån. Annars var det musiken i fokus. Intensiteten, melodikänslan och den råa, mörka framtoningen gör att det är lätt att dra paralleller till Interpol, inte organisationen utan det amerikanska rockbandet. Såklart. I princip alla låtar jag ville höra spelades under konserten. Versionerna var genomgående väldigt lika de på skivorna, men med den intensitet och nerv som fanns på Vega räckte det gott. Smokers Outside the Hospital Doors, som ingick i extranumret, bör ju för övrigt vara en av 2007 års allra bästa låtar.

Bilderna visar Editors på fyra översta, The Boxer Rebellion på den femte och underst en bild på The Kissaway Trail.


An End Has a Start


All Sparks


The Racing Rats


Fingers in the Factories

The Abyssinians & Black Uhuru

The Abyssinians & Black Uhuru. KB, Malmö 26/11/07

Eftersom det inte blev någon Swea reggaefestival under 2007 så har mitt intag av live-reggae varit väldigt måttligt. Förutom festivalspelningar av Ziggy Marley och Roots Alliance har Svenska akademien varit det enda. Synd, för jag tycker vanligen att reggae funkar väldigt bra live. Så därför gick jag och några vänner till KB för att se två band som varit med länge.

Kvällens båda band uppträdde med samma musiker, således var det enbart sångarna som så att säga kan räknas som respektive band. The Abyssinians hade jag inte ens hört innan vad jag vet och det var de som inledde kvällen. Tre gamla män med vitt skägg och häftiga kläder inklusive några stora huvudbonader bjöd på en timme trevlig roots-reggae. De har funnits i nästan 40 år och utan att egentligen ha en aning tyckte jag medlemmarna såg ut att vara uppemot 70 nu. Det gjorde inget, både röster och deras rörelseschema tydde på att det är välbevarade herrar. Jag minns inga låtar så här några dagar senare, jag minns inte heller särskilt mycket annat än att jag tyckte det var riktigt trevligt.

The Abyssinians är från Jamaica trots namnet. Etiopien är ju väldigt starkt knutet till rastafarirörelsen genom landets sista kejsare, Haile Selassie (född Ras Tafari Makonnen). Den bifogade bilden (notera texten - Rastarant) tog jag i Shashamene i Etiopien, som är rastafarirörelsens huvudsakliga hemvist i landet. Bilden tog jag då jag besökte landet i november förra året.

Sen var det dags för Black Uhuru. De har jag en vinylskiva med, Sinsemilla från 1980. Den verkar fortfarande gälla som deras stora album, då de spelade hela fyra låtar från den trots att de släppt massor med andra skivor. Vokalt var detta lite annorlunda, då det bara är en lead-sångare och två stycken på kör, en kvinna och en man. I The Abyssinians delade medlemmarna på bördan. Jag tyckte inte detta var lika kul. Förvisso är det alltid kul att känna igen några låtar, men stundtals var detta i och för sig svängigt, men det kändes också ganska lättviktigt. Vilket var både synd och lite oväntat, då jag verkligen gillar Sinsemilla-skivan, även om det var några år sen jag lyssnade på den.

1998

Vissa år är bättre än andra. 2007 började ganska dåligt men har tagit sig under hösten. Klassiska musikår som dock var lite för tidiga för att jag skulle uppskatta dem till fullo var 1967 och 1977. Det kan även vara olika huruvida ett år är bra för låtar eller för album. Av senare år tycker jag 2003 var väldigt bra för låtar, medan 2006 var ett riktigt fint albumår.

Ofta tar det några år innan man till fullo kan se hur bra ett år var. Vissa skivor "stannar kvar" hos en och är fortfarande lika bra eller t.o.m. ännu bättre jämfört med vad jag tyckte då. För mig är det därför ett år som sticker ut och är tämligen outstanding av alla jag upplevt sen jag började köpa skivor och lyssna mycket på musik. Tre av 90-talets allra bästa skivor - i viss konkurrens med framför allt Weezers första och andra kanske t.o.m. de tre allra bästa - står det nämligen 1998 på.

Kommentarer om vilket som är det bästa skivåret mottages tacksamt.


Neutral Milk Hotel - In The Aeroplane Over The Sea (1998). Inte bara 90-talets bästa skiva utan kanske den bästa som gjorts överhuvudtaget. Det insåg jag inte förrän jag förstod att den på olika sätt handlade om sångaren Jeff Mangums tankar efter att ha läst Anne Franks dagbok. Innan det var den en fantastisk och nästan oslagbar popskiva - nu är den ännu mer (10/10).


Mercury Rev - Deserter's Songs (1998). Lite mystisk i sin initiala framtoning, men med fantastiska melodier som är fullständigt okänsliga för åldrande. Goddess on a Hiway, Opus 40 och The Funny Bird - jag blir helt skakig bara jag tänker på dem (10/10).


Lauryn Hill - The Miseducation of Lauryn Hill (1998). När Fugees gick skilda vägar valde Wyclef och Praz att falla in i Hiphopens mainstreamfåra. Lauryn valde i stället att skriva av sig sina innersta tankar i ett personligt soul-hiphop-möte som världen inte sett maken till förr eller senare. Ett helt unikt album som är ett av mina mest spelade någonsin (10/10).