The Ice Rage

Ambitionerna med Ola in Space sköt efterhand i höjden på ett sätt jag egenligen inte var bekväm med och det blev som sagt mer ett tvång att recensera konserter än något jag verkligen gillade.

Däremot gillar jag fortfarande att skriva och de som känner mig väl vet att jag ofta har både åsikter och insikter. Så ni blir inte av med mig så lätt. För att slippa oket från Ola in Space återfinns jag framöver på en alldeles ny adress med alldeles nytt innehåll. När detta skrivs, fredagen 16/5 kl 11.13, har jag ännu inte skrivit det första inlägget. Men jag tror det kommer. Och vad det kommer att handla om vet jag inte än.

Välkomna till The Ice Rage!

Wish I Didn't Miss You

Jag citerar, och instämmer helt med, Sydsvenskan:

Som sista nummer i det ordinarie setet gör Angie Stone ”Wish I Didn't Miss You” och den har verkligen alla rätt. ”Pick it up, pick it up” vrålar hon till sina musiker inför den chockerande starka refrängen. Herregud, vilken låt. Herregud, vilket framförande. Det är frestande att köpa en biljett till Angie Stones spelning i Köpenhamn om ett par dagar enkom för att få höra den i repris.

Jag har inte återupptagit bloggandet permanent, utan detta är bara ett tillfälligt (?) snedsteg eftersom jag inte vill undvara någon detta mästerverk!

Epilog

I slutet av 2006 startade jag denna bloggen. Jag hade inga stora ambitioner med det utan avsåg mest att ha någonstans att publicera mina bilder och eftersom jag tyckte en hemsida verkar alldeles för tekniskt komplicerad fick det bli en blogg. Efterhand tyckte jag också det var kul att skriva texter. Det har blivit ca 220 inlägg, där majoriteten avhandlat musik men även mina andra intressen, såsom fåglar, resor och whiskyprovningar har berörts.

Ibland har det varit riktigt kul att blogga. Främst förra våren, då varenda grej jag företog mig gjordes med baktanken att det kunde bli bloggmaterial. Speciellt besöket på Coachellafestivalen i Kalifornien minns jag inte bara som den ultimata musikupplevelsen utan även att det var kul att känna sig som "bloggens utsända".

Ibland har det dock inte varit lika roligt. En personlig händelse/tragedi i somras (som jag berört i bloggen) gjorde att mina relationer till några av de som mest brukade läsa och kommentera bloggen försämrades, trots att det inträffade inte kan skyllas på mig - det tror jag alla som känner till händelsen är överens om. Det var nära att jag la av redan då. Men jag fick ny energi och fortsatte att skriva under den intensiva konserthösten 2007. Min statistikräknare avslöjade också att jag fick en hel del nya regelbundna läsare under hösten. Flera av dessa är människor som jag aldrig träffat "på riktigt". Och det tycker jag är riktigt kul. Några av dessa har jag regelbunden mailkontakt med och det hoppas och tror jag kommer att fortsätta.

På senare tid har besöksantalet stagnerat. Dessutom får jag numera betydligt mindre feedback än vad jag fick tidigare och från färre antal personer. Det är naturligtvis ingen som har någon skyldighet att kommentera mina texter (jag är själv dålig på det gentemot andra bloggar jag läser), men drivkraften bakom att blogga är för mig att de som läser tycker det som skrivs är intressant. I början skrev jag mest för mig själv, men nu känns det tyvärr annorlunda.

Kontentan av detta svammel är att det här är mitt sista blogginlägg på Ola in Space. Det blir därför inga fler bilder från Ecuador eller någon recension från gårdagens konsert med Rufus Wainwright på Ystads teater. Bloggen kommer dock finnas kvar i museal form så de som googlar Kate Nash - Debaser, Gould's Jewelfront eller vildgute kan fortfarande hitta vad de söker här. Men några nya uppdateringar är inte att vänta. I stället ska jag se Blonde Redhead på Debaser på fredag utan att behöva tänka på hur jag ska formulera mig i recensionen. Den konserten bör för övrigt ingen missa. Det kommer bli sjukt bra!

Jag utesluter inte att jag längre fram börjar blogga igen (jag utesluter sällan eller aldrig något - livet skulle bli rätt trist då). Om och när och var och hur det sker är skrivet i stjärnorna.

Jag avslutar Ola in Space med en video av en de starkaste konsertavslutningar jag upplevt. Videon är tidigare opublicerad. Ren magi!

Många tack till alla som läst!

Bästa hälsningar, Ola


"Children - wake up....."...nä, musik blir inte så mycket bättre än så här. Arcade Fire - KB-hallen, Köpenhamn, 7 november 2007.

Kate Nash (support: Mystery Jets)

Kate Nash (support: Mystery Jets). Debaser Medis, Stockholm 5/4/08.

Bilder: Kate Nash på de två översta och under det en bild på förbandet Mystery Jets (från en låt där Kate var gäst - hon syns också på bilden). Bilderna blir större om man klickar på dem.

Eftersom jag pluggat tre år i Stockholm har jag några av mina närmaste vänner där. Och försöker därför åka upp några gånger per år för att ha kul och umgås. Ofta försöker jag planera besöken i samband med någon bra konsert. Denna gång föll valet på Kate Nash. Tillsammans med Carolina och Elsa styrdes sålunda mina steg mot Debaser Medis (= Stockholmarnas namn på Medborgarplatsen).

Kort bakgrund: Kate Nash är en ung (född 1987) brittisk sångerska och låtskrivare som jämförts en del med Lily Allen, bl.a. för hennes personliga och ofta humoristiska/underfundiga texter, men också för att ingen av dem skäms det minsta för den breda Londondialekten. Hon är, förutom sångerska, främst pianist men inte oäven som gitarrist heller. Hennes debutplatta från 2007, Made of Bricks, innehåller många bra låtar men är som helhet något ojämn.

Förband var Mystery Jets, även detta ett band bestående av unga engelsmän. Flera av medlemmarna hjälptes åt med sången och den ena av dem satt ner hela spelningen p.g.a. en skada - han lämnade scenen på kryckor. Trevlig pop och ett klart funktionellt förband. Kate Nash hjälpte till med en vers och bakgrundssång i Young Love, en låt jag verkligen gillar (lyssna på studioversionen här - med Laura Marling som duettsångerska).

Efter en lite för lång paus, som fylldes av Motownhits i högtalarna, var det dags för huvudakten. Hela bandet hade tröjor med reklam för förbandets nya album. Redan i första låten, Pumpkin Soup, visade Kate att det inte var frågan om att plagiera albumversionerna. Tempot och intensiteten var mycket större än på skiva och i slutet av låten gick hon lös på pianot som om det var sista gången hon tänkte använda det. Härlig öppning, långt bättre än jag förväntat mig, och jag förstod genast att det skulle bli en bra kväll.

Efter några låtar lämnade några av musikerna scenen och Kate bytte till gitarr. Tempot gick ner och intensiteten lyckades inte riktigt hållas uppe. Men efter ett par låtar var det dags för piano och röj igen och avslutningen av ordinarie set med Skeleton Song, Mouthwash och Foundations kan man inte ha några invändningar emot.

Publiken var fantastisk denna kväll och behandlade Kate som en etablerad superstar. Hon verkade ganska rörd av det och berättade att hon fått höra att Stockholmspubliken skulle vara tyst och reserverad. Och att hon nu var glad att se att de i själva verket var "mental".

Det blev såklart extranummer. Hon spelade en nyskriven låt - "this is my angry song" sa hon och berättade om sin hittills korta men intensiva kontakt med musikindustrin och sjöng sedan en punkig grej kallad You Don't Have To Suck Dick To Succeed - här skippade hon för första gången under kvällen att spela instrument och hoppade bara runt som en galning på scen. Egentligen inte särskilt bra, men våldsamt roligt och energiskt var det. Och sen följde Merry Happy i en version där hon för tredje eller fjärde gången under kvällen begick kvalificerat övervåld mot pianotangenterna. Sen trodde jag det skulle vara slut, men publiken var så bra och dessutom var det sista kvällen på Europaturnén så det blev en improvisation. Tillsammans med två från det nu något överförfriskade förbandet gjorde de en bagatell-version av Supremes' Stop In The Name Of Love. Den verkade mer eller mindre helt orepeterad och lät inte särskilt bra, men i den feststämning som rådde just då funkade det någorlunda.

Konserten var som helhet väldigt bra. Inte hela tiden, för när hon blir lite allvarlig och sjunger lugna låtar med gitarr funkar det inte riktigt. Men när hon går vild över pianot är det både bra och stor underhållning. Och hennes relativa oerfarenhet gör att hon inte riktigt lärt sig (och det menar jag som enbart positivt) hur man "ska" bete sig på en scen och därför verkar mellansnacket helt improviserat och personligt och hon bjuder även på andra infall som är lätta att charmas av. Spelningen var också både mer varierad och mer intensiv än jag förväntat mig och många låtar växte flera klasser live. Således en riktigt trevlig konsertkväll.


Skeleton Song


Merry Happy


You Don't Have To Suck Dick to Succeed

Stockholm

Ola är denna helg i Stockholm för att hälsa på vänner och kommer inte att blogga. Det finns dock en del saker jag samlat på mig som jag kanske kommer skriva lite om senare.

- Romprovning!
- Kaizers Orchestra (support: Geoff Berner) - konsert på KB 29 mars
- Black Lips (support: Action Beat - annorlunda och spektakulärt) - konsert på Debaser 3 april.
- Mer fågelbilder från Ecuador.

I helgen ska jag dessutom på konsert i Stockholm - Kate Nash på Debaser Medis på lördag. Och nästa vecka är det både Rufus Wainwright och Blonde Redhead. Mycket godis för närvarande!

Så här lät i alla fall Black Lips igår (Cold Hands):



Och så här lät Kaizers (170):



Och så här ser blandskivan ut som jag gjort till mina vänner i Stockholm. Mest nytt, men en del gamla grejer har också smugit sig in:

LIZZ WRIGHT - Coming Home
BASIA BULAT - In the Night
SONS & DAUGHTERS - Darling
HIDDEN CAMERAS - Ban Marriage
JUSTICE - D-A-N-C-E
VAMPIRE WEEKEND - Mansard Roof
BRITISH SEA POWER - Waving Flags
GOLDFRAPP - Caravan Girl
TAPES ‘N TAPES - Hang Them All
LYKKE LI - I’m Good I’m Gone
EMMA POLLOCK - If Silence Means That Much To You
KATE NASH - Mouthwash
YEASAYER - 2080
BLOOD RED SHOES - I Wish I Was Someone Better
BELLE & SEBASTIAN - I Fought in a War
SUFJAN STEVENS - They Are Night Zombies…
HOUSE OF LOVE - Shine On
THE ZOMBIES - Hung Up on a Dream
BLACK LIPS - Cold Hands
RUTS - In a Rut

Tukaner

Tidigare har jag lagt ut bilder på ett antal kolibrier som jag såg i Ecuador. Nu har turen kommit till några andra godingar - tukaner!

Tukaner brukar delas upp i fyra grupper.

- De stora bamsiga, äkta tukanerna ("Toucans") - huvudsakligen i låglandsregnskog.
- De avsevärt mindre tukannetterna ("Toucanets") - huvudsakligen i bergsregnskog.
- Aracaris, som är som i storlek med tukannetter men med sågtandade näbbar - huvudsakligen låglandsarter.
- Bergstukaner, som är större än tukannetter och aracaris, men mindre än tukaner - de lever som namnet antyder i bergsregnskog. Det finns tre arter, där Grey-breasted Mountain-Toucan kan ses så högt som 3500 m.ö.h.


Choco Toucan, en "äkta" tukan. Finns bara i nordvästra Ecuador och sydvästra Colombia, i det område som kallas choco, därav namnet. Fyra arter äkta tukaner sågs på resan och arten på bilden är den som är svårast att se i andra länder.


Blue-banded Toucanet, en bild jag återanvänder sen Peruresan i somras, eftersom jag inte fick några bra bilder på denna grupp i Ecuador. Annars var Golden-collared Toucanet, som är klart annorlunda än de andra och tillhör ett annat släkte, en favorit. Fyra arter tukannetter sågs på resan.


Pale-mandibled Aracari. Denna bild är tagen inifrån en restaurang. De hade lagt ut frukt för att locka fram fåglar så turisterna kunde bli nöjda. Sex olika aracaris såg vi på resan, vilket kan sägas vara full utdelning.



Överst Black-billed Mountain-Toucan och under den Plate-billed Mountain-Toucan. Det finns fyra arter bergstukaner i världen, varav tre finns i Ecuador. Vi såg alla tre. Den svåraste är nog Black-billed och vår guide, med många års erfarenhet av de områden vi var i, ansåg att observationen vi hade av den var den bästa han haft någonsin. Plate-billed är i likhet med Choco Toucan en specialitet för chocon och finns följaktligen bara i nordvästra Ecuador och sydvästra Colombia.

The Social Services

Ola in Space har inte för vana att generellt tipsa om musik utan jag skriver primärt om konserter jag ser. När det gäller skivor etc. finns redan en miljon bloggar som gör det bättre. Men ibland känns undantag motiverade, t.ex. nu. Jag har förälskat mig i den svensk/skotska trion The Social Services. På deras myspace finns sex låtar, varav de flesta är riktiga pärlor. Speciellt The Baltic Sea kan säkert bli en av årets stora indiehits. Men Electric Brae är nästan lika bra och den annorlunda Folkan (med ett talat parti på svenska mitt i) är den av låtarna jag lyssnat allra mest på. Bandet har ännu inget skivkontrakt, men det lär bara vara en tidsfråga. Årets första stora upptäckt!

Lyssna nu på låtarna, annars...!

Men när jag ändå är igång kan jag inte låta bli att nämna Vapnets nya singel Plötsligt händer det inte. Den finns att lyssna på här. Sjukt bra!

Vit månad - slutvärdering

Jag sitter här och dricker min första kopp kaffe sen 29 februari. Mars var alltså avsatt som vit månad, vilket jag skrivit om tidigare. Jag har aldrig gjort det tidigare, men kamrat Nyberg brukar göra det, om än ej i exakt samma form, i januari varje år, och rekommenderade det.

Mina syften var:
1) Låta kroppen få en paus från gifter (alkohol, koffein) och återhämta sig.
2) Se hur pass beroende jag egentligen är av olika onyttigheter.
3) Testa min självdisciplin.
4) Gå ner några kilon.

Om jag tittar på var och en av de saker jag tänkt undvika och ser vad som hände så blir det ungefär så här:

Alkohol:
Normalt intag: 2-3 kvällar i veckan på pub eller konsert och vid varje tillfälle i regel 2-3 öl och ibland en drink. Kanske ett litet glas whisky hemma någon kväll, ibland 2 glas vin till mat.
Mars 2008: Förutom det på förhand planerade undantaget, romprovningen 22/3, drack jag inte en droppe. På romprovningen drack jag inget förutom den rom som ingick i provningen samt den karibiska fördrinken, som också var en del av arrangemanget. Arrangemanget var ursprungligen planerat till april (därför la jag den vita månaden i mars) men 3 mars fick jag reda på att den flyttats. Och att missa detta evenemang hade jag inget som helst intresse av.
Kommentar: Jag är inte alls beroende av alkohol. Den första ölen/drinken/vinet är lätt att tacka nej till. Det som driver mig att dricka en kväll är att jag redan börjat. Således tror jag det är lättare att dricka ingenting än att "dra ner". Likaså märkte jag vid flera utekvällar att det känns bra att "ha något i handen". Normalt är detta alkohol, men vatten eller en alkoholfri drink gick nästan lika bra. Jag kan dock inte förneka att jag nu, när det är första morgonen på en ny månad, är lite sugen på både öl och vin.

Kaffe/mörkt te:
Normalt intag: 3-4 koppar kaffe per dag.
Mars 2008: Inte en droppe. Däremot grönt te i mängd (motsvarande normal kaffemängd).
Kommentar: Jag var riktigt kaffesugen en gång. Första morgonen på arbete. Men sen har jag vant mig vid grönt te i stället. Jag kommer nog dra ner på kaffedrickandet och alternera med grönt te, vilket jag tycker är riktigt gott. En effekt (som nog även beror på alkoholen) är att jag sovit väldigt bra - klart bättre än annars.

Mörkt kött (oxkött/fläskkött):
Normalt intag: 1-2 gånger i veckan när det inte är något annat gott på lunchrestaurang eller under utekvällar. Brukar sällan ha det hemma.
Mars 2008: Inte ens nära.
Kommentar: Inga problem att klara detta. Jag är duktig på att laga god vegetarisk mat. Och eftersom fisk och kyckling också var tillåtet så fick jag gott om proteiner också.

Snabbmat:
Normalt intag: Ca 1-2 pizzor i månaden, ca 1-2 kebab/falafel i veckan i samband med nattpromenader.
Mars 2008: Inget.
Kommentar: Var sjukt hungrig under Alicia Keys-kvällen i Köpenhamn, men höll mig och lagade mat hemma mitt i natten. Annars inga problem. Att ej äta snabbmat handlade mycket om fettmängd och självdisciplin, och här skötte jag mig förträffligt.

Rostat bröd:
Normalt intag: varje morgon.
Mars 2008: Inget.
Kommentar: Fattar inte varför jag gjort det innan. Har inte saknat det alls. Kommer ej att återupptas i regelbunden form. Har även övergått till grovt och framför allt halvgrovt bröd.

Glass:
Normalt intag: Älskar glass! Brukar köpa glass när jag är i affären. Konsumerar nog 2-3 l/månad.
Mars 2008: Inget.
Kommentar: Var lite sugen någon gång, och kommer förmodligen återgå till tidigare konsumtion när sommaren närmar sig.

Godis:
Normalt intag: Brukar inte handla själv, men hamnar jag med en skål framför mig kan jag äta ganska mycket.
Mars 2008: Inget riktigt godis. Gränsfall - åt bjudchips vid 2 tillfällen, men det räknar jag som ok. Blev även bjuden på kakor som kollegor bakat och tagit med vid 2 tillfällen och även då unnade jag mig. Men snacks och kakor stod inte på "svarta listan" även om de kanske borde gjort det.
Kommentar: Saknade inte godis alls.

Som bonus, vilket inte var med i ursprungsplanen, så har jag inte heller druckit läsk, bortsett från någon alkoholfri drink på Debaser där läsk var en av ingredienserna.

Slutkommentar:
Jag är mycket nöjd med min vita månad. Inte bara för att jag lyckades hålla mig från det jag tänkt, utan framför allt för att det kändes bra att göra det. Det kändes inte alls som en uppoffring, inte psykiskt och framför allt inte fysiskt. Jag har sovit bättre än vanligt, det har gått bättre med löpträning än vad det normalt gör med tanke på att jag tränat dåligt i januari och inte alls i februari (då jag var i Ecuador). Och jag har tappat ca 3 kilon, vilket inte låter mycket men jag är inte överviktig annars heller så det är mycket bra.

Sannolikt kommer jag göra något liknande om ungefär ett år.

Betyg: 9/10

Club Killers och quiz-vinst

High Five vs. Club Killers. Debaser Malmö 28/3/08

High Five är en ny klubb på Debaser och denna kväll var första gången jag var där. Anledningen var kvällens band - Club Killers. De har jag sett två gånger tidigare, bl.a. i den osannolikt fantastiska spelningen tillsammans med Kevin Rowland på Mejeriet 2006. Trots ett intensivt konsertspringande under många år tvekar jag inte att kalla den för den bästa spelning jag sett med ett svenskt band. Och den är nog topp-5 överhuvudtaget. Jag kan skriva hur mycket som helst om hur fantastiskt det var när de spelade Dexys-klassiker men låter bli. Andra gången jag såg dem var på Swea reggaefestival samma år - och då var det på eftermiddagen och ett rätt lugnt set. Jag hade stora förväntningar då men det blev ett litet antiklimax.

Innan Club Killers spelade var det en musikquiz. Ett nästan fullbelagt Debaser delade upp sig i lag. Emma, jag, Kristian och Omar hade ett litet lag för oss själva. Emma frågade vad vi skulle heta och eftersom jag inte hade någon idé svarade jag "vad som helst". Så det blev vårt namn. Frågorna kändes ganska lätta men när man tittade på deltagarna hade vi inga större förhoppningar. Där fanns redaktionsmedlemmar från Musikbyrån, musikkritiker från Sydsvenskan och oräkneligt antal stilrena popnördar. Totalt var säkert 150 personer med i quizen.

Dags att annonsera vinnaren. Vi noterade att vi hade svarat rätt på det allra mesta. Och så kom det - vinnare är laget "vad som helst". Tjoff, vi sopade banan med dem allesammans. Tjoho!

Club Killers var alldeles fantastiska denna kväll. Man ska se dem på en klubb, helt klart. Publiken dansade och hoppade och hade skitkul till Sveriges bästa partyband, som spelar Rocksteady på ett så äkta och kärleksfullt sätt med scenen proppfull med musiker. Förutom de ständiga och eminenta vokalisterna D'whales och Anna-Maria Espinosa var Magnus Carlson från Weeping Willows också med som gäst. Och även om hela showen var en enda lång njutning och fest var hans versioner av Morrisseys Sing Your Life och framför allt, absolut framför allt, Clash's Bankrobber, kvällens absoluta klimax. Årets cover - totalt bländande! Det var sista låten, och avslutades med att musikerna en efter en lämnade scenen och till slut var bara fyra blåsare kvar. Den som inte gillar detta gillar inte musik. Låten i sin helhet kan ni se och höra här:



"A lifetime serving one machine is ten times worse than prison"

Stockholm kan njuta av Club Killers en gång i månaden. Jag är sjukt avundsjuk på det. Bandet är fantastiskt att både se och lyssna på. Från de stilmässigt perfekta frontmännen Gustav och Viktor till en av Sveriges bästa och definitivt lägst sittande trummisar (huvudet är ofta nere bland trummorna), Anders Hernestam från Weeping Willows och tidigare Apache. Och det härligaste är att det inte känns ett skit kommersiellt. Det är 100% fest och spelglädje.

Till detta ska läggas ett härligt låtval från DJ-båset innan och efter spelningen! En fantastisk kväll!

Här är några godbitar till:


Woman in Love (Barbra Streisand cover)


Sing Your Life (Morrissey cover)

Är bloggen död?

Jag är lite trött på att blogga och umgås med tankar på att sluta med det. Men jag har inte bestämt mig. Det beror inte på något annat än att jag för närvarande tycker det är mer en belastning än kul. Jag saknar helt enkelt inspiration och energi för att ordbajsa några gånger i veckan. Men fortsätt kolla efter uppdateringar, helt plötsligt tycker jag kanske det är roligt igen.

Igår var det i alla fall En afton med David Bowie på Debaser. Det var galet bra. Jag tjuvfilmade några låtar och de ligger nu på YouTube. Två smakprov finns nedan, två av kvällens allra finaste stunder.

OBS! 30 april är det En afton med Nina Simone! Kan inte bli annat än fantastiskt.


Magnus Carlson & Ola Salo - Heroes


Irya Gmeyner - Rock`n´roll Suicide (grym version!)