Årets bästa låt

11 minuter och 48 sekunder. Ett ganska enformigt upprepande av melodi, gitarrslingor och text. En återhållen sång som nästan överröstas av manglande gitarrer. Kan det ens vara bra?

Nej, det är inte bra. Det är oslagbart. Efter en magnifik uppbyggnad värdig ett mästerverk börjar gitarrerna så smått skära sönder högtalarna inifrån. Efter fyra minuter börjar sången. Det är kryptiskt och inte alls någon lång berättelse om bandets karriär som titeln antyder. Några få meningar upprepas gång på gång i stil med "we tried with all our might" och "we tore the playhouse down" och några varianter på det. Men det är en nerv i det som är nästan kuslig.

Jag sitter vid datorn och försöker skriva samtidigt som musiken maler på. Men jag inser det totalt omöjliga i att ens försöka. Det är för bra, för vackert, för mycket av allt på en gång.

11 minuter och 48 sekunder. Den hade gärna fått hålla på mycket längre än så. Jag sätter stereon på repeat och låter den mala. The Story of Yo La Tengo är 2006 års bästa låt. Men "låt" känns nästan för fjuttigt och jag letar igenom skallen efter en annan beteckning. Utan att lyckas. Rockmusik när den träffar som allra hårdast.

Årets bästa - 2006

Som vanligt sammanfattar jag med att göra en CD-samling, d.v.s. 80 minuter av god musik från året som har gått. Reglerna är enkla - max en låt av varje artist och inga covers. Och helst det bästa från olika genrer, även om jag har en tendens att få överskott på poplåtar. I år hade jag det svårare än vanligt att få ner det till 80 minuter. Det hade varit lätt att göra en dubbel-CD! I sista gallringen tvingades jag peta undan kanonlåtar med Hello Saferide, Divine Comedy, Isobel Campbell & Mark Lanegan, The Roots (jag hade tänkt ha med Don't Feel Right i stället för The Format, men då blev det tyvärr mer än 80 minuter), CSS, Jon Auer och Herman Düne. Den låt som jag saknar allra mest är däremot Sao Paolo med The Guillemots. Den tycker jag är topp fem från året som gick, men jag kunde bara inte ha med två låtar på över 11 minuter på skivan. Och avslutningsspåret med Yo La Tengo passade bättre. Det blev f.ö. hela 6 låtar av svenska artister att jämföra med 4 st 2003, 2 st 2004 och 3-4 st (beroende på hur man räknar Röyksopp/Dreijer-låten) 2005. Nog snackat, så här blev det:

TERMANOLOGY - Watch How It Go Down
EMIL JENSEN - Maj förra året
THE PLAN - Walk for Gold
THE SLEEPY JACKSON - Don't Say
DUB SWEDEN - We're So Loud
GNARLS BARKLEY - Crazy
LILY ALLEN - Littlest Things
OH NO ft DUDLEY PERKINS & GEORGIA ANNE MULDROW - T Biggums
AZ - The Format
AMY WINEHOUSE - Tears Dry On Their Own
THE PIPETTES - We are the Pipettes
BELLE & SEBASTIAN - Another Sunny Day
DESTROYER - Your Blood
THE DRESDEN DOLLS - Dirty Business
JOAN AS POLICEWOMAN - Christobel
STESO SONGS - The OD
THE CONSEQUENCES - Parasite
LALEH - Det är vi som bestämmer (vem har lurat alla barnen?)
YEAH YEAH YEAHS - Turn Into
YO LA TENGO - The Story of Yo La Tengo

God jul

Förutom ett litet bildcollage från tomtens resa till Etiopien så bjuder jag på en jul-CD, d.v.s. 80 minuter härlig julmusik. Till alla som tycker att Fairytale of New York är sönderspelad!

DESTINY'S CHILD - Silent Night
AMOS MILBURN - Let's Make Christmas Merry, Baby
GREEDIES - A Merry Jingle
NATALIE MERCHANT - Children Go Where I Send Thee
MARY J BLIGE & ANGIE MARTINEZ - Christmas in the City
HELLO SAFERIDE - Ipod X-mas
RILO KILEY - X-mas Cake
BEN FOLDS FIVE - Lonely Christmas Eve
THE EMOTIONS - What Do The Lonely Do At Christmas
LOVE UNLIMITED - It May Be Winter Outside
YO LA TENGO - It's Christmas Time
WILLARD GRANT CONSPIRACY - Christmas in Nevada
SUFJAN STEVENS - Sister Winter
ESSEX GREEN - Deck the Halls
EL VEZ - Feliz Navidad
AYUMI HAMASAKI - Itsuka no Merry Christmas
SAINT ETIENNE - I Was Born On Christmas Day
O'JAYS - The Christmas Song
FLAMING LIPS - Christmas at the Zoo
THE RONETTES - Frosty the Snowman
ARLO GUTHRIE - The Pause of Mr Claus
THE POLYPHONIC SPREE - Happy X-mas (War is Over)

Årets bästa album 2006

Det släpps väldigt mycket musik och för en enda människa är det helt omöjligt att ta till sig allt. Men eftersom jag trots allt lyssnar på en hel del musik och försöker följa med så gott det går så listar jag här mina tio favoriter från 2006.

1. Amy Winehouse - Back to Black

Brittiska sångerskor födda på 80-talet hade ett bra år 2006. Men där Lily Allen snodde uppmärksamheten var det en annan som gjorde mästerverket, 23-åriga Amy Winehouse från London. Detta är 2006 års stora soultriumf, men det är inte klassisk soul för här finns inslag av tidig pop, jazz och stora pompösa arrangemang av Shirley Bassey-karaktär som gör att det hamnar i någon diffus genre som jag omöjligen kan sätta namn på men ändå älskar. Det låter ungt och fräscht men samtidigt mörkt och kraftfullt. Ett fantastiskt album! Favoritspår: Back to Black, Rehab, Tears Dry On Their Own.

2. Emil Jensen - Orka då

Det släpptes många bra svenska skivor 2006. Bäst av alla var Emil från Hjärup. Melodierna och arrangemangen är enkla men tilltalande. Det som dock lyfter skivan till himmelska höjder är de fantastiska texterna. Smaka t.ex. på följande: "jag reste till Indien för att hitta mig själv, jag slarvade bort mig, kom hem likadan". Och så fortsätter det. Ibland är det roligt, ibland tänkvärt och ibland både och. Min mest spelade skiva 2006. Favoritspår: Maj förra året, Inte vackrast i världen, Hur lyckliga kan vi bli.

3. The Sleepy Jackson - Personality (One Was A Spider, One Was A Bird)

The Sleepy Jackson från Australien gjorde nästan det omöjliga och följde upp 2003 års mästerverk Lovers med en nästan lika bra skiva. Den saknar de där riktigt fenomenala spåren som fanns på Lovers (t.ex. Rain Falls For Wind & Don't You Know) men på något sätt är jag mer förtjust i helheten denna gång. Men Luke Steele skriver fortfarande poplåtar som få andra kommer i närheten av. En skiva som snurrat flitigt och bara blir bättre hela tiden. Favoritspår: Don't Say, You Won't Bring People Down In My Town, Dream On.

4. Destroyer - Destroyer's Rubies

5. Yeah Yeah Yeahs - Show Your Bones


6. The Guillemots - Through The Windowpane


7. Bruce Springsteen - We Shall Overcome (The Seeger Sessions)


8. The Dresden Dolls - Yes, Virginia


9. Belle & Sebastian - The Life Pursuit


10. The Roots - Game Theory

Några andra som gjorde bra album i år: Lily Allen, Yo La Tengo, The Pipettes, Jon Auer, The Plan, Laleh, Isobel Campbell & Mark Lanegan, Flaming Lips, The Consequences, Marit Bergman, Hidden Cameras, Toumani Diabate, The Knife, Tingsek, Ebba Forsberg, T.I, Neko Case, Midlake, Tilly & The Wall, Sparks, Stefan Sundström, Camera Obscura, Divine Comedy, CSS, Jenny Lewis & The Watson Twins, The Gossip, M Ward, Miss Li, Oddjob, E.S.T, Charlotte Gainsbourg, James Yorkston, Mattias Alkberg BD, Herman Düne, Magic Numbers, Junior Boys, Asha Ali, Joanna Newsom, Cassie och Nelly Furtado. Listan kan säkert göras ännu längre. Däremot tycker jag att tidningen Sonics etta, Hot Chip - The Warning, är en tråkig platta. Finns en del andra hypar också som jag inte förstår, men nu är det jul så jag ska vara snäll och skriva om det som är bra!

Disco Error m.fl.

Törminäjtår, Disco Error, Emil Jensen och Origin Blood. Jeriko, Malmö 20/12/06

Detta var releaseparty för en julskiva, South of Christmas, med några band från Malmötrakten. Den främsta anledningen att jag och en vän gick dit var, som de som läst tidigare i bloggen kanske förstår, för att än en gång se Emil Jensen (översta bilden). Det var annonserat som hans sista framträdande med sitt äldre material och det kommer dröja ett tag innan man får se honom live igen. Hans show var lik den på Inkonst 9/12, men han (och Edda Magnason, som även denna gång var med på flera låtar) gjorde den underbara Hur lyckliga kan vi bli till skillnad från Inkonst-spelningen. I övrigt var det som vanligt med Emil jättebra och inte mycket mer än att referera till recensionen av föregående konsert.

Det finns inte heller så mycket att säga om första bandet för kvällen, Törminäjtår. Det är ett ungt band från Oxie. De spelade bara fyra låtar, varav två var Pink Floyd-covers. Det var småtrevligt, men de verkade ganska nervösa. De har säkert framtiden för sig.

Jag har ännu mindre att säga om kvällens sista band Origin Blood, som jag inte såg för att jag stod i baren. Av vad jag kunde döma var det inte min typ av musik (hårdrock) men jag kan varken hylla eller avfärda dem p.g.a. att jag valde öl framför musik när de spelade.

Återstår då kvällens sensation, Disco Error (som spelade som nr 2). Klädda i tomtekläder beträdde fyra killar och två tjejer scenen och spelade en slags hybridmusik som jag överhuvudtaget inte kan beskriva utan att bli ansedd som galen. Det var ibland dansbandsaktiga verser följt av dödsmetallriff i refrängerna, ibland hördes mexikanska rytmer, ibland orientaliska diton, ibland var det rätt och slätt popmusik. Men så fort man trodde att bandet skulle spela just det de höll på med för tillfället kom några hårdrocksriff igen och sen tillbaka till något helt annat. Och det lät för det mesta helt naturligt. Men det är omöjligt att beskriva, det måste upplevas. Det påminde verkligen inte om någonting annat (men på samma gång om en himla massa annat om ni förstår).

Var det bra då? Svaret är att det var otroligt bra! Och dessutom underhållande och roligt. Kanske allra mest roligt. Bandets sångerska, Carrie, har en enorm karisma och tillika en fantastiskt stark röst. Och låtarna, som flera av dem var för sig kunde föras till minst fem olika genrer, var genomgående riktigt bra. Jag bara längtar efter att se dem igen!

I sista låten inträffade en lite annorlunda händelse. Sångerskan var förkyld (märktes inte mycket under låtarna) och sa att konserten var slut. Men några "dedicated fans" nedanför scenen ville annorlunda och bandet spelade en låt till. Det ovanliga var att det var två av fansen som sjöng lead (se nedersta bilden)! Carrie skickade ner mikrofonen i publiken och stod bara och hejade på från scenen. Och fansen kunde varenda ord.

Moneybrother

Moneybrother. KB, Malmö 15/12/06

Jag minns en bilfärd till Öland en sen sommarnatt 2003 då jag som vanligt plockat ut en hel hög med skivor att lyssna på. Eftersom jag var själv i bilen vräkte jag på stereon i en för öronen inte helt hälsosam ljudnivå. Någonstans i Blekinge åkte Moneybrothers första platta, Blood Panic, i stereon. När jag passerade Blekinge på väg tillbaka hade jag fortfarande kvar den i stereon. Jag bara lyssnade om och om igen på Stormy Weather, The Pressure, It's Been Hurting All the Way With You Joanna etc. Det blev sommarens soundtrack, en magnifik skiva med perfekta doser av pop, soul, melodier, lycka och sorg.

Efter ännu ett förträffligt album (som dock inte kom till mig lika hårt), To Die Alone, har Moneybrother nu släppt en skiva med låtar på svenska. Inte bara det, utan denna gång har han inte skrivit låtarna själv, utan han har översatt andras låtar från engelska till svenska. Ett undantag finns och det är en julsång på engelska som han skrivit själv (framförs f.ö. i duett med Jerry Williams av alla människor).

Med denna bakgrund gick jag till KB för att för fjärde gången se Moneybrother live. Recensionerna från turnépremiären var lyriska. Konserten inleddes med hans svenska version av Tom Waits' Downtown Train. Det lät helt ok i öronen, men jag retade mig på att det var mer Ulf Lundell än Moneybrother på scenen. "Får jag se dig i kväll, på ett tåg till stan" till ett tajt rockkomp. Mer Lundell än så blir det knappt. Downtown Train är en jättebra låt, men den passar inte Moneybrother. Efter ännu några svenska spår som jag inte fick någon stor upplevelse av hände det saker. Plötsligt gjorde bandet en fenomenal version av Blow Him Back Into My Arms och allt var ställt till rätta igen. Vidare in i nästan lika magnifika The Pressure och härifrån var det en triumf. De äldre låtarna var bättre än någonsin och även några av de svenska spåren var sjukt bra live, inte minst Livet börjar här, med ett härligt bankande från den lysande pianisten Patrik Kolar (från Club Killers m.m.). I ovan nämnda jullåt ersatte saxofonisten Gustav Bendt (också från Club Killers) Jerry Williams som duettpartner och även om han inte har världens bästa röst gjorde hans attityd och utstrålning låten till en av kvällens höjdpunkter. Men jag har överhuvudtaget inte minsta invändning mot konsertens andra halva, det var rakt igenom bra versioner av bra låtar. Stundtals var det t.o.m. fantastiskt! Och det var härligt att se att bandet klarat förlusten av trombonisten Victor Brobacke så bra. Gitarristen Patrick Andersson har tagit över hans roll som bakgrundssångare på ett bra sätt. Betyg:++++ (stark!)

The Plan

The Plan. KB, Malmö 9/12/06

Bara några timmar efter Amnesty-galan var det dags för nästa konsert. The Plan kom jag i kontakt med redan då de släppte sitt första album 2001. Jag gillar fortfarande den skivan. Efter en andra platta som passerade mig obemärkt förbi är de nu tillbaka igen med en ny, riktigt bra skiva, Walk for Gold. Speciellt det desperata titelspåret är en fenomenal låt. Gitarrerna, körerna och brutal intensitet i verserna – det är helt enkelt tre och en halv minuts absolut klimax.

Konserten blev tyvärr en liten besvikelse. Bandet spelade bra och jag gillade att de bytte instrument lite här och där. Basisten bytte till saxofon, gitarristen bytte till bas och keyboardisten spelade dragspel på flera spår. Men tyvärr lät låtarna betydligt mer lika varandra live än vad de gör på skiva. Detta berodde framför allt på att sångaren, Theodore Jensen (som är bandets enda riktiga medlem) sjöng de flesta låtar på ett alltför forcerat sätt och därigenom nådde inte alla låtar sin fulla potential. Tyvärr hände detta med de båda mästerverken Mon Amour(från första skivan) och tidigare nämnda Walk for Gold. Dessa är på skiva bland det bästa som spelats in i Sverige det senaste decenniet, men här var de tyvärr inte mycket mer än medelmåttiga. Theodore verkar inte helt bekväm med att fronta ett band. Han säger i princip ingenting mellan låtarna och kontakten med publiken är nära nog noll. Konserten räddades dock av det trots allt starka låtmaterialet och en riktigt vass version av Let’s Leave. Betyg:+++ (svag)

Amnestygala

Amnestygala med Emil Jensen, Edda Magnason, Nilla Nielsen m.fl. Inkonst, Malmö 9/12/06

Denna konsert arrangerades av Amnesty och bara en sån sak gör den på sätt och vis bra. Men även om det inte vore en stödgala så skulle det varit en väldigt trevlig eftermiddag. Enda minuset var att det var färre än 100 personer i publiken. Och detta berodde framför allt på att det knappt hade annonserats om det på förhand. Jag läste om det på Emil Jensens hemsida, men det stod ingenting i t.ex. Malmöregionens tidningar.

Jag missade tyvärr det första bandet, PeMeLi, och större delen av det andra, Lost Summer Kitten då jag hade annat att göra tidigare på eftermiddagen. Lost Summer Kitten är två tjejer från Lund som spelar gitarr. Tyvärr kom jag precis i slutet av deras spelning och hann bara höra en låt som heter Two Girls Riot. Jag gillade den och tyckte f.ö. att det var en klart cool låttitel. Låten finns att ladda ner från deras hemsida. De har också släppt en EP med fyra låtar.

Nästa artist var Nilla Nielsen, en singer/songwriter från Helsingborg. Hon uppträdde tillsammans med pianisten Nils Eriksson. De spelade melodiska, relativt lugna låtar i en amerikansk singer/songwriter-tradition. Texterna, som var på engelska, var både privata och om tillståndet i världen. Jag föll för en låt som hette Blood Money, den var riktigt bra! Jag läste på en Internet-site att hon jämförts med Lisa Miskovsky och det är nog hyfsat rättvisande. Totalt sett var det en trevlig konsert.

Men det skulle bli ännu bättre. Nästa artist var Edda Magnason, med isländskt namn men skånsk bakgrund. Jag hade aldrig hört hennes egna låtar men hon sjunger bakgrundssång på Emil Jensens senaste skiva. Och hennes insats på låten Hur lyckliga kan vi bli är den vackraste skånska jag någonsin hört sjungas av någon. Den som inte gillar skånska borde tvingas lyssna på den i någon slags avprogrammeringssyfte.

Edda är en stor talang och jag gillade verkligen hennes konsert. Hon har en underbart vacker röst och är även en lysande pianospelerska. Hon sjunger på engelska, men har en viss ”svengelsk” accent som jag dock bara tycker är charmig och ger sången mer personlighet. Hennes stil är överhuvudtaget väldigt personlig och allt annat än mainstream. Och det är såklart en positivt. Hennes sånger går huvudsakligen i en slags popjazzig stil. Texterna är omväxlande tankvärda och roliga. En låt vid namn Game Boy fick mig att börja skratta. Och i den sista låten, Goodbye Song, sjöng hon de första verserna på engelska men den sista på svenska som något slags avsked. Briljant! Hon har inte släppt några skivor än men det lär komma och jag ser mycket fram emot det.

Emil Jensen avslutade galan. Poeten Emil Jensen agerade uppvärmare åt musikern med samma namn. Han började alltså med en stund Spoken Word. Jag hade hört det mesta pÅ Café Barbro i oktober men det spelade ingen roll. Emils grejer handlar mycket om ord och inte så mycket om poänger så jag kom inte ihåg alla detaljer. Och det mesta är så bra och intelligent att det är värt att lyssnas på många gånger.

Två skivor har jag spelat mycket mer än alla andra under 2006. Den ena är Ones and Zeros, en perfekt popplatta av det kanadensiska bandet Immaculate Machine. Den andra är Orka då, av Emil Jensen. Det är en helt lysande skiva med bra låtar, tänkvärda och välformulerade texter och en tilltalande produktion. Den är dessutom helt omöjlig att tröttna på.

Flera låtar från skivan spelades under konserten och på några av dem var Edda med på kör och tangenter. Det var helt lysande, dels för att låtarna är så bra men också för att deras röster kompletterar varandra fint. Innan sista låten höll Emil en lång monolog om så skilda saker som prestationsångest, ursäkter och hiphop. Tillsammans med låten, Igen, blev detta en vacker och hoppfull avslutning, väldigt passande eftersom konserten var för Amnesty och deras arbete mot tortyr. En lysande föreställning av en stor artist!

Totalt sett var det en väldigt trevlig eftermiddag med bra musik och god stämning. Det är fantastiskt att man kan få så bra underhållning för bara 40 kronor och samtidigt stödja en god sak!

John Legend (support: Robin Thicke)

John Legend (support: Robin Thicke). KB, Malmö 7/12/06

Mina förväntningar inför denna konsert hade gått lite upp och ner sedan den blev annonserad. Först trodde jag att det utan tvekan skulle bli årets konsert. Jag och en god vän hade till och med pratat om att åka till Stockholm (eftersom konserten där annonserades först) och sedan till Köpenhamn (som annonserades som nr. 2). Men när det till slut även blev en Malmöspelning hade vi naturligtvis ingenting emot att se honom på hemmaplan i stället.

John Legends debutalbum, Get Lifted, är fylld med underbar modern soul, framförda av en lysande sångare och den är läckert producerad (av Kanye West) så att det doftar rejäla doser av hiphop, gospel såväl som 70-talssoul. Men trots det sistnämnda är det ett väldigt modernt album. Efter att den släpptes kring årsskiftet 2004/05 har John Legend besökt Sverige två gånger, men tyvärr endast Stockholm. Dumt nog avstod jag från att åka på dessa spelningar. Denna gång var det dock ingen tvekan.

Efter att det blev klart med denna turnén och biljetter hade köpts in, släpptes uppföljaren, Once Again, i oktober. Jag förväntade mig mer av den härliga gospelsoulen från första skivan. Men jag blev besviken! Skivan har några bra låtar, men den saknar allt som gjorde att Get Lifted stack ut som ett modernt soulmästerverk. Låtarna är relativt lika inbördes och jag blir less på att lyssna när skivan närmar sig slutet. Gospeltouchen är nästan borta (undantaget avslutningslåten Coming Home) och det är mer ett ordinärt, väldigt professionellt (och därmed lite tråkigt) modernt soulalbum.

Följaktligen gick mina förväntningar på konserten ner igen. Jag hade också läst två nya recensioner från USA som inte var särskilt uppåt. Men, på konsertdagen fick jag några positiva rapporter. Konserten i Köpenhamn 5/12 fick fina recensioner i en dansk tidning och några tjejer från Stockholm som jag känner rapporterade att det varit bra där också.

Så var vi på plats på KB. Först var det kvällens support, Robin Thicke (uttalas ”Thick”, även om han inte alls var tjock) Han hade all sin musik förinspelad och la bara på sång. I några låtar spelade han piano (som kan ha varit fejk, men jag vet inte säkert). Låtarna var mainstream r`n´b och funkade ok som bakgrund men det var inget som fick mig att jubla eller klappa händerna. Totalt sett var det ett pinsamt uppträdande. Sjunga med bara förinspelade ljud...tja, karaoke har aldrig varit min grej. Även om det är rätt sångare. Ännu mer pinsamt var dock hans nästan sjukliga självförtroende vilket framför allt fick utlopp i mellansnacket. Han pratade t.ex. om hur vi i framtiden skulle skryta för hans fans om att ”I saw him when he opened for John Legend” och massor av annat i samma stil. En dålig, men något komisk inledning på kvällen. Betyg: + (knappt).

Kort paus och sen var det dags för the real thing. Bandet gick på först och körde ett kort, instrumentalt intro. Sen kom John – cool och stilig, helt klädd i svart. Ljudet var bra och hans röst var fantastisk. Den lät faktiskt ännu bättre än på skiva. Han blandade friskt låtar från sina båda skivor och hann med nästan alla innan kvällen var slut. De nya låtarna var klart bättre live, eftersom han här hade tre körsångare – två damer och en man. Jag fattar fortfarande inte varför han inte använde dem mer på skivan. Men trots att låtarna lät bättre live, tycker jag ändå att några av de nya låtarna var lite anonyma under konserten.

För det var trots allt de gamla låtarna som lyfte showen. Let’s Get Lifted gjordes i en kort men intensiv version, Used to Love U var så bra som det kan bli och ordinarie set avslutades med en utdragen version av Ordinary People. Först med bara John på sång och piano, men mitt i låten kom bandet tillbaka in på scen och ökade intensiteten. Mycket snyggt arrangemang. Min favoritlåt med John Legend på skiva är I Can Change från första skivan. Där är den en fantastisk gospelhymn med en inspirerad Snoop Dogg som gästrappare. Tyvärr slarvades den bort lite under konserten, och slutade just när jag trodde kören skulle ta den sista steget till himlen.

Men bäst av allt denna kväll, blev det sista extranumret – So High (från Get Lifted). Den gjordes i en lång version och inkluderade även bandpresentation. På skiva är det en skön, soft låt men här var den omgjord med mycket mer kör och utrymme för musikerna att briljera. Och återigen var det tydligt vilken lysande sångare John Legend är! Helt underbar avslutning av konserten!

För att summera är jag nöjd med konserten, även om den inte var perfekt. Det är några anonyma låtar som tar ner det från riktig magi. Men det var en säker seger för denne utomordentliga sångare och pianist. Med ett eller två ytterligare bra album att plocka låtar från, kommer han att vara inte bara en av de främsta inom modern soul, utan också den Legend hans namn skvallrar om. Betyg:++++

Årets bästa - 2003, 2004 & 2005

2006 är snart slut och det börjar bli dags att sammanfatta året, både avseende musik och annat. De tre senaste åren har jag gjort en CD med mina favoritlåtar från det gångna året. Det kommer bli en i år också och resultatet kommer att dyka upp här inom några veckor. Till dess - låt oss minnas låtarna från mina årsbästaskivor 2003-2005. Kanonlåtar rakt igenom!

2003
BASEMENT JAXX – Good Luck
ALICIA KEYS – You Don't Know My Name
OUTKAST – Hey Ya
THE ROOTS feat. CODY CHESNUTT – The Seed 2.0
THE SLEEPY JACKSON – Don't You Know
ESSEX GREEN – Lazy May
THE SHINS – So Says I
MY MORNING JACKET – They Ran
CALEXICO – Sunken Waltz
BEAR QUARTET – Put Me Back Together
MOLOKO – Familiar Feeling
ERYKAH BADU – Danger
GORKY´S ZYGOTIC MYNCI – Country
MOUNTAIN GOATS – Game Shows Touch Our Lives
M WARD – Sad Sad Song
YEAH YEAH YEAHS – Maps
TOMAS ANDERSSON WIJ – Blues från Sverige
BJÖRN OLSSON – Tjörn
BEYONCE feat. JAY-Z – Crazy In Love
MONEYBROTHER – Stormy Weather

Jag tycker fortfarande väldigt mycket om denna samlingen även om jag skulle gjort några andra val idag. Ett beklagligt misstag är att Mountain Goats-låten kom 2002, men det visste jag inte då.

Mina favoritalbum från 2003:
THE SLEEPY JACKSON - Lovers
MOLOKO - Statues
MONEYBROTHER - Blood Panic
IMMACULATE MACHINE - The View (EP, jag hörde inte den förrän 2006)

2004
BJÖRK – Desired Constellation
THE GO! TEAM – Junior Kickstart
VON BONDIES – C'mon C'mon
JOHNNY BOY – You are the Generation who Bought More Shoes
and You Get what You Deserve
ANNA TERNHEIM – To Be Gone
THE ARCADE FIRE – Crown of Love
GRAND DRIVE – Maybe I'm A Winner
ELECTRELANE – The Valleys
KANYE WEST feat. JAY-Z & J. IVY – Never Let Me Down
TALIB KWELI feat. MARY J. BLIGE – I Try
RAPHAEL SAADIQ – Rifle Love
DILATED PEOPLES feat. KANYE WEST – This Way
WOVEN HAND – Oil on Panel
STINA NORDENSTAM – Parliament Square
STYROFOAM feat. BEN GIBBARD – Couches in Alleys
RAZORLIGHT – Golden Touch
MODEST MOUSE – Float On
THE POLYPHONIC SPREE – Hold Me Now
FRANKIE KNUCKLES – I've Had Enough

Mina favoritalbum från 2004:
KANYE WEST - The College Dropout
THE POLYPHONIC SPREE - Together We're Heavy
THE ARCADE FIRE - Funeral
SVENSKA AKADEMIEN - Tändstickor för mörkrädda (hörde ej förrän senare)
IMMACULATE MACHINE - Transporter (jag hörde inte den förrän 2006)

2005
SHURWAYNE WINCHESTER – Dead or Alive (Road mix)
FINAL FANTASY – This is the Dream of Win & Regine
ISOLATION YEARS – Michael (If You Cannot Row)
THE EMBASSY – It Pays To Belong
JOSH ROUSE – Sad Eyes
ELECTRELANE – Eight Steps
FAITH EVANS feat. COMMON – Again (remix)
JOHN LEGEND feat. SNOOP DOGG – I Can Change
LUDACRIS feat. BOBBY VALENTINO – Pimpin´ All Over
the World
M83 – Don´t Save Us From the Flames
SLEATER-KINNEY – Steep Air
SUFJAN STEVENS – The Seers Tower
MARCO DOS SANTOS – Not on the Guest List
RÖYKSOPP feat. KARIN DREIJER – What Else is There?
MONEYBROTHER – Blow Him Back Into My Arms
THE DECEMBERISTS – The Mariner´s Revenge Song

Första låten är en soca-låt som jag hörde på radion strax innan jag gjorde skivan. Den är riktigt bra men kom med mycket för att sångaren vrålade "2005" om och om igen. John Legend-plattan kom egentligen 2004 men släpptes 28 december, d.v.s. efter att jag gjorde efter min 2004-samling. Slutligen måste jag ju återigen beklaga att jag inte hörde vare sig New Pornographers eller Immaculate Machine förrän 2006. De hade annars varit självskrivna på 2005-skivan. Detta är den av mina tre tidigare årsbästaskivor jag är minst nöjd med i efterhand.

Mina favoritalbum från 2005:
ELECTRELANE - Axes
ISOLATION YEARS - Cover The Distance
JOHN LEGEND - Get Lifted
SUFJAN STEVENS - Illinois
IMMACULATE MACHINE - Ones and Zeros (jag hörde inte den förrän 2006)

Guillemots (support: Decorate Decorate)

Guillemots (support: Decorate Decorate). Loppen, Copenhagen 30/11/06

Yesterday I went to see The Guillemots, an international band based in London, at Loppen in Copenhagen. Their album Through the Windowpane is one of the best releases this year and I thought it could be a good concert. The support act was a Danish band called Decorate Decorate. They were very good to be a support act - relatively hard but melodic pop sounding a little like for example Interpol or Bloc Party. They are doubtlessly influenced by Joy Division and/or similar bands. Rating: +++

The Guillemots were just as good as I had hoped for. Two saxophone players complemented the otherwise four-piece band. The keyboard player (guitar in a few songs) and vocalist Fyfe Dangerfield has a great voice. He also changes between beautiful, soft piano playing and going completely nuts. And the double-bass player Aristazabal Hawkes is not only skilled, she's also very good looking :-). Together with the rest of the band they performed a great show, not ending until after midnight. The masterpiece from the album, the 12-minute long Sao Paolo (definitely one of the greatest songs of 2006) was played in a superb version, changing from beautiful melancholy in the verses to a chaotic sound disorder towards the end. Rating: ++++

As me and my friend arrived early we also had time to drink a few beers at Cafe Woodstock in Christiania (where Loppen is located). No matter what other people think of this area, a so called freetown where it is very easy to buy cannabis, I found the atmosphere very friendly and cosy although I'm not at all into drugs myself.